LYCKSELE KYRKA

Lyckseles nuvarande kyrka är den tredje på orten. Den första kyrkan uppfördes 1607 som en följd av Karl IX:s beslut att anlägga en rad kyrkor i lappmarken för att kolonisera landet, komma åt malmfyndigheter, stödja lappmarkshandeln och kristna samerna. Den byggdes på en befintlig samisk mötesplats, som numera kallas Gammplatsen och utgör en halvö i Umeälven med skogsmuseum och friluftsmuseum. Med sin första kyrka bröts Lycksele församling ut ur Umeå landsförsamling och övertog funktionen som kyrk- och marknadsplats från Granö, men det skulle dröja fram till slutet av 1600-talet tills en fast befolkning började växa fram i området, bl.a. med finska kolonisatörer. Vid Linnés lappländska resa 1732 besökte han den första kyrkan på Gammplatsen och dömde ut den som i bedrövligt skick. Fyra år senare ersattes den av Lyckseles andra kyrka, uppförd av Hans Biskop med den för honom typiska avlångt åttakantiga formen och utförande i bondebarock. Bebyggelsen på Gammplatsen växte, bl.a. med en kyrkstad uppdelad i olika områden för samer, nybyggare och handelsmän. Vid 1700-talets slut gjorde trångboddheten i kombination med vårflodens årliga översvämningar att man flyttade samhället från Gammplatsen upp på Heden, där stadens centrum ligger idag. Även kyrkan var för liten för den stadigt ökande befolk-ningen och dessutom i dåligt skick. Den revs därför år 1800, men en rekonstruktion av den återuppfördes 1973 ett hundratal meter söder om den gamla kyrkplatsen. Den rekonstruerade kyrkan, som visar hur Lyckseles andra kyrka såg ut, kallas Margareta-kyrkan och används främst för dop och vigslar sommartid. Den gamla kyrkplatsen på Gammplatsen utgör idag ett fornlämningsområde, med husgrunder och gropar. År 1920 byggde man en bogårdsmur runt den och reste ett minnesmonument.

Lycksele, som i och med utbrytningen från Umeå landsförsamling blev kyrklig central-ort för ett enormt stort område, har genom åren behållit en del av sin centralortskaraktär för Västerbottens inland. Det blev också Lapplands första stad 1946. Ur moder-församlingen Lycksele bröts flera inlandsförsamlingar ut; Åsele 1648, Sorsele 1673, Dorotea ur Åsele 1700, Tärna 1780, Vilhelmina ur Åsele 1812 och Stensele 1815. Malå församling, som 1848 bröts ut från Arvidsjaur, tillfördes också byar från Lycksele för att bli mer bärkraftig. Örträsk kapellförsamling bildades 1848 (egen församling 1887) och Björksele 1962, men de inkorporerades återigen i Lycksele församling 2006.

Lycksele kyrka är belägen vid västra sidan av älven, där en tätort vuxit fram under 1800- och 1900-talen. Kyrkan uppfördes 1795-1799 och ersatte då en äldre kyrka, uppförd 1736 på motsatta sidan älven. Nuvarande kyrkan, som ritats av Per Wilhelm Palmroth och uppförts av byggmästare Olof Alm, är en långhuskyrka med västtorn och vidbyggd sakristia i öster. Ursprungligen låg koret mitt på norra väggen och sakristian i norr. 1850 utfördes en omgestaltning som innebar att koret flyttades till östväggen och nyanskaffningar gjordes i form av ny altaruppsats, predikstol och panel. 1922-23 ombyggdes entreér och läktare. Målningar i vapenhuset utfördes av Filip Månsson. 1951 utfördes takmålningar i långhuset av Gunnar Torhamn. Vid 1978 års renovering tillkom vapenhus i norr och läktaren ombyggdes. Bänkinredningen är öppen.

Krucifix från 1400-talet, återfunnet bakom panelen, uppsatt på norra väggen. Altaruppsats i form av målad skenarkitektur på östväggen.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1999. Texten kompletterad 2003.

Gamla kyrkogården anlades samtidigt som kyrkan byggdes. I en beskrivning från 1830-talet nämns att den var omhägnad av ett trästaket och att en utvidgning planerades. På ett foto från 1892 omges kyrkogården av en bogårdsmur av sten med vitputsade bastanta grindstolpar mot huvudentrén i väster. Vegetationen innanför bogårdsmuren är relativt tät, med gran, tall och björk. På ett foto som troligen är taget i början av 1900-talet (före 1922) är området närmast nordväst om kyrkan relativt vildvuxet, med högt gräs, till synes oregelbundet placerade björkar och inslag av barrträd. Någon enstaka gravsten syns men i övrigt mest träkors.

Kyrkogårdens äldsta del ligger söder och sydväst om kyrkan. Rakt söder om kyrkan återfinns den s.k. Fjällströmska familjegraven. Det är en gravkammare som är murad av gråsten och har torvtäckt tak. Stenen som täcker trappan ned till gravrummet är troligen från 1950-talet, men i övrigt är gravkammaren samtida med kyrkogården. Pehr Fjäll-ström (16971764) var f.d. skolmästare vid Skytteanska skolan, sedermera kyrkoherde och prost. Han har kallats lappmarkens apostel och spelade en avgörande roll för utarbetandet av ett standardiserat samiskt skriftspråk. Han färdigställde en samisk ordbok och grammatik samt översatte en mängd skrifter till samiska, bl.a. NT, psalmboken och Luthers lilla katekes. Sedan kyrkplatsen flyttats från Gammplatsen till sitt nuvarande ställe, flyttades även kvarlevorna efter Fjällström och hans familj hit. Även andra ståndspersoner i Lycksele fick sitt sista vilorum i Fjällströms gravkammare. Sydväst om kyrkan finns det två gräsbevuxna gravkullar, varav den ena innehåller kvarlevorna efter andra personer som också flyttades hit från kyrkogården på Gammplatsen. Den andra gravkullen ska ha uppförts över en komminister som själv utsett stenen. På området söder och sydväst om kyrkan finns också flera andra äldre gravmonument, bl.a. några gjutjärnsmonument och gjutjärnskors. Gravarna är disponerade i rader med rygghäck, gräsmatta och asfalterade gångar. I sydost finns en vit träbyggnad som används som förråd. Tidigare har det funnits grusgravar som är igensådda med gräs. Raden längst mot öster har stenramarna kvar.

Kyrkogården utvidgades efter 1924 mot norr och nordväst. Även denna utvidgning omges av en bogårdsmur av sten. Norr om kyrkan finns allmänfält med mest stående låga gravstenar i gräsmatta med rygghäck, men närmast bogårdsmuren i nordväst och norr finns det huvudsakligen häckomgärdade grusgravar. Området längst i väster har nästan enbart sådana häckomgärdade grusgravar och upplevs därför som särskilt välbevarat. Här finns även några gravar med smidesstaket. En mångfald häckmaterial förekommer, ibland så mycket som tre olika sorter runt samma grav. På en del ställen har häckarna mellan gravarna också försvunnit så att det har uppstått större grusfält. Även på de nyare delarna av kyrkogården är gångarna dessvärre asfalterade. Både den nya och den gamla delen av kyrkogården förändrades under 1960- och 1970-talen genom att grusgravar förvandlades till gräsgravar och grusgångar asfalterades. Växtligheten består främst av björkar i rader, samt en rad med tallar norr om kyrkan.
Begravningskapellet ligger ca 20 meter rakt norr om kyrkan. Det uppfördes 1933, efter ritningar av arkitekt Kjell Wretling. Den rektangulära byggnaden har ett lägre indraget korparti i norr, entré med relativt enkel omfattning och kopparklädda pardörrar i söder, samt rundbågade fönster i öster och väster. Taket är klätt med fasat brädspån och valmat över kapellrummet, sadeltak över koret. År 1964 inreddes kylrum och kisthiss i gravkapellet och en betonggrund med port i nedre plan tillkom. Kisthanteringen under jord mellan kyrkan och gravkapellet tillkom 1996. Även invändigt är gravkapellet relativt välbevarat. Kjell Wretling ritade också altarbordet, bänkarna och lampetterna. Altarskulpturen tillkom 1942 och är skapad av brodern och skulptören David Wretling. Idag används gravkapellet sällan, utan merparten begravningar äger rum i kyrkan.

Lugnets kyrkogård, ca 1,5 km nordväst om kyrkan i närheten av dagens E12, anlades 1939. Begravningsplatsen omges av en bogårdsmur av huggen sten i nordost samt av en häck i söder och sydväst. Kyrkogården ligger i en sluttning mot sydväst och grav-kvarteren är terrasserade samt böjer av mot norr i den västra delen. Gravarna utgörs av resta stenar i gräsmatta med höga rygghäckar. I den sydvästra delen finns några gravar omgärdade med stenram som tidigare var grusgravar, men som har såtts igen. Gångarna är grusade, förutom den asfalterade väg som leder ner till personal- och ekonomi-byggnaden i väster. Viktiga inslag är också de fullvuxna björkarna och de fina trapporna i sten med enkla järnräcken mellan terrasserna.

Berglunda kyrkogård, ca 4 km söder om kyrkan, anlades 1957 och är därför inte skyddad enligt kulturminneslagen.