NORRTÄLJE KYRKA

År 1884 invigdes Norrtäljes nya kyrkogård belägen intill Stockholmsvägen sedan begravningar i kista förbjudits inom stadsgränsen. Sedan dess tillåts endast urnbegravningar i befintliga gravar på kyrkogården vid kyrkan. Att inga nya gravar tillkommer kombinerat med att kyrkogården förändrats med tiden har givit den ett samtidgt både ålderdomligt och sentida uttryck. De gravar som finns är av hög ålder, många har besåtts med gräs men ett tiotal är bevarade som grusgravar och inslaget av gravvårdar och inhägnader av gjutjärn är påtagligt. Samtidigt ger kyrkogården ett öppet parkliknande intryck, idag på tre sidor endast omgärdad av en låg stenrad av gråsten i öster av en lövhäck. Gångarna sträcker sig diagonalt över kyrkogården och är täckta av flera olika material, grus, asfalt och ett par olika sorters betongsten. Ett antal stora lövträd bidrar till parkkaraktären. Kyrkogårdens nuvarande utseende är till stora delar skapat av landskapsarkitekterna Sven Hermelin och Inger Wedborn i samband med kyrkorestaureringen 1968. I väster finns lyktor ritade av arkitekt Rolf Bergh. Kyrkogården har tidigare haft högre stenmur längs den östra sidan, övriga sidor hade först gärdsgårdar av trä och kantades från 1800-talets mitt av häckar.

Vid kyrkogårdens östra gräns står ett litet gravkapell med kvadratisk plan byggt 1855 för handelsmannen F Löwenmark. Kapellet är ekelt till sitt uttryck, slätputsat och med ett svängt tak klätt med kopparplåt krönt av ett kors i koppar. Ett fönster med blyspröjsade bågar finns mot söder och dörren med stickbågig nisch och överstycke är plåtklädd.

Tidigare fanns ett gravkapell i norra delen av kyrkogården, detta revs i samband med att Mariagården byggdes.

Församlingshem och pastorsexpedition för Norrtälje-Malsta församling färdigställt år 2006. Byggnaden har oregelbundna vita putsfasader och ett stort inbjudande glasparti mot söder.
Taken är flacka och täckta med svart bandplåt.

Norrtälje kyrka föregicks av Mariakyrkan, som förstördes när ryssarna brände staden 1719. Den var enligt Dahlbergs avbildning en korskyrka, och troligen byggd av trä. Den nuvarande kyrkan består av rektangulärt långhus med polygonalt kor, sakristia i norr och ett åttakantigt torn i väster. Den putsade kyrkan är byggd av natursten, har rundbågiga fönster och täcks av ett skifferklätt mansardtak. Tornet kröns av en huv med lanternin och spira. Kyrkorummet nås från söder samt via tornets bottenvåning. Kyrkan uppfördes 1724-26 och hade då en låg och oansenlig tornbyggnad. I söder fanns ett vapenhus som revs 1855, och mitt emot detta låg sakristian. Det tresidiga koret tillkom vid en ombyggnad 1772-73, då även yttermurarna höjdes och mansardtaket tillkom. Tornet uppfördes 1854, efter ritningar av Johan Fredrik Åbom. 1899 revs sakristian och en ny uppfördes i anslutning till koret. Denna revs i sin tur 1968 och ersattes med den nuvarande betydligt större byggnaden. Kyrkans exteriör präglas främst av byggnadsverksamheten på 1770-och 1850-talet. De nuvarande fönsteröppningarna tillkom vid en restaurering 1899, då medeltidsinspirerade schablonmålningar utfördes på väggar och i valv, öppna bänkar tillkom och hela inredningen målades i brunt. 1940 skedde en genomgripande omdaning av interiören under ledning av arkitekten Erik Fant, som bl.a. innebar att inredningen målades om och kyrkan åter fick slutna bänkar. 1968-69 omgestaltades interiören återigen efter ritningar av arkitekten Rolf Bergh. Restaureringen orsakades av en nödvändig grundförstärkning, och innebar bl.a. omputsning av fasaderna. I koret uppmurades ett nytt fristående altare, alla fönster fick färgat glas och i koret tillkom glasmålningar efter kartonger av Randi Fischer. Bänkinredningen fick ny färgsättning och predikstolen återfick sin ursprungliga färg.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1996