Allmän karaktär
Villstads kyrkogård består av en gammal och en ny del, avskilda
genom murparti. Gamla kyrkogården har en närmast rektangulär
plan med rundade respektive fasade hörn i nordväst och sydost.
Kyrkan står mitt på den västra hälften, med koret sedvanligt vänt
mot öster. Söder om kyrkan ligger två jämnstora kvarter som här
kallas A och B. Norr och öster om kyrkan är ett stort, numera sammanhängande
kvarter som jag benämner C. I gamla kyrkogårdens
nordöstra hörn fi nns ett kvarter som kallas D och i det sydöstra ett
som kallas E. Norr om gamla kyrkogårdens östra hälft utsträcker sig
den nya delen från 1958. I vinkeln mellan denna och gamla delens
västra hälft står ett bårhus. I backen väster om gamla kyrkogården
är en ekonomibyggnad sammanbyggd med kyrkogårdsmuren.
Omgärdning
Gamla kyrkogården omges av kallmurar från 1815 1902 i skalmursteknik.
De är 0,5 till 1,5 meter höga och ca 0,5 meter breda,
lägst i väster och högst i söder. Profi len är något avsmalnande
uppåt. Murarna består av hällar och block av marksten i skiftande
storlekar. På murkrönet växer mossor. Åt söder är murens yttersida
klädd med stora kanthuggna granitblock i två jämna skift. Denna
del är tillkommen kring 1900. Murens sydvästra del har en vall på
insidan. Nya kyrkogården begränsas åt öster och norr av en drygt 1
meter hög och nästan lika bred kallmurad skalmur av kanthuggen
granit i tre jämna skift. Murkrönet är beväxt med mossa.
Ingångar
Kyrkogårdens huvudingång är i söder mitt för kyrkans sydport.
Denna har fyra slätputsade och vitkalkade grindstolpar med korsprydda
kopparplåtshuvar. Dessa är från 1815 och uppbär smidesgrindar,
formgivna 1943 av arkitekt Dag Ribbing, med stiliserade
växtslingor. Samma slags smidesgrindar sitter i östra och västra
ingången. Stolparna där och vid passagen mot nya kyrkogården
har ett identiskt utförande, slätputsade och vitkalkade med kopparplåtshuvar.
De härrör från 1855 1881. I södra muren fi nns en
liten ingång från ca 1900 med en smidesgrind med bandjärnsrosetter
och spjutspetsar, upphängd på huggna granitstolpar med fasade
hörn och toppigt krön. Nya kyrkogården har ett något indraget
entréparti på östra sidan vid anslutningen till gamla delen. Dess
strama pargrind i smide med spjälor är ritad av nämnde Ribbing
och hänger mellan murade stolpar av stora granitkvadrar, avtäckta
med mindre hällar.
Vegetation
Gamla kyrkogården omges av rester av en trädkrans. Längs norra
och södra muren växer en handfull gamla lönnar. I öster växer
några gamla lindar och en alm. En oxel och en lönn är nyplanterade.
Vid södra kyrkogårdsmuren växer en stor gammal kastanj.
En stor gammal lönn växer öster om koret och utgör tillsammans
med två hängalmar, s.k. sorgeträd, en stämningsskapande faktor
på kyrkogården. Längs nya kyrkogårdens mur växer två lindar och
nyplanterade oxlar. I väster begränsas denna del av dalgångens täta
lövträdsvegetation.
Gångsystem
Gamla kyrkogården genomlöps av några få breda grusgångar, rätvinkligt
utlagda från ingångarna. På nya kyrkogården är likaså några
få breda grusgångar. Den ena löper rakt från ingången till bårhuset
och den andra avgränsar gravkvarteren. Fram till kyrkogårdens
ceremoniplats/minneslund leder en rak gång belagd med råbrutna
plattor av rödaktig kalksten. Denna är en fortsättning på gången
från gamla kyrkogården.
Gravvårdstyper
Kyrkogården kan uppvisa gravkonst från medeltiden fram till idag.
Från medeltiden fi nns en gravhäll och eventuellt ett ristat gravkors
i granit. Från 1700-talets slut fi nns några s.k. parstenar huggna i
sandsten och resta över äkta makar. Från 1700-talet ända fram till
1870-talet har man huggit en slags enkla gravvårdar av granitfl is,
ofta med profi lerat krön och ristad inskription. Ibland är de endast
nödtorftigt tillhuggna. Dessa var en vanlig typ på kyrkogården ännu
vid 1900-talets början, liksom de särpräglade smideskors med löv,
av vilka endast ett är bevarat. Dessa vårdtyper representerar den
hantverksmässiga gravkonstframställningen innan industrialismen.
Från förra sekelskiftet fi nns fl era industriellt framställda, resliga
gravvårdar av granit i form av bl.a. obelisker och bautastenar,
sin tids statusmarkörer efter döden. Under mellankrigstiden fi ck
stenarna en annan form, låg och bred. Ofta gavs de klassiserande
drag med tempelgavel och kolonner. En stor del av gravarna från
förra sekelskiftet och tiden fram till 1950 har haft grusbädd och
häckinramning, av vilket idag inget kvarstår. Flera typer var samkomponerade
med stenramen via fl yglar och dylikt, varför de idag
företer ett stympat intryck sedan ramen avlägsnats. Vid sidan av
dessa som regel enskilda gravar fi nns allmänna linjens enkla små
vårdar, som sällan överstiger en halvmeter i höjd. Under efterkrigstiden
blev vårdarna enklare i sina former samt mer uniforma.
Detta gravskick kan betraktas som ett uttryck för ståndssamhällets
utjämning. Under senare tid har det börjat synas en större variation
i form och material, vilket speglar en ökande individualism. I viss
utsträckning har äldre vårdar återanvänts genom att de vänts och
fått ny inskription, medan den gamla kunnat stå kvar och fortsätta
förmedla information.
Bårhus
Bårhuset från 1958 är ritat av arkitekt Boo D:son Widén. Planen
är sexkantig genom långsidornas svaga vinkling. Fasaderna är slätputsade
och vitkalkade. Porten på östra gaveln är en pardörr klädd
med kopparplåt. Särpräglande är det branta, valmade sadeltaket som
är neddraget till specialritade stuprör på långsidorna. Taket bär en
skivtäckning av kopparplåt med förskjutna hakfalsar.
Ekonomibyggnad
Mot kyrkogårdsmuren är två byggnadskroppar med en betongtrappa
upp till kyrkogården emellan sig. De är slätputsade och avfärgade
med en gulbruten vit kulör. Deras plantak är täckta med tjärpapp.
De är uppförda omkring 1940 och har en modern prägel. Den ena
byggnaden omdanades 1964 till pannrum, men är idag garage.
Beskrivning av enskilda kvarter, för kvartersindelning, se pdf.
Kvarter A och B
Allmän karaktär
Med kvarter A och B avses de jämnstora ytorna söder om kyrkan.
Dessa är idag stora gräsytor med nord-sydliga gravrader, lagda mot
varann. Flera gravar är familjegravar från 1900-talet.
Gravvårdstyper
Kvarteren har ett blandat vårdbestånd som spänner från 1850 till
idag. I kvarter A domineras intrycket av låga och breda vårdtyper
från 1930-talet och framåt medan inslaget av högresta äldre vårdar
är större i B. Flertalet av de äldsta vårdarna återfi nns på båda sidor
om gången fram till kyrkan. Äldst är en stor handhuggen granitvård
över den på sin tid välkände urmakaren Carl Nilsson i Släthult. I
de båda gravraderna återfi nns fyra kyrkovärdar, en av dem har en
handhuggen granitvård från 1861 och en annan en rest gjutjärnshäll
från 1877 av en typ som tillverkades vid såväl Häryd som Åminne
bruk. En tredje kyrkovärdssten är från 1898 av polerad svart granit
och har en infattad Th orvaldsenbiskvi, Dagen. Från 1890-talet
finns två särpräglade vårdar i marmor respektive granit med relief
av två hälsande händer, den ena rest över en gästgivare, den andra
över en häradsdomare. Kvarterens mest individuellt utformade
vård är en hög kolonn av svart granit från 1922 med rankdekor
och urna. I kvarter B kan särskilt uppmärksammas vid sidan av
ovannämnda karaktäristiska vårdar ännu en handhuggen vård
från 1856 och ett gjutjärnskors från 1884. Tidigare har en stor del
av gravarna haft grusbädd med inramning. Idag kvarstår endast
fyra grusbäddar med stenram, den äldsta med vård från 1896 över
en småskollärare. Titlar är vanligt förekommande på vårdar fram
till och med 1950-talet, förutom ovannämnda titlar rör det sig om
hemmansägare och lantbrukare vilka är vanligast och riksdagsman,
tråddragare, soldat, häradsdomare, disponent, folkskollärare,
predikant, fabrikör, trävaruhandlare, stationsmästare, lärarinna,
kyrkvaktmästare, garvare, byggmästare. I en rabatt i vinkeln mellan
torn och långhus ligger en på mitten sönderbruten gravhäll i
granit, sannolikt från 1300-talet. Den nu svårt vittrade latinska
inskriptionen berättar att den lagts över en Sven.
Kvarter C
Allmän karaktär
Kvarter C kallar jag ytan norr och öster om kyrkan. Denna består
egentligen av fem mindre kvarter som slagits samman till ett genom
borttagandet av grusgångarna emellan dem. Således rör det sig nu
om en stor sammanhängande gräsyta med gravar i nord-sydliga
rader mot varann. Det går ännu att utläsa vissa kvarter. Öster om
koret är ett område med stora, gamla familjegravar. Längs kyrkogårdsmuren
i norr är också en egen del, vilken i sin förlängning mot
sydväst övergår i ett museikvarter med uppställda äldre vårdar.
Ett par sorgeträd och en gammal lönn betyder mycket för intrycket
av kvarteret.
Gravvårdstyper
Majoriteten av vårdarna utgörs av låga och breda stenar från omkring
1940 till idag. De äldre är strama i formspråket och ofta av svart
granit. Många av dessa är resta på familjegravar. Inslaget av äldre,
ofta mer högresta, vårdar är framträdande i söder vid sakristian och
i sydost. Tre kyrkoherdegravar fi nns vid sakristian. Den äldsta utgörs
av en stor och föga tuktad, rest granithäll från 1799 över prosten
Daniel Bexell. Denna är kyrkogårdens äldsta vård på ursprunglig
plats. Något yngre är den stramt nyklassicistiska kalkstensvården
från 1810 över prosten Anders Nyman med fru. En polerad vård
av svart granit är rest 1904 över kyrkoherde C F Hadders. Invid
denna är en annan reslig vård från 1929 över en kantor. Bland de
äldre vårdarna märks bl.a. en från 1884 med Th orvaldsenbiskvin
Dagen infattad. Från 1876 finns ett gjutjärnskors.
Ytan öster om koret har en utpräglad högreståndskaraktär. Den
domineras av prosten P E Oséens familjegrav med nio resta vårdar
från 1867 1923. Fyra av dem är i kalksten med murgrönsrelief
samt plattor och kors i marmor (en av dem är söndersprucken).
Tidigare har vårdarnas samhörighet klargjorts av en inhägnad. Nu
återstår endast fyra inramade familjegravar i kvarteret, varav tre med
grusbädd. Av dessa har en pollare och kätting, de andra stenramar.
Iögonenfallande är direktör C A Anderssons grav från 1913 med
infattade fotografi er av denne och makan på dess höga urnkrönta
sten i ljus granit.
Kyrkogårdens mest särpräglade grav återfi nns i raden längs kyrkogårdsmuren.
Det är en romanskt infl uerad sarkofag i marmor över
E Wickström, ägare till godset Isberga under 1900-talets förra hälft.
Kistan står på stenbelagd yta med infattad mosaik, omgiven av ett
lågt smidesstaket. I samma rad återfi nns en löst liggande marmorplatta
över en av godsets tidigare ägare, O Kollander, död 1896.
Denna ligger under en hängalm, ett s.k. sorgeträd, vilket var vanligt
som gravprydnad kring förra sekelskiftet. I raden återfi nns en otuktad
granithäll lagd över prosten Daniel Nordin, vilken dog 1854.
Denne blev vida känd som en kraftfull ivrare för utvecklingen av
jordbruk, kultur och sunt leverne i Västbo härad. Från 1930-talet är
två strama granithällar över prosten H Nordström och en sjökapten
samt en sentida över en kantor. I kvarteret finns ytterligare några
1900-talshällar, en av dem mycket storskalig.
Titlarna inom kvarteret återfinns främst på de vårdar som är äldre
än 1950-talet. Vanligast är hemmansägare och lantbrukare. Vidare
finns lokalredaktör, studerande, adjunkt, soldat, lärarinna, skräd-
darmästare, kyrkovärd, missionär, bokhållare, stationsinspektor,
stenhuggare, godsägare, kapten, hembygdsvän, landsfi skal, folkskollärare,
banmästare, fl ottningsförman, riksdagsman.
De musealt uppställda vårdarna står längs västra kyrkogårdsmuren
och längs kyrkans nordsida. Äldst är ett sannolikt medeltida gravkors
av granit med ristad dekor. Från 1741 95 är fem parstenar
i sandsten med inskription i relief. Från 1729 1874 är 13 likaså
handhuggna vårdar av granit. Somliga är mycket grovt tuktade
medan andra har fint arbetade krön. Inskription och eventuell dekor
är inristad. Från 1873 87 är tre gjutjärnskors och från 1867
ett smitt hjulkors med löv och flöjel.
Kvarter D
Allmän karaktär
Kvarter D benämns här kyrkogårdens nordöstra kvarter, vilket tillkom
1881. Det består av nord-sydliga gravrader med vårdar vända
mot öster och mot gången i väster.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet utgörs av småskaliga vårdar från 1910-, 20-
och 30-talen samt låga breda vårdar från 1940-talet och fram till
idag. Äldst är en högrest granitvård från 1886 med marmorplatta
och Thorvaldsenbiskvin Dagen. De äldre gravläggningarna har
skett kronologiskt i linje, vilket är typiskt för allmänna linjen, men
det rör sig inte enbart om ensamgravar utan också om par- och
familjegravar. Titlar förekommer på en liten del av vårdarna: hemmansägaren,
lantbrukaren, grenadjären, trotjänaren på Isberga,
mjölnaren, smeden, pastor, soldaten, lärarinnan, urmakaren, parkettläggaren.
Vid kyrkogårdsmuren i öster är en rad med ett 30-tal
små liggande stenar på barngravar från 1914 2004, med tyngd-
punkt på 1900-talets förra hälft. Överlag är de av polerad svart
granit med enkel form.
Kvarter E
Allmän karaktär
Kvarter E benämns här kyrkogårdens sydöstra hörn. Det består av
nord-sydliga gravrader mot varann.
Gravvårdstyper
Vårdbeståndet är blandat, hälften hör ihop med gamla köpegravar
medan den andra hälften är låga och breda vårdar från omkring
1940 och fram till idag. De äldsta vårdarna är två gjutjärnskors
från 1879 respektive 1880 vid gången i väster. Flertalet av vårdarna
från decennierna kring 1900 är högresta med form av bautasten
eller obelisk. Störst är en långt över två meter hög bautasten från
1918. Bland andra vårdar med en individuell framtoning märks
ett granitkors med från 1923 med keltiskt inspirerad ornamentik.
Flera av gravarna är familjegravar, de från 1930-, 40 och 50-talen
har vanligen strama, låga vårdar av svart granit. Alla gravar hade
ursprungligen grusbädd och häck- eller stenram. Idag kvarstår en-
dast två. Av några stenramar kvarstår huvudändens bit med inskription,
vilken ger ett stympat intryck. Flera vårdar kan uppvisa titel:
banvakt, smedmästare, urmakare, skogsinspektor. Hemmansägare
och kyrkovärd är vanligast. En liten enkel vård från 1946 över en
estnisk medborgare minner om den baltiska fl yktingströmmen till
Sverige 1944.
Nya kyrkogården och minneslunden
Allmän karaktär
Nya kyrkogården är uppbyggd längs en nord-sydlig axel som löper
från gamla kyrkogården på en svag förhöjning. Gravkvarteren är
placerade på ömse sidor om denna. Axeln utgörs av en gång av
kalkstensplattor som leder fram till en minneslund/ceremoniplats
i norr där förhöjningen slutar och övergår i en ännu outnyttjad
slänt. Längs gången är gravar med rygghäckskantade vårdar vända
mot denna. Rygghäckarna avgränsar de tre gravkvarteren från varann
och har rätvinkliga utlöpare i sina ändar. Det västra kvarteret
är föga utnyttjat med gravar vända mot väster. I det östra kvarteret
är nord-sydliga gravrader med vårdar vända mot en mindre gång i
samma riktning, vilken delar det i två halvor.
Ceremoniplatsen fungerar idag som minneslund. Den har en
halvrund gräsyta kantad av kalkstensplattor och längs rundningen
även av en måbärshäck. I fonden reser sig ett högt, omålat träkors.
I samband med omdanandet till minneslund placerades ett naturstensblock
med inhugget bibelord och några små granitpelare från
blommor.
Gravvårdstyper
Gravvårdarna är från 1960 till idag och har en låg profi l. De äldre
från 1960- och 70-talen är vanligen av ljus granit och är något högre
än breda. Deras formspråk är stramt. Ett fåtal av dem bär titel,
vanligen hemmansägare, men här fi nns även lantbrukare, grenadjär,
direktör, verkmästare och åkeriägare. Familjegravar förekommer
inte. Dessa de äldsta vårdarna återfi nns längs mittgången. De sentida
vårdarna i östra kvarteret har en större variation i form och material
med bl.a. högpolerad färgstark bergart. Längs östra muren är några
urngravar från 1978 1996 med små liggande stenar.
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
