SÄBY KYRKA

Säby kyrkogård är liksom kyrkan av medeltida ursprung.
Om dess utsträckning kan vi sluta oss till från en
lantmäterikarta från 1640. Där syns att den östra
kyrkogårdsmuren går alldeles invid koret. Samma karta
visar en möjlig tiondebod vid västra muren. En stapel
skall ännu efter tornets byggande ha stått i kyrkogårdens
sydvästra hörn. Grundstenar lär ha påträffats vid
gravgrävning. I samma område skall man ha gravlagt alla
de som dog under pesten 1710-11. Murade grindstolpar
med huggna kalkstenskrön skall ha tillkommit 1691.
Innan Säbysjöns sänkningar under 1800-talet låg
kyrkogården endast ett 20-tal meter från strandkanten. På
en karta från 1842 ser man att kyrkogården fått en kraftig
utvidgning åt öster. Under den driftige prosten S G
Mellins tid 1837-56 skedde en ny utvidgning åt norr och
öster 1855 i samband med en kraftig sjösänkning. De
östra grindstolparna flyttades med. Prosten Mellin
smidde de tre grindarna 1831-32. Kallmur och trädkrans
torde vara samtida med utvidgningen 1855.
På ett fotografi från 1911 kan man se området
kring koret. Kvarter D i söder var långt in på 1900-talet
allmän gravyta, den s.k. allmänna linjen med gratisplatser. Kvarteret upptags på
bilden av de en gång så vanliga
träplanksvårdarna. Endast ett ringa antal är
idag bevarade. Kvarteren åt norr uppvisar
enskilda gravar med resliga stenvårdar. På
fotografier från 1943 och flygfotografier
från samma tid kan man se att i princip alla
gravrätterna har grusbädd. Detta gällde inte
de äldre allmänna gravarna i samma
utsträckning. Ännu 1943 växte gräset högt
mellan vårdarna och små jordkullar reste
sig över många av gravarna. 1921
fastställdes ritningar till ett bårhus som
uppfördes i kyrkogårdens sydvästra hörn.
Efter en planeringstid på tio år kom en utvidgning till stånd 1933. Denna förlades längs
kyrkogårdens södra sida och projekterades av arkitekt Johannes Dahl, Tranås. Det var samme man som
ritat bårhuset. I stora drag fullföljdes de ursprungliga intentionerna för de västra delarna, en tänkt
terrassering slopades. Även den nya kyrkogården var uppdelad i familjegravar och allmänna gravar.
Med början på 1950-talet gjordes flera rationaliseringar på kyrkogården, genom
Griftevårdsnämnden i Tranås. Under 50-talet ordnades de allmänna gravvårdarna i kvarter D i raka rader.
Vid den tiden hade det stora antalet trävårdar redan fått vika för nya i sten. Gruskvarteren E och F i
väster besåddes med gräs. Förbud infördes mot nya stenramar. På 1960-talet sänktes alla befintliga
stenramar till gräsnivå och grusytorna ersattes med gräs, varför nu inga grusbäddar finns kvar. De flesta
av stenramarna är idag ej synliga. Alla dessa åtgärder föranstaltades av önskan att förenkla den
motoriserade gräsklippningen. En stor grusplan nordväst om kyrkan minskades till en grusgång och
gången som skilde kvarter A och B såddes igen. 1964 slopades en klivstätta av trä över muren i nordöstra
hörnet. 1964-70 fullföljdes nya kyrkogårdens mur i öster. 1967 restaurerades de sex trävårdar som
bevarats. Någon gång efter 1988 togs ena raden av lindallén mellan kvarter A och B bort. 1991 gavs efter
en lång debatt tillstånd för asfaltering av grusgångarna. Ytan försågs med klistrat grus. 1992 arrangerades
en minneslund i nya kyrkogårdens rundel. 2005 rustades delar av kyrkogårdsmuren upp och
grindstolparnas kalkstenskrön konserverades.

Säby kyrkogård är liksom kyrkan av medeltida ursprung. Om dess utsträckning kan vi sluta oss till från en lantmäterikarta från 1640. Där syns att den östra kyrkogårdsmuren går alldeles invid koret. Samma karta visar en möjlig tiondebod vid västra muren. En stapel skall ännu efter tornets byggande ha stått i kyrkogårdens sydvästra hörn. Grundstenar lär ha påträffats vid gravgrävning. I samma område skall man ha gravlagt alla de som dog under pesten 1710-11. Murade grindstolpar med huggna kalkstenskrön skall ha tillkommit 1691. Innan Säbysjöns sänkningar under 1800-talet låg kyrkogården endast ett 20-tal meter från strandkanten. På en karta från 1842 ser man att kyrkogården fått en kraftig utvidgning åt öster. Under den driftige prosten S G Mellins tid 1837-56 skedde en ny utvidgning åt norr och öster 1855 i samband med en kraftig sjösänkning. De östra grindstolparna flyttades med. Prosten Mellin smidde de tre grindarna 1831-32. Kallmur och trädkrans torde vara samtida med utvidgningen 1855.

På ett fotografi från 1911 kan man se området kring koret. Kvarter D i söder var långt in på 1900-talet allmän gravyta, den s.k. allmänna linjen med
gratisplatser. Kvarteret upptags på bilden av de en gång så vanliga träplanksvårdarna. Endast ett ringa antal är idag bevarade. Kvarteren åt norr uppvisar enskilda gravar med resliga stenvårdar. På fotografier från 1943 och flygfotografier från samma tid kan man se att i princip alla gravrätterna har grusbädd. Detta gällde inte de äldre allmänna gravarna i samma utsträckning. Ännu 1943 växte gräset högt mellan vårdarna och små jordkullar reste sig över många av gravarna. 1921 fastställdes ritningar till ett bårhus som uppfördes i kyrkogårdens sydvästra hörn.

Efter en planeringstid på tio år kom en utvidgning till stånd 1933. Denna förlades längs kyrkogårdens södra sida och projekterades av arkitekt Johannes Dahl, Tranås. Det var samme man som ritat bårhuset. I stora drag fullföljdes de ursprungliga intentionerna för de västra delarna, en tänkt terrassering slopades. Även den nya kyrkogården var uppdelad i familjegravar och allmänna gravar.

Med början på 1950-talet gjordes flera rationaliseringar på kyrkogården, genom Griftevårdsnämnden i Tranås. Under 50-talet ordnades de allmänna gravvårdarna i kvarter D i raka rader. Vid den tiden hade det stora antalet trävårdar redan fått vika för nya i sten. Gruskvarteren E och F i väster besåddes med gräs. Förbud infördes mot nya stenramar. På 1960-talet sänktes alla befintliga stenramar till gräsnivå och grusytorna ersattes med gräs, varför nu inga grusbäddar finns kvar. De flesta av stenramarna är idag ej synliga. Alla dessa åtgärder föranstaltades av önskan att förenkla den motoriserade gräsklippningen. En stor grusplan nordväst om kyrkan minskades till en grusgång och gången som skilde kvarter A och B såddes igen. 1964 slopades en klivstätta av trä över muren i nordöstra hörnet. 1964-70 fullföljdes nya kyrkogårdens mur i öster. 1967 restaurerades de sex trävårdar som bevarats. Någon gång efter 1988 togs ena raden av lindallén mellan kvarter A och B bort. 1991 gavs efter en lång debatt tillstånd för asfaltering av grusgångarna. Ytan försågs med klistrat grus. 1992 arrangerades en minneslund i nya kyrkogårdens rundel. 2005 rustades delar av kyrkogårdsmuren upp och grindstolparnas kalkstenskrön konserverades.

Allmän karaktär
Säby kyrkogård består av en gammal och en ny del.
Terrängen sluttar svagt åt väster ned mot sjön. Den gamla
kyrkogården är rektangulär med öst-västlig utsträckning.
Kyrkan är belägen centralt på den, i grunden medeltida,
västra hälften med koret åt öster. Kyrkogården är uppdelad i
tre långsmala, öst-västliga kvarter med A längst i norr och D
längst i söder samt B däremellan. Invid korgaveln befinner
sig det lilla kvarteret C. Sydväst om kyrkan ligger kvarter E
med bårhus i sydmuren. Längs västmurens norra hälft
sträcker sig kvarter F. Gamla kyrkogården omges av kallmur
och trädkrans. Gravarna ligger i rader och domineras av äldre
vårdar. Nya kyrkogården sträcker sig längs södra muren och
omges likaså av kallmurar. Den är uppdelad i fyra kvarter, de
små A och B i väster, det stora D som upptar 2/3 av
kyrkogården, flankerad av C längs södra muren och E längs
norra. Ett kvarter i nordost, F, är ännu outnyttjat. Mellan de
västra kvarteren och D finns en rundel med minneslund. På
kyrkogården finns sentida armaturer i gammaldags
stadsmässigt utförande.

Omgärdning
Såväl gamla som nya kyrkogården omgärdas av likartade
kallmurar, något klenare kring den senare. Kallmuren är utförd i skalmursteknik, är ca 1 meter hög och
närmare 2 meter bred. Byggnadsmaterialet utgörs av markbruten granit, somliga block är grovt tuktade.
Invändigt är muren fylld med skolsten, överväxt med mossor och sedum. I det nordvästra hörnet finns en
sten med inskriptionen Organist Nylander 1864 invid densammes grav.

Ingångar
Gamla kyrkogården har tre ingångar, en i väster mitt för tornet, en i nordväst och en i öster mitt för koret.
Alla tre har murade fyrkantiga grindstolpar av ca 2 meters höjd, enligt uppgift från 1691. Stolparnas
socklar är klädda med kalkstensskivor. Kropparna är spritputsade med slätputsade hörnomfattningar, allt
vitkalkat. Stolparna har rikt profilerade krön av huggen röd kalksten med kors i samma material. På
stolparna hänger smidda pargrindar med årtalen 1831 och 1832 samt initialerna M I S och D A W. De är
exempel på gott smidesarbete och tillskrivs prosten S G Mellin. Nya kyrkogården har tre ingångar, en
mitt i väster, en i söder i höjd med rundeln och en i sydost. Väster om bårhuset och i höjd med rundeln ärgenombrytningar i gamla kyrkogårdsmuren. Till bårhuset ansluter
samtida, tidstypiska små smidesgrindar. Nya kyrkogårdens västra
ingång är huvudentré och starkt framhävd. Grindstolparna ansluter i
utförandet till de gamla, om än förenklade. De är av samma storlek,
slätputsade och vitkalkade med avtäckning i form av flacka tälttak av
svartmålad plåt. Taken kröns av svartmålade träkors. På stolparna
hänger en tidstypisk smidd pargrind med årtalet 1933 och i hörnen
hjulkors. Formspråket är högtidligt men stramt. Den södra och östra
ingången har enklare, huggna granitstolpar av ringa mått. På dessa
hänger smidda pargrindar från 1960-talet, ritade av Gösta Lundin.
Formspråket är modernt med enkla spjälor och centrerade kors.

Vegetation
Innanför gamla kyrkogårdens murar växer en trädkrans som domineras
av lönn och lind. Lönnarna är åldrigast och delvis av imponerande
mått. Vidare finns inslag av björk. Trädkransen är bruten längs kvarter
F och södra delen av kvarter D. Längs södra kanten av kvarter A växer
en rad av lindar, vilka till stor del ingick i en allé planterad under
1900-talets förra hälft. Längst i väster växer där en åldrig lönn. En i sin
helhet bevarad och något äldre lindallé kantar den återstående gången
mellan kvarter B och D. Ytterligare ett par lindar växer söder om koret.
Gamla lindar och lönnar är nödvändiga element som förtätar
kyrkogården. Ett par björkar växer i kvarter D. Några regelbundet
placerade nord-sydliga rygghäckar avdelar kvarteren inombords. Dessa
utgörs av spirea, oxbär och buskrosor med olika storlek. Längs nya
kyrkogårdens västra ände växer en rad av lind, planterad vid
anläggandet. Kring minneslunden och i kvarter D växer några spridda
björkar, i sistnämnda även några rönnar. Från ingången i väster kantas
mittgången av idegranshäckar som sedan omsluter rundeln med
minneslunden. Kvarter D har rygghäckar av spirea i öster och yngre av
buskrosor i väster. I kvarter C avdelas gravarna i större bås medelst
häckar av oxbär och spirea.

Gångsystem
Idag återstår endast huvudgångarna medan alla tvärgångar i kvarteren lades igen på 1960-talet. Dessa är
sedan 1991 asfalterade, vilket inneburit ytterligare en karaktärsmässig förlust för kyrkogården. Ytan med
klistrat grus är nu försvunnen. Det en gång så vanliga gruset står idag ingenstädes att finna. Gångarna
förbinder främst ingångarna med kyrkan. Från nordvästra grinden sträcker sig en rak gång längs muren
ned till nya kyrkogården där den viker av och sedan följer södra muren till sydöstra grinden. Från östra
grinden löper en rak gång fram mot koret där den delar sig i 45 grader och löper fram till
korsarmsportarna där likadant vinklade gångar ansluter från väster. I södra spetsen på den romb som
bildas ansluter en tvärgång från nya kyrkogården. Där denna
möter den raka gången från västra grinden är rundeln belägen.
I söder avslutas tvärgången med södra grinden. Från ytan
framför tornporten leder en rak gång av tuktad natursten fram
till bårhuset.

Gravvårdstyper
Gamla kyrkogården uppvisar en stor bredd av gravvårdar från
1800- och 1900-talen. I de västra delarna dominerar det förra
sekelskiftets resliga, polerade vårdar, medan det i öster är
uppblandat med allmänna linjens små standardiserade vårdar och efterkrigstidens likartade, låga vårdar. Det vanligaste materialet är granit, röd, grå och svart, men det
finns även ett inslag av kalkstensvårdar. På nya kyrkogården är efterkrigstidens uniforma vårdar nästan
allenarådande. Säby kyrkogård speglar genom denna sammansättning 150 år av socknens sociala kultur och personhistoria. En viktig del av gravkvarterens uttryck försvann dock med igenläggandet av samtliga
grusbäddar på 1960-talet.

Beskrivning av enskilda kvarter
Kvarter A, B och C
Allmän karaktär
Det långsmala kvarter A sträcker sig mellan norra
kyrkogårdsmuren och resterna av en allé. Nord-sydliga
häckar uppdelar kvarteret i fyra mindre delar. Gravarna är
lagda i nord-sydliga rader, som regel med vården vänd mot
öster. I den västra delen är det övervägande resliga äldre
vårdar, i öster med inslag av allmänna linjen. Kvarter B
sträcker sig söder om trädraden efter allén och har en med
A likartad karaktär. C upptar en triangulär yta invid
korgaveln med få, men påkostade gravar.

Gravvårdstyper
De vanligaste vårdarna är från sent 1800- och tidigt 1900-
tal. De är resliga, av polerad svart eller röd granit.
Framförallt är det obeliskformer som märks liksom stenar
med vinkelbrutet krön. I A och B inslag av låga vårdar från
1930-talet och framåt. I västra hälften av A och B är det
flera påkostade gravar.
Den äldsta vården är ett stort gjutjärnskors i A, rest
1847 över prosten Samuel Gustaf Mellin och dennes tre
makor. I anslutning till detta märks de Åbergska gravarna, mot öster flankerade av två
cypresser. Äldst av dessa är ett nygotiskt
gjutjärnskors från 1856 över Johan Adolf
Åberg, ägare av Tranås och Åbonäs
säterier. Framför korset ligger en
marmorhäll från 1893 över sonen och
arvtagaren till Åbonäs, kapten Adolph
Malcolm Åberg samt dennes hustru Elisa
Leontine Caroline Key. Vid sidorna av
denna ligger fyra små marmorplattor. En
av dem är över sonen, kommerserådet fil.
dr. Karl Key-Åberg (död 1927). En annan
är lagd över trotjänarinnan Alma
Carlander (död 1970). En
medeltidsinspirerad häll med vapensköld
är rest 1964 över Hans Key-Åberg,
fältläkare och skald. Det följande partiet
av kvarter A domineras av en kraftigt
dimensionerad vård i ljus granit som sträcker sig uppåt. Den är rest 1899 över organisten och
folkskolläraren J A Johansson, vilken själv huggit densamma. Inom kvarteret urskiljer sig vidare två
nygotiska gjutjärnskors från 1878 respektive 1891 samt en liten vård av kalksten med murgrönsrelief och
marmorplatta. Särskilt intressant är de två bevarade trävårdarna, den ena rest 1895 och den andra rest
1898. Närmare ett 30-tal småvårdar kan kopplas till allmänna linjen i den östra hälften, dessa daterar sig
från 1929-1935 och är något spridda. Kvarter A uppvisar i sin helhet en rikedom av titlar som speglar
socknens mångfacetterade historia och sociala sammansättning, detta vid sidan av de vanligt
förekommande hemmansägarna och lantbrukarna. Tre stycken kyrkovärdar, en f.d. kyrkovaktmästare
och en ringkarl minner om förtroendeposter knutna till kyrkan. Fem nämndemän, en landstingsman och
en häradsdomare representerar viktiga profana positioner. Tre banvakter bär vittnesbörd om järnvägens
betydelse. Om indelningsverket vittnar f.d. grenadjären, sergeanten, fanjunkaren och sjukvårdssoldaten.
Tre fabrikörer speglar industrins framväxt. Vidare finns spårvagnsföraren och svenskamerikanen,
kandidaten, folkskoleinspektorn, gårdssmeden, mjölnaren, skogvaktaren, ingenjören, rättaren,
arrendatorn, bryggmästaren, nattvakten och trotjänarinnan.
Kvarter B domineras till stor del av låga rektangulära vårdar från 1930-talet och framåt,
uppblandat med små vårdar från 1902-10 som kan knytas till allmänna linjen. Bland dessa märks några i
kalksten, en trävård från 1905 och en liten granitstubbe över två barn. Från tidigt 1900-tal finns två
vårdar av kalksten med murgrönsrelief, kors och marmorplatta. Bland de få titlarna märks två
arrendatorer som vittnar om socknens godsprägel. Kvarter B:s västra ände har en helt annan karaktär och
avskiljs med en häck. Där är det enkom resliga, äldre granitvårdar över mer eller mindre framträdande
personer i socknen. Formerna är rikt varierade: obeliskformer, spetsbågar och bautastenar m.m. Vårdarna
har följande titlar: två nämndemän, fyra kyrkovärdar, en lärarinna, en småskollärare, en kronolänsman, en rusthållare, en kamrer, en stationsmästare,
en banvakt och en svenskamerikanska. Längst i väster reser sig ett
hjulkors i ljus granit över kyrkoherde Th. Hallinder från 1924.
Framför detta är en vård från 1860 över en komminister i form av en
stubbe med uppslagen bok i marmor och lagerkransar.
Det lilla kvarter C utgör det mest statusfyllda och har enkom
påkostade vårdar. Här märks obelisken över kyrkoherde P N
Kallander från 1905, korset över komminister J L Gabrielsson från
1892 liksom den nyklassicistiskt inspirerade resta hällen över
inspektor Andersson från 1925. Övriga är bautastenar och
vinkelbrutna vårdar över främst nämndemän.
Kvarter D
Allmän karaktär
Kvarter D består av gravar i nord-sydliga rader, vända mot öster. Ett
fåtal spridda björkar och mot kyrkan ett par lindar ger jämte tre låga
nord-sydliga häckar. Till större delen upptags kvarteret av allmänna
linjen, i västra änden av enskilda gravar.

Gravvårdstyper
Klart dominerande är de små vårdar som markerar allmänna linjens
gratisgravar. Dessa är från 1912-1928. Man kan utläsa att
gravläggningarna tagit sin början österifrån för att sedan starta på nytt
1928 när man utnyttjat sista raden i väster. Vårdarna är av små format,
vanligen vinkelbrutna eller i form av liggare. Särskilt bland de äldre är
kalksten ett vanligt material, sedan dominerar graniten. Bland de
gravlagda träder många hustrur, änkor och barn fram liksom
skomakaren och kontorsbiträdet. I flera fall rör det sig om
sammanhängande linjer av dessa vårdar. De enda 1800-talsvårdarna
utgör en bevarad träplanka liksom en kalkstensvård från 1876 över
fabrikör Carl Moberg från Tranås. Ytterligare en trävård finns från 1919. De mer påkostade vårdarna över
västra ändens enskilda gravar utgörs av
vanliga resliga former i polerad granit från
1920-talet. Titlarna omnämner
nämndemannen, hemmansägaren, målarmästaren,
kyrkovärden, virkeshandlaren,
soldaten och korpralen. Särpräglat är
smideskorset över smidesmästaren J A
Strömstedt från 1927, förfärdigat av honom
själv.

Kvarter E och F
Allmän karaktär
Kvarter E upptar en triangulär yta med bårhuset i sydväst. Gravarna ligger i nord-sydliga rader med
vårdarna vända mot öster. Mellan passagen till nya kyrkogården och grinden i väster sträcker sig ännu en
rad. Denna fortsätter norr om grinden som kvarter F. Kännetecknande är de resliga äldre vårdarna.

Gravvårdstyper
I kvarter E och F rör det sig uteslutande om enskilda gravar och mer påkostade vårdar från 1880 till ca
1930, med inslag av senare låga vårdar. Vanligast är de resliga typerna i form av obelisk eller bautasten,
tillverkade av röd eller svart granit. Längst i sydväst står kyrkoherde Jonas Frykstedts nyklassicistiskt
enkla kalkstensvård, flyttad 1964. Denna är nedtill kraftigt sprucken, troligen p.g.a. rostande dubbning. I
sydvästra hörnet står en obelisk från 1885 över kontraktsprosten Jonas Janzon. Norr om denna ligger den
Stockhaus-Åbergska familjegraven, knuten Tranås säteri. Äldsta vården är en granittumba från 1880 över
possessionaten Victor Åberg med fru och barn. Därefter följer en klassiserande vård från 1931 över sonen, godsägare Ernst Stockhaus-Åberg, med
fru samt de två vårdarna över sönerna. Man kan
skönja resterna av en stenram. I norra änden av
kvarter F reser sig vinkelbruten vård över
musikdirektör Joh. Nylander med polerade
jugendslingor. I övrigt märks i E ett smideskors
av samma slag som ovan nämnde Strömstedts.
De titlar som förekommer vid sidan av nämnda
är: nämndemannen, jordbruksinstruktören,
hemmansägaren, mjölnaren, arrendatorn,
lantbrukaren, trävaruhandlaren, överläraren,
kyrkovärden och verkmästaren.

Nya kyrkogården
Allmän karaktär
Nya kyrkogården har trots sitt sena datum en något sammansatt karaktär. Kvarteren är sinsemellan olika
och kompletterade med en minneslund. Kyrkogårdens västra del utgörs av de små kvarteren A och B
med en halvrundel mot minneslunden vid deras östra sida. Kvarter A består av nord-sydliga rader av
enskilda gravar till sin västra hälft och till sin östra av glest stående småvårdar i allmänna linjen. Kvarter
B består av öst-västliga gravrader. Längs mittgången och kring rundeln är höga idegranshäckar. Kvarter
C längs muren i söder består av familjegravar, liksom E längs norra muren. Däremellan är det stora
kvarter D med nord-sydliga rygghäckskantade gravrader, tidigare allmänna linjen. Minneslunden upptar
rundelns östra hälft och består av en murad rund brunn med vattenlek i form av natursten. Ytan kring
brunnen är stensatt, i övrigt är det gräsmatta. Några björkar växer
osymmetriskt kring platsen. I västra delen av rundeln är två bänkar
placerade.
Gravvårdstyper
Kvarter A och östra hälften av C uppvisar efterkrigstidens vanliga
låga vårdar, ofta med klassiserande formspråk. I A är de fr.o.m.
1940-talet, i C fr.o.m. 1960-talet. Sistnämnda avdelas i större bås
av häckar. Från 1950-talet finns en rad av resligare, strama, vårdar i
C:s västra hälft. Dessa speglar de försök till nyskapande inom
gravkonsten vilka vi kan se tydligast i kvarter B. Här finns ett klart
modernistiskt formspråk, tydligast uttryckt i fabrikör Knut Ehrlins
vård. De bakre två raderna är resta, den främre liggande. Alla är de
huggna i ljus granit på 1970-talet och av uniform storlek. Samma
typ av strama vårdar utmärker de västra raderna från 1960-talet i
kvarter D. Kvarter D i övrigt kännetecknas av låga vårdar från
1950-talet tills idag. De östligaste raderna är ännu outnyttjade.
Utspritt förekommande är små vårdar som visar på att kvarteret
tidigare utgjorde en allmän begravningsyta. Dessa är från 1942-47.
Man kan dra slutsatsen att kvarteret togs i bruk österifrån, vilket
också bekräftas av ett äldre fotografi. Där syns även en nu igenlagd
mittgång, söder om vilken inga gravar tagits upp. Av titlar på dessa
vårdar finns bara snickaren och distriktssköterskan. De allmänna
gravarna i kvarter A har vårdar från 1937-38. Kvarter E har två
rader av liggande granithällar i slänten upp mot kyrkogårdsmuren.
Dessa är från 1950-talet t.o.m. 1970-talet. Utförandet är
modernistiskt stramt. Likt delar av C är kvarteret uppdelat med
häckar. Nya kyrkogårdens enda utpräglade högreståndsgravar är
placerade i de båda västra kvartarna av rundeln. I den norra är en
stor natursten med bronsörn, rest 1935 över Eric Weyde,
textilfabrikör. I den södra kvarten är en likartad natursten över Axel
Hermelins släktgrav. I marken är små liggare från 1970-talet tills
idag. Titlar är ovanligt på nya kyrkogården. Inom A finns en
bankdirektör, två kantorer och två trädgårdsmästare, inom C en
hemmansägare och en kyrkovärd, inom D två hemmansägare, en
kyrkvärd, en lantbrevbärare och en byggmästare, inom F en
hemmansägare, en byggmästare och en trädgårdsmästare.
möjligt söka ge en utformning som ansluter till de befintliga i de kvarter som har en mycket enhetlig
prägel.

Bårhus
Bårhuset är ritat av arkitekt Johannes Dahl, Tranås, 1921 i tidstypisk klassicism. Den slätputsade
byggnaden har en kvadratisk plan och är avfärgad med en gulbruten vit färg. En sockel har målats med
grå färg. Åt norr är en port med rusticerad omfattning. Dess ursprungliga pardörrar är klädda med brun
rombisk panel. På ömse sidor om porten sitter stora sentida smidesarmaturer. I söder är ett rundfönster
samt i öster och väster en lunett. De ursprungliga bågarna med spröjs är av brunmålat trä. Byggnaden bär
ett tälttak med kluven spån, smideskors samt hängrännor och stuprör av kopparplåt.