HAGSHULT KYRKA

Allmän karaktär
Hagshults kyrkogård är ett exempel på en småskalig landsbygdskyrkogård.
Trots två sena 1900-talsutvidgningar så har den äldsta
delen kvar sin ursprungliga form med omgärdning från 1888 och
trädkrans. Denna del är rektangulär och ligger något högre än
omgivningen. Den ndelas i två hälfter av en öst-västlig gång som
ansluter till västra utvidgningen. På den norra hälften står kyrkan,
förskjuten åt väster. Den något större södra hälften hyser i sydväst
en klockstapel. Gravvårdsbeståndet domineras av mellan- och efterkrigstidens
låga former, dock påtagligt uppblandat med mer resliga
vårdar från förra sekelskiftet öster om kyrkan. Västra utvidgningen
är enhetligt stram med uniforma små vårdar. Norra utvidgningen
kontrasterar med sin anspråksfulla plan mot de äldre delarna. Genomgående
har kyrkogården i sen tid försetts med gatlyktor av
gammaldags stadsmässig modell, vilka föga harmonierar med
dess karaktär.

Omgärdning
Kyrkogårdens äldsta del omges av en ca 0.3-1 meter hög stödmur
av kantställda respektive lagda hällar och block av granit. På denna
står ett inhägnad i form av kätting på järnstolpar (i behov av rostskyddsbehandling
och ommålning). Dessa härrör liksom muren
sannolikt från 1888. Det sydöstra hörnet är något rundat, vilket kan
förklaras med den gamla vägsträckningen. Två genombrytningar är
gjorda för passage till utvidgningarna. Västra utvidgningen omges
av en mycket låg stödmur av huggna granitlängder. I väster kompletteras
detta av ett trästaket.

Ingångar
Huvudingången är mitt på östra sidan och fi ck nuvarande utformning
1888, vilket står på dess smidda pargrind. Grinden är rikt
utsmyckad med järnbandsslingor. De fyrkantiga grindstolparna är
murade och spritputsade med slätputsade hörn. De är avfärgade
med vit kalkfärg och avtäcks med flacka, klotkrönta tälttak av kopparplåt.
Ingången från parkeringen i norr saknar övergång.

Vegetation
Kyrkogårdens äldsta del omges i söder och öster av en ung trädkrans
av oxel, vilken fortsätter längs västra utvidgningens västsida och den
norras östsida. Mot västra utvidgningen växer en rad av resliga prydnadsgranar.
Söder om den öst-västliga tvärgången är en rad av äldre
björkar. I det södra kvarteret växer några stora prydnadsträd/buskar
och norr om sakristian ett par rönnar. Längs västra utvidgningens
västra sida och längs den norras östra växer spireahäckar. I norra
delens sydöstra hörn står fem granar.

Gångsystem
Från ingången i öster löper en rak och bred grusgång längs kyrkans
södra sida fram till vapenhuset. Där ansluter den till en smalare grusgång
som löper längs med den äldsta delens sidor. Gången ansluter
i norr till utvidgningen och bildar en mittaxel genom denna. I västra
utvidgningen löper en nord-sydlig gång belagd med sexkantiga
betongplattor. Via en slänt med denna beläggning ansluter den i
rät vinkel till äldsta delens huvudaxel.

Gravvårdstyper
Den dominerande gravvårdstypen är efterkrigstidens låga typ av
tämligen enhetlig form och storlek. Formen är som regel rektangulär
och stram. I öster och framförallt nordost är inslaget av äldre och
mer resliga former påtagligt. Där återfi nns det tidiga 1900-talets
bautastenar och obeliskformer, liksom mellankrigstidens utbredda
gavlar med tillhörande stenram. Huvudsakliga materialet bland
vårdarna är granit, bland de äldre främst svart eller grå. Ytan kan
vara helt eller delvis polerad, med eller utan dekor. Ett fåtal äldre
vårdar fi nns, varav främst märks ett antal i järn.

Beskrivning av enskilda kvarter, för kvartersindelning, se pdf.

Norra kvarteret
Allmän karaktär
Kvarteret upptags till sin västra hälft av kyrkan, vilken dock lämnar
en avskiljd del i nordvästra hörnet. Vidare fi nns en smal remsa söder
om kyrkan. Gravvårdarna befi nner sig främst i den östra hälften,
där de står i fem nord-sydliga, vända mot öster (med undantag för
en). Gravvårdsbeståndet är blandat. I det nordvästra hörnet är två
korta rader i väster samt några flyttade museivårdar samlade längs
sakristiväggen och västra sidan.

Gravvårdstyper
Kvarterets gravar tycks uteslutande vara enskilda och i de fl esta fall
familjegravar. Kvarterets äldsta vårdar utgör två stycken gjutjärnskors,
det ena från 1874 över komministern Nils Peter Landgren,
det andra över kyrkovärden A J Karlsson från Mörkhult, död
1895. Framträdande är även det tidiga 1900-talets resliga vårdar.
Från 1920-talet märks fyra bautastenar. Vanlig är den resta hällen
med vinkelbrutet krön. Unikt på kyrkogården är det stora korset
av svart granit på riksdagsman J W Jonssons familjegrav. 1930-
talet representeras av några stora familjegravar med stenram, där
grusbädden i sen tid gräsbesåtts. Till följd av regler kring maxhöjd
på vårdar gjordes dessa i stället bredare. Här fi nns fem exempel på
dessa. Gravvården växer upp ur huvudändens stenram och fl ankeras
av volutformiga fl yglar, vilka kan accentueras ytterligare med klot
eller urnor. Formspråket är kraftfullt och anspråksfullt. Stenramarna
fi nns ännu kvar i varierande utsträckning, även om gruset är borta.
Enligt fotografi er från 1940-talet hade större delen av kvarterets
gravar grusbädd. De mer småskaliga låga vårdarna sträcker sig i tid
från 1920-talet fram till idag, med viss tyngdpunkt på 1930- och
50-talen. Materialet som använts inom kvarteret är grå och svart
granit. Vårdarna bär som regel gårds- eller bynamn. Titlar är vanligt
förekommande, särskilt bland de äldre. Variationen är dock liten:
hemmansägare, kyrkvärd, soldat, nämndeman, hushållerska, brevbärare.
Tre vårdar bär referens till Missionsförbundets sångbok och
minner därmed om väckelsen.
Nordvästra hörnet och södra delens fåtaliga vårdar är alla efterkrigstida
av små format. Museivårdarna vid sakristian utgörs av
fem polerade svarta granitvårdar från tidigt 1900-tal och tre gjutjärnskors.
Det ena från 1905 har ett nygotiskt formspråk och relief
av Th anatos på foten. De båda andra är identiska med rik genombruten
dekor. Den ena vården är felvänd. Störst intresse tilldrar
sig de båda stora smidesvårdarna vid kyrkogårdsmuren. Formen är
identisk med triangulärt järnband och krönande drakhuvud som
fl öjel. Den äldsta bär årtalet 1804 och initialerna INS, GBD och
PSI samt runa över deres son magister G Engstrand, död 1797.
Den yngre vården bär årtalet 1812 och initialerna PET, GSI och
PSB. Vid dessa står två små resta granithällar, föga tuktade, den ena
över AWL (1728-1802) och FMLST (1733-1810), den andra över
nämndeman Mauritson (1821-91). I hörnet vid vapenhuset ligger
en mycket vittrad och överväxt gravhäll av kalksten, idag oläslig
men med skönjbar relief. Sannolikt är det den häll som i 1829 års
inventering bar årtalet 1696 och låg på Torrmyra grifteplan. 1919
stod den lutad mot vapenhusväggen och man kunde ännu se initialerna
HHS K(?)D. Vid denna ligger fyra brottstycken av ännu
en kalkstenshäll. (Överlag gäller att samtliga järnvårdar i kvarteret
är i behov av rostskyddsbehandling och ommålning).

Södra kvarteret
Allmän karaktär
Södra kvarteret har en mer enhetlig karaktär av mellan- och efterkrigstid.
I den östra delen fi nns dock ett påtagligt inslag av äldre
och mer resliga vårdar. Ett antal prydnadsträd förtätar kvarteret, i
vars sydvästra del klockstapeln reser sig. Gravarna ligger i dubbla
nord-sydliga rader.

Gravvårdstyper
Kvarterets äldsta vård utgörs av en vittrad kalkstenshäll som tycks
ligga på samma plats som en angiven häll i 1829 års inventering.
Denna tillhörde hustrun Anna Persdotter, död 1666. Idag kan bara
enskilda bokstäver och viss reliefdekor skönjas. Vid kortsidan står
ett troligen samtida granitkors med inristat hjulkors. Från 1905-
26 fi nns i den östra hälften sex stycken tidstypiskt resliga vårdar,
varav de fl esta med vinkelbruten form och av svart, polerad granit.
Ett särskilt kulturhistoriskt intresse tilldrar sig vården över Johan
August Elg från 1918, enligt inskription rest av Jönköpings missionsförening
till vilken den avlidne gav all sin egendom. Flera
av dessa har haft grusbädd och en har ännu rester av en stenram.
Kyrkogårdens enda bevarade grusbädd tillhör August Anderssons
familjegrav. Bädden omges av en släthuggen och polerad ram av
röd Tranåsgranit. Huvudändan är markerad med en tempelgavel.
Graven torde datera sig från omkring 1940. Bland de senare gravarna
i främst västra hälften har det varit mindre vanligt med grusbädd.
Ett litet antal vårdar utgörs av s.k. liggare. Bland dessa kan de tre
liggarna över organisten och folkskolläraren Johan Johansson (död
1950) med familj lyftas fram. Från 1930-talet blir de låga katalogvårdarna
nästan allenarådande. Tyngdpunkten i kvarteret ligger på
1940-, 50- och 60-talen. Särskilt 30-talsvårdarna har vanligen ett
klassiserande formspråk med exempelvis tempelgavel och/eller kolonner.
Ett gott exempel utgör den jämförelsevis påkostade vården
över makarna Peterson från 1937. Senare blir formspråket som regel
något reducerat. Flera vårdar av grå granit har fastsatta bokstäver av
koppar. Bland de äldre vårdarn fi nns ett stort antal av svart granit,
medan denna sedan får ge vika för främst grå och i sen tid i stor
utsträckning röd. Idag fi nns ingen påtaglig kronologisk ordning i
kvarteret, även om vissa grupperingar kan skönjas. Titlar är vanligt
förekommande bland de äldre vårdarna, men fi nns även senare.
Vanligaste titeln är hemmansägare, följt av kyrkovärd. Övriga är:
trädgårdsmästare, häradsdomare, soldat, korpral, skräddarmästare,
handlande och grenadjär. Fyra vårdar bär referens till Missionsförbundets
sångbok och vittnar därmed om frikyrkligheten i bygden.
Det är även vanligt med utskrivna bibelord på vårdarna. Gårdseller
bynamn är regel under alla perioder. Mot en av strävorna på
klockstapeln står tre borttagna vårdar lutade. Av intresse är en reslig
vinkelbruten sten av svart granit över nämndemannen J M Wallin,
död 1914. Denna borde ges en plats bland museivårdarna.

Västra kyrkogården
Allmän karaktär
Västra partiet av kyrkogården tillkom 1970 och består av två nordsydliga
gravrader, vända mot en längsgående gång. På gångens mitt
är en halvrund vilplats som även bildar fond för gamla kyrkogårdens
axel. Platsen har två parkbänkar mot bakgrund av en häck.

Gravvårdstyper
Kvarterets gravvårdar daterar sig från 1971 tills idag, med tyngdpunkt
på 70-talet. Formspråket är uniformt med de typiska låga
rektangulära vårdarna. Det fi nns ingen påtaglig variation i storlekar
och det vanligaste materialet är grå granit. Åtta stycken har bokstäver
av koppar. Titlar förekommer som regel inte. En snickare och
en sågmästare utgör undantagen.

Norra kyrkogården
Allmän karaktär
Norra utvidgningen från 1994 är grupperad kring en mittaxel med
rätvinkligt utlöpande små grusgångar längs områdets sidor. Längst
i norr möts gångarna kring en gräsrundel och omsluts av måbärshäckar,
vilka har utskjutande rygghäckar åt två gravrader i söder.
Mittaxeln kantas upp till rundeln av två par rönnar. Ytan har ännu
bara nyttjats till liten del, på ömse sidor om mittaxeln och en rad
i väster, med rygghäck.

Gravvårdstyper
Gravvårdarna är småskaliga, men kan uppvisa en viss variation i
form och material. Det fi nns såväl röd som grå och svart granit.

Klockstapeln
Klockstapeln består av tre hjärtstolpar med åtta strävor. 1785 inbyggdes
stommen varför stapeln fi ck en kvadratisk plan med utskjutande
strävor. Fasadbeklädnaden utgörs av rödfärgad locklistpanel.
Stapeln kröns av en plåttäckt huv med kors på kula. I huvens fyra
sidor är kupor med parluckor in till de två klockorna. Brädfodring
och stomme är kraftigt angripna av röta och hästmyror. I stapeln
förvaras ett gjutjärnskors från 1877

Hagshults kyrkogård har liksom kyrkan medeltida ursprung. Från
denna tid återstår inget ovan mark. 1782 upprättades en plan över
kyrkogården, där ytan fördelades mellan hemmanen. Varje hemman
fi ck en rektangulär grift-plan. Det fanns 21 sådana planer
samt en allmänning i sydöstra hörnet, där också en kornbod (sockenmagasin)
stod. Vinkeln mellan kor och sakristia var förbehållen
Capellanerna medan ytan väster om kyrkan och sydväst om
klockstapeln förblev odelad. Den nuvarande ingången var försedd
med en slapperlucka, en stiglucka av trä. 1829 års inventering
omnämner ett antal äldre gravvårdar, varav fl ertalet har försvunnit.
Bland dessa märks tre vårdar med omgivande träskrank. Vid
kyrkans renovering 1888 företogs även arbeten på kyrkogården.
Stigluckan revs och nuvarande stödmur med järnstaket tillkom,
liksom smidesgrind och grindstolpar. Vid detta tillfälle torde en
trädkrans av lönn ha planterats, vilken syns på senare fotografi er
och omnämns 1949. Grusgångarna bör likaså ha fått nuvarande utsträckning.
Under 1900-talets förra hälft kom kyrkogården att i hög
grad präglas av de grusbäddar som gravarna försågs med. Antingen
omgavs de med stenramar eller häckar av liguster alternativt måbär,
enligt uppgift från inventeringen 1949. Vid denna tid brukades ej
längre uppdelningen mellan hemman. Av gravvårdarna att döma
var seden ur bruk redan vid 1900-talets ingång. 1970 utvidgades
kyrkogården med en remsa längs västra sidan. Projekteringen utfördes
av trädgårdsarkitekt Ivar Andersson, Jönköping. En utvidgning
åt norr skedde 1994 efter ritningar av landskaps- och markkonsult
Kenth Henriksson. Sannolikt vid detta tillfälle uppsattes befintliga
armaturer. Under sent 1900-tal har i princip alla grusbäddar gräsbesåtts
och inramningar i form av häckar slopats. Vid okänt tillfälle
efter 1949 har trädkransens lönnar ersatts av oxel.