ÖSTERHANINGE KYRKA (SANKTA GERTRUDS)

Omgivningen
Ett svagt kuperat odlingslandskap uppbrutet av skogsklädda höjdpartier sträcker sig mellan Österhaninge kyrka och gårdarna Husby och Kalvsvik. I norr rinner två åar från Kalvsvik och Alby och förenas till ett gemensamt flöde som passerar Husby på väg till sitt utlopp i Blista fjärd. Kyrkan, kyrkoherdebostället Solberga och de stora gårdarna Husby, Hässlingby och Kalvsvik bildar den gamla kärnbygden i Österhaninge.

Kyrkomiljön
Österhaninge kyrka ligger högt belägen invid den gamla landsvägen till Västerhaninge och omges av kyrkogården. Kyrkogården avgränsas med en torvtäckt bogårdsmur, vilken tidigare varit spåntäckt. Muren har ingångar i norr och söder. Ingångarna flankeras av kraftiga putsade grindstolpar under plåttäckt tälttak. I äldre tid har åtminstone en av öppningarna haft en övervälvd port. Innanför bogårdsmuren växer en trädkrans av lindar.
Kyrkogården bevarar gravvårdar från 1800-talets början. De äldsta synes vara belägna söder och väster om kyrkan. På kyrkogårdens nordvästra del ligger bygdens stora dotter, författaren, freds- och kvinnokämpen Fredrika Bremer (1801-1865) begravd. Hon var flitig i nattvardsgången i Österhaninge kyrka. Norr om kyrkan finns gravvårdar från 1900-talets senare del och framåt.

Kyrkobyggnaden
Kyrkan har en rektangulär form med ett femkantigt gravkor vid den östra gaveln och torn mot väster. Murarna i väster är breda, beroende på en inbyggd trappa, vilket är ovanligt i trakten, men vanligare på Gotland. Mot söder är utbyggt vapenhus och mot norr sakristia. Med undantag av Bielkenstiernska gravkoret, vapenhuset, f d bårhuset (sakristans norra del) är kyrkan uppförd av fogstruket gråstensmurverk.

HISTORIK FRÅN STOCKHOLMS LÄNS MUSEUMS KYRKOKARAKTÄRISERINGSPROJEKT
Österhaninge kyrka är uppförd runt 1320. Under 1400-talet utvidgades kyrkan mot väster och på 1470-talet revs kyrkans östparti och den nuvarande kortravén och sakristian uppfördes. Från samma tid är vapenhuset i väst. Kyrkans vridna och något lutande torn uppfördes 1587.
Österhaninge kyrka är skyddad enligt 4 kapitlet lagen om kulturminnen. Kyrkan ligger inom område av riksintresse för kulturmiljövården.
Sockennamnet Österhaninge återgår på ett bygdenamn, Hanungi. Detta innehåller en inbyggarbeteckning hanungar (-inge), vilken brukar uppfattas som ´de som bor vid Hanveden´. Skogsnamnet Hanveden, som avser ett större skogsområde på centrala Södertörn, är sammansatt av hane ´tupp av skogsfågel´ och fornsvenska vidher ´skog´. Öster- i Österhaninge är tillagt för att skilja namnet från sockennamnet Västerhaninge.
Kyrkan har i äldre tid kallats S: ta Gertrud. Namnet kommer från en sägen som upptecknats på 1730-talet där det berättas att Öster- och Västerhaninge kyrkor fått namnen Gertrud respektive Brita efter två systrar. Troligast är dock att de fått namnen efter två helgon, som de blivit helgade åt.
I området finns rikligt med fornlämningar, mestadels från järnålder och vikingatid, vilket tyder på en tidig bosättning i området. Ett flertal bevarade runstenar från 1000-talets senare del, de flesta med korsets symbol i sin ornering, tyder på kristendomens tidiga insteg hos de välbesuttna släkter som reste dem. Österhaninge kyrkas äldsta delar har daterats till runt 1320. Tidigare har man menat att kyrkan uppfördes under 1200-talet under inflytande av Tyska orden, som residerade vid Årsta. Kyrkan har troligen ersatt en tidigare träkyrka på platsen. Vid 1970-talets restaurering av kyrkan påträffades, under kyrkogolvet, ett numera sinat källflöde, vilket tyder på att platsen varit betydelsefull av religiösa och kultiska skäl långt innan kyrkan byggdes. Österhaninge omnämns för första gången som socken 1314 och den förste omtalade prästen är Frender 1324. Vidare nämns kyrkan i ett testamente 1335.
Kyrkans äldsta delar finns i långhusets mittparti. Murskarvar ger vid handen att kyrkan ursprungligen hade storleken 9 x 14 meter. Den romanska kyrkan hade säkerligen ett kor i långhusets östgavel med sakristia i norr. Under 1400-talet utvidgades kyrkan mot väster och på 1470-talet revs kyrkans östparti och den nuvarande kortravén och sakristian uppfördes. Från samma tid är vapenhuset i väst. Ovanför vapenhusets port finns en lucka, vilken sannolikt har fungerat som talarstol för kringvandrande predikanter och munkar samt för att sprida allmänna meddelanden. Under samma period slogs även kyrkorummets tegelvalv. Kyrkans vridna och något lutande torn byggdes 1587. Tornet är uppfört så att långhusets tak vilar på dess höfter. Västerhaninge kyrka har liknande utseende men torntypen är annars vanligast på romanska kyrkor på Gotland.
Gravkoret vid kyrkans östra gavel uppfördes till minne av Klas Bielkenstierna på Årsta 1663. Det är en kopia av gravkoret över ätten Wrangel i Skokloster. Kyrkans västra portal togs upp på 1700-talet och på 1800-talet togs nuvarande fönsteröppningar upp. Sakristians förlängning mot norr tillkom 1880 och inrymde ursprungligen bårhus.
KÄLLFÖRTECKNING
Arkivmaterial
ATA, Antikvarisk-topografiska arkivet
Bebyggelseregistret, Riksantikvarieämbetet
SLM, Stockholms läns museum, arkivet
Skriftligt material
Bonnier, Ann Catherine, Kyrkorna berättar, Uppsala 1987
Boethius, Ulf, Vägvisare till kyrkorna i Stockholms län, Uddevalla 1980
Lundqvist, Maja, Öster-haninge kyrka, Sörmländska kyrkor 49, Särtryck, Eskilstuna 1944
Nilsson, Christina, Westerberg, Ove, Kyrkguiden. Vägledning till kyrkorna i Stockholms stift. Andra reviderade upplagan, Stockholm 1995
Redelius, Gunnar, Kyrkobeskrivning, Österhaninge kyrka, tredje omarbetade upplagan, Västervik 1999
Runqvist, Harry, Anteckningar om Österhaninge kyrkas byggnadshistoria, Haningebygden, medlemsblad för Haninge hembygdsgille, nr 3-4, 1952
Runqvist, Harry, Tornspiran på Österhaninge kyrka, Haningebygden, medlemsblad för Haninge hembygdsgille, nr 6, 1960
Schnell, Ivar, Kyrkorna i Södermanland, Nyköping 1965
Svenskt ortnamnslexikon, Språk- och folkminnesinstitutet, Uppsala 2003

Uppgifterna är sammanställda av Stockholms läns museum 2007.

Omgivningen
Ett svagt kuperat odlingslandskap uppbrutet av skogsklädda höjdpartier sträcker sig mellan Österhaninge kyrka och gårdarna Husby och Kalvsvik. I norr rinner två åar från Kalvsvik och Alby och förenas till ett gemensamt flöde som passerar Husby på väg till sitt utlopp i Blista fjärd. Kyrkan, kyrkoherdebostället Solberga och de stora gårdarna Husby, Hässlingby och Kalvsvik bildar den gamla kärnbygden i Österhaninge.

Anläggningen
Österhaninge kyrka ligger högt belägen invid den gamla landsvägen till Västerhaninge och omges av kyrkogården. Kyrkogården avgränsas med en torvtäckt bogårdsmur, vilken tidigare varit spåntäckt. Muren har ingångar i norr och söder. Ingångarna flankeras av kraftiga putsade grindstolpar under plåttäckt tälttak. I äldre tid har åtminstone en av öppningarna haft en övervälvd port. Innanför bogårdsmuren växer en trädkrans av lindar.

Kyrkogården bevarar gravvårdar från 1800-talets början. De äldsta synes vara belägna söder och väster om kyrkan. På kyrkogårdens nordvästra del ligger bygdens stora dotter, författaren, freds- och kvinnokämpen Fredrika Bremer (1801-1865) begravd. Hon var flitig i nattvardsgången i Österhaninge kyrka. Norr om kyrkan finns gravvårdar från 1900-talets senare del och framåt.

Kyrkobyggnaden
Kyrkan har en rektangulär form med ett femkantigt gravkor vid den östra gaveln och torn mot väster. Murarna i väster är breda, beroende på en inbyggd trappa, vilket är ovanligt i trakten, men vanligare på Gotland. Mot söder är utbyggt vapenhus och mot norr sakristia. Med undantag av Bielkenstiernska gravkoret, vapenhuset, f d bårhuset (sakristans norra del) är kyrkan uppförd av fogstruket gråstensmurverk.

HISTORIK FRÅN STOCKHOLMS LÄNS MUSEUMS KYRKOKARAKTÄRISERINGSPROJEKT
Österhaninge kyrka är uppförd runt 1320. Under 1400-talet utvidgades kyrkan mot väster och på 1470-talet revs kyrkans östparti och den nuvarande kortravén och sakristian uppfördes. Från samma tid är vapenhuset i väst. Kyrkans vridna och något lutande torn uppfördes 1587.
Österhaninge kyrka är skyddad enligt 4 kapitlet lagen om kulturminnen. Kyrkan ligger inom område av riksintresse för kulturmiljövården.
Sockennamnet Österhaninge återgår på ett bygdenamn, Hanungi. Detta innehåller en inbyggarbeteckning hanungar (-inge), vilken brukar uppfattas som ´de som bor vid Hanveden´. Skogsnamnet Hanveden, som avser ett större skogsområde på centrala Södertörn, är sammansatt av hane ´tupp av skogsfågel´ och fornsvenska vidher ´skog´. Öster- i Österhaninge är tillagt för att skilja namnet från sockennamnet Västerhaninge.
Kyrkan har i äldre tid kallats S: ta Gertrud. Namnet kommer från en sägen som upptecknats på 1730-talet där det berättas att Öster- och Västerhaninge kyrkor fått namnen Gertrud respektive Brita efter två systrar. Troligast är dock att de fått namnen efter två helgon, som de blivit helgade åt.
I området finns rikligt med fornlämningar, mestadels från järnålder och vikingatid, vilket tyder på en tidig bosättning i området. Ett flertal bevarade runstenar från 1000-talets senare del, de flesta med korsets symbol i sin ornering, tyder på kristendomens tidiga insteg hos de välbesuttna släkter som reste dem. Österhaninge kyrkas äldsta delar har daterats till runt 1320. Tidigare har man menat att kyrkan uppfördes under 1200-talet under inflytande av Tyska orden, som residerade vid Årsta. Kyrkan har troligen ersatt en tidigare träkyrka på platsen. Vid 1970-talets restaurering av kyrkan påträffades, under kyrkogolvet, ett numera sinat källflöde, vilket tyder på att platsen varit betydelsefull av religiösa och kultiska skäl långt innan kyrkan byggdes. Österhaninge omnämns för första gången som socken 1314 och den förste omtalade prästen är Frender 1324. Vidare nämns kyrkan i ett testamente 1335.
Kyrkans äldsta delar finns i långhusets mittparti. Murskarvar ger vid handen att kyrkan ursprungligen hade storleken 9 x 14 meter. Den romanska kyrkan hade säkerligen ett kor i långhusets östgavel med sakristia i norr. Under 1400-talet utvidgades kyrkan mot väster och på 1470-talet revs kyrkans östparti och den nuvarande kortravén och sakristian uppfördes. Från samma tid är vapenhuset i väst. Ovanför vapenhusets port finns en lucka, vilken sannolikt har fungerat som talarstol för kringvandrande predikanter och munkar samt för att sprida allmänna meddelanden. Under samma period slogs även kyrkorummets tegelvalv. Kyrkans vridna och något lutande torn byggdes 1587. Tornet är uppfört så att långhusets tak vilar på dess höfter. Västerhaninge kyrka har liknande utseende men torntypen är annars vanligast på romanska kyrkor på Gotland.
Gravkoret vid kyrkans östra gavel uppfördes till minne av Klas Bielkenstierna på Årsta 1663. Det är en kopia av gravkoret över ätten Wrangel i Skokloster. Kyrkans västra portal togs upp på 1700-talet och på 1800-talet togs nuvarande fönsteröppningar upp. Sakristians förlängning mot norr tillkom 1880 och inrymde ursprungligen bårhus.
KÄLLFÖRTECKNING
Arkivmaterial
ATA, Antikvarisk-topografiska arkivet
Bebyggelseregistret, Riksantikvarieämbetet
SLM, Stockholms läns museum, arkivet
Skriftligt material
Bonnier, Ann Catherine, Kyrkorna berättar, Uppsala 1987
Boethius, Ulf, Vägvisare till kyrkorna i Stockholms län, Uddevalla 1980
Lundqvist, Maja, Öster-haninge kyrka, Sörmländska kyrkor 49, Särtryck, Eskilstuna 1944
Nilsson, Christina, Westerberg, Ove, Kyrkguiden. Vägledning till kyrkorna i Stockholms stift. Andra reviderade upplagan, Stockholm 1995
Redelius, Gunnar, Kyrkobeskrivning, Österhaninge kyrka, tredje omarbetade upplagan, Västervik 1999
Runqvist, Harry, Anteckningar om Österhaninge kyrkas byggnadshistoria, Haningebygden, medlemsblad för Haninge hembygdsgille, nr 3-4, 1952
Runqvist, Harry, Tornspiran på Österhaninge kyrka, Haningebygden, medlemsblad för Haninge hembygdsgille, nr 6, 1960
Schnell, Ivar, Kyrkorna i Södermanland, Nyköping 1965
Svenskt ortnamnslexikon, Språk- och folkminnesinstitutet, Uppsala 2003

Uppgifterna är sammanställda av Stockholms läns museum 2007.

Österhaninge kyrka är uppförd runt 1320. Under 1400-talet utvidgades kyrkan mot väster och på 1470-talet revs kyrkans östparti och den nuvarande kortravén och sakristian uppfördes. Från samma tid är vapenhuset i väst. Kyrkans vridna och något lutande torn uppfördes 1587.

Österhaninge kyrka är skyddad enligt 4 kapitlet lagen om kulturminnen. Kyrkan ligger inom område av riksintresse för kulturmiljövården.

Sockennamnet Österhaninge återgår på ett bygdenamn, Hanungi. Detta innehåller en inbyggarbeteckning hanungar (-inge), vilken brukar uppfattas som ´de som bor vid Hanveden´. Skogsnamnet Hanveden, som avser ett större skogsområde på centrala Södertörn, är sammansatt av hane ´tupp av skogsfågel´ och fornsvenska vidher ´skog´. Öster- i Österhaninge är tillagt för att skilja namnet från sockennamnet Västerhaninge.

Kyrkan har i äldre tid kallats S:ta Gertrud. Namnet kommer från en sägen som upptecknats på 1730-talet där det berättas att Öster- och Västerhaninge kyrkor fått namnen Gertrud respektive Brita efter två systrar. Troligast är dock att de fått namnen efter två helgon, som de blivit helgade åt.

I området finns rikligt med fornlämningar, mestadels från järnålder och vikingatid, vilket tyder på en tidig bosättning i området. Ett flertal bevarade runstenar från 1000-talets senare del, de flesta med korsets symbol i sin ornering, tyder på kristendomens tidiga insteg hos de välbesuttna släkter som reste dem.

Österhaninge kyrkas äldsta delar har daterats till runt 1320. Tidigare har man menat att kyrkan uppfördes under 1200-talet under inflytande av Tyska orden, som residerade vid Årsta. Kyrkan har troligen ersatt en tidigare träkyrka på platsen. Vid 1970-talets restaurering av kyrkan påträffades, under kyrkogolvet, ett numera sinat källflöde, vilket tyder på att platsen varit betydelsefull av religiösa och kultiska skäl långt innan kyrkan byggdes. Österhaninge omnämns för första gången som socken 1314 och den förste omtalade prästen är Frender 1324. Vidare nämns kyrkan i ett testamente 1335.

Kyrkans äldsta delar finns i långhusets mittparti. Murskarvar ger vid handen att kyrkan ursprungligen hade storleken 9 x 14 meter. Den romanska kyrkan hade säkerligen ett kor i långhusets östgavel med sakristia i norr. Under 1400-talet utvidgades kyrkan mot väster och på 1470-talet revs kyrkans östparti och den nuvarande kortravén och sakristian uppfördes. Från samma tid är vapenhuset i väst. Ovanför vapenhusets port finns en lucka, vilken sannolikt har fungerat som talarstol för kringvandrande predikanter och munkar samt för att sprida allmänna meddelanden. Under samma period slogs även kyrkorummets tegelvalv.

Kyrkans vridna och något lutande torn byggdes 1587. Tornet är uppfört så att långhusets tak vilar på dess höfter. Västerhaninge kyrka har liknande utseende men torntypen är annars vanligast på romanska kyrkor på Gotland.

Gravkoret vid kyrkans östra gavel uppfördes till minne av Klas Bielkenstierna på Årsta 1663. Det är en kopia av gravkoret över ätten Wrangel i Skokloster. Kyrkans västra portal togs upp på 1700-talet och på 1800-talet togs nuvarande fönsteröppningar upp. Sakristians förlängning mot norr tillkom 1880 och inrymde ursprungligen bårhus.