VÄSTERHANINGE KYRKA

Västerhaninge kyrka är i sina äldsta delar uppförd under 1200-talet och har därefter blivit om- och tillbyggd i flera omgångar sedan medeltiden. I dag finns bara ytterväggar och sakristia kvar av medeltidskyrkan, eftersom kyrkan eldhärjades vid åtminstone två tillfällen. Återuppbyggnaden efter den senaste branden 1831 resulterade i kyrkans nuvarande utseende.
Västerhaninge kyrka är skyddad enligt 4 kapitlet lagen om kulturminnen.
Sockennamnet Västerhaninge återgår på ett bygdenamn Hanungi. Detta innehåller en inbyggarbeteckning hanungar (-inge), vilken brukar uppfattas som ´de som bor vid Hanveden´. Skogsnamnet Hanveden, avseende ett större skogsområde på centrala Södertörn, är sammansatt av hane ´tupp av skogsfågel´ och fornsvenska vidher ´skog´. Väster- i Västerhaninge är tillagt för att skilja namnet från sockennamnet Österhaninge.
I en sägen som upptecknats på 1730-talet berättas att Öster- och Västerhaninge kyrkor fått namnen Gertrud respektive Brita efter två systrar. Troligast är dock att de fått namnen efter två helgon, som de blivit helgade åt.
I området finns rikligt med kända fornlämningar från såväl sten-, brons-, som järnåldern, men de allra flesta härstammar från järnåldern. Det stora antalet fornlämningar vittnar om att bygden redan under förhistorisk tid spelade en central roll. De kända fornlämningarna består främst av gravar och gravfält, men även annat, som till exempel boplatslämningar, skålgropar, fornborgar och runstenar. Särskilt intressant är det enorma Jordbrogravfältet, strax norr om kyrkogården, ett av landets största gravfält från äldre järnålder, med cirka 650 gravar. Kyrkogården intill kyrkan ligger troligen delvis på Åbygravfältet, likaså ett gravfält från äldre järnålder. Vid en arkeologisk undersökning i sakristian i samband med golvarbeten, påträffades ett skelett vilket har C-14 daterats till perioden mellan 1030 och 1220. Dateringen tyder på att en kyrka fanns på platsen senast 1220.
1731 blev Muskö utbruten från Västerhaninge församling. 1922 kom Muskö återigen att höra under Västerhaninge, som annexförsamling. Västerhaninge-Muskö församling bildades 2002 när Västerhaninge församling och Muskö församling slogs samman. I pastoratet ingår förutom Västerhaninge kyrka även Västerhaninge kapell, Muskö kyrka, Tungelsta kyrka samt Häringe kapell.
Kyrkan, som är daterad till 1200-talet, består av ett rektangulärt långhus med ett tungt torn, som är byggt med höfter, vilket var vanligt under 1200-talet på Gotland. Ursprungligen hade kyrkan ett litet romanskt kor, av vilket man hittade rester inom nuvarande kor vid 1966 års restaurering. Vid en utvändig restaurering av kyrkan 1949 hittades bl a rester efter en smal portal i sydmurens sydvästra hörn. Platsen för portalen är typisk för medeltida sörmlandskyrkor. Ingången, som inte har undersökts närmare, har en bredd som hör samman med de romanska kyrkorna under 1100-talet. Med brist på säkra uppgifter om portalens utformning är kyrkan tillsvidare daterad till 1200-talet.
Under yngre medeltid försågs kyrkan med sitt nuvarande kor, lika brett som kyrkan, och en tegelvälvd sakristia byggdes till på kyrkans norrsida. Som vindfång framför kyrkporten byggdes ett vapenhus, vilket revs 1831. Ursprungligen hade kyrkorummet troligen ett platt trätak, såsom i tornrummet. De två tegelvalven med ringmönster slogs vid början av 1500-talet.
Åskan slog ner i tornet 1641 varefter tornet återuppbyggdes i ungefär sammautseende som tidigare.
Under 1600-talet blev sockenkyrkan gravkyrka för socknens godsherrar, vilka begravdes i sakristian och fick sina vapensköldar upphängda i kyrkans inre.
Branden 1831 var den mest förödande. Under det omfattande ombyggnadsarbetet rekonstruerades de två tegelvalv som tillkom på 1500-talet. Tornet byggdes upp till en höjd av 30 meter, mot cirka 55 före branden. All inredning fick nyanskaffas. Predikstol och altarprydnad beställdes av konstsnickaren G A Dahlman i Västerås.
Kyrkans senaste tillskott utgörs av tillbyggnaden väster om sakristian. Den rymmer textilförvaring, väntrum och toalett.
KÄLLFÖRTECKNING
Arkivmaterial
ATA Antikvarisk-topografiska arkivet
Bebyggelseregistret, Riksantikvarieämbetet
SLM Stockholms läns museum, arkivet
Skriftligt material
Alm, Henrik, Väster-Haninge kyrka, Sörmländska kyrkor 84, sjätte bandet, Eskilstuna 1946
Bonnier, Ann Catherine, Kyrkorna berättar, Uppsala 1987
Boethius, Ulf, Vägvisare till kyrkorna i Stockholms län, Uddevalla 1980
Jonsson, Anders, Sakristian i Västerhaninge kyrka. Byggnadsarkeologisk dokumentation samt antikvarisk kontroll i samband med arbeten i sakristian, Västerhaninge kyrka, Västerhaninge socken, Haninge kommun, Södermanland. Stockholms läns museum. Rapport 2003:4
Nilsson, Christina, Kyrkguiden. Vägledning till kyrkorna i Stockholms stift, Stockholm 2001
Schnell, Ivar, Kyrkorna i Södermanland, Nyköping 1965
Schnell, Ivar, Västerhaninge kyrka, Sörmländska kyrkor 84, särtryck, Nyköping 1969
Svenskt ortnamnslexikon, Språk- och folkminnesinstitutet, Uppsala 2003

Uppgifterna är sammanställda av Stockholms läns museum 2007.

Omgivningen
Västerhaninge ligger i kommunens södra del och gränsar i norr mot Hanvedens stora skogs- och strövområden, i öster mot Jordbro, i söder mot ett stort jordbrukslandskap och i väster mot Tungelsta. Avståndet till Haninge centrum är cirka 6 km. Västerhaninge delas i två delar av järnvägen. Områden som ingår i norra Västerhaninge är Åby, Åbylund, Norrskogen och Jägartorp. I södra Västerhaninge finns Nedersta, Ribby och Ribbyberg. Ett nytt bostadsområde, Ribby ängar, är under uppförande öster om kyrkan.
Tätorten Västerhaninge har vuxit upp kring den gamla kyrkbyn som efter järnvägens tillkomst omvandlades till ett stationssamhälle. Från 1950 och framförallt under 1960-talet utvecklades området till en modern förort där centrumet invigdes 1969 och pendeltågstrafiken startade 1973.
Området mellan Västerhaninge centrum och Nynäsvägen bevarar känslan från tiden innan den moderna förorten växte upp med rödmålade skolbyggnader, trähus, kyrka, kyrkogård och Västergården med sin 50-talsexteriör. Närmast söderut längs Nynäsvägen hittar man Tingshuset, Bygdegården, Folkhögskolan och en villa från 1912. Norrut ligger Västerhaninge prästgård och inne i lövskogen vid Blåkullavägen ligger Ribby gårds tre hus, en liten rest av den gamla byn Ribby på vars forna ägor Västerhaninges nuvarande centrala bebyggelse har växt upp.
Kyrkomiljön
Kyrkan omges av en bogårdsmur. Till kyrkogården kommer man genom öppningar i muren mot söder, väster och norr. Öppningarna mot söder och norr flankeras av kraftiga spritputsade grindstolpar med tälttak som kröns med plåtklot. I öppningarna sitter enkla, svarta smidesgrindar. Innanför muren växer en trädkrans av stora lindar. Kyrkogården är bevuxen med många stora träd, mestadels lindar och lönnar. Träden var, enligt ett träsnitt av G Uppmark, relativt nyplanterade 1889. Från öppningarna i muren leder stensatta gångar till kyrkan.

På kyrkogården finns många äldre gravvårdar. De äldsta ligger söder om kyrkan.
Kyrkogården har runt 1900-talets mitt utvidgats mot nordväst, i anslutning till kapellet, vilket uppfördes 1958 efter ritningar av arkitekten Martin Westerberg. Ett församlingshem från 1963, ritat av Hans Bååthe och Torsten Holm, är beläget norr om kyrkan.

Kyrkobyggnaden
Västerhaninge kyrka har en rektangulär form och är orienterad i öst-västlig riktning med tornet i väster. Mot norr är sakristian belägen, och sedan 2005 kompletterad med en nybyggd del. Kyrkans äldsta delar är uppförda i gråstensmurverk, senare tillbyggnader såsom torn och förrådsdel är uppförda i tegelmurverk.

Västerhaninge kyrka är i sina äldsta delar uppförd under 1200-talet och har därefter blivit om- och tillbyggd i flera omgångar sedan medeltiden. I dag finns bara ytterväggar och sakristia kvar av medeltidskyrkan, eftersom kyrkan eldhärjades vid åtminstone två tillfällen. Återuppbyggnaden efter den senaste branden 1831 resulterade i kyrkans nuvarande utseende.
Västerhaninge kyrka är skyddad enligt 4 kapitlet lagen om kulturminnen.
Sockennamnet Västerhaninge återgår på ett bygdenamn Hanungi. Detta innehåller en inbyggarbeteckning hanungar (-inge), vilken brukar uppfattas som ´de som bor vid Hanveden´. Skogsnamnet Hanveden, avseende ett större skogsområde på centrala Södertörn, är sammansatt av hane ´tupp av skogsfågel´ och fornsvenska vidher ´skog´. Väster- i Västerhaninge är tillagt för att skilja namnet från sockennamnet Österhaninge.
I en sägen som upptecknats på 1730-talet berättas att Öster- och Västerhaninge kyrkor fått namnen Gertrud respektive Brita efter två systrar. Troligast är dock att de fått namnen efter två helgon, som de blivit helgade åt.
I området finns rikligt med kända fornlämningar från såväl sten-, brons-, som järnåldern, men de allra flesta härstammar från järnåldern. Det stora antalet fornlämningar vittnar om att bygden redan under förhistorisk tid spelade en central roll. De kända fornlämningarna består främst av gravar och gravfält, men även annat, som till exempel boplatslämningar, skålgropar, fornborgar och runstenar. Särskilt intressant är det enorma Jordbrogravfältet, strax norr om kyrkogården, ett av landets största gravfält från äldre järnålder, med cirka 650 gravar. Kyrkogården intill kyrkan ligger troligen delvis på Åbygravfältet, likaså ett gravfält från äldre järnålder. Vid en arkeologisk undersökning i sakristian i samband med golvarbeten, påträffades ett skelett vilket har C-14 daterats till perioden mellan 1030 och 1220. Dateringen tyder på att en kyrka fanns på platsen senast 1220.
1731 blev Muskö utbruten från Västerhaninge församling. 1922 kom Muskö återigen att höra under Västerhaninge, som annexförsamling. Västerhaninge-Muskö församling bildades 2002 när Västerhaninge församling och Muskö församling slogs samman. I pastoratet ingår förutom Västerhaninge kyrka även Västerhaninge kapell, Muskö kyrka, Tungelsta kyrka samt Häringe kapell.
Kyrkan, som är daterad till 1200-talet, består av ett rektangulärt långhus med ett tungt torn, som är byggt med höfter, vilket var vanligt under 1200-talet på Gotland. Ursprungligen hade kyrkan ett litet romanskt kor, av vilket man hittade rester inom nuvarande kor vid 1966 års restaurering. Vid en utvändig restaurering av kyrkan 1949 hittades bl a rester efter en smal portal i sydmurens sydvästra hörn. Platsen för portalen är typisk för medeltida sörmlandskyrkor. Ingången, som inte har undersökts närmare, har en bredd som hör samman med de romanska kyrkorna under 1100-talet. Med brist på säkra uppgifter om portalens utformning är kyrkan tillsvidare daterad till 1200-talet.
Under yngre medeltid försågs kyrkan med sitt nuvarande kor, lika brett som kyrkan, och en tegelvälvd sakristia byggdes till på kyrkans norrsida. Som vindfång framför kyrkporten byggdes ett vapenhus, vilket revs 1831. Ursprungligen hade kyrkorummet troligen ett platt trätak, såsom i tornrummet. De två tegelvalven med ringmönster slogs vid början av 1500-talet.
Åskan slog ner i tornet 1641 varefter tornet återuppbyggdes i ungefär sammautseende som tidigare.
Under 1600-talet blev sockenkyrkan gravkyrka för socknens godsherrar, vilka begravdes i sakristian och fick sina vapensköldar upphängda i kyrkans inre.
Branden 1831 var den mest förödande. Under det omfattande ombyggnadsarbetet rekonstruerades de två tegelvalv som tillkom på 1500-talet. Tornet byggdes upp till en höjd av 30 meter, mot cirka 55 före branden. All inredning fick nyanskaffas. Predikstol och altarprydnad beställdes av konstsnickaren G A Dahlman i Västerås.
Kyrkans senaste tillskott utgörs av tillbyggnaden väster om sakristian. Den rymmer textilförvaring, väntrum och toalett.
KÄLLFÖRTECKNING
Arkivmaterial
ATA Antikvarisk-topografiska arkivet
Bebyggelseregistret, Riksantikvarieämbetet
SLM Stockholms läns museum, arkivet
Skriftligt material
Alm, Henrik, Väster-Haninge kyrka, Sörmländska kyrkor 84, sjätte bandet, Eskilstuna 1946
Bonnier, Ann Catherine, Kyrkorna berättar, Uppsala 1987
Boethius, Ulf, Vägvisare till kyrkorna i Stockholms län, Uddevalla 1980
Jonsson, Anders, Sakristian i Västerhaninge kyrka. Byggnadsarkeologisk dokumentation samt antikvarisk kontroll i samband med arbeten i sakristian, Västerhaninge kyrka, Västerhaninge socken, Haninge kommun, Södermanland. Stockholms läns museum. Rapport 2003:4
Nilsson, Christina, Kyrkguiden. Vägledning till kyrkorna i Stockholms stift, Stockholm 2001
Schnell, Ivar, Kyrkorna i Södermanland, Nyköping 1965
Schnell, Ivar, Västerhaninge kyrka, Sörmländska kyrkor 84, särtryck, Nyköping 1969
Svenskt ortnamnslexikon, Språk- och folkminnesinstitutet, Uppsala 2003

Uppgifterna är sammanställda av Stockholms läns museum 2007.

Västerhaninge kyrka är i sina äldsta delar uppförd under 1200-talet och har därefter blivit om- och tillbyggd i flera omgångar sedan medeltiden. I dag finns bara ytterväggar och sakristia kvar av medeltidskyrkan, eftersom kyrkan eldhärjades vid åtminstone två tillfällen. Återuppbyggnaden efter den senaste branden 1831 resulterade i kyrkans nuvarande utseende.

Västerhaninge kyrka är skyddad enligt 4 kapitlet lagen om kulturminnen.

Sockennamnet Västerhaninge återgår på ett bygdenamn Hanungi. Detta innehåller en inbyggarbeteckning hanungar (-inge), vilken brukar uppfattas som de som bor vid Hanveden. Skogsnamnet Hanveden, avseende ett större skogsområde på centrala Södertörn, är sammansatt av hane tupp av skogsfågel och fornsvenska vidher skog. Väster- i Västerhaninge är tillagt för
att skilja namnet från sockennamnet Österhaninge.

I en sägen som upptecknats på 1730-talet berättas att Öster- och Västerhaninge kyrkor fått namnen Gertrud respektive Brita efter två systrar. Troligast är dock att de fått namnen efter två helgon, som de blivit helgade åt.

I området finns rikligt med kända fornlämningar från såväl sten-, brons-, som järnåldern, men de allra flesta härstammar från järnåldern. Det stora antalet fornlämningar vittnar om att bygden redan under förhistorisk tid spelade en central roll. De kända fornlämningarna består främst av gravar och gravfält, men även annat, som till exempel boplatslämningar, skålgropar, fornborgar och runstenar. Särskilt intressant är det enorma Jordbrogravfältet, strax norr om kyrkogården, ett av landets största gravfält från äldre järnålder, med cirka 650 gravar. Kyrkogården intill kyrkan ligger troligen delvis på Åbygravfältet, likaså ett gravfält från äldre järnålder. Vid en arkeologisk undersökning i sakristian i samband med golvarbeten, påträffades ett skelett, vilket har C-14-daterats till perioden mellan 1030 och 1220. Dateringen tyder på att en kyrka fanns på platsen senast 1220.

1731 blev Muskö utbruten från Västerhaninge församling. 1922 kom Muskö återigen att höra under Västerhaninge, som annexförsamling. Västerhaninge-Muskö församling bildades 2002 när Västerhaninge församling och Muskö församling slogs samman. I pastoratet ingår förutom Västerhaninge kyrka även Västerhaninge kapell, Muskö kyrka, Tungelsta kyrka samt Häringe kapell.

Kyrkan, som är daterad till 1200-talet, består av ett rektangulärt långhus med ett tungt torn, som är byggt med höfter, vilket var vanligt under 1200-talet på Gotland. Ursprungligen hade kyrkan ett litet romanskt kor, av vilket man hittade rester inom nuvarande kor vid 1966 års restaurering. Vid en utvändig restaurering av kyrkan 1949 hittades bl a rester efter en smal portal i sydmurens sydvästra hörn. Platsen för portalen är typisk för medeltida sörmlandskyrkor. Ingången, som inte har undersökts närmare, har en bredd som hör samman med de romanska kyrkorna under 1100-talet. Med brist på säkra uppgifter om portalens utformning är kyrkan tillsvidare daterad till 1200-talet.

Under yngre medeltid försågs kyrkan med sitt nuvarande kor, lika brett som kyrkan, och en tegelvälvd sakristia byggdes till på kyrkans norrsida. Som vindfång framför kyrkporten byggdes ett vapenhus, vilket revs 1831. Ursprungligen hade kyrkorummet troligen ett platt trätak, såsom i tornrummet. De två tegelvalven med ringmönster slogs vid början av 1500-talet.

Åskan slog ner i tornet 1641 varefter tornet återuppbyggdes i ungefär samma utseende som tidigare. Under 1600-talet blev sockenkyrkan gravkyrka för socknens godsherrar, vilka begravdes i sakristian och fick sina vapensköldar upphängda i kyrkans inre. Branden 1831 var den mest förödande. Under det omfattande ombyggnadsarbetet rekonstruerades de två tegelvalv som tillkom på 1500-talet. Tornet byggdes upp till en höjd av 30 meter, mot cirka 55 före branden. All inredning fick nyanskaffas. Predikstol och altarprydnad beställdes av konstsnickaren G A Dahlman i Västerås. Kyrkans senaste tillskott utgörs av tillbyggnaden väster om sakristian. Den rymmer textilförvaring, väntrum och toalett.

Omgivningen
Västerhaninge ligger i kommunens södra del och gränsar i norr mot Hanvedens stora skogs- och strövområden, i öster mot Jordbro, i söder mot ett stort jordbrukslandskap och i väster mot Tungelsta.

Avståndet till Haninge centrum är cirka 6 km. Västerhaninge delas i två delar av järnvägen. Områden som ingår i norra Västerhaninge är Åby, Åbylund, Norrskogen och Jägartorp. I södra Västerhaninge finns Nedersta, Ribby och Ribbyberg. Ett nytt bostadsområde, Ribby ängar, är under uppförande öster om kyrkan. Tätorten Västerhaninge har vuxit upp kring den gamla kyrkbyn som efter järnvägens tillkomst omvandlades till ett stationssamhälle. Från 1950 och framförallt under 1960-talet utvecklades området till en modern förort där centrumet invigdes 1969 och pendeltågstrafiken startade 1973.

Området mellan Västerhaninge centrum och Nynäsvägen bevarar känslan från tiden innan den moderna förorten växte upp med rödmålade skolbyggnader, trähus, kyrka, kyrkogård och Västergården med sin 50-talsexteriör. Närmast söderut längs Nynäsvägen hittar man Tingshuset, Bygdegården, Folkhögskolan och en villa från 1912. Norrut ligger Västerhaninge prästgård och inne i lövskogen vid Blåkullavägen ligger Ribby gårds tre hus, en liten rest av den gamla byn Ribby på vars forna ägor Västerhaninges nuvarande centrala bebyggelse har växt upp.

Anläggningen
Kyrkan omges av en bogårdsmur. Till kyrkogården kommer man genom öppningar i muren mot söder, väster och norr. Öppningarna mot söder och norr flankeras av kraftiga spritputsade grindstolpar med tälttak som kröns med plåtklot. I öppningarna sitter enkla, svarta smidesgrindar. Innanför muren växer en trädkrans av stora lindar. Kyrkogården är bevuxen med många stora träd, mestadels lindar och lönnar. Träden var, enligt ett träsnitt av G Uppmark, relativt nyplanterade 1889. Från öppningarna i muren leder stensatta gångar till kyrkan.

På kyrkogården finns många äldre gravvårdar. De äldsta ligger söder om kyrkan.
Kyrkogården har runt 1900-talets mitt utvidgats mot nordväst, i anslutning till kapellet, vilket uppfördes 1958 efter ritningar av arkitekten Martin Westerberg. Ett församlingshem från 1963, ritat av Hans Bååthe och Torsten Holm, är beläget norr om kyrkan.

Kyrkobyggnaden
Västerhaninge kyrka har en rektangulär form och är orienterad i öst-västlig riktning med tornet i väster. Mot norr är sakristian belägen, och sedan 2005 kompletterad med en nybyggd del. Kyrkans äldsta delar är uppförda i gråstensmurverk, senare tillbyggnader såsom torn och förrådsdel är uppförda i tegelmurverk.