KORSBERGA KYRKA

Korsberga kyrkogård har medeltida ursprung, men hur gammalt är
osäkert. Den första kända kyrkan är från 1300-talet och låg i omedelbar
närhet till Korsberga Klockaregård, det vill säga söder om
nuvarande kyrka. Denna kyrka brann ner 1598 och återuppbyggdes
med en gång på samma plats. När man på 1800-talet uppförde en
ny kyrka gjordes detta strax norr om den äldre som fortsatte att
användas fram tills att den nya stod klar. Den nya kyrkan stod
färdig 1857 och då revs även den gamla kyrkan. Kyrkogården har
i samband med det enligt uppgift utvidgats mot norr och väster. Den södra delen framför kyrkan torde i så fall motsvara den ursprungliga
utbredningen fram till 1850-talet. Att kyrkan placerades
i otraditionell riktning med koret i norr beror på anpassning till
omgivningarna och var egentligen inte så ovanligt under denna tid. Konstigare är däremot att uppgiften att den gamla kyrkan legat på
en plats söder om den nuvarande, då det naturligaste borde ha varit
höjden där den står idag, eller platsen öster om den, kvarter A. Den
består huvudsakligen av berggrund. På ett fotografi från 1862 ser
man att man inte planterat några träd på kyrkogården, men att två
kryptallar i alla fall förekommer. Utanför bilden bör finnas några av
de idag väldiga ekar som idag står i kyrkans närhet. På bilden syns
även att kvarteren mellan kyrkan och kyrkogårdens grindar i söder
kantas av en oregelbunden och icke kantklippt gång. Intrycket av
ovårdad plats är troligen typiskt för hur de flesta kyrkogårdar såg
ut vid 1800-talet smitt. 1922 invigdes en del av kyrkogården för patienter på S:t Sigfrids
sjukhus familjevårdskoloni i Korsberga. Var de begravdes är osäkert
idag, men enligt muntlig uppgift lär de ha begravts på östra
sidan närmast landsvägen i höjd med kyrkan. Ett annat alternativ
är platsen nordväst om kyrkans kor, nedanför sluttningen där man
på en karta från 1957 ser utmärkt 52 ensamgravar utan närmare
förklaring. Dessa är idag helt översådda med gräs.
I slutet av 1950-talet utvidgar man kyrkogården igen, nu också
mot norr. Det är ett symmetriskt område som präglas av gräsmattor
med rygghäckar av spirea och ölandstok. Gångarna lades med kalkstensplattor. Redan
inför denna utvidgning beskrivs kyrkogården
som att den domineras av gravstenar på gräs, med några få undantag. Det är annars under 1950-talet som de kyrkogårdar flesta förändras
till stora sammanhängande gräsmattor där man lägger igen de flesta
grusbäddar framför gravarna. Utvidgningen ritas av kyrkogårdsföreståndaren
Ragnar Ekstedt i Växjö. I samband med utvidgningen
uppför man även ett bårhus vid västra kyrkogårdsmuren. För att få
det att smälta in i miljön låter man det inte överstiga kyrkogårdsmuren
i höjd och bygger det med ingång från utsidan.

HISTORIK FRÅN KYRKOBYGGNADER 1760-1860 - Då Korsberga medeltidskyrka eldhärjades 1598 ersattes den av en ny stenkyrka, som dömdes ut av biskop Tegnér 1837. Ritning av länsbyggmästare Carl Robert Palmér 1839 sändes till ÖIÄ, där den bearbetades av Johan Fredrik Åbom. Åboms andra förslag, som anpassats mer till Palmérs än det första, följdes när man omsider 1855-57 lät bygga kyrkan under ledning av murmästare Jonas Malmberg från Växjö. Den invigdes 1862 av biskop Henrik Gustav Hultman. Kyrkan är föga förändrad till det yttre, medan det inre förändrats bl a i fråga om färgsättning, korabsidens form samt genom läktarunderbyggnad. Grinden till den lummiga kyrkogården är ett för trakten typiskt vackert smidesarbete, med kyrkans namns förgyllt och inkomponerat i ornamentiken.

PLAN OCH MATERIAL - Stort rektangulärt kyrkorum med torn i söder och kor i norr med absidial avslutning med fyra kolonner, som ursprungligen stod fria. Nu avgränsades den bakomliggande sakristian av en sluten, halvrund vägg (Åboms ritning, liksom Palmérs, hade sluten nisch). Ingångar i tornet och mitt på östsidan (enligt ritning även i väster). Byggd i gråsten, spritputsad i vitt med slätputsade omfattningar och listverk (de spritputsade partierna stod på 1940-talet mörka mot de släta partierna). Asfaltstruken cementsockel. Takmaterial plåt, ursprungligen spån.

EXTERIÖR - Helt enligt Åboms ritning, med långhusfasasdernas mitt markerad med risalit och fronton över den kraftiga taklisten, vilken dras som horisontell list vidare runt tornkroppen. Tornet har breda hörnlisener och avslutas uppåt med flacka gavlar åt fyra håll, över vilka den åttkantiga lanterninen reser sig på en låg sockel med räcke. Lanterninens öppningar stängda av tjärstrukna luckor (öppna på ritningen). Tornportalen inramas av pilastrar med kraftigt entablement och lunettfönster.

INTERIÖR - Flackt vitputsat valv, väggar melerade i rosagul ton, med kopplade pilastrar på ömse sidor om långsidornas mittfönster respektive dörr. Pilastrarna vita liksom taklisten, absidens båge och kolonner. Bakom kolonnerna en vägg, målad mörkt blå, tillkommer 1952. Dessförinnan fanns en låg skärm som avgränsning mot sakristian. Det ursprungliga altarkorset ersattes på 1920-talet av en kopia av Thorvaldsens "Kristus". Rund altarring med balusterdockor. Rikt utformade sakristiedörrar och nummertavlor. Korta korbänkar. Predikstol med rund korg prydd med förgyllda emblem (modernt ljudtak). Bänkar i fyra kvarter, målade i grå och blå nyanser, spegelfält med rosa lister. Läktare med svängt mittparti och genombrutet balusterräcke, buren av slanka kolonner. Orgeln byggd 1865 av Johannes Magnusson, Lennhult, efter ritning 1862 av J E Söderlund. Kapprum och samlingsrum under läktaren bakom skärmväggar som ej når full höjd under läktaren. Toalett och förråd i vapenhuset.

Källa: Kyrkobyggnader 1760-1860. Del 2, Småland och Öland. 1993

Allmän karaktär
Korsberga kyrka ligger i nordsydlig riktning på en kulle, med kyrkogården
huvudsakligen norr och söder om kyrkan. Den södra delen
som ligger framför kyrkans torn och huvudingång är den äldre delen
med flesta gravar, medan den norra delen huvudsakligen är en
senare utvidgning från 1959 som enbart delvis har tagits i anspråk. Kyrkogården präglas av ett antal mycket gamla träd, en vacker alle
med hamlade lindar upp till kyrkans huvudentré samt i övrigt moderniserade
gravkvarter. Inräknat utvidgningen i norr är det en av
de större landsortskyrkogårdarna i Vetlanda kommun.

Omgärdning
Kyrkogården omgärdas av en mur som idag huvudsakligen fungerar
som stödmur. När kyrkan byggdes ny 1857 var muren fri på
båda sidor, men marken fylldes senare under 1800-talet ut upp till
murens höjd. Då lades den även om och förstärktes. Muren idag är kallmurad på södra delen och består av kluven granit. Den norra delen är murad med fogbruk, och fungerar som halvmur
med uppvallade gräsmatta på insidan. Längs med muren växer en
oregelbunden trädkrans av blandade äldre lindar, lönnar och askar. Trädkransen håller på att kompletteras med yngre exemplar av rönn,
oxel samt kastanjer och björkar.

Ingångar
Kyrkogårdens huvudentré ligger i söder, i förlängningen av kyrkans
och alléns mittaxel. Entrén består av en smidd och svartmålad
dubbelgrind med Korsberga i stora vitmålade bokstäver. Grindstolparna
är släthuggna kvadratiska av granit. Entrén flankeras av
två lindar. Entréer finns även på västra och östra långsidan, med
moderna smidesgrindar med infällda andreaskors. Dessa kommer
från utvidgningen vid 1960-talets början.

Gravvårdstyper
Det finns en bredd och ett historiskt djup bland gravvårdarna på
Korsberga kyrkogård som huvudsakligen speglar 1900-talet. Många
av gravvårdarna från 1800-talets slut har tagits bort och kan i viss
mån beskådas i slänten nedanför kyrkan där de som tagits ur bruk
finns. Den äldsta gravvården som fortfarande står på kyrkogården är
ett gjutjärnskors från 1875. Huvuddelen av de äldre är annars från
1900-talets första decennier. Även gravstenar ur allmänna linjen är
sällsynta och förutom några kvarvarande finns egentligen bara en
någorlunda bevarad linje kvar, längs västra muren, som innehåller
gravar från 1950- och 60-talet. De är typiska för företeelsen med
små gravstenar, huvudsakligen i liggande format, resta över endast
en person och placerade i kronologisk ordning. Det stora flertalet
gravstenar på kyrkogården är typiska för 1900-talets utveckling:
gravvårdar av sten, från början av seklet i högresta proportioner och
från efterkrigstiden huvudsakligen i liggande breda format. Vid norra sluttning mot kyrkan står ett stort antal gravvårdar
som tagits ur bruk från olika delar på kyrkogården. Samlingen är
representativ för en äldre kyrkogårdskultur med både enkla vårdar
ur allmänna linjen samt mer påkostade i format och material som
gjutjärn. Även om de är ur bruk och tagna ur sitt sammanhang har
de ett kulturhistoriskt värde.

Vegetation
De många ålderdomliga träden närmast kyrkan är värdefulla som
stämningsskapare samtidigt som de också vittnar om platsens
långa kontinuitet, som är äldre än kyrkobyggnaden i sig. Detta
gäller främst några betydande exemplar av skogsek, skogslönn och
skogslind som växer i kvarter A eller dess närhet. Trädkransen runt
kyrkogården är skiftande och under föryngring - de äldre träden
representeras av traditionella trädkransarter som lönn och lind,
medan de yngre kompleteringsträden består av oxel, björk och
rönn. På norrsidan utgörs träden i trädkransen av hästkastanj. På
den plats på norra sidan som enligt 1957 års förslag till utvidgning
ska utgöras av en axialt placerad rosenrabatt står idag tre skulpturala
pelarenar. På grund av att utvidgningen inte har kommit längre står
de idag i ett lite lösryckt sammanhang. På södra sidan dominerar upplevelsen av allén med hamlade lindar, denna medverkar till det högtidliga och symmetriska intryck
som den södra delen ger.

Gångsystem
Gångsystemet är symmetriskt uppbyggt med markerade mittgångar
på både norra och södra sidan. På södra sidan markeras den med
en allé av hamlade lindar och med kvarter på ömse sidor, och på
norra sidan är mittgången lagd med kalkstensplattor, och väntar
än så länge på kommande utvidgningar mot väster. Gångarna som
i övrigt är gruslagda med grus i olika dimensioner på olika ställen,
följer kyrkan runt och mellan kvarteren, men går inte in i kvarteren. Gångsystemet på en kyrkogård är viktigt för att dela upp den i olika
rum, gruset som gångmaterial har en lång och värdefull tradition
på landsortskyrkogårdarna.

Byggnader
Förutom kyrkan förekommer två byggnader på kyrkogården. Väster
om koret finns en panelklädd redskapsbod med tegeltak och
stickespån som undertak. Ålder är okänt. Det kulturhistoriska
värdet är främst kopplat till att det troligen har stått här länge
och är därmed berättigat av hävd. Ett bårhus uppfördes 1957 vid
västra kyrkogårdsmuren med öppning utåt. Bårhuset ligger under
kyrkogårdens markyta för att synas så lite som möjligt. Det ritades
av byggnadsingenjör Heinrich Pihlak från Växjö.

Beskrivning av enskilda kvarter, för kvartersindelning, se pdf.

Kyrkogården är huvudsakligen uppdelad i en del söder om kyrkan,
som är den äldre delen, samt norr om kyrkan, som till största delen
består av utvidgningen från 1960-talets början. Kyrkan ligger på
en tydlig höjdplatå och området öster om denna särskiljer sig även
så pass från övriga delar att den i denna redogörelse får en egen
kvartersbeteckning - kvarter A. Kvarteren söder om kyrkan utgörs
av kvarter B, C och D i sydväst samt E och F i norr. Kvartersbeteckningen
är densamma som används i kyrkogårdens Vård- och
underhållsplan.

Kvarter A
Allmän karaktär
Kvarter A är kyrkogårdens minsta kvarter och utgörs av området
direkt öster om kyrkan och begränsas av branterna på alla övriga
sidor. Här står också några av kyrkogårdens äldsta träd. Kvarteret är
oregelbundet, marken sluttar och saknar gångsystem, berggrunden
går delvis i dagern. I nordöstra hörnet återfinns även det sägenomspunna
korset i berget som sägs ha gett socknen sitt namn. En
stödmur visar att marken delvis är utfylld och nivåreglerad. Flera av
de gravar som står kvar är troligen inte i bruk längre, och de äldre står
också lösryckta från varandra utan någon idag synlig struktur. Troligen
har det inte heller funnits någon mer uttalad regelbundenhet
tidigare. Berggrunden går högt upp här och det är därför endast få
gravar som har grävts här. För att kunna anlägga kyrkoherdegraven
närmast kyrkan fick man spränga inför grävningen. På en kyrkogårdskarta från 1957 benämns denna del för äldre
kyrkogård, vilket kan ifrågasättas då den torde var jämnårig med
kyrkan.

Gravvårdstyper
Det är stor spridning på de fåtal vårdar som finns i kvarteret. Allmänt
kan nog sägas att det tidigare har varit fler påkostade vårdar
här beroende på dess framträdande läge i kyrkans närhet. Bland de
kvarvarande finns flera titlar från samhällets övre skikt; häradsdomaren,
kyrkoherde, handlanden, men även skomakamästare och
kyrkväktare. Den äldsta graven är från 1899 och den yngsta från
2007. Gravarna är orienterade i olika riktning beroende på var de
står och hur ett äldre gångsystem kan ha varit utlagt.

Kvarter B, C och D
Allmän karaktär
Kvarter B, C och D ligger alla söder om kyrkan och hör till de äldre
delarna av kyrkogården. Skillnaderna mellan dem har tidigare varit
större men idag är kvarteren genom successiva kompletteringar av
moderna gravvårdar huvudsakligen likvärdiga. Endast det sydvästra
kvarteret utmärker sig genom en större andel äldre och högresta
vårdar. På flygfotot från 1940-talet syns tydligt att det särskiljer
sig från övriga kvarter som inte är lika belagda. Kvarteren består i
övrigt av regelbundna rader i nordsydlig riktning med vårdar vända
inåt mot mittgången. Kvarteren är öppna och helt lagda med gräs. Några enstaka vårdar ur allmänna linjen finns, men endast längs
västra kyrkogårdsmuren i höjd med kvarter C och D finns en
längre sammanhängande linje. Kvarter B och C är uppdelade i två
skiljda delar.

Gravvårdstyper
Kvarteren domineras av gravvårdar från efterkrigstiden och framåt,
men innehåller ännu även en del äldre vårdar som är viktiga för att
bevara känslan av att detta är kyrkogårdens äldre del. Det sydöstra
kvarteret är det som ännu är mest utpräglat vad gäller äldre gravvårdar
och söder om det finns även en del museivårdar uppställda. Den äldsta är ett gjutjärnskors från 1875 över nämndeman I A
Olofsson, här finns även en sista kvarvarande trävård med oläslig
inskrift. I detta kvarter finns även kyrkogårdens två sista grusgravar,
den ena dessutom med smidestaket runt om. Här finns inte heller
några vårdar ur allmänna linjen, vilket de andra kvarter i någon
mån ännu har kvar. De två bevarade grusgravarna har närmast
endast ett pedagogiskt värde eftersom de är lösryckta från sitt sammanhang
av många grusgravar, men bör ändå bevaras just för att
visa på denna tradition.

Kvarter E och F
Allmän karaktär
Kvarter E och F utgör den moderna delen av Korsbergas kyrkogård,
som lades ut norr om kyrkan efter Ragnar Ekstedts ritningsförslag
från 1957. Av inskriptioner att döma på gravvårdarna togs området
i bruk i liten skala 1959, medan det mer regelbundet började
användas först 1967. Området är rektangulärt till formen, enhetligt
och öppet till sin karaktär. Det ansluter till gamla kyrkogården
utan några avgränsningar, kvarter E står huvudsakligen fortfarande
oanvänt eftersom flertalet jordfästningar ännu sker på gamla delen. Kvarteren omgärdas av yngre björkar och kastanjer. I kvarter E
finns endast tretton gravar, placerade längs två korta rygghäckar av
oxbär. Dessa är urngravar. De flesta gravar ligger annars i kvarter F
längs med norr-södergående rygghäckar av oxbär eller ölandstok. Mellan de båda kvarteren planerades ursprungligen för en stenlagd
mittgång utgåendes från en anlagd brunn norr om kyrkan, nedanför
sluttningen. Gången är huvudsakligen överväxt idag och dess
roll som mittgång har uteblivit då kvarter E ännu till största delen
inte är taget i anspråk. I andra änden av den tänkta gången finns
ett rabattarrangemang med tre pelartujor.

Gravvårdstyper
Samtliga gravvårdar är från 1959 eller senare och följer vad som är
tidstypiskt för perioden. Gravvårdarna är låga men breda, av sten,
har en enkel profil och få utsmyckningar. Antalet titlar är som väntat
väldigt litet. Kvarteret är enhetligt och lågmält, ingen gravvård går
över häckarna i höjd.

bruk. Gravvårdar tagna ur bruk
Nedanför den branta sluttningen norr om kyrkan finns ett flertal
gravvårdar som tagits ur bruk, främst från den södra och äldre delen
av kyrkogården. Idag ligger de lutandes i gräset mot sluttningen. Dessa har genom förflyttningen hit förlorat sitt sammanhang, men
det stora antalet intressanta vårdarna har ändå ett högt kulturhistoriskt
värde som bör bevaras. Här finns flera tydliga exempel på
gravvårdar ur allmänna linjen, en företeelse som det nu nästan inte
finns några spår kvar av längre, men även mer påkostade gravvårdar
som gjutjärnskors och större stenvårdar. Intressant är bredden
i utformning, material och titlar. Här finns även person- och lokalhistoriska
värden. Det är naturligt att vårdar som inte längre används tas bort för att
ge plats till nya gravar, men fler gravvårdar bör av kulturhistoriska
skäl ej tas bort så länge det inte råder platsbrist på kyrkogården. Främst bör förfallet av några gjutjärnsvårdar förhindras, dessa bör
även sättas upp på kyrkans inventarieförteckning.