VETLANDA KYRKA

Allmän karaktär
Kyrkogården har formen av en kvadrat med av Storgatan avrundat
hörn i sydväst. Kyrkan står mitt på kyrkogården, något förskjuten
mot söder med koret sedvanligt riktat åt öster. Kvarteren norr och
öster om kyrkan (A-D, M och P) är i stor utsträckning sammanslagna
till större enheter genom igenläggning av gångar. I väster och
söder har kvarteren (E-L, N och O) behållit sina välavgränsade former.
I anslutning till tornet har flera borttagna äldre vårdar samlats
liksom en runsten (RAÄ .

Omgärdning
Kyrkogården omges av kallmurar av marksten, troligen lagda under
1800-talet. Vid alla sidor utom den norra rör det sig om stödmurar
av ca 0,5 till 1 meters höjd.

Ingångar
Huvudingången är placerad i väster mitt för tornporten. Mellan
två grindstolpar av släthuggen granit från sent 1800-tal sitter en
smidd pargrind med bandjärnsrosetter, sannolikt samtida. I nordväst
är en mindre ingång med smidd 1900-talsgrind mellan stolpar
av tuktad granit. I sydväst är en ingång med kort granittrappa och
järnräcken.

Vegetation
Kring kyrkogården finns en trädkrans av sekelgamla, välväxta almar
och lönnar. Längs en gångarna på kyrkogårdens norra del växer
ytterligare några stora gamla almar. På kyrkogårdens stödmurar
växer en syrenhäck.

Gångsystem
Kyrkogården binds samman av ett nät med rätvinkligt utlagda
grusgångar, vilka även defi nierar gravkvarteren. Norr och öster
om kyrkan är dock de gångar som funnits mellan varje gravrad
igenlagda.

Gravvårdstyper
Kyrkogården kan uppvisa gravkonst från 1700-talet fram till idag.
Från 1700-talet och 1800-talets början är en grupp nödtorftigt
tuktade skiff erfl is och några mer påkostade vårdar i sand- och
kalksten. Från 1800-talets andra hälft fi nns ett antal gjutjärnskors,
representanter för den första industriella gravvårdsproduktionen
i bygden, knuten till järnbruken. Ett vanligt inslag på kyrkogården
är det förra sekelskiftets resliga vårdtyper av granit, vanligen
i form av bautasten eller obelisk. Med senare tiders bestämmelser
om maximihöjd på vårdar fi ck status istället uttryckas på bredden.
Bruket av grusbäddar med inramning av sten, järnstaket eller häck
var vanligt bland dessa, liksom hos de föregående och kvarstår på
en del gravar. Ofta utgör vård och stenram en helhet som bryts när
stenramen avlägsnas. Under efterkrigstiden blev vårdarna enklare i
sina former samt mer och mer uniforma. En orsak var det begränsade
utbudet av tillverkare, vilka ofta nyttjade samma kataloger. En
annan orsak var tidens kollektivistiska samhällsanda. Genomgående
under hela 1900-talet har granit varit närmast allenarådande som
material, under seklets andra hälft företrädesvis opolerad grå granit
medan polerad svart präglade de första decennierna.

Beskrivning av enskilda kvarter, för kvartersindelning, se pdf.

Kvarter A-D, M och P
Allmän karaktär
Kvarter A-D, M och P utgör området norr och öster om kyrkan. De
utgörs av stora gräsmattor med öst-västliga gravrader och vårdarna
stående med ryggen mot varann. Vidare fi nns gravar placerade längs
med de nord-sydliga gångarna. Huvudsakligen rör det sig inom
kvarteren om familjegravar.

Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet är tämligen blandat, men till antalet så domineras
det klart av mellan- och efterkrigstidens låga stenar, vilka vanligen
har en rektangulär form. De äldre av dessa har en form som visar
att de hört samman med en grusbädd, medan de senare är stramare
och ofta klassiserande. De yngre har åter en friare gestaltning men
är relativt få. Inom framförallt kvarter A och C utgör resliga stenar
från omkring 1900 ett påtagligt inslag. Det rör sig vanligen om
bautastenar och obelisker i svart eller grå granit, såväl polerad som
opolerad. Ett litet antal gravar är genom sin storlek särskilt karaktärsskapande
inom aktuellt kvarter. Detta gäller bl.a. häradshövdingen
von Schwerins grav med över två meter hög sten. Denna med pollare
och kätting inhägnade grav är en av de 23 bevarade grusgravarna i
området, inom kvarter C fi nns en obruten rad av dylika. Ett mindre
antal gravar som lagts om till gräs har ännu kvar sin stenram och
skulle kunna återgå i grus. Några gravar har en mycket individuell
utformning, bl.a. två stenar med gallerförsedd nisch för urna, en
tumba från 1947 och en genombruten vård från 1935 med kors.
Områdets äldsta vård är en sannolikt handhuggen granitvård rest
1863 i kvarter C. Vid koret fi nns en kyrkoherdegrav från 1939 över
Daniel Olsson. Titlar förekommer på många vårdar: handlande,
Vetlandas förste boktryckare, provinsialläkare, disponent, fabrikör,
evangelist, trafi kchef, konditor, bankkassör, skomakare, kyrkovärd,
järnhandlare, vaktmästare, husägare, godsägare och riddare av Vasaorden,
ingenjör, rådman, köpman, greve, redaktör, bankdirektör,
överlärare, bokhandlare, lantbrukare, byggmästare, frisörmästare,
glasmästare, skräddaremästare, folkskollärare, telegrafexpeditör, distriktsveterinär,
hemmansägare, advokat, predikant, smedmästare,
maskininst, trotjänarinna, kamrer, kvarnmästare, Hvetlanda apoteks
anläggare, fanjunkare. Vid ekonomibyggnaden i öster ligger
på marken en profi lerad sockelsten i granit som sannolikt härrör
från den medeltida kyrkan.
Kvarter E och F
Allmän karaktär
Kvarter E och F utgör två nord-sydliga gravrader på kyrkogårdens
nordvästra del. Gravarna ligger med ryggen mot varann, vända mot
öster och väster. Huvudsakligen rör det sig om familjegravar.

Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet är blandat men domineras helt av påkostade,
äldre familjegravar. Äldsta vården är rest 1855 och utgör kyrkogårdens
äldsta på ursprunglig plats. Det är en nyklassicistisk kalkstensvård
över kyrkoherde Johannes Svensson. I övrigt rör det sig
om bautastenar, obelisker och kors i svart och grå granit. Flera av
dessa är två meter och högre, exempelvis bautastenen på löjtnant
von Porats familjegrav från 1919. Nio gravar har bevarad grusbädd.
Tre gravar som övergått till gräsyta har ännu kvar sina stenramar
och skulle med fördel kunna återgå till grus. En del grusgravar har
särdeles konstrik inhägnad. En provinsialläkares familjegrav omges
av detaljrika pollare och kättingar i gjutjärn, prosten Linnells familjegrav
av ett gjutjärnsstaket. Två gravar hägnas av låga smidesstaket,
den ena av dessa gravar har en mycket individuellt utformad vård i
form av en urna i röd granit. En individuell prägel har även bautastenen
från 1882 över Gustaf Johnsson med porträttrelief i brons av
den avlidne. Många vårdar bär titel, förutom ovan nämnda fi nns:
konditor, byggmästare, hemmansägare, kyrkovärd, bankkassör, klädeshandlare,
godsägare, kontrollör, kyrkovaktmästare, lantbrukare,
sadelmakaremästare

Kvarter G-J
Allmän karaktär
Kvarter G-J utgörs av gravraden längs kyrkogårdsmuren i norr, väster
och söder. Huvudsakligen rör det sig om familjegravar.
Gravvårdstyper
Gravvårdbeståndet domineras av äldre familjegravar med högresta
granitvårdar i form av bautastenar och obelisker från decennierna
kring 1900. Områdets äldsta vård på ursprunglig plats är ett gjutjärnskors
från 1870 rest över Gamla Anna. Detta liksom ett likartat
gjutjärnskors från 1871 efter en folkskollärare och organist är vid
sockeln smyckat med den grekiske dödsguden Th anatos i relief. Från
1870-talet fi nns vid kyrkogårdsentrén två storskaliga gjutjärnskors
över handlare Sandwall med maka. Ytterligare två gjutjärnskors från
sent 1800-tal är resta över medlemmar av familjen Borg. Från att
ursprungligen alla gravar haft grusbädd kvarstår idag endast fyra
med detta. Flera välkända personer från Vetlandas grundläggande
som stad ligger begravda i kvarteren, bl.a. fabrikör J P Lindberg,
bryggaren C Uebel, familjen Hellman, direktör A W Petri och bokbindaren
J F Krantz. Många vårdar bär titel, förutom redan nämnda
fi nns: bagaremästare, hemmansägare, kyrkovärd, landstingsman,
postmästare, veterinär, skräddaremästare, nämndeman, godsägare,
källaremästare, byggmästare, kantor, grosshandlare, rusthållare, jägmästare,
riksdagsman, ryttmästare och agronom, möbelhandlare,
konditor, possessionat. Med troligen sekundär placering fi nns fyra
enkla gravvårdar av tuktad skiff er och granit från 1812-52, varav
alla utom en minner om rusthållare.

Kvarter K, L, N och O
Allmän karaktär
Kvarteren söder om kyrkan är tämligen småskaliga med öst-västliga
gravrader, i K rundade längs gångarna. Huvudsakligen rör det sig
om familjegravar. Vid tornets sidor står ett stort antal borttagna
äldre vårdar och en runsten.

Gravvårdstyper
Med undantag för i kvarter L domineras gravvårdsbeståndet av stora
familjegravar från 1800-talets andra hälft och 1900-talets början.
Äldsta vården är en handhuggen granitvård från 1869 efter en rusthållare.
Över lag är det resliga vårdar i form av bautastenar, obelisker
och kors i svart och grå granit. Från mellankrigstiden fi nns några
låga gavelformiga vårdar. Från att ha varit ett rent gruskvarter är det
bara nio grusbäddar kvar. En av de igensådda gravarna har kvar sin
stenram och kan med fördel återställas i grus. Friherre Hjelms och
fru Sparres grav från 1889 omges liksom en familjegrav från 1902
av gjutjärnsstaket. Ett smidesstaket omger korset från 1899 över
Vetlanda missionsförenings förste predikant folkskolläraren Samuel
Johansson. En bautasten från 1890 i polerad svart granit minner om
regementspastorn och komministern J A Stålhammar. Ett kors är
rest efter kyrkoherde J Plym Forshell. Till minne av Vetlandas förste
köpman A G Tour (död 1850) är en sten rest 1927. Från 1890 härrör
ett gjutjärnskors. Förutom redan nämnda fi nns i kvarteren följande
titlar: godsägare, järnhandlare, kyrkovärd, direktör, hemmansägare,
lärarinna, fanjunkare, lantbrukare, organist, byggmästare.
Invid tornet står en stor mängd 1700- och 1800-talsvårdar. Äldst
är två välhuggna kalkstensvårdar från 1740-talet med profi lerade
krön samt en sandstensvård från samma tid. En vanlig typ är enkelt
tuktade vårdar av skiff er med ristad inskription. Sju dylika fi nns från
1781-1835, varav två resta över rusthållare. Från samma tid fi nns
även några granitfl is. En stram kalkstenshäll från 1809 minner om
kyrkoherde Sven Florén medan ett närmare två meter högt gjutjärnskors
från 1844 minner om efterträdaren P A Th alin. Ytterligare
två gjutjärnskors står invid tornet jämte diverse sekelskiftesvårdar
av polerad svart granit.

Kyrkogården har liksom kyrkan medeltida ursprung. Om dess tidiga
historia är föga känt. Kyrkogården är avritad och beskriven på en
geometrisk avmätning över kyrkbyn från 1693. Kyrkogården har där
en sexkantig form med kyrkan i mitten. Ingångar fi nns i norr, öster
och söder. Den södra och norra ingången utgjordes åtminstone på
1700-talet av timrade stigluckor. Väster om kyrkan står på kartan
en troligen timrad bod som tjänade som sädesmagasin, denna syns
även på en storskifteskarta från 1798. I kyrkogårdens nordvästra
hörn står en klockstapel. Öster om korgaveln ligger tre runstenar.
Vid kyrkogårdens norra sida är husgrunder markerade, vilka tillika
med ett källarvalv anges som rester av ett kloster. Enligt beskrivningen
skall stenmaterial från dessa murar ha använts till reparation
av kyrkan (troligen 1673) och anläggande av kyrkogårdsmur. Kyrkogården
har till synes samma utsträckning 1798. 1845 beslutades
att riva sädesmagasinet och använda materialet till byggandet av en
sockenstuga. 1821 fattades beslut om att ersätta stigluckorna med
grindar. 1854 infördes en bestämmelse om gravsättning i linje på
kyrkogården för att få större ordning.
1857 utvidgades kyrkogården mot norr och öster. 1859 lades en ny
kyrkogårdsmur kring den utökade kyrkogården. Trägrindarna från
1821 ersattes av smidesgrindar. 1868 beslutades att jorden längs
kyrkogårdsmurarna skulle upplåtas åt enskilda, s.k. köpegravar.
1888 utvidgades kyrkogården åt öster och söder så den fi ck nuvarande
utsträckning, som syns på 1888 års stadsplan. Vid denna tid
planterades dagens trädkrans av alm och lönn och kyrkogårdsmuren
kompletterades. Kyrkogården ordnades med grusgångar och grustäckta
familjegravar (med stenram eller ligusterhäck) samt allmän
linje. Resta gravvårdar i form av brädor med snidat krön, s.k. stavar
präglade fram till dess kyrkogården. Denna gravtyp var vanlig
bygden och har lyfts fram som ett specifi kt östsvenskt drag. Idag
kvarstår bara enstaka dylika vårdar, oftast inställda i klockstaplar som
exempelvis i Näshult. De sista av dessa stavar försvann omkring
1930 vid en omplanering av kyrkogården. Ännu vid snabbinventeringen
1927 stod fem träkors kvar öster om kyrkan, ett likaså i
dag försvunnet gravskick. 1949 skall två av korsen ännu stått kvar.
Samma år uppgavs vidare att allmänna linjen inte längre fanns kvar
på kyrkogården utan endast på den 1914 anlagda nya kyrkogården,
sedermera benämnd Kapellkyrkogården. Under 1900-talets senare
del har en del grusgångar och fl era grusbäddar försvunnit från kyrkogården,
till förmån för sammanhängande gräsmattor, främst norr
och öster om kyrkan.

HISTORIK FRÅN KYRKOBYGGNADER 1760-1860 - Stadskyrkan i Vetlanda uppfördes 1796-1798. Tornet skadades av ett blixtnedslag år 1800 och reparerades samma år. Den stora kyrkan byggdes av stadsbyggmästare Georg Salvin och stadsmurmästare Peter Ryberg, Jönköping, på samma plats som den äldre kyrkan från 1724, vilken revs 1797, sedan den nya kyrkans grund lagts utanför. Efter en serie genomgripande förändringar återstår idag föga av den ursprungliga kyrkan. Tornspiran tillkom 1871. Kyrkorummet ombyggdes till basilika 1903-04 och fick omfattande dekorativ utsmyckning. Rummet omgestaltades även vid renoveringar 1925 och 1954. Ingen annan kyrka från perioden i länet har genomgått så drastiska omvandlingar och kyrkan är därigenom ett intressant restaureringshistoriskt dokument.

PLAN OCH MATERIAL - Kyrkan byggdes ursprungligen efter en 1795 approberad ritning, signerad av Per Wilhelm Palmroth vid ÖIÄ: Ritningen visar ett rektangulärt kyrkorum med torn i väster och kvadratisk sakristia i öster bakom den raka korväggen. På församlingens önskan 1797 flyttades sakristian till nordsidan, eftersom grunden var svag i öster. 1903 revs denna sakristia, och arkiv och sakristia inrymdes i två nya utrymmen på ömse sidor om altarpartiet. Kyrkan gjordes samtidigt om till treskeppig basilika. Uppförd i sten, senare ombyggda partier dock i tegel. Spritputsade fasader, avfärgade i vitt. Takmaterialet utgörs av svart plåt. Samma material på tornets spira.

EXTERIÖR - Från början byggd enligt 1795 års ritning men något förenklad. Tornets nedre murparti kvar från 1700-talskyrkan. Fyra rundbågade fönster per långsida, två på korväggen. Valmat sadeltak. Ny tornspira 1871 med gavelrösten, tornur och kopplade bågöppningar för klockorna. Långhuset ombyggt till basilika 1903-04 med rundbågiga klerestoriefönster över lägre sidoskepp.

INTERIÖR - Den ursprungliga kyrkorummet var ljust och rymligt med trätunnvalv och rakslutet kor med stora fönster på vardera sidan om altaret. Då församlingen skuldsatt sig genom bygget kunde inga nya prydnader eller inventarier anskaffas de första åren. Altartavlan var målad 1816 av Johan Gustaf Sandberg, "Jesus i Getsemane", och omgavs av ramverk med pilastrar och rakt entablement, utfört delvis efter ritning av Samuel Enander. Predikstolen tillkom 1815, utförd också den efter ritning av Enander, med ljudtak och draperimålning. Ursprungligen fyra slutna bänkkvarter samt sido- och korbänkar, 1815 dokumenterade som målade i ljusblått. Orgel var byggd av Nils Ahlstrand med fasad efter ritning 1825 av Carl Gustaf Blom Dundercarlsson.

Källa: Kyrkobyggnader 1760-1860. Del 2, Småland och Öland. 1993