MALMBÄCKS KYRKA

Malmbäcks kyrkogård har medeltida ursprung. Den består av en
gammal del kring kyrkan och tre nordliga 1900-talsutvidgningar.
Gamla delen utgör en avskild enhet genom stödmurar och trädkrans.
Grusgångar definierar gravkvarteren på denna del. Kvarteren
kring kyrkan har i hög grad förändrats under efterkrigstiden genom
borttagande av grusgravar och häckinramningar men flera äldre vårdar
står kvar, särskilt i söder. Den första av de norra utvidgningarna
har en bevarad allmän linje. De övriga från 1956 och 1977 har en
renodlad efterkrigstida karaktär med bl.a. minneslund.

Allmän karaktär
Malmbäcks kyrkogård består av en ursprunglig rektangulär del, på
en platå längst i söder, norr om vilken är tre på varandra följande
utvidgningar. Kyrkan intar ett krönläge mitt på gamla delen, något
förskjuten mot öster. Framför tornet sluttar terrängen svagt mot väster.
Gamla delen består av åtta kvarter: 1 och 14 söder om kyrkan,
2 och 4 väster om kyrkan, 3 vid västra kyrkogårdsmuren, 10 norr
om kyrkan, 12 vid östra kyrkogårdsmuren och 13 öster om kyrkan.
Kvarter 5 och 9 utgör första utvidgningen mot norr, följt av 6 8
som är den andra. Slutligen längst i norr är nya kyrkogården.

Omgärdning
Gamla kyrkogården omgärdas av en kallmurad stödmur från 1800-
talets mitt av markstensblock och småsten, ca 1 1,5 meter hög,
utom i norr där den knappt är 0,5 meter. Murkrönet är beväxt med
sedum. Den första nordliga utvidgningen begränsas i väster av en
likartad stödmur och i öster av en kallmur med vall på insidan. Den
andra utvidgningen har i väster och norr en fogad mur från 1956
av grovt tuktade markstensblock, ca 1 meter hög och 0,5 meter
bred samt avtäckt med granithällar. I öster är en samtida kallmur
av marksten. Nya kyrkogården omges i norr och väster av en ca
0,5 1 meter hög kallmur av marksten med jordvall på insidan.
Åt öster är endast en jordvall med rabatter.

Ingångar
Gamla kyrkogårdens huvudingång är placerad i väster, i linje med
tornporten. Ingången har en fyrdelad smidesgrind i stramt utförande
från 1900-talets mitt. Den hänger mellan två putsade och
vitkalkade stolpar med spritputsade fält. Dessa kröns av kopparhuvar
med förgyllda klot. Motsvarande stolpar har ingången i öster
från prästgårdens trädgård. Mellan dem hänger en stram pargrind
i smide från 1900-talets mitt. Nämnda putsade stolpar är sannolikt
från kyrkogårdsutvidgningen 1857. Från samma år torde södra ingången
vara. Den är i linje med kyrkans mittport och har en smidd
pargrind från 1800-talet med bandjärnsrosetter. Stolparna är av
huggen granit med toppiga krön. Innanför grinden är en trappa
av granit med järnklamrar. Allt från 1800-talet. Utvidgningarna i
norr saknar gestaltade ingångar.

Vegetation
Kring gamla kyrkogården växer en sekelgammal trädkrans av lönn.
Av björkkransen kring 1921 års utvidgning kvarstår en rad i öster. På
denna del av kyrkogården fi nns några hängbjörkar. Nya kyrkogården
begränsas mot norr och väster av en högväxt häck av tall. Mot söder växer en rad med små prydnadsgranar. De tre nord-sydliga
huvudgångarna kantas av björk och oxel. Diverse träd växer även
spritt, bl.a. en hög gran i nordost.

Gångsystem
Gamla kyrkogården genomlöps av några få breda grusgångar,
rätvinkligt utlagda. På två ställen ansluter gångsystemet till norra
utvidgningarna, genom vilka de löper som sammanlänkande axlar.
På nya kyrkogården får de ett slingrande lopp. Alla gångarna på nya
kyrkogården är belagda med plattsten av betong med sjöstensyta.
Den västra av axlarna har denna beläggning ända ned till gamla
kyrkogården.

Gravvårdstyper
Kyrkogården kan uppvisa gravkonst från 1700-talet fram till idag.
Från 1700-talet är en handhuggen sandstensvård. Från förra sekelskiftet
finns en handfull industriellt framställda, resliga gravvårdar,
vanligtvis av polerad granit i form av obelisker eller bautastenar, sin
tids statusmarkörer efter döden. Med bestämmelserna om maximihöjd
på vårdar under mellankrigstiden fick dessa en annan form,
låg och bred. Ofta gavs de klassiserande drag med tempelgavel och
kolonner. En stor del av gravarna från förra sekelskiftet och tiden
fram till 1950 har haft grusbädd och häckinramning, av vilket idag
inget kvarstår. Vid sidan av dessa som regel enskilda gravar finns
allmänna linjens enkla små vårdar, som sällan överstiger en halvmeter
i höjd. Under efterkrigstiden blev vårdarna enklare i sina former
samt mer uniforma. Detta gravskick kan betraktas som ett uttryck
för samtidens kollektivism och likheten inför Gud. De senaste tjugo
åren har variationerna i form och material blivit större, men måtten
är ungefär desamma. I viss grad återanvänds äldre stenar genom att de huggs om eller vänds. Under en stor del av 1900-talet var det
vanligt att man på barngravar satte små marmorkors, en del av dessa
står kvar. I en del fall när nya vårdar rests på gamla familjegravar
har föregående vård lagts ned i marken framför.

Kvarter 1 och 3
Allmän karaktär
Kvarter 1 är det västra av kvarteren rakt söder om kyrkan. Det
fortsätter västerut längs södra och västra kyrkogårdsmuren med en
gravrad. På andra sidan ingången i väster fortsätter gravraden längs
muren som kvarter 3. Gravarna ligger i nord-sydliga rader med
vårdarna vända mot öster och gången fram till södra kyrkporten.
Söder om tornet finns två rader med rygghäckar. Vid ekonomibyggnaden
i norra änden av kvarter 3 har man samlat borttagna
vårdar, nedlagda i gräset.
Gravvårdstyper
Kvarteren präglas av enskilda gravar från det sena 1800-talet och
1900-talets förra hälft. I flera fall rör det sig om familjegravar. På
många av gravarna finns högresta vårdar i form av obelisker eller
bautastenar. Svart och grå granit är vanligaste materialen. Alla gravar
har ursprungligen haft grusbädd med sten- eller häckram. Idag
kvarstår endast en stenram, dock besådd med gräs. Endast ett fåtal
vårdar är sentida. Kvarter 1 domineras av den Queckfeldtska graven
från 1800-talets första hälft, vilken också är kvarterets äldsta.
Familjen ägde Viresjö säteri kring sekelskiftet 1800. Graven har en
murad kammare som täcks av en jordhög, på vilken ett gjutjärnskors
är rest. Kring denna gravhög är en åttakantig sandstensram
med nygotiskt gjutjärnsstaket. De borttagna vårdarna vid kvarter
3 är från 1871 till 1920-talet. Äldst är två gjutjärnskors i behov

av ommålning. En handfull av vårdarna inom kvarteren bär titel:
barnmorska, hemmansägare, häradsdomare, banvakt, folkskollärare
och kantor.

Kvarter 2, 4, 10, 11 och 13
Allmän karaktär
Dessa kvarter ligger vid kyrkans västra, norra och östra sidor och
består av dubbla nord-sydliga gravrader samt en öst-västlig rad
längs utsidan av den gamla norra kyrkogårdsmuren, tillkommen
efter utvidgningen 1921.

Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet utgörs nästan uteslutande av låga och breda
vårdar från 1940- och 50-talen, till stor del resta på familjegravar.
Vanligaste materialet är svart granit. Stenarna har ett stramt, ofta
klassiserande formspråk. Titlar förekommer sparsamt: järnhandlare,
hemmansägare, handlande, elektriker, trävaruhandlare, stationsföreståndare,
handelsföreståndare, furir. Fyra vårdar bär referens
till Missionsförbundets sångbok (Sv Mfb). Ett fåtal vårdar är äldre
och härrör främst från tidigt 1900-tal, eventuellt är det rester av
allmänna linjen. Även hos dem är profilen låg, några är dock mycket
breda och har varit samkomponerade med stenram och grusbädd.
Sistnämnda har sannolikt funnits på alla gravar. Den äldsta vården
återfinns i kvarter 13 öster om koret. Den är rest 1852 över
byggmästaren Johan Holm från Öen. Materialet är kalksten och
utförandet tidstypiskt i stram nyklassicism. Ett litet antal vårdar är
sentida, främst ett par rader med stenar från 1970-talet.

Kvarter 5 och 9
Allmän karaktär
Kvarter 5 och 9 utgör två rektangulära kvarter norr om gamla
kyrkogården, tillkomna 1921 som allmän linje. Gravarna är glest
utlagda i gräsmatta, vända mot öster och väster, övervägande i rader.
Stora ytor är tomma.
Gravvårdstyper
Vårdarna är överlag småskaliga med svart granit som vanligaste
material. En del är resta och anspelar i sina former på de enskilda
gravarnas monument, men är sällan mer än en halvmeter i höjd.
En stor del utgörs av små hällar, där särskilt en modell med palmkvist
i relief nyttjats. Titlar är sällsynta på dessa stenar, det finns
dock en småskollärarinna och ett par hemmansägare. En vård är
enligt inskriptionen rest av Baptistmissionen, en påminnelse om
väckelsen. Allmänna linjen sträcker sig från 1923 till 1957. Ett
fåtal sentida gravar har tillkommit i kvarter 9, men har vårdar av
modesta mått.

Kvarter 6 8
Allmän karaktär
Kvarter 6 8 tillkom genom utvidgning 1956 med undantag för
raden mot gången i söder, som hör till 1921 års utvidgning. Kvarteren
består av öst-västliga rader av gravar med vårdarna vända mot
söder samt rader längs gångarna i väster, norr och öster med vårdar
vända mot dessa. Södra hälften av kvarter 7 är i princip outnyttjad
och skiljs från den norra av en roshäck. Gravraderna längs gångarna
har tidigare haft rygghäckar med utskjutande partier mellan
varje grav.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet består nästan uteslutande av låga, breda granitvårdar
från sent 1950-tal till omkring 1990. De äldre är som regel
av grå, opolerad granit med stramt formspråk. Ett par särpräglade,
genombrutna vårdar av koppar är från 1960-talet. Bland de yngre
stenarna är det större variation i material och form. De modesta
måtten är dock samma. Familjegravar och titlar förekommer endast
bland de äldre och även där sparsamt. Förutom i 6 återfinns de äldsta
vårdarna längs gångarna, flera av dessa är familjegravar. Från 1934
50 finns några familjegravar i den sydliga rad som hör till 1921
års utvidgning. Där märks några resligare, strama vårdar, bl.a. över
en fabrikör och en nämndeman.

Kvarter 12
Allmän karaktär
Kvarter 12 utgör gravraden längs kyrkogårdsmuren mot prästgården.
Denna rad förlängdes åt norr i samband med 1921 års
utvidgning.
Gravvårdstyper
Gravvårdbeståndet har en tydlig högreståndsprägel genom sina
påkostade, ofta resliga typer från 1800-talets andra hälft och 1900-
talets första. Flera kyrkoherdar är gravlagda här. Äldsta vården är
en obelisk från 1877, rest över kyrkoherde J A Norlén. Om kyrkoherde
J F Wigstrand minner en bautasten. En rent individuell
utformning har smideskorset från 1923 på kontraktsprosten C E
Berghs familjegrav. Den senaste kyrkoherdegraven är från 1957. I
kvarteret återfi nns även obelisk från 1908 över fabrikör A G Wigell,
stolfabrikens grundare, och ytterligare ett par stora industriidkare.
Vidare finns bagarmästare, lantbrukare, målaremästare och handlande.
Ursprungligen har gravarna haft grusbäddar.

Kvarter 14
Allmän karaktär
Kvarter 14 ligger söder om koret och består av nord-sydliga rader
med vårdar vända mot väster och gången fram till kyrkporten. En
hög snöbärshäck delar kvarteret i en östlig och en västlig hälft.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet är en blandning med avseende till ålder, form
och storlek. Intrycket domineras av mer eller mindre högresta vårdar
från 1900-talets tre första decennier. Störst är den över två meter
höga bautastenen på Hagbergska familjegraven. Särpräglad är en
historiserande sadeltakskrönt vård i ljus granit från 1930 liksom
ett genombrutet kopparkors. I övrigt rör det sig om varianter på
bautastenar och obelisker i polerad svart eller grå granit. Alla har
de ursprungligen haft grusbädd. Idag finns bara en nu gräsbesådd
stenram kvar i kvarteret. Kvarterets och kyrkogårdens äldsta vård
är huggen i sandsten 1782 efter danemannen Abraham Andersson från Nedre Lycke och återställd 1934. Ett antal låga och breda vårdar
är från 1940 70-talen och återfinns främst i den östra hälften.
Många vårdar bär titel: hemmansägare, målarmästare, fabrikör,
trävaruhandlare, soldat, skomakarmästare, predikant. Fyra vårdar
refererar till Missionsförbundets sångbok.

Nya kyrkogården
Allmän karaktär
Den senaste utvidgningen från 1977 består av rektangulära gräskvarter
med öst-västliga rader av gravar, vars vårdar är vända mot
söder. Centralt placerad i söder är en stor plattstensbelagd viloplats
med femkantig, granitskodd vattenspegel i mitten. Kring platsen
är parkbänkar och rabatter samt prydnadsbuskar. På motsvarande
plats vid norra muren är en minneslund. Denna är en rektangulär gräsyta avskärmad med häckar. I dess mitt en stensättning med
ett kors i grå granit på ett naturstensblock. En gång med gatsten
leder fram till detta. Minneslunden flankeras i öster och väster av
medelst häckar avgränsade urngravskvarter, varav vilka endast det
östra är nyttjat. Även nya kyrkogårdens västligaste kvarter är ännu
outnyttjade.
Gravvårdstyper
Gravvårdarna från 1980-talet till idag är som regel av grå eller röd
granit med polerad yta. Formspråket är tämligen enkelt men med
vissa variationer. Måtten är enhetliga, låga och breda. Titlar på
vårdar eller familjegravar förekommer inte. Ett fåtal kan uppvisa
ortsnamn.

Kyrkogården har liksom delar av kyrkan medeltida ursprung. I 1829
års inventering uppges att kyrkogården nu är planerad. Den enda
gravvården var en i sandsten över bonden Abraham Andersson i
Lycke, född 1731. Den första kända utvidgningen av kyrkogården
företogs 1857, troligen åt väster på en avstyckad del av prästgårdens
mark. Sannolikt vid detta tillfälle anlades den befi ntliga stenmuren
med sina entrépartier. Trädkransen torde också kunna föras tillbaka
till denna tid. Eventuellt skedde en utvidgning 1882 eller 1897 på
prästgårdens mark, då avstyckningar ägde rum. Kyrkogården kom
så småningom att helt bestå av enskilda gravar med grusbädd och
häckinramning. En ny utvidgning tillkom 1921 längs norra sidan.
Denna kom till största delen att tjäna som allmän linje med enskilda
gravar längs dess murar. 1944 uppfördes en redskapsbod i västra
änden av utvidgningen, denna ersattes av en ny i puts 1970. 1952
omlades två gravkvarter på kyrkogården från grus till gräs, varvid
häckinramningar borttogs. Denna utveckling kom sedermera att
omfatta hela kyrkogården. 1956 skedde en ny utvidgning mot norr,
projekterad av stadsträdgårdsmästare Ivar Andersson, Jönköping,
varvid en vid sekelskiftet uppförd stenmur revs. 1977 genomfördes
den senaste utvidgningen, även den mot norr. Inom denna anlades
1982 en minneslund.

HISTORIK FRÅN KYRKOBYGGNADER 1760-1860 - Byggd 1827-28 med utnyttjande av delar av grunden samt sakristian till den gamla kyrkan, som brunnit 1817. Länsbyggmästare P Österlöf från Varberg byggde efter ÖIÄ:s ritning av Per Wilhelm Palmroth 1818. För vissa inredningsarbeten ansvarade arkitekt Carl Robert Palmér, Jönköping. Invigd av biskop Esaias Tegnér 1828. Exteriören oförändrad, interiören främst förändrad genom ombyggnad i korpartiet 1908 och läktarunderbyggnad 1968. Välbevarad, tidstypisk altaranordning.

PLAN OCH MATERIAL - Rektangulärt kyrkorum med kor i öster och torn i väster samt sakristia mitt på nordväggen (på ritningen närmare koret). I koret har sekundärt byggts in utrymmen för sakristia och förråd. Den ursprungliga sakristian nu bisättningsrum. Byggd i sten, spritputsad i gulvitt med slätputs på omfattningar och lisener. Sockel i rosagul sandsten. Enkupigt rött tegel på det åt öster valmade sadeltaket, kopparplåt på torn- och öanternintak (ursprungligen spån).

EXTERIÖR - Långhus med rakt avslutad östvägg med två fönster. Västentré med kraftig överliggare buren av pilastrar, träport med diagonallagd panel. Även sydentré. Runt fönster över tornets inskriftstavla i sandsten, runda fönster även på långhusets västgavel på var sida om tornet. Torn med öppen lanternin, krönt av förgyllt kors.

INTERIÖR - Väggar, trätunnvalv och inredning är hållna i en enhetlig ljusgrå ton. Altarprydnaden utgörs av ett träkors med svepduk och törnekrans, omgivet av kolonner som bär entablement med inskriptionen "Ära vare Gud i höjden" (troligen tillagd senare). Bakom korset har direkt på muren målats en framställning av Jerusalem, utförd av C E Tellander ca 1830. Altaranordningen lämnades på ursprunglig plats då koret 1908 gjordes lägre och smalare genom att hörnen avdelades till sakristia och förråd med dörrar mot långhuset. DE befintliga korfönstren gjordes inåt smalare och rakt avslutade. Samtidigt borttogs den ursprungliga predikstolen, placerad mitt på norra långväggen, utförd 1828 med predikstolen i Asa från 1808 som förebild. Den ersattes av den gamla kyrkans 1600-talspredikstol utan ljudtak. På den nya korbågen målades inskriptionsband. Bänkar från 1908, orgel från 1830 byggd av Jonas Niklas Söderling. Den djupa läktaren med tre kolonnrader inbyggdes 1968 med släta väggar. Fernissat trägolv.

Källa: Kyrkobyggnader 1760-1860. Del 2, Småland och Öland. 1993