Allmän karaktär
Torskinge kyrkogård är liten till sin utbredning och ger ett sammanhållet
intryck där gränsen mellan gamla och nya kyrkogården
är klart markerad. Gamla kyrkogården har en rektangulär plan med
kyrkan i mitten, riktad mot öster. Vid kyrkans västgavel står en
klockstapel. Kvartersindelningen är något oregelbunden och rättar
sig efter kyrka och klockstapel, men har överlag rätvinkliga former.
Kyrkogårdens östra hälft består av tre kvarter som här benämns
A. I sydväst är ett långsmalt kvarter och två små invid stapel och
vapenhus som här benämns B. I väster är ett avlångt kvarter som
här benämns C och norr om kyrkan ett rektangulärt kvarter som
benämns D. Nya kyrkogården är något indragen från vägen och
upptar en stor rektangulär yta väster om gamla kyrkogården med
en utlöpare längs större delen av dess norra sida.
Omgärdning
Kyrkogårdens äldre del omges av en kallmurad stödmur från 1862.
Den är ca 0.5-1.5 meter hög och består av kilade markstensblock i
söder medan det är helt otuktad sten på övriga sidor. På murkrönet
växer mossor. I de södra hörnen av muren är inbyggda trappor av
granithällar. Stödmuren är bibehållen mot utvidgningen, men har
där en höjd om endast någon decimeter. Nya delen av kyrkogården
omges av en ca 1 meter hög stödmur av kilad och tuktad marksten.
Det är egentligen en skalmur som skjuter upp någon decimeter
över kyrkogårdens yta. På murkrönet växer sedum. I det sydöstra
hörnet sitter en stor häll som enligt inskription låg i vapenhuset
fram till 1902.
Ingångar
Kyrkogårdens äldre del har en ingång i söder, mitt för vapenhusporten.
Denna omges av toppiga granitstolpar från 1862, vars smidesgrindar
är borttagna. Nya delen har ett påkostat entréparti åt
samma håll. Det består av två kraftiga stolpar av granitkvadrar med
tälttaksformat krön, vilka bär en smidd pargrind med hjulkorsdekor.
Innanför grinden är en trappa av kanthuggen granit med fogade
stödmurar i samma utseende mot sidorna.
Vegetation
Endast spillror återstår av 1800-talets trädkrans. Utanför kyrkogårdens
östra sida växer fem gamla askar i rad och väster om ingången
en reslig gammal ask och en dito alm. Längs utvidgningens norra
sida är en rad med sex lindar och utanför den södra tre stycken.
Fem nya lindar är planterade längs dess västra sida. Längs gamla
kyrkogårdens västra sida växer en måbärshäck. Prydnadsbuskar växer
längs utvidgningens västra och södra sida. Hagtornshäckar används
i rumsskapande syfte inom större delen av utvidgningen.
Gångsystem
Gamla kyrkogården har till stor del kvar sitt till stor del rätvinkliga
grusgångsnät, vilket defi nierar gravkvarteren. Gången fram till
kyrkporten är dock belagd med betongplattor. I övrigt är ytan runt
kyrkan grusad med anslutande gångar. En gång löper längs med
hela kyrkogårdsmuren och till den ansluter på fyra ställen passager
till den utvidgade delens få och breda grusgångar. Inom utvidgningens
kvarter har tidigare funnits gångar med kalkstensplattor,
nu borttagna.
Gravvårdstyper
Kyrkogården uppvisar gravkonst från 1700-talet fram till idag. De
äldsta är av sandsten och vittnar om tiden innan den industriella
gravstenstillverkningen. Det är annars denna som präglar kyrkogården.
Framträdande är de stora gravvårdarna på de enskilda gravarna
från förra sekelskiftet och mellankrigstiden. De äldre är resliga
och har form av en obelisk eller bautasten. Med bestämmelser om
maximihöjder på gravvårdar kring 1940 så blev formerna istället
bredare. I båda fallen är de tydliga statusmarkörer, uttryck för sin
tids individualism. Vanligaste materialet är svart granit. Som regel
var dessa vårdar kopplade till en grusbädd med inramande häck eller
stenram i samma material som vården. I och med mellankrigstiden
började fler och fler få råd att skaffa sig gravvård, vilket gjorde att
en enklare och mindre vårdtyp blev vanlig, den låga rektangulära.
Mellan- och den tidiga efterkrigstidens vårdar gavs ofta klassiserande
drag som tempelgavel eller kolonner. Under efterkrigstidens
senare del blev vårdarna enklare i sina former samt mer och mer
uniforma. Titlar användes mer sällan. Däremot bestod bruket att
ange ortsnamn. Det begränsade utbudet av tillverkare, vilka ofta
nyttjade samma kataloger, gav upphov till en viss schablonmässighet.
En annan orsak till det enhetliga utförandet var tidens
betoning av kollektivet och likheten inför Gud. Genomgående
under hela 1900-talet har granit varit närmast allenarådande som
material, under mellankrigstiden och följande decennier gärna den
svarta graniten. Överlag har man under större delen av 1900-talet
haft grusbädd till gravarna, med en inramande låg häck. Av detta
återstår idag föga. Av allmänna linjen fi nns svaga spår. I allmänna
linjen begravdes som regel det stora fl ertalet kostnadsfritt, den ene
efter den andre allt efter frånfälle, d.v.s. kronologiskt. Vårdarna är
enkla och små, inte sällan är de bara en liten platta. I flera fall har
en vård rests först flera år senare.
Beskrivning av enskilda kvarter, för kvartersuppdelning, se pdf.
Kvarter A
Allmän karaktär
Med kvarter A avses här kyrkogårdens östra hälft, vilket delas i tre
delar genom öst-västliga gångar. Gravarna är i nord-sydliga rader,
vända mot öster och väster. Det nordliga kvarteret har bara en rad,
längst i öster. Ett antal av dem har ursprungligen haft grus. Vid södra
långhusväggen på kyrkan står fem flyttade musievårdar.
Gravvårdstyper
Kvarteren uppvisar gravvårdar från de senaste drygt 100 åren. Den
äldsta vården är från 1888 och den yngsta från 1998. Till antal
dominerar vårdarna från mellan- och efterkrigstiden. Flera är av
gravarna familjegravar. Ett antal resliga vårdar från sent 1800-tal
och tidigt 1900-tal markerar sig dock och betyder mycket för intrycket.
Några har vinkelbrutet krön, en har obeliskform och en
bautastensform. Av särskilt intresse är ett gjutjärnskors från 1892.
Ett par familjegravar från mellankrigstiden har låga och breda gavlar
som tydligt varit samkomponerade med en grusbädd. Särpräglad
är den lilla vården över Gyllensvärdska familjegraven som likaså
haft en grusbädd. Familjen ägde det gamla säteriet Hjälmaryd på
1800-talet. De låga rektangulära vårdarna daterar sig från 1930-talet
till seklets slut. Några av dem har klassiserande formspråk med
kolonner och frontoner medan andra har en stramare utformning.
Ett fåtal små plattor finns vid sidan av nämnda vårdtyper. Med få
undantag är det svart granit som gravvårdarna är tillverkade av, vanligen
med polerad yta. Ett av undantagen är ett ljust granitkors med
namnet Youngström från 1927, vilket kan kopplas till 1800-talets
och sekelskiftets utvandring. Från sen tid fi nns ett iögonenfallande
träkors. Titlar förekommer, men inte rikligt och inte alls under efterkrigstiden.
Vanligast är hemmansägare, vidare fi nns lantbrukare,
kyrkovärd, murarmästare och trotjänarinna. Musievårdarna utgörs
av två sandstenshällar med profilerat krön, från 1770 och 1705, en
enkelt ristad granithäll, ett nygotiskt gjutjärnskors från 1868 och
ett genombrutet gjutjärnskors från 1899.
Kvarter B
Allmän karaktär
Med kvarter B avses det långsmala kvarteret i sydväst, liksom de två
små ytorna mellan klockstapel och vapenhus. Flertalet av vårdarna
är vända mot öster och entrégången. Ett antal av gravarna har haft
grusbädd, i dag är det bara två.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet är blandat, men kan ändå sägas domineras av
det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets resliga vårdar. Särskilt
framträdande är en häckomgärdad grusgrav, vänd mot entrégången.
Inom denna reser sig en obelisk av svart granit från 1900 över kantorn
och folkskolläraren L P Eriksson med fru samt en ca två meter
hög kolonn av grå granit från 1913 över J Larsson med fru, född
Eriksson. Vidare fi nns en liten bok av marmor från 1895 över Emilia
Andersson, född Eriksson. Kvarterets och kyrkogårdens andra grusbädd
tillhör en storskalig vård från 1925 över makarna Nordlund,
med tillhörande stenram. Fem resliga vårdar av svart granit är från
1894-1918, varav tre över kyrkovärdar. I övrigt rör det sig om låga
rektangulära vårdar från främst 1940- och 50-talen i stram utformning,
några med konstnärliga kvaliteter som den strama vården från
1931 över konstsnickaremästare Chalander. Icke nämnda titlar är
volontärkorpralen, lantbrukaren och sjuksköterskan.
Kvarter C
Allmän karaktär
Med kvarter C avses det avlånga kvarteret väster om klockstapeln.
Det består av tre nord-sydliga rader med vårdar åt öster och väster.
Här fi nns rester av den s.k. allmänna linjen.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet domineras av låga, rektangulära vårdar från
1940-talet till 1980, några med klassiserande drag. Ett fåtal äldre
vårdar markerar sig främst genom sin storlek. Här rör det sig bl.a.
om en gavel till en grusgrav från 1905 över en godsägare Appelberg,
en hög obelisk av röd granit från 1917, en rundbågig vård över en
soldat från 1931 och en vinkelbruten dito över en urmakare från
1917 respektive en kyrkovärd från 1924. I några fall rör det sig om
familjegravar. Ett antal enkla vårdar är helt klart delar av allmänna
linjen och sträcker sig från 1914-22. Det är små plattor eller senare
resta vårdar av den vanliga efterkrigstida modellen, antagligen
införskaff ade som ersättning för bortruttnade träkors. Titlar är
sparsamt förekommande i kvarteret. Förutom redan nämnda finns
hemmansägare, mjölnare och konduktör.
Kvarter D
Allmän karaktär
Kvarter D är beläget norr om kyrkan och är bara utnyttjat till sin
västra hälft. Gravarna är belägna i nord-sydliga rader, vända mot
öster och väster. Några av dem har ursprungligen haft grusbädd.
Rester finns sannolikt av allmänna linjen.
Gravvårdsbestånd
Gravvårdsbeståndet utgörs av låga vårdar från 1925-96 med tonvikt
på 1930- och 40-talen. Materialet är övervägande svart granit. Ett
antal av gravarna är familjegravar, medan några ensamgravar från
1933-34 i form av små plattor kan misstänkas vara allmänna linjegravar.
Tre av de äldre gravarna har uppenbarligen haft grusbädd,
varav en ännu har kvar en bit av stenramen. Några vårdar har ett
klassiserande formspråk med kolonner och fronton. Titlar förekommer
ytterst sparsamt, här finns en byggmästare, en hemmansägare,
en kyrkovärd och en prost. Ensam vid sakristian i sydost står ett
smideskors från 1854 över komministern J G Hultgren med tidstypiskt
psalmbokscitat. Placeringen kan vara ursprunglig, eftersom
prästerskapet inte sällan försökte föregå med gott exempel och började
låta gravsätta sig på kyrkogårdens fruktade nordsida.
Nya kyrkogården
Allmän karaktär
Nya kyrkogården från 1960 består av tre gravrum som skiljs åt av
rätvinkliga hagtornshäckar. De båda i väster utgörs av nord-sydliga
gravrader vända mot öster. Det norra upptags till sin västra ände av
öst-västliga gravrader vända mot norr. Den östra delen är outnyttjad
så när som på en rad längs gamla kyrkogårdsmuren. Längst i öster
är en nyanlagd liten minneslund med grusad och stenskodd yta,
avskärmad med en häck.
Gravvårdstyper
Vårdarna utgörs av efterkrigstidens vanliga, låga typer med rektangulär
form. Storleken är enhetlig, och materialet utgörs av främst röd
och grå granit. De daterar sig från 1964 till idag. Bland de äldre
från 1960- och 70-talet, som fi nns i det sydöstra gravrummet, är
enhetligheten i form påtaglig och utförandet tämligen stramt. Ett
fl ertal har karaktäristiska bokstäver och siff ror av koppar. Titlar förekommer
bara på de äldsta vårdarna från 1964-66: sjuksköterska,
mjölnare, rörläggare och hemmansägare. Ortsnamn är däremot
vanligt på hela utvidgningen. Raden vid kyrkogårdsmuren består
av liggande, rektangulära hällar från 1969 till idag, varav en över
en folkskollärare.
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
