NORRBÄRKE KYRKA

Anläggningen består av en kyrkogård i två delar med en kyrka och ett gravkapell.

Kyrkogården består av två avdelningar varav den äldsta, närmast kyrkan mot söder, omgärdas av en kallmurad stenmur. Mark till den yngre delen förvärvades 1860 och området inhägnades då med ett provisoriskt staket. Det nya området sträcker sig i söder mot sjön men har delvis en utvidgning även mot öster. Södra delen, nedanför kyrkan, har rader med trädplanteringar. Träden och grusgångarna är anlagda i nordsydlig riktning och avgränsar gravkvarteren. Låga häckar delar gravkvarteren på längden. Östra delen som har en ingång i norr avgränsas av en högre stenmur. Kyrkogårdens tomt sluttar svagt mot söder och sjöstranden.

Ett bårhus (gravkapell) uppfördes 1907 i den östra delen av kyrkogården. Den har en tidstypisk arkitektonisk utformning med putsade fasader under brutet tak med skifferbeläggning.
Det utbyggdes 1976 mot söder med en låg flygelbyggnad som innehåller personal- och tekniska utrymmen

Kring Norrbärke kapell och bondbyn By utvecklade sig med tiden ett samhälle. Platsen var strategisk belägen, där sammanstrålade viktiga lands- och vattenvägar som knöt samman Mä-lardalen med övre Dalarna. På 1790-talet blev Smedjebacken dessutom ändpunkten för Strömsholms kanal. Bygden var även ovanlig rik på gruvor, hyttor och hamrar och var redan under 1600- och 1700-talen ett centrum för svensk järnhantering. År 1646 kunde Norrbärke bilda egen församling och avskiljdes från Söderbärke. I nuvarande Smedjebackens centrum låg Västansjö hytta på ena sidan älven och By hammare på den andra sidan. Dessa båda bil-dade ursprunget till det som senare blev Smedjebackens Valsverk. Under 1800-talet nedlades den ena hyttan efter den andra i bygden och smideshamrarna tystnade. Nya framställningsme-toder konkurrerade ut de primitiva hyttorna och en modern stålindustri, som ännu består, väx-te fram i samhället.
Uppgifter om litet träkapell på Prästudden är ostyrkta, Norrbärke omtalas först 1372 och då nämns ingen kyrkobyggnad (Bonnier). Det är troligen i början av 1400-talet som en enklare stenkyrka uppförs på nuvarande plats. Till kyrkan hörde även en fristående klockstapel av trä. Under 1600-talet medförde högkonjunkturen inom bergshanteringen en markant befolknings-ökning. Som en följd av detta aktualiserades en utvidgning och en upprustning av kyrkobygg-naden. Arbeten inleddes 1661 med uppförandet av en ny sakristia och pågick fram till 1724 då kyrkan i stort fått sin nuvarande form. År 1664, parallellt med kyrkobygget, renoverades och ombyggdes den lilla klockstapeln som tillkommit ungefär samtidigt som gamla stenkyrkan. Koret kom till under slutet ab 1660-talet medan arbeten med kyrkans torn påbörjades 1682 och slutfördes tre år senare. Klockorna flyttades därefter från klockstapeln till det nya kyrktornet och klockstapeln revs. Utbyggnaden av sidoskeppen inleddes 1704. Arbetet drog dock ut på tiden, i hela två decennier, eftersom de nya sidoskeppen störtade samman 1708 under uppförandet. Det skulle dröja tio år innan ekonomin tillät att byggnadsprojektet kunde återupptas. I de fortsatta arbetena valde man att förstärka valvkonstruktionen med korsande dragjärn mellan pelarna, vilka ger dagens kyrkorum en del av sin särskilda karaktär. Nuvarande kyrkans mittskepp härstammar delvis från gamla kyrkans långhus och utgör byggnadens äldsta del.
Norrbärke kyrka uppfördes och fick till större del sin nuvarande utformning mellan 1650 och 1730. Utvändigt är den tämligen oförändrad med undantag av takmaterialet.

För mer historik se kyrkan/kyrkobyggnaden samt bifogad PDF.

Kapellförsamling till Söderbärke fram till 1646, därefter eget pastorat. Enligt obekräftad tradition skall ett kapell tidigt funnits på den s. k. Prästudden. Den befintliga kyrkan, som sannolikt innefattar medeltida partier, är dock den första säkert kända. Kyrkan ligger i tämligen flack terräng, nu i Smedjebackens samhälle.

Den murade kyrkan har oregelbunden planform bestående av ett treskeppigt långhus med smalare, rakt avslutat kor i öster (koret har mot öster något konvergerande murar); framför långhusets västgavel finns ett torn och i långhusets nordöstra hörn en sakristia. Sannolikt ingår medeltida partier i den nuvarande kyrkans mittskepp. Sin nuvarande skepnad erhöll emellertid kyrkan i flera etapper under 1600 talets andra hälft och 1700 talets början. År 1661 påbörjade man arbetet med sakristian, men huruvida man då satte en redan befintlig sakristia i stånd, eller lät uppföra en helt ny, är inte säkert känt. Åren 1668-70 blev kyrkan utvidgad och reparerad. Sannolikt tillkom det befintliga koret i detta skede. Västtornet tillbyggdes 1682-85, under ledning av byggmästare Anders Olofson från Stockholm. Sidoskeppen uppfördes troligen med början 1704. Den samtida välvningen rasade 1708, men återställdes efter beviljad rikskollekt 1718. Färdig stod kyrkan 1724, i stort sett i sin nuvarande skepnad.

Även om kyrkan har en sammansatt byggnadskronologi är det såväl till exteriör som interiör ett tämligen homogent byggnadsverk från sent 1600 och tidigt 1700 tal. Exteriören är putsad. Långhuset täcks av ett brutet sadeltak, avvalmat i öster. Västtornet har en hög, smäcker spira (möjligen tillkommen först efter ett blixtnedslag 1755). Fönsteröppningarna är stora och rundbågiga. Ingång i väster via tornets bottenvåning samt direkt till långhusets södra sidoskepp. Interiören är helt övervälvd; mittskeppets valvstrålar förs ned i kraftiga pelare. I väster en läktare, med utskjutande mittparti, uppburen av träkolonner. Kyrkans interiör restaurerades 1927, efter ritningar av arkitekterna Fredrik Falkenberg och Erik Fant, vilken i viss mån präglar kyrkorummets färgsättning och dess fasta inredning. Vid detta tillfälle återuppsattes altaruppsatsen och predikstolen från 1700-talets mitt.
Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret / Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 1996.