Allmän karaktär
Bankeryds kyrkogård är idag utbredd över en stor yta till följd av
det sena 1900-talets utvidgningar. Gamla kyrkogården är dock
väldefinierad genom sin rektangulära och jämna platåartade form
vid landsvägen i nordväst. Kyrkan ligger med koret mot öster och
delar kyrkogården i två delar. Varje del består i sin tur av två hälfter
samt ett parti längs kyrkogårdens sidor. Här definieras kvarteren
efter bokstäver för att förenkla beskrivningen. Gravarna ligger i raka
nord-sydliga, vanligen dubbla rader. Som kvarter A räknas här raden
längs kyrkogårdens västra och södra sida. B är området längs norra
sidan. C och D är de båda norra hälfterna, E och F de båda södra
och G ytan längs östra sidan.
Den nya kyrkogården har en oregelbunden avgränsning mot öster
och följer mer terrängen som från norr sluttar åt sydost för att sedan
stiga igen upp till kvarteret Tallen i sydost. Kvarteren är långsmala
och vinklade mot gamla kyrkogården, från norr till söder är de:
Eken, Lönnen, Björken och Rönnen. Mellan Tallen och skolan är
en svacka där infarten till kyrkogården är belägen liksom det yngsta
kvarteret Fridhem och personalbyggnaden. I vinkeln mellan gamla
kyrkogårdens södra sida och nya kyrkogården ligger kvarteret Apeln,
som snarast ansluter till den gamla.
Omgärdning
Gamla kyrkogården omges på alla sidor utom den södra av en kallmur
av otuktade granitblock i varierande storlekar, anlagd 1865. I
väster och norr är det en stödmur med 1-1.5 meters höjd, i nordvästra
hörnet ytterligare en meter med en avsats. Den östra muren
är drygt en halvmeter hög och närmare en meter bred, fylld med
skolsten och beväxt med sedum. Det nordöstra hörnet på kyrkogården
är avfasat. Nya kyrkogården begränsas åt norr och öster av
en gärdesgård av trä. I söder är ett rödmålat trästaket.
Ingångar
Gamla kyrkogårdens huvudingång är i väster, mitt för kyrkporten.
Denna är ombyggd såväl 1950 som 2002. Vid förra tillfället
tillkom de gråbrutet sprutputsade, fyrkantiga grindstolparna avtäckta
med betongplatta och försedda med gula råglaslyktor. Det
smidda grindparet med bandjärnsslingor är troligen tillverkat 1865
av eskilstunasmeden Appelberg. En trappa av granit om sex steg
med avsats för upp mellan stödmurar som är putsade i likhet med
stolparna. Vid södra sidan är en stensatt rullstolsramp som börjar
längs kyrkogårdsmurens västra sida, där den är asfalterad. Sidan är
putsad som stolparna och bär ett smidesräcke. I nordöstra hörnet
av kyrkogården är en liten ingång med en enkel smidesgrind från
tidigt 1900-tal mellan granitstolpar. I anslutning till norra sidans
transformatorstation fi nns en granittrappa med järnräcke. Infarten
till nya kyrkogården i söder har ett grindparti som är fl yttat från
gamla kyrkogårdens södra ingång. Det består av en smidd pargrind
med bandjärnsslingor mellan kanthuggna granitstolpar med toppiga
krön. Nya kyrkogårdens andra infart, sydost om denna har en
sentida smidd pargrind med spjälor, upphängd på två kanthuggna
granitstolpar.
Vegetation
Längs gamla kyrkogårdens västra sida växer en rad med unga lönnar.
Utanför norra sidan står fem äldre lönnar. Längs östra sidan växer
en rad med äldre lönnar. En tät och hög avenbokshäck växer längs
västra och norra kyrkogårdsmuren. Bakom Klingsporska monumentet
gör häcken av halvrund utkragning. I anslutning till vården
är några spireabuskar. I viss grad används rygghäckar av idegran
för att dela in kyrkogården i mindre rum. Grusgravarna har som
regel låga häckar av liguster. Öster om koret är två rhododendron
som fl ankerar en rosenrabatt framför en rest porträttgravsten. Nya
kyrkogården har rika planteringar med låga barrhäckar, rabatter
och friväxande löv- och barrträd. Stora idegranshäckar avskiljer
kvarteren. Mot skolan växer spireahäckar.
Gångsystem
Alla gångar och vägar är asfalterade med få undantag. Gamla kyrkogården
har ett rätvinkligt gångsystem. Från kyrkans mittport respektive
sakristia löper en mittaxel åt söder och norr. Denna ansluter
till en gång som följer kyrkogårdens sidor. Även kring kyrkans sidor
är en gång. Den södra mittgången är belagd med oregelbundna
kalkstensplattor med klovyta, lagda 1950. Från västra ingången
till tornporten är en gång belagd med granitplattor och gatsten. I
sydvästra delen av kyrkogården har två nord-sydliga små grusgångar
behållits inom ett kvarter. På nya kyrkogården löper gångar mellan
de olika kvarteren. De ansluter till en rak nord-sydlig körväg
som löper i linje med gamla kyrkogårdens östra begränsning. En
anslutning fi nns där till dennas gångsystem.
Gravvårdstyper
Kyrkogården uppvisar gravkonst från 1800-talets början fram till
idag. De äldsta är av lagrad bergart och vittnar om tiden alldeles
innan den industriella gravstenstillverkningen tog fart. Det är annars
denna som präglar kyrkogården. Framträdande är de stora
gravvårdarna på de enskilda gravarna från förra sekelskiftet och
mellankrigstiden. De äldre är resliga och har ibland form av en
obelisk eller bautasten. Med bestämmelser om maximihöjder på
gravvårdar under mellankrigstiden så blev formerna istället bre-
dare. I båda fallen är de tydliga statusmarkörer, uttryck för sin tids
individualism. Vanligaste materialet är granit i olika färger. Som
regel är dessa vårdar samkomponerade med en grusbädd, ofta med
stenram i samma material som vården. I och med mellankrigstiden
började fl er och fl er få råd att skaff a sig gravvård, vilket gjorde att
en enklare och mindre vårdtyp blev vanlig, den låga rektangulära.
Mellankrigstidens vårdar gavs ofta klassiserande drag som tempelgavel
eller kolonner. Under efterkrigstiden blev vårdarna enklare
i sina former samt mer och mer uniforma. Titlar användes mer
sällan. Det begränsade utbudet av tillverkare, vilka ofta nyttjade
samma kataloger, gav upphov till en viss schablonmässighet. En
annan orsak till det något stereotypa utförandet var tidens betoning
av kollektivet och likheten inför Gud. Genomgående under hela
1900-talet har granit varit närmast allenarådande som material,
under mellankrigstiden och följande decennier gärna den svarta
graniten. Överlag har man under större delen av 1900-talet haft
grusbädd till gravarna, med en inramande låg ligusterhäck. Även
om gravrättsinnehavaren skiftat så har grusbädd och häck bestått.
Nu gäller detta bara delar av kyrkogården. Av allmänna linjens
vårdar fi nns inte mycket kvar. I allmänna linjen begravdes man
kostnadsfritt, den ene efter den andre allt efter frånfälle. Vårdarna
är enkla och små, men anspelar på formerna hos de enskilda gravarnas
monument. Inte sällan är de dock bara en liten platta, en
s.k. liggare. På nya kyrkogården är det dom enhetliga låga vårdarna
från 1970- och 80-talen som dominerar. En viss ny individualism
kan skönjas bland vår samtids vårdar.
Beskrivning av enskilda kvarter, för att se indelning, se pdf.
Kvarter A
Allmän karaktär
Kvarteren längs gamla kyrkogårdens västra och södra sida kan
betraktas som en enhet som här kallas A. Det rör sig överlag om
enskilda köpegravar. Hela västra sidan och västra hälften av södra
sidan utgörs av en sammanhängande yta med grusgravar, som regel
inramade av låga ligusterhäckar. Gravarna varierar i storlek, från
små kvadrater till stora gravar som upptar hela ytan mellan mur
och gång. Gruset krattas, på vissa gravar i mönster.
Gravvårdstyper
Kvarteret uppvisar gravvårdar från i princip hela 1900-talet. Många
av de äldre är familjegravar. Ett relativt litet antal mycket påkostade
vårdar markerar sig genom sin storlek och kan sägas dominera
intrycket. De står alla längs västra kyrkogårdsmuren, särskilt i an-
slutning till ingången. Störst är säteriägaren Erik Räfs familjegrav,
en ca två meter hög gavel av röd granit i kraftfullt utförande med
kolonner, tempelgavel och änglarelief. Grusbädden omgärdas av
en kraftig stenram i samma material. Kontraktsprosten Johan Syréns
vård från 1930 är enklare, en stram rest häll med arkitrav och
oljelampsrelief, typiskt för tidens gravkonst. Ett gott exempel på
de bredare vårdformerna är stenen på fabrikör A J Millers familjegrav
med urnprydda flyglar och skulpterat änglahuvud. Här utgör
vård och stenram en tydlig enhet. En bautasten är rest på A Wetterstrandhs
grav, en av de verksamma vid kyrkobygget 1865. En
ganska ovanlig vårdtyp är ett postament med en uppslagen bok av
vit marmor från 1909. Ett polerat kors av svart granit från 1921
är det enda av detta slag på denna kyrkogård. De låga rektangulära
vårdarna daterar sig från omkring 1930 till seklets slut. En klart
individuellt utformad vård från 1954 är rest över skulptören Knut
Andersson, vilken själv formgivit den kopparrelief av Korsfästelsen
som pryder framsidan. Ett antal av vårdarna från det tidiga 1900-
talets första hälft bär titlar som gör dem särskilt intressanta, en vård
över en mjölnare från 1915 och en från 1908 över en predikant,
vidare över en nämndeman, en byggmästare, en löjtnant och en
hemmansägare. Från 1972 finns en tämligen påkostad vård över
en fanjunkare och svärdsman.
Kvarter B
Allmän karaktär
Med kvarter B avses här ytan längs norra kyrkogårdsmuren. Kvarteret
består av åtta korta, nord-sydliga gravrader, varav fyra är dubbla.
I mitten står den Klingsporska monumentet mot en bakgrund
av tre cypresser. Två häckar fl ankerar ytan framför. Längst i öster
saknas gravar.
Gravvårdstyper
Det Klingsporska monumentet är kvarterets äldsta gravvård, fl yttad
1950 från graven strax åt nordost, vilken är utmärkt med en
liten liggare. Den rundbågiga, genombrutna vården av vit marmor
med urna står på en kalkstenssockel. Den restes 1817 av Fredrik
Philip Klingspor över föräldrarna, vicepresidenten i Göta hovrätt
samt riddaren Christian Fredrik Klingspor och Anna Magdalena
Pauli. Under vården fi nns en gravkammare. I öster står en grupp
äldre vårdar samlade. Från 1843 respektive 1863 fi nns två nygotiska
gjutjärnskors, det ena över makarna Lagerström och det andra över
landtbrukare J P Broman. Från 1832 är en särpräglad vit marmorvård
i tidstypisk klassicerande stil med lager- och ekkvistrelief samt
nedåtvända facklor på hörnen. Den är rest 1832 över smedmästaren
Jöns Granberg med fru. En häll av sandsten är rest 1847 över kronorättaren
och factorie smedmästaren A Cedervall med fru. På
baksidan är står en uppmaning att stanna till och betänka döden, en
vanlig företeelse på vårdar från 1800-talets förra hälft. En likartad
granithäll är rest 1864 över faktorismeden E Brolin. Övriga vårdar
utgörs av låga rektangulära vårdar från 1950-talet till idag. Ett par
äldre vårdar står kvar på plats, bl.a. en resligare typ över en hemmansägare
från 1907 och ett enkelt träkors från 1930 över ett par
makar. Nio vårdar från 1958-63 i en dubbel rad väster om Klingspor
skulle kunna vara allmänna linjegravar. Alla är de resta över
ensamgravar och i kronologisk ordning, vilket är kännetecknande.
Bland dessa hittar vi titeln trotjänare som vittnar om en gången tids
samhälle. Titlar förekommer annars ej bland efterkrigstidens låga
vårdar, med undantag för en rustmästare och en orgelbyggare från
1950-talet samt faktor och kamrer från ca 1990.
Kvarter C och D
Allmän karaktär
Dessa båda kvarter utgör de två norra hälfterna på gamla kyrkogården.
De består av tre dubbla, nord-sydliga gravrader var. De yttersta
raderna har rygghäck av idegran. Västligaste raden i C består nästan
enbart av grusgravar. Kvarteren har ursprungligen helt bestått av
grusgravar och har haft små grusgångar mellan raderna.
Gravvårdstyper
Grusgravarna längs västsidan av C är utformade som i A med låga
häckar av liguster. Vårdarna i kvarteren utgörs nästan uteslutande av
låga, rektangulära vårdartyper. I C är de framför allt från 1930- och
40-talen med inslag av sentida exemplar. I D är de från 1945-63.
Materialet är vanligen svart och grå granit. Den svarta graniten är
särskilt vanlig under de första decennierna. Det samma gäller det
klassiserande formspråket med kolonner och tempelgavlar m.m.
Ungefär hälften av gravarna är familjegravar. En av de vårdar som
markerar sig genom sin storlek är den på Isakssonska familjegraven
från 1935 med tillhörande, nu gräsbesådd stenram. Den äldsta
vården i kvarter D är en bautasten från 1884 som såväl genom resning
och ålder skiljer ut sig. Man kan bland vårdarna se fl era typer
som är särskilt vanliga. En individuellt utformad vård av sandsten
är dock rest över makarna Suneson 1960. Några breda vårdar från
mellankrigstiden med fl yglar har tydligt haft stenram och ger nu
ett något stympat intryck. På många av vårdarna fi nns titlar som
berättar om socknens olika sidor i form av bonde- respektive sta-
tionssamhället och industrin: muraremästare, landsfi skal, lantbrukare,
underlöjtnant, smedmästare, fabrikör, fanjunkare, handlande,
kantor, banvakt, plåtslagaremästare, fj ärdingsman, hemmansägare,
trävaruhandlare, köpman, sjuksyster, kamrer och byggmästare.
Kvarter E-F
Allmän karaktär
Kvarter E och F utgör de två södra hälfterna av gamla kyrkogården.
E består av fem nord-sydliga rader (tre dubbla). Kvarterets västra
hälft består helt av grusgravar och avgränsas med en idegranshäck
F består av tre dubbla nord-sydliga rader, den östra med rygghäck
av idegran.
Gravvårdstyper
I gruskvarteret är ett blandat bestånd av låga vårdtyper från mellanoch
efterkrigstiden, sannolikt är fl era grusbäddar återupplåtna till
nya gravrättsinnehavare. De fl esta gravarna omges av låga ligusterhäckar.
Ett par större gravar kan knytas till två stora industrimän.
Ägaren till Aledals nyckelfabrik, fabrikör C F Lund, har en familjegrav
med stenram och kraftigt gavelparti ljus granit. På fabrikör
Fritz Millers familjegrav står en mer ordinär modern vård i stramt
utförande. Med ryggen mot denna ligger fru Augusta Millers grav
med kraftig stenram och liggare från 1907, kvarterets äldsta vård.
Till de äldre hör också en vit marmorvård från 1914 över två systrar.
Vårdarna i kvarter E:s östra hälft är genomgående katalogvårdar från
1943-55 i ganska enhetligt utförande, de fl esta har haft grusbäddar,
vilket även gäller motsvarande vårdar från 1956-70 i kvarter F.
Familjegravar och klassiserande formspråk är vanligt bland 40- och
50-talens vårdar. Titlar tenderar försvinna efter 50-talet. De titlar
som förekommer är ofta förknippade med hantverksutövande:
lantbrukare, hemmansägare, verkmästare, byggmästare, överfurir,
murarmästare, målarmästare, hantverksföreståndare, verkstadsägare,
fabrikör. En vård över en banvakt är prydd med SJ:s vapen i relief.
Vanligaste materialet är grå och svart granit. I båda kvarter fi nns
ett inslag av sentida vårdar, ofta av röd granit. I kvarter F fi nns ett
par resliga vårdar som visar på en äldre generation. Mest iögonenfallande
är obelisken från 1892 över rustmästaren A J Gustafsson,
dennes moder och broder F.d. werkmästaren vid Husqvarna Fabriker,
grundare av Aledals fabriker. Från 1900 är en rest häll över
J P Hagelin.
Kvarter G
Allmän karaktär
Kvarter G är ytan längs med kyrkogårdsmuren i öster. Det består
av en nord-sydlig dubbel gravrad och ett fåtal ensamma vårdar vid
östra ingången. Mellan kor och öppning i kyrkogårdsmuren är en
fyrkantig vattenlek från 2004 av släthuggen ljus granit med en fyrkantig
pelare i mitten av samma material.
Gravvårdsbestånd
Kvarter G utgörs i första hand en nord-sydlig dubbel rad av efterkrigstida
låga, rektangulära vårdar i enhetlig storlek. De daterar
sig från 1963-68. Som regel saknar de titlar, med undantag för en
smedmästare och en målarmästare. Ett fåtal är familjegravar. Öster
om koret är fyra äldre vårdar, klart avskilt från övriga. Den ena är
en reslig obelisk av polerad röd granit, rest 1902 över F.d. hemmansägaren
af Attarp G Johanssons familjegrav. Vid denna är en
liten liggare av sandsten med inskriptionen Sof i ro Bernhard.
Troligen har de haft en gemensam grusbädd. Vid norra sidan är en
stor liggare över folkskollärarens H Svahns familjegrav. Slutligen är
en bautasten från 1928 rest över en svenskamerikan med fru. Direkt
invid korabsiden står en porträttgravsten från omkring 1700
rest på en sockel av kalksten med en stålställning på baksidan och
avtäckt med blyplåt. Hällen är nött och inskriptionen till stor del
oläslig. Längs östra kyrkogårdsmuren har man i norr placerat 28
borttagna vårdar från 1887-1934. De är av tämligen modesta mått
och de flesta av polerad svart granit. Här fi nns fl era intressanta titlar
som berättar om såväl viktiga personer i socknen som vanliga
yrkesmän- och kvinnor: banvakten, predikanten, skollärarinnan,
snickaren, nämndemannen, stationsmästaren och fabrikören. Särskilt
intressant är vården från 1907 över faktorismedmästaren och
hemmansägaren August Miller med fru, född Osbäck som är en
känd vallonsläkt i bygden. Ett par vårdar minner om emigrationen,
den ena rest af maka och Dotter över en svenskamerikan 1914
och den andra från 1900 över en moder till vilken dekorens duva
kommer med ett brev från barnen i America.
Nya kyrkogården
Allmän karaktär
Den nya delen av kyrkogården utgörs av kvarteren Eken, Lönnen,
Björken, Rönnen, Tallen, Fridhem och Apeln. De fyra första är närmast
rektangulära. Lönnen och Björken har längs sina nordvästra
långsidor stora idegransbuskage som bidrar till att avskilja dem.
Norra änden av Eken sluttar brant mot norr och är beväxt med ett
antal åldriga och stora ekar. Från Eken sluttar sedan terrängen svagt
åt sydost för att sedan stiga i samma riktning i Rönnen upp mot
den platåartade Tallen. I Lönnen och Björken är friväxande björkar.
I Rönnen växer oregelbundet planterade rönnar. I backen upp mot
Tallen är en vilplats med stensatt rak gång från asfaltsgången mellan
Björken och Rönnen. I nämnda backe står även en liten kopparstaty
från 1982 av Margaretha Engström med titeln Ad lumen. I Tallen
har man sparat resliga furor och gräset tillåts växa fritt utanför
gravplatserna och den centrala minneslunden. Sistnämnda utgörs
av en gräsrundel med stensatt kant. I dess södra del ligger en natursten
med bibelord i en rabatt. Framför denna är en stensatt yta med
olikfärgad gatsten. Ytan söder om rundeln avgränsas åt söder av en
tresidig fogad mur av granitlängder. I dess mitt är en vattenlek som
fl ankeras av parkbänkar. Fridhem som ännu är outnyttjat ligger i
en svacka och omges av låga buskage med prydnadsbuskar. Apeln
avgränsas åt öster av idegransbuskar och diverse planterade träd.
Längs gamla kyrkogårdsmuren sträcker sig ett smalt gravkvarter.
Gravvårdstyper
Gravvårdarna står i raka rader, vända mot sydost, i Eken, Lönnen
och Björken. I Rönnen är de vända mot nordväst. Längs gamla
kyrkogårdsmuren är en rad med urngravar från 1972-2002 och i
Ekens nordsluttning oregelbundet utspridda urngravar från 1970-
1996. Dessa är i båda fallen som regel små liggande naturstenar,
gärna med rundad form. I Eken står i övrigt i raderna resta vårdar
av främst grå granit. De har ett enhetligt uttryck och är resta hällar
med asymmetrisk form som är något högre än breda. De daterar sig
från 1971-77. I Lönnen ser vi de vanliga låga, rektangulära vårdarna
av grå och röd granit. Alla har ungefär samma storlek. De är från
1977 till idag med tonvikt på 1980-talet. Samma vårdtyper upptager
Björken och är från 1982 till idag. I Rönnen kan man skönja en
större variation i form och material om än storlekarna ännu är små.
Här fi nns olikfärgad granit och ett snidat träkors. Vårdarna daterar
sig från 1993 till idag. Tallen upptags av urngravar grupperade i små
rundlar. De daterar sig från 1994 till idag och är liksom tidigare små
rundade naturstenar. Apeln består av fyra korta, svängda rader med
likartade små vårdar av röd och grå granit från 1996 till idag. Det
fi nns en viss variation i form. Familjegravar förekommer ej på nya
kyrkogården. Titlar fi nns bara i Eken, Rönnen och Apeln och då
ytterst sparsamt: pastor, överbanmästare och maskinist i Eken, en
elingenjör i Rönnen samt en mejerist och en kantor i Apeln.
Byggnader
Bårhus
Byggnaden bär vitputsade fasader, artikulerade genom lisener och
tempelgavlar. Västgaveln har en pardörr och i långsidorna är liggande
ovala fönster med blyinfattat antikglas. Det fl acka sadeltaket
täcks av betongpannor. I interiören fi nns en fresk från 1957, utförd
av den lokale konstnären Folke Eriksson. Byggnaden är sannolikt
uppförd under 1930-talet.
Personalbyggnad/verkstad
Byggnaden är uppförd 1981. Det är en nord-sydlig länga med
rödfärgad locklistpanel och sadeltak med betongpannor. Foder
och knutar är vitmålade. I anslutning till dess östra sida är en
asfalterad yta med ekonomidel.
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
