LINDERÅS KYRKA

HISTORIK FRÅN KYRKOBYGGNADER 1760-1860 - Byggd 1793 som ersättning för den medeltida, på 1600-talet kraftigt om- och tillbyggda kyrkan. Byggmästare Casper Seurling följde en ÖIÄ-ritning från 1783 av Thure Wennberg. Exteriören med sitt välproportionerade huvförsedda torn är välbevarad medan interiören genomgått smärre förändringar. På kyrkogården ett gravkor, uppfört 1778 för släkten Bogeman.

PLAN OCH MATERIAL - Rektangulärt kyrkorum, långt i förhållande till bredden, med rakslutet kor och sakristia och förrum i öster, torn i väster. Ingångar i väster och mitt på sydfasaden. En första ritning ca 1780 visar korsplan, vilken frångicks på grund av dåliga grundförhållanden, eventuellt en förklaring till kyrkans proportioner. Byggd i sten, spritputs med slätputs i hörn- och fönsteromfattningar. Tak och tornhuv plåttäckta.

EXTERIÖR - Den långsträckta salkyrkan med fyra rundbågiga fönster och ett mindre över sydportalen balanseras väl av det kraftiga tornet, prytt av fyrsidigt tornur i rundade kupor. En smäcker lanternin kröner huven. Västingången inramas av rustik, som omsluter även fönstret. Rustik förekommer även runt sydportalen och som hörnkedjor. Östfasaden pryds av runda fönster som ger ljus åt en läktare över sakristian.

INTERIÖR - Gråmålat trävalv med grå taklist, gulvita väggar. Ovanlig lösning med läktare över sakristian bakom altaret, med trappa från förrummet. Altartavlan, "Kristi törnekröning", utfördes 1844 av Kilian Zoll, en fri kopia efter Pehr Hörberg. Den rikt utformade omfattningen ritades samtidigt av Carl Gustaf Blom Carlsson, ÖIÄ. Altarringen i panel med ovala fält och östläktaren i samma utförande är liksom övrig inredning målade i pärlgrått med guldlister, en färgställning som dokumenterats i inventeringen 1828. Den ursprungliga färgsättningen var enligt kontrakt 1795 ljusblått och vitt med förgyllda listverk. Altaret var då endast ett enkelt träbord. Predikstolen är ett förnämligt arbete av Carl Fredrik Beurling i Norrköping, efter ritning av Carl Fredrik Sundvall, ÖIÄ 1795, med fyrkantigt ljudtak och bakstycke bemålat med draperi i brunt och rött. Orgelfasad efter ritning 1862 av A R Pettersson, orgelverk från 1864, byggt av Erik Nordström (tidigare orgel från 1754). Läktaren, likt den östra, är underbyggd till fullt djup. Bänkar med spegelfält marmorerade i grått och blått, i övrigt gulgrå. Klart glas i alla fönster. Fernissat furugolv.

Källa: Kyrkobyggnader 1760-1860. Del 2, Småland och Öland. 1993

Den äldsta avbildningen av kyrkogården finns på en lantmäterihandling från 1640 där den markeras som ett fyrsidigt område runt kyrkan. Kyrkogården var inhägnad av ett trästaket på en låg stenfot. Troligen fanns även en stiglucka med träöverbyggnad i norra och västra muren.

Den gamla kyrkan revs 1793 och samtidigt började den nya uppföras, troligen på samma plats. I samband med kyrkorivningen 1793 försvann också de Bogemanska gravplatserna inne i kyrkan. Kvarlevorna överfördes till ett nyuppfört gravkor vid södra kyrkogårdsmuren som troligen stod färdigt innan den gamla kyrkan revs 1793. Kyrkogården utvidgas i samband med kyrkobygget och storskiftet 1795-97 och två soldater fick då i uppdrag att anlägga en stenmur runt hela kyrkogården. Fortfarande under 1800-talets början fanns det dock anledning att 1817 besluta om uppförande av en gärdsgård längs östra och västra delen för att förhindra frispringande kreatur på kyrkogården. Kyrkogården bestod då mest av ett ängsliknande område och oregelbundet placerade gravvårdar av trä, järnkors samt några större hällar. Arbetsinsatsen för uppförande av gärdsgården avlönades med det kreatursfoder som kunde skördas på kyrkogården.

1869 utvidgades kyrkogården igen, ca 9 meter mot norr – trädraden av fyra almar som idag står innanför norra muren markerar den gamla kyrkogårdsmuren innan utvidgningen. Från samma år är grindstolparna, grindar är senare kopior av de ursprungliga.

Under slutet av 1800-talet började det bli ont om ledigt utrymme för vidare begravningar. Mellan 1902 och 1905 grävdes de båda norra kvarteren om och 1922 grävdes det sydvästra om, samtidigt som man uppförde kyrkstallarna norr om kyrkan.

1926 kom ett första förslag på utvidgning av kyrkogården mot söder, utfört av arkitekt Johannes Dahl. För att kunna utvidga kyrkogården mot söder fick man spränga och göra en terrass vid den södra kyrkogårdsmuren. Den nya kyrkogårdsdelen stod klar 1933. Den hade då planlagts för att större gravvårdar med grusbäddar skulle bilda en ram runt kyrkogården, med de allmänna och mindre gravvårdarna i tre kvarter innanför. Idag har grusytorna på såväl den nya som den äldre delen av kyrkogården försvunnit till förmån för mer lättskötta gräsytor, både vad gäller gångar och enskilda grusgravar. 1994 invigdes en minneslund på nya delen av kyrkogården – i form av en vattenbegjuten sten med plantering och sittplats runt omkring.

Linderås kyrka uppfördes 1793-95 och ersatte då en äldre
kyrka på samma plats. Den äldre kyrkan hade medeltida
ursprung, troligen från åtminstone 1200-talets början då
dopfunten tillverkats. Den medeltida kyrkan var 27,5 m
lång och 6,7 m bred och uppförd av sten. Kyrkan hade
troligen ett torn i väster. Två korsarmar mot norr och
söder byggdes till av trä 1666 och följande år, och 1670
uppfördes en sakristia på norra sidan. Någon dokumentation
av gamla kyrkan gjordes aldrig innan rivningen,
och några arkeologiska utgrävningar har ej heller
gjorts, varför den medeltida kyrkans exakta läge inte är
säkert fastställt. Den nya kyrkan är uppförd i en
sengustaviansk stil med västtorn med lanterninkrönt
tornhuv, ingångar i väst, söder och en egen korläktaringång
från öster. Kyrkan invigdes 1795 men interiören
stod inte färdig förrän under 1800-talets första decennium
då golv, läktarbarriär och kyrkbänkar gjorts färdiga.
Altartavlan är målad av Kilian Zoll 1844 och orgel är
byggd av Erik Nordström 1864. Kyrkan har genomgått få
förändringar i relation till andra kyrkor från samma tid,
varför den intar en särställning bland länets kyrkobyggnader
från 1700-talets slut.

Beskrivning av kyrkogården
Allmän karaktär
Linderås kyrkogård har en rektangulär form, med en äldre del i norr och en nyare del från 1933 i
söder. Kyrkogården är uppdelad i två nivåer, som markera skillnaden mellan den nya och den äldre
delen. Likt många andra kyrkogårdar har Linderås kyrkogård de senaste decennierna förlorat det mesta
av de grustäckta ytorna till förmån för de gräsbevuxna. Idag präglas därför kyrkogården av gräsbevuxna
kvarter med gravvårdar på linje med och utan rygghäckar. De kvarter med flest äldre gravvårdar
och ålderdomligare struktur är kvarter A och D, som ligger direkt söder, respektive norr om
kyrkan. Kvarter B och C samt den nya delen, som går under hela kvarter E präglas främst av rygghäckar
och en varierad andel nyare och äldre gravvårdar.

Omgärdning
Kyrkogården omgärdas av en stenmur av olika ålder. Den södra delen är den yngsta och tillkom i
samband med utvidgningen 1933. I norr är muren från utvidgningen 1869 och i öster och väster är
åldern ej fastställd. Den yngre delen från 1933 omgärdas därtill av en tät och jämnvuxen trädkrans av
lindträd. Den övriga trädkransen består av lind och alm, varav några exemplar av hög ålder.

Ingångar
Det finns idag tre ingångar
till kyrkogården. En ingång
sitter på västra delen av den
yngre kyrkogårdsdelen,
gamla kyrkogårdsdelen har
två ingångar i norr
respektive i väster framför
kyrkans västentré. Samtliga
ingångar består av murade
och slätputsade grindstolpar
med kvadratisk bas, profilerad
och plåttäckt avslutning
uppåt krönt med en
glob. En fjärde ingång i
södra muren på den nya
kyrkogårdsdelen har tagits
bort. Grindarna är av smide
och försedda med årtalen
1869 (kopior) respektive
1933 (ursprunglig).

Vegetation
Vegetationen präglas främst av de stora och gamla träden i och runt kyrkogården. Den äldre
kyrkogårdsdelen har troligen haft en trädkrans av almar som planterades före 1869, några av dessa
finns ännu kvar. Senare har trädkransen kompletterats med lind. Förutom stenmuren och trädkransen
avgränsas kyrkogården även i norr av en häck med dels sibirisk ärtbuske, och dels av en syrenhäck
som fortsätter längs västra avgränsningen. Kvarter B och C omgärdas mot gångarna av idegranshäckar.
Rygghäckarna i dessa kvarter utgörs av aronia. Kvarteren samkomponerades enligt ett förslag
från 1935 av Johannes Dahl med rygg- och kanthäckar av tuja materialet har idag bytts ut men
strukturen av regelbundenhet och distinkt kvartersinramning finns ännu kvar. Idag bidrar de stora
almarna i kvarter C och D samt utmed södra muren av gamla kyrkogården till intrycket och upplevelsen
av en ålderdomlig miljö, och markerar därigenom skillnaden gentemot det yngre kvarteret E.
Nya kyrkogårdsdelen, kvarter E, skiljer sig vad gäller vegetationen från den äldre delen ovanför
terrasseringen. Det främsta karaktärsdraget utgörs av den täta och jämna trädkransen av lind, ungefär
jämnårig med anläggandet av kvarteret 1933.
Kvarteret avgränsas utåt av spirea i väster och
måbär längs södra och östra delen, som inte
förekommer på den äldre kyrkogårdsdelen.
Även rönnträden i kanterna av gravlinjerna
förekommer bara i kvarter E, liksom päronträden
nedanför trappan och rosenbuskarna i
vissa av rygghäcksplanteringarna
Övriga vegetativa karaktärsdrag är tex
de två högväxta tujorna i kvarter A samt
vildvinet bakom dessa som överbryggar
höjdskillnaden mellan nya och gamla delen
av kyrkogården.

Gångsystem
Kyrkogården har ett gångsystem som till
stora delar har igensåtts med gräs. Kvar är
grusgångarna mellan kyrkogårdens grindar
och kyrkans västra entré, samt en öst-västlig
grusgång i kvarter E. Samtliga gångar inom
kvarteren har däremot ersatts med gräsmattor,
liksom den gång som tidigare gick runt hela
kyrkan.

Gravvårdstyper
Gravvårdarna skiljer sig åt mellan de olika kvarteren. I den äldre delen kan sociala skikt lätt avläsas
medan dessa är mer utsuddade i den nyare delen från 1933. Kvarter A präglas främst av de högresta
och påkostade gravarna, två av dem därtill med smidesstaket. Här märks även bland annat en gjutjärnsvård
i nygotik, en gravhäll tillhörig den Bogemanska släkten, mfl över högt uppsatta personer
inom samhället och kyrkan. I kvarter B dominerar mindre gravvårdar från 1920-talet och början av
1930-talet. Dessa är också högresta men mindre i formatet, ofta av svart eller grå granit. I kvarter C är
de äldsta gravvårdarna från 1910-talet men här har förnyelsen varit större så här dominerar ändå de
låga och breda gravvårdarna från 1940-talet och framåt. Kvarter D präglas i högre grad än övriga av
låga och breda gravvårdar från 1960-talet och framåt, men det främsta intrycket åstadkoms ändå av de
äldre storgravarna i västra delen närmast kyrkogårdsgången. Här finns en dubbelhäll från 1810, en
grusgrav med diabasobelisk och gjutjärnskätting, samt andra påkostade gravvårdar. I kvarter E som är
den nya delen från 1933 finns enbart gravvårdar från 1930-talet och framåt och är således främst låga
och breda i ljusare stenmaterial, men ändå med inslag av några små högresta gravvårdar i mörkare
stenmaterial.
Längs östra gaveln finns 12 gravvårdar tagna ur bruk men uppställda i utställningssyfte. De
representerar olika typer vad gäller material och utförande och täcker i stort sett in 1900-talets första
hälft. Här finns bland annat en trävård med plåtkröning som tidigare var den vanligaste typen av
gravvård.

Minneslund
En minneslund finns sedan 1994 i kvarter E i anslutningen till terrasseringen mot kvareter A. En
kullerstenslagd gång leder till en liten plats med ett vattenbegjutet granitblock, planteringar och två
gjutjärnsbänkar av gammal modell. Platsen avskärmas av en häck bestående av idegran, spirea och
hagtornsträd.

Byggnader
Det Bogemanska gravkoret är den enda byggnaden
på kyrkogården förutom kyrkobyggnaden.
Gravkoret har en kvadratisk grundplan,
väggarna är tjocka och slät-putsade och
avkalkade och står direkt på marken utan
någon sockel. Mot öster och söder har tidigare
funnits en frilagd sten-sockel med vitmenade
fogar men denna har sedan 1800-talet varit
spritputsad istället. Taket är ett brutet tälttak
lagt med kyrkspån. Koret uppfördes troligen
innan den gamla kyrkan revs 1793, för att
direkt kunna bereda plats åt kvarlevorna som
då låg begravda inne i kyrkan.

Beskrivning av enskilda kvarter
Kvarter A
Kvarter A ligger i sydöstra
delen av den gamla
kyrkogården, direkt
utmed kyrkobyggnadens
södra sida. Kvarteret
omfattar gravplats nr. 1-
129 samt det Bogemanska
gravkoret.
Allmän karaktär
Kvarter A innehåller
flera av Linderås kyrkogårds
mest påkostade
gravvårdar och visar
även på en del av den
tidigare oregelbundna
gravsättningsstrukturen.
På grund av topografin
är kvarteret oregelbundet,
men huvudsakligen
rektangulärt i
sin utsträckning. En
grusgång till kyrkans västra entré avgränsar kvarteret mot väster medan den södra och östra
avgränsningen utgörs av stenmuren mot den lägre liggande nyare delen. En stor alm växer vid södra
murkanten, liksom två yngre lindar och tre högväxta tujor vid östra kanten.

Gravvårdstyper
Gravvårdarna i kvarter A står uppdelade i två delar med en större gräsyta emellan där det tidigare gått
en grusgång. Uppdelningen härrör troligen från 1935 då arkitekt Johannes Dahl gjorde ett förslag på
förändring av hela den äldre delen av kyrkogården. I det förslaget reserverades den västra delen av
kvarter A för allmänna gravvårdar och den östra för familjegravar. Den östra delen närmast gravkoret
innehåller sålunda idag främst äldre gravvårdar för samhällets översta skikt och kyrkans folk, medan
de enklare och senare gravvårdarna ligger i den västra delen. Bland de mer utmärkande gravvårdarna
märks en gjutjärnsvård över kyrkoherde C J Pettersson från 1875 i nygotik, två grusgravar med
diabaskors omgärdade med smidesräcke, samt en avbruten pelare i diabas på hög sockel. De allmänna
gravvårdarna på västra delen av kvarteret har större spridning vad gäller ålder men är ändå mer
enhetligt utformade, och enklare till sin karaktär.

Byggnader i kvarteret
Vid tidpunkten för diskussionerna om ny kyrkobyggnad i Linderås på 1770-talet ägde släkten
Bogeman på säteriet Göberga ett eget gravkor i den medeltida kyrkan, beläget i dennes kor. När den
gamla kyrkan skulle rivas anhöll dåvarande ägaren till säteriet C J Bogeman om att få uppföra ett
gravkor i kyrkogårdens sydöstra hörn. Gravkoret torde ha uppförts innan den gamla kyrkan revs 1793,
så att man direkt kunde överföra dem till den nya platsen när kyrkan skulle rivas. Troligt är att det var
länsbyggmästare Mårten Olaus Beurling i Linköping som ritade kapellet 1778, i samband med att han
uppgjorde ritningar för ny kyrka. Ritningarna för kyrkan godkändes dock aldrig av
Överintendentsämbetet utan omarbetades 1783 av arkitekt Thure Wennberg.
Gravkoret har ett högt autenticitetsvärde och befinner sig i ett skick som ligger väldigt nära det
ursprungliga. Planen är kvadratisk, väggarna är tjocka och oartikulerade med slät och vitkalkad puts.
Byggnaden saknar sockel mot norr och väster, men mot öster och söder har tidigare funnits en frilagd
stensockel med vitmenade fogar. Denna har sedan 1800-talet varit spritputsad istället. Taket är ett
brutet tälttak lagt med hyvlad kyrkspån. Delar av putsen samt den panelklädda porten och fönsterbleck
är från tillkomsttiden.

Kvarter B
Kvarter B ligger i det
sydvästra hörnet av den
gamla kyrkogården och
omfattar gravplats 130-
399.
Allmän karaktär
Kvarter B är ett relativt
enhetligt kvarter bestående
av fem rygghäckslinjer i
nord-sydlig riktning, samt
några vårdar som står
utanför dessa. Det har en
stor andel högresta gravstenar
och de flesta hör till
de sista som begravdes på
gamla kyrkogårdsdelen
innan man tog den nya
södra utvidgade delen i
bruk 1933. Kvarteret är
omgärdat av idegranshäckar
mot alla väderstreck
utom söder, samt har ingångar upptagna i den norra delen. Hela kvarteret är besått med gräs och
rygghäckarna består av aronia, bortsett från de på ytterkanterna av idegran.

Gravvårdstyper
De äldsta gravarna i kvarteret är två från 1890-talet men
det stora flertalet är jordfästa från 1923 fram till och med
1933 då nya kyrkogårdsdelen stod färdig. Flera av de
äldre gravarna är av typisk linjegravskaraktär, medan
andra är större och mer påkostade. Kvarteret har förnyats
med modernare gravvårdar av mer enhetligt låg och bred
utformning. Bland mer utmärkande gravvårdar märks en i
ljus granit i form av en snedställd kub med stenurna
ovanpå från 1930-talet samt en högrest vård i diabas i
form av ett stort stenkors på en profilerad sockel.Kvarter C
Kvarter C ligger i kyrkogårdens
nordvästra del och
omfattar gravplats 400-
593.
Allmän karaktär
Kvarteret utgör en pendang
till det södra kvarteret
B, och tillsammans
bildar de inramning till
uppgången mot kyrkans
huvudentré från väster.
Kvarteret är omgärdat av
en idegranshäck och gravvårdarna
är orienterad
utmed tre rygghäckslinjer
av aronia i nord-sydlig
riktning. Häckarrangemanget
härrör från ett
planförslag från 1930-talet
och bestod tidigare av tuja,
som har bytts under 1990-
talet. I norra delen står två almar av hög ålder. Dessa markerar tillsammans med två jämngamla almar
i kvarter D den gamla kyrkogårdens norra gräns innan utvidgningen 1869. Hela kvarteret är
gräsbevuxet.

Gravvårdstyper
De äldsta dateringsbara gravvårdarna är från 1910-talet, men huvuddelen är från tiden efter 1950-talet.
Dessa senare skapar en relativ enhetlighet av låga och breda gravvårdar i ljusare granit, med inslag av
äldre högresta gravvårdar. I norra delen finns fyra barngravar samlade utmed en tidigare grusgång som
gått tvärs rygghäckslinjerna. Inga direkta gravar utmärker sig, bland de äldre kan några typiskt högresta
i diabas och med citat från verser inom Svenska missionsförbundet nämnas, medan de nyare
stenarna företrädesvis är gjorda i ljusare och färgstarkare granit och ofta försedda med naturbilder.

Övrigt
I nordöstra hörnet i anslutning till kyrkogårdens
grind är en plats iordningställd för avfall och
bevattning.

Kvarter D
Kvarter D ligger norr om
kyrkan och utgör kyrkogårdens
norra och nordöstra
del. Den omfattar
gravplats 594-796.

Allmän karaktär
Kvarteret D begränsas i
söder direkt av kyrkan, i
väster av grusgång, i norr
och öster av kyrkogårdens
stenmur med häckplanteringar.
Kvarteret består
av två tydliga delar; den
västra delen med äldre
och mer monumentala
familjegravar, samt den
östra delen med allmänna
gravar från huvudsakligen
1950-talet och
framåt. Den östra delen
är därtill uppdelad i två delar med de östra gravarna orienterade mot väster och de västra gravarna
orienterade mot öster. Inga tydliga gränser skiljer dock de olika delarna från varandra, samtliga gångar
i kvarteret är istället igensådda med gräs, liksom den grusgång som tidigare gick runt hela kyrkan och
utgjorde kvarterets södra gräns. Gravarna är arrangerade efter gravlinjer i nord-sydlig riktning utom en
som ligger utmed kyrkogårdsmuren.

Gravvårdstyper
Det stora flertalet av gravvårdarna i kvarteret är från 1950-talet och senare. Dit hör dock inte de i
västra delen av kvarteret. Här ligger de äldre familjegravarna och de mer monumentala, främst från
tiden 1890-1910-tal. Äldst är två röda granithällar från 1810 över överstelöjtnanten Carlheim
Gyllensköld med maka. Tre grusgravar finns också kvar, den ena i form av en diabasobelisk omgärdad
av en gjutjärnskätting.
Den östra delen som är den större delen har betydligt yngre gravvårdar, företrädelsevis från
1950-talets slut och framåt. De är främst låga och breda och präglas av klassiserande drag i form av
stiliserade tempelgavelmotiv. En grusgrav finns även bevarad. I norra delen av kvarteret föreslogs i
samband med en förändringsförslag från 1935 ett område för barngravar, och fyra gravvårdar från
denna tid finns ännu kvar idag. Bakom kyrkans östra gavel står en linje med gravvårdar tagna ur bruk,
gravvårdarna representerar olika typer av vårdar, från främst 1900-talets första hälft. Här finns bland
annat en trävård från 1930-talet som representerar hur det stora flertalet gravvårdar såg ut vid seklets
början.

Kvarter E
Kvarteret E utgör den södra
delen av kyrkogården och
omfattar gravplatserna 1-
336, med egen gravplatsnumrering
skild från övriga
kyrkogårdens. Sedan 1994
omfattar även kvarteret en
minneslund placerad
nedanför det Bogemanska
gravkoret.

Allmän karaktär
Kvarteret omfattar hela den
södra utvidgning som
gjordes av kyrkogården
1933. Kvarteret är tydligt
åtskiljt från övriga kyrkogården
genom den gamla
södra kyrkogårdsmuren,
samt en terrasserad höjdskillnad.
Kvarteret består av
gravlinjer i nord-sydlig
riktning samt gravar utmed kanterna. Rygghäckarna består av både aronia samt i vissa linjer rosbuskar,
i några linjer har häckarna helt dött ut. Varje linje börjar och avslutas av en rönn. Ursprungligen var
kvarteret delat i tre delar med grusgångar emellan, men nu är hela kvarteret täckt med gräs bortsett
från en grusgång i öst-västlig riktning.

Gravvårdstyper
Kvarteret utlades 1933 så några gravar äldre än det finns inte, huvuddelen är från tiden 1940- till 1980-
talen. Monumentala gravvårdar av högresta format saknas och istället är de enhetligt låga och
anpassade till varandra så att raderna har ett prydligt utseende utan några vårdar som nämnvärt
avviker. På flera stenar hänvisas till Svenska missionsfö
rbundet sångbok eller Frälsningsarmens Segertoner, och genom titlar som kolportören och
predikanten vittnar det om det frikyrkligt aktiva Småland. På gravvårdarna från 1990-tal finns flera
gravvårdar i form av naturstenar. Naturmotiv och liknande har också ersatt de mer klassiserande
tempelgavelmotiven. I ett fall har en yrkestitel ersatts av en bild av en skogsmaskin .

Plats för minneslund
Allmän karaktär
Minneslund anlades 1994 nedanför terrasseringen mellan kvarter E och A. Från trappan i
terrasseringen går en kullerstenslagd gång i kyrkogårdens öst-västliga riktning och utvidgar sig sen till
en rund plats omgärdad av häckar och hagtornsträd. Själva minneslunden består av ett rött granitblock
i manshöjd, som begjuts med vatten från toppen. Runt stenblocket är ordnat en liten plats med två
gjutjärnsbänkar, en häck av idegran och spirea, blomsterrabatt samt tre hagtornsträd.

Gravvårdstyper
Minneslunden saknar enskilda gravvårdar.

Linderås socken, Tranås kommun, Vedbo och Ydre kontrakt, Linderås pastorat, Linköpings
stift, Jönköpings län.
Folkmängd i socknen:
1910: 1723
1930: 1644
1940: 1521
1955: 1294
2003: 749
Linderås socken ligger i Jönköpings läns norra del, i Tranås kommun, och gränsar i norr till
Östergötland. Äldsta skriftliga belägg för namnet Linderås är från 1310, men orten har troligen haft en
kyrka sedan åtminstone 1200-talets början då dopfunten förmodas ha tillkommit. Den gamla kyrkan
dömdes ut som otjänlig och revs innan den nuvarande kyrkan uppfördes 1793. Linderås kyrka är en
långsträckt kyrka i sengustavianskt yttre stildräkt med västtorn och rakslutet kor i öster. Kyrkan har
genomgått få förändringar i jämförelse med andra kyrkobyggnader från samma tid, varför den idag
intar en särställning bland länets kyrkor från 1700-talets slut. Kyrkan omges av kyrkogården med
huvudsaklig utsträckning söderut, terrasserad i två plan med en nyare del från 1933 söder om den äldre
kyrkogården. Kyrkogården omges av en kallmurad stenmur, som till sina äldsta delar troligen är från
1795 när kyrkan stod färdig. 1869 utvidgades kyrkogården åt norr och 1933 åt söder. Karaktäristiska
inslag på kyrkogården är det Bogemanska gravkoret, ett stort antal äldre träd, samt den tydliga
uppdelningen av den äldre kyrkogården från den yngre genom en nivåskillnad. De äldre och mer
påkostade gravarna ligger samlade i två områden; dels direkt söder om kyrkan och dels vid norra
ingången. I övrigt präglas kyrkogården av enkelhet, gravvårdar placerade i linjer med eller utan
rygghäckar, samt gräsbeväxta kvarter.

Linderås kyrka
Linderås kyrka uppfördes 1793-95 och ersatte då en äldre
kyrka på samma plats. Den äldre kyrkan hade medeltida
ursprung, troligen från åtminstone 1200-talets början då
dopfunten tillverkats. Den medeltida kyrkan var 27,5 m
lång och 6,7 m bred och uppförd av sten. Kyrkan hade
troligen ett torn i väster. Två korsarmar mot norr och
söder byggdes till av trä 1666 och följande år, och 1670
uppfördes en sakristia på norra sidan. Någon dokumentation
av gamla kyrkan gjordes aldrig innan rivningen,
och några arkeologiska utgrävningar har ej heller
gjorts, varför den medeltida kyrkans exakta läge inte är
säkert fastställt. Den nya kyrkan är uppförd i en
sengustaviansk stil med västtorn med lanterninkrönt
tornhuv, ingångar i väst, söder och en egen korläktaringång
från öster. Kyrkan invigdes 1795 men interiören
stod inte färdig förrän under 1800-talets första decennium
då golv, läktarbarriär och kyrkbänkar gjorts färdiga.
Altartavlan är målad av Kilian Zoll 1844 och orgel är
byggd av Erik Nordström 1864. Kyrkan har genomgått få
förändringar i relation till andra kyrkor från samma tid,
varför den intar en särställning bland länets kyrkobyggnader
från 1700-talets slut.

Kyrkogårdens historik
Den äldsta avbildningen av kyrkogården finns på en lantmäterihandling från 1640 där den markeras
som ett fyrsidigt område runt kyrkan. Kyrkogården var inhägnad av ett trästaket på en låg stenfot.
Troligen fanns även en stiglucka med träöverbyggnad i norra och västra muren. Den gamla kyrkan
revs 1793 och samtidigt började den nya uppföras, troligen på samma plats. I samband med kyrkorivningen 1793 försvann också de Bogemanska gravplatserna inne i kyrkan. Kvarlevorna överfördes
till ett nyuppfört gravkor vid södra kyrkogårdsmuren som troligen stod färdigt innan den gamla kyrkan
revs 1793. Kyrkogården utvidgas i samband med kyrkobygget och storskiftet 1795-97 och två soldater
fick då i uppdrag att anlägga en stenmur runt hela kyrkogården. Fortfarande under 1800-talets början
fanns det dock anledning att 1817 besluta om uppförande av en gärdsgård längs östra och västra delen
för att förhindra frispringande kreatur på kyrkogården. Kyrkogården bestod då mest av ett ängsliknande
område och oregelbundet placerade gravvårdar av trä, järnkors samt några större hällar. Arbetsinsatsen
för uppförande av gärdsgården avlönades med det kreatursfoder som kunde skördas på
kyrkogården. 1869 utvidgades kyrkogården igen, ca 9 meter mot norr trädraden av fyra almar som
idag står innanför norra muren markerar den gamla kyrkogårdsmuren innan utvidgningen. Från samma
år är grindstolparna, grindar är senare kopior av de ursprungliga.
Under slutet av 1800-talet började det bli ont om ledigt utrymme för vidare begravningar.
Mellan 1902 och 1905 grävdes de båda norra kvarteren om och 1922 grävdes det sydvästra om,
samtidigt som man uppförde kyrkstallarna norr om kyrkan. 1926 kom ett första förslag på utvidgning
av kyrkogården mot söder, utfört av arkitekt Johannes Dahl. För att kunna utvidga kyrkogården mot
söder fick man spränga och göra en terrass vid den södra kyrkogårdsmuren. Den nya kyrkogårdsdelen
stod klar 1933. Den hade då planlagts för att större gravvårdar med grusbäddar skulle bilda en ram
runt kyrkogården, med de allmänna och mindre gravvårdarna i tre kvarter innanför. Idag har grusytorna
på såväl den nya som den äldre delen av kyrkogården försvunnit till förmån för mer lättskötta
gräsytor, både vad gäller gångar och enskilda grusgravar. 1994 invigdes en minneslund på nya delen
av kyrkogården i form av en vattenbegjuten sten med plantering och sittplats runt omkring