MARBÄCKS KYRKA

Marbäcks kyrka har medeltida ursprung från åtminstone 1100-talets slut och därmed har kyrkogården samma ålder.

Några uppgifter eller avbildningar från äldre tid över kyrkogården saknas. Men kyrkogården har med säkerhet haft en betydligt annorlunda utformning än idag, åtminstone fram till 1800-talets mitt eller slut. Fram till denna tid brukade kyrkogårdarna vara betydligt enklare och inte så parklika som idag, träd har troligen inte funnits och gräset kan ha betats av klockarens boskap om han hade någon. Kyrkogården erbjöd god betesmark och bland annat av den anledning höll man den inhägnad. Gravvårdar har huvudsakligen varit av trä och inte ordnade efter regelbundna linjer och kvarter som idag, utan mer efter vilket hemman man hört till. Orgelbundna, förvildade och ständigt under förnyelse var de ängslika kyrkogårdarna fram tills de mer stadslika parkidealen började prägla även landsortskyrkogårdarna i slutet av 1800-talet.

En karta från 1826 visar att kyrkogården har ungefär dagens utbredning bortsett från den östra utvidgningen. Ändå finns uppgifter att man beslutat utvidga kyrkogården mot öster vid två tillfällen, kanske handlar det om beslut som inte förverkligats och uttrycker sålunda mer ett behov utifrån den trängsel som då bör har rått.

Från 1930-talet finns ett flygfoto som bekräftar bilden av en kyrkogård mitt mellan dagens prydliga anläggning och den äldre ängslika kyrkogården. Någon trängsel verkar inte råda, utan de flesta av de äldre trävårdarna har istället avlägsnats – åtminstone på östra delen. Bruket av förgängliga trävårdar övergick till små stenvårdar i kronologisk ordning, som placerades utan hänsyn till gårdstillhörighet eller familj. Detta kallas att begravas i ”allmänna linjen”, vilket var små enkla ensamgravar, grävda tätt intill varandra. De kunde dock vara lika utsmyckade med häckar och växtarrangemang så som de mer påkostade ”köpegravarna”. Köpegravarna lades oftast på bra ställen där man exponerades för kyrkobesökarna, t ex nära ingången till kyrkan eller kyrkogården.

Marbäck följer samma beskrivna mönster som många andra kyrkogårdar när det gäller det sena 1800-talet och 1900-talets ändringar. Likaså följer kyrkogården efterkrigstidens ofta likriktande utveckling. Parallellt med folkhemsbygget utjämnades skillnader i social rang på kyrkogården genom att allmänna linjen och köpegravsområden försvann. Alla gravvårdar fick istället mer eller mindre samma utformning med låga och breda gravstenar placerade längs med rygghäckar. I början av 1950-talet togs en ny plan fram för att göra kyrkogården mer regelbunden enligt detta mönster. Under 1980-talet utvidgades kyrkogården mot öster med bland annat en minneslund som ett typiskt tecken på vår tids nya önskemål och förutsättningar.

Marbäcks kyrkogård har medeltida kontinuitet som begravningsplats då kyrkan uppfördes under 1100-talets slut. Kyrkogården utbreder sig huvudsakligen söder om kyrkan och präglas av rygghäckslinjer från 1900-talets andra hälft. Kyrkogården har utvidgats mot öster under 1980-talet och enligt uppgifter även vid två tillfällen under 1800-talet, dock är det osäkert i vilken utsträckning. Vid utvidgningen på 1980-talet anlades dessutom en minneslund på kullen som avgränsar kyrkogården mot öster. 1900-talets andra hälft har främst inneburit att kyrkogården har blivit betydligt mer prydlig och regelbunden.

Kyrkogården avgränsas av en kallmurad stenmur som dessutom fungerar som stödmur mellan kyrkogårdsmarken och den delvis lägre liggande omgivande marken. Runt kyrkogården finns även en trädkrans av bohuslind som troligen planterades runt 1900-talets början.

Kyrkogården är indelad i en västlig del och en östlig, båda söder om kyrkan. Den västra delen har i denna rapport delats in i tre kvarter efter deras olika karaktärer. Samtliga kvarter präglas av gravvårdar från 1900-talet och främst dess andra hälft. Flest äldre och mest påkostade gravvårdar finns i västra delens södra och norra del. För ovanlighetens skull finns även en relativt stor andel gravar från allmänna linjen kvar i obrutna rader. Minneslunden på kullens slänt består av ett kluvet granitblock med planteringar. Norr om kyrkan finns en yta med gräs som inte används för begravningar.

Kyrkogården har flera kulturhistoriskt värdefulla delar, bland annat stenmurar, grindarna, den jämnåriga trädkransen, ett flertal enskilda gravvårdar samt de långa obrutna raderna av allmänna linjegravar från 1930-tal fram till 1950-tal.

Marbäcks kyrka har medeltida ursprung från åtminstone 1100-talets slut och därmed har
kyrkogården samma ålder.
Några uppgifter eller avbildningar från äldre tid över kyrkogården saknas. Men
kyrkogården har med säkerhet haft en betydligt annorlunda utformning än idag, åtminstone fram
till 1800-talets mitt eller slut. Fram till denna tid brukade kyrkogårdarna vara betydligt enklare
och inte så parklika som idag, träd har troligen inte funnits och gräset kan ha betats av
klockarens boskap om han hade någon. Kyrkogården erbjöd god betesmark och bland annat av
den anledning höll man den inhägnad. Gravvårdar har huvudsakligen varit av trä och inte
ordnade efter regelbundna linjer och kvarter som idag, utan mer efter vilket hemman man hört
till. Orgelbundna, förvildade och ständigt under förnyelse var de ängslika kyrkogårdarna fram
tills de mer stadslika parkidealen började prägla även landsortskyrkogårdarna i slutet av 1800-
talet. En karta från 1826 visar att kyrkogården har ungefär dagens utbredning bortsett från den
östra utvidgningen. Ändå finns uppgifter att man beslutat utvidga kyrkogården mot öster vid två
tillfällen, kanske handlar det om beslut som inte förverkligats och uttrycker sålunda mer ett
behov utifrån den trängsel som då bör har rått.
Från 1930-talet finns ett flygfoto som bekräftar bilden av en kyrkogård mitt mellan dagens
prydliga anläggning och den äldre ängslika kyrkogården. Någon trängsel verkar inte råda, utan
de flesta av de äldre trävårdarna har istället avlägsnats åtminstone på östra delen. Bruket av
förgängliga trävårdar övergick till små stenvårdar i kronologisk ordning, som placerades utan
hänsyn till gårdstillhörighet eller familj. Detta kallas att begravas i allmänna linjen, vilket var
små enkla ensamgravar, grävda tätt intill varandra. De kunde dock vara lika utsmyckade med
häckar och växtarrangemang så som de mer påkostade köpegravarna. Köpegravarna lades
oftast på bra ställen där man exponerades för kyrkobesökarna, t ex nära ingången till kyrkan
eller kyrkogården.
Marbäck följer samma beskrivna mönster som många andra kyrkogårdar när det gäller det
sena 1800-talet och 1900-talets ändringar. Likaså följer kyrkogården efterkrigstidens ofta
likriktande utveckling. Parallellt med folkhemsbygget utjämnades skillnader i social rang på
kyrkogården genom att allmänna linjen och köpegravsområden försvann. Alla gravvårdar fick
istället mer eller mindre samma utformning med låga och breda gravstenar placerade längs med
rygghäckar. I början av 1950-talet togs en ny plan fram för att göra kyrkogården mer
regelbunden enligt detta mönster. Under 1980-talet utvidgades kyrkogården mot öster med
bland annat en minneslund som ett typiskt tecken på vår tids nya önskemål och förutsättningar.

Marbäcks kyrkogård har medeltida kontinuitet som begravningsplats då kyrkan uppfördes under
1100-talets slut. Kyrkogården utbreder sig huvudsakligen söder om kyrkan och präglas av
rygghäckslinjer från 1900-talets andra hälft. Kyrkogården har utvidgats mot öster under 1980-
talet och enligt uppgifter även vid två tillfällen under 1800-talet, dock är det osäkert i vilken
utsträckning. Vid utvidgningen på 1980-talet anlades dessutom en minneslund på kullen som
avgränsar kyrkogården mot öster. 1900-talets andra hälft har främst inneburit att kyrkogården
har blivit betydligt mer prydlig och regelbunden.
Kyrkogården avgränsas av en kallmurad stenmur som dessutom fungerar som stödmur
mellan kyrkogårdsmarken och den delvis lägre liggande omgivande marken. Runt kyrkogården
finns även en trädkrans av bohuslind som troligen planterades runt 1900-talets början.
Kyrkogården är indelad i en västlig del och en östlig, båda söder om kyrkan. Den västra
delen har i denna rapport delats in i tre kvarter efter deras olika karaktärer. Samtliga kvarter
präglas av gravvårdar från 1900-talet och främst dess andra hälft. Flest äldre och mest påkostade
gravvårdar finns i västra delens södra och norra del. För ovanlighetens skull finns även en
relativt stor andel gravar från allmänna linjen kvar i obrutna rader. Minneslunden på kullens
slänt består av ett kluvet granitblock med planteringar. Norr om kyrkan finns en yta med gräs
som inte används för begravningar.
Kyrkogården har flera kluturhistoriskt värdefulla delar, bland annat stenmurar, grindarna,
den jämnåriga trädkransen, ett flertal enskilda gravvårdar samt de långa obrutna raderna av
allmännalinjengravar från 1930-tal fram till 1950-tal.

Beskrivning av kyrkogården idag
Allmän karaktär
Marbäcks kyrkogård breder huvudsakligen ut sig söder om kyrkan och är uppdelad i två delar
en del öster om grusgången och en del väster om. Den västra delen, som är uppdelad i olika
nivåer, har fler äldre gravvårdar och bär idag på fler spår från en äldre kvartersindelning. Här
finns också de flesta påkostade gravarna. I norr, mittemot kyrkans västra ingång, finns ett tiotal
gravar som skiljer sig så pass mycket från övriga att de i denna rapport beskrivs under en egen
avdelning. Även dessa är stora och påkostade gravar. Den östra delen har troligen varit plats för
allmänna linjen och enklare gravar och är idag ett regelbundet kvarter med rygghäckslinjer och
moderna gravvårdar. En stor del av gravarna från allmänna linjen på 1930-50-tal finns dock
bevarade här. Öster om detta område anlades på 1980-talet en minneslund på slänten mot kullen
som avgränsar kyrkogården mot öst.

Omgärdning
Kyrkogården omgärdas i huvudsak av en kallmurad stenmur av kluven granit, i viss omfattning
även av mindre naturligt runda gråstenar. Eftersom kyrkan och kyrkogården ligger på en
sluttning ner mot väster fungerar muren delvis som stödmur speciellt i väster där den är
omkring två meter hög från utsidan sedd. Ett svart järnstaket är förankrat i denna stödmur och är
det enda som syns från kyrkogården. Norra muren är huvudsakligen en låg kallmur som
uppförts av ömsom kluven granit och ömsom naturlig sten, av det mindre formatet. I höjd med
västra ingången övergår den till ett troligen nyare parti där muren enbart består av kluven
granit och inte går upp ovanför kyrkogårdens markyta. Södra muren, som också innehåller
kyrkogårdens enda grind, är murad av delvis kluven och okluven granit. Ca tio meter väster
om huvudingången går en tydlig skarv som det inte går att hitta några belägg för i de
tillgängliga källorna; öster om skarven består muren av kallmurad kluven granit i stort format
medan den västra delen består av kluven granit i betydligt mindre format, kallmurad i skift.
Skillnaderna kan berå på reparation av delar av muren men även att det är olika gårdar i
socknen som har ansvarat för uppmurandet och underhållet av murarna. Östra avgränsningen följer den kulle som utgörs av minneslunden och den avgränsas av en måbärshäck i brösthöjd. Norra delen av
denna består dock av den gamla stenmuren som går från den norra muren till den stora lönnen
framför koret.
Ålder på de olika delarna av muren är inte utredd, ej heller vad skarvarna i den berättar.
Innan dess får muren ses som ett värdefullt källmaterial om kyrkans och kyrkogårdens historia.

Ingångar
Kyrkogården har endast en ingång, i den södra muren, och består av ett grindtolpspar av krysshammrad granit med konisk avslutning upptill samt en smidd järngrind. I grindens gallerverk finns årtalet 1851 samt bokstäverna IMB. Årtalet syftar säkert till när grinden uppfördes, eventuellt har även muren reparerats, flyttats eller utvidgats vid tillfället. Grinden hör till kyrkogårdens äldsta bevarade delar och har därigenom höga kulturhistoriska värden.

Vegetation
Kyrkogårdens nuvarande trädkrans är troligen planterad omkring 1900-talets början och består av
lind. Öster om koret står en lönn som är äldre än så, nästan direkt i linje med den befintliga stenmuren.
Denna mur slutar numera här vid lönnen och en murad brunn. I det östra kvarteret har gravraderna kompletterats med oxelträd, relativt unga. Samtliga gravrader i kvarteren är i övrigt planterade med måbärshäckar, liksom den östra häcken som går upp runt minneslunden. I minneslunden har man planterat två mindre grupper av sockertoppsgranar. Kulturhistoriska värden kopplade till vegetationen
ligger främst i trädkransen som är planterad med ett homogent material av lind. Linden är inte unik i sig
och förnyelser i trädkransen kan göras med annat material så länge dessa håller sig inom för
lantkyrkogårdar typiska trädsorter. Ett äldre foto från 1911 visar att denna trädkrans troligen har föregåtts av en motsvarande av lönn. Ett flygfoto från 1930 visar en jämnårig, relativt ung trädkrans, samt den betydligt större lönnen vid koret som fortfarande står kvar.

Gångsystem
Dagens gångsystem är enkelt och består av en rak gång från kyrkogårdens ingång i söder till
kyrkans entré på södra långsidan samt entrén på västra gaveln. För att få symmetri går det även
en gång till platsen bakom koret, en gång som troligen tidigare gått till sakristian på korets norra
sida. Dessa gångar har tidigare mött varandra vid en punkt närmre kyrkogårdens ingång, men är
nu sammanlänkade till en grusad ytan som går inpå gaveln på södra tvärskeppet. Gångarna är
asfalterade med grus ovanpå. Förutom denna huvudgång finns även en grusad gång till
kompostavdelningen samt tre tvärsgående gångar lagda med kalksten, troligen från 1950-talet;
två i det västra området och en i det östra. Det är osäkert om det har funnits ett mer utvecklat
system med grusgångar så som man många gånger ser på andra kyrkogårdar under början av
1900-talet detta borde då ha synts på flygfotot från 1930- eller 40-talet.

Gravvårdstyper
Gravvårdarna på Marbäcks kyrkogård skiljer sig inte mycket åt från dem på andra kyrkogårdar.
Här finns de stora och högresta vårdarna på köpegravskvarteren från slutet av 1800-talet och
början av 1900-talet. Här finns även de små och enkla vårdarna som i kronologisk ordning rests
över de som begravts i allmänna linjen. Och från 1900-talets andra hälft finns även många
exempel på sentida gravvårdar med låga och breda stenar, de senaste ofta med asymmetrisk
kontur eller med naturstensliknande förebilder.
De stora och påkostade gravarna från förra sekelskiftet ligger huvudsakligen samlade i
västra delen närmast kyrkogårdens ingång (kvarter A), samt i det motsvarande hörnet närmast
kyrkans västra ingång (kvarter C). Dessa båda områden har det gemensamt att de ligger på
välexponerade platser. Som en motpol påminner gravstenarna från allmänna linjen i kvarter B
och D om den sociala bredden i samhället från denna tid.
Gravvårdar berättar genom inskriptioner om äldre yrken och om försvunna gårds- och
ortnamn. De berättar även om stilideal, om religiösa och ickereligiösa symboler, om skiftande
önskemål om hur man velat bli ihågkommen. I Marbäck är antalet titlar relativt få, de flesta
syftar på vanliga uppdrag eller yrken som hemmansägare, nämndeman eller olika kyrkliga
tjänster.

Byggnader
Förutom kyrkobyggnaden förekommer det inte några andra byggnader på kyrkogården. En
likbod finns utanför kyrkogården i dess sydvästra hörn. Denna nås från den nedre nivån
nedanför kyrkogården och är bortsett från en ventilationshuv inte synlig från kyrkogården.
Denna är inte kopplad till några kulturhistoriska värden.

Beskrivning av enskilda kvarter
Kvarter A
Allmän karaktär
Kvarteret är ett litet kvarter och ligger i söder, närmast väster om ingången till kyrkogården. Det har jämte
kvarter C troligen varit det mest statusfyllda området att begravas på. Kvarteret verkar idag nästan höra
ihop med kvarter B i norr men en gång skiljer dem åt och framförallt gravarnas karaktär och placering.
Gravarna ligger i sju linjer och är således inte anpassade efter de övriga gravlinjerna i kvarter B. Troligen på grund av kvarterets exponerade placering nära huvudingången har det blivit avsatt för köpegravskvarter, något som det fortfarande har karaktär av.

Gravvårdstyper
Gravvårdarna i kvarter A avviker tydligt från de övriga i området, dels genom att flera är stora
och högresta, samt att de är de enda som har kvar sina gravramar. Spridningen är dock rätt stor
och omfattar gravvårdar från 1879 till slutet på 1990-talet. Främst märks genom sin storlek en
högrest gravvård i diabas över kyrkoherden Magnus Löwgren från 1927. Ännu finns fem
gravvårdar med bevarade gravramar, troligen finns fler kvar under gräset som nu växt över dem.
Andelen titlar är få, trots att det finns många stora gravvårdar, de fyra som är kvar är resta över
en lantbrukare, en rektor, en kyrkoherde samt en possessionat.
Förutom de stora finns även några små som påminner om de som i vanliga fall brukar hittas i
den betydligt enklare allmänna linjen.

Kvarter B
Allmän karaktär
Kvarter B är den stora delen av det västra gravområdet. Kvarteret är mer homogent än kvarter A i söder, även om det också innehåller en relativt stor spridning på typen av gravvårdar. Mest intressant är en rad av allmänna linjen från 1933-37. Nästan samtliga rader är inordnade i ett rygghäckssystem av måbär. På grund av att kyrkan med kyrkogården är lagd på en sluttning är kvarteret indelat i tre nivåer som skiljs
åt genom smala stödmurar av rund gråsten.

Gravvårdstyper
Kvarteret består av yngre familjegravar samt en kronologisk rad med gravar ur den så kallade allmänna linjen från 1933-37. De yngre familjegravarna är från tiden 1960-tal fram till 1980-tal, i norr är uppblandningen något större annars ligger de flesta i kronologiskt enhetliga rader. Få gravar
utmärker sig vilket också är typiskt både för den tid som de flesta är ifrån (efterkrigstiden) samt för de
gravar som ingår i allmänna linjen. De senare är ofta små, resta över endast en person,
placerade i kronologisk ordning och har högsmala proportioner. De yngre vårdarna är typiskt
låga och breda och har ofta symboler som hänvisar till naturen. Titlar förekommer sparsamt de
som nämns är en hemmansägare, två lantbrukare, fyra nämndemän samt en ringare, en mjölnare
och en skomakarmästare.

Kvarter C
Allmän karaktär
Kvarteret är det minsta kvarteret på kyrkogården och skulle egentligen kunna beskrivas under kvarter B, men är så pass avgränsat att det utgör ett kvarter för sig. Kvarteret ligger precis framför den västra ingången till kyrkan och består av endast 12 gravvårdar. Nio av dessa är högresta och flera hör dessutom till samma släkt. Nivåskillnaden är stor här mellan marknivån utanför kyrkan och gravarna .

Gravvårdstyper
Gravvårdarna som står med ryggen mot kyrkogårdens staket och slänten utanför är högresta,
stora och typiska så kallade köpegravsvårdar. Den äldsta gravvården är troligen från 1883,
möjligen ännu tidigare, och den yngsta från 1986. Fem av de tolv vårdarna är resta över
medlemmar i släkten Malmborg. Titlarna är ovanligt många, nästan samtliga har titlar till
skillnad från övriga kyrkogården där det bara undantagsvis förekommer titlar. Kapten, överste,
lektor, tandläkare, landstingsmannen, första polisassistenten, lantbrukaren, fanjunkaren och
svärdsmannen, skogvaktare samt capitänen är titlar som förekommer. Mängden titlar och
typen av dem bekräftar gravvårdarnas karaktär av köpegravar för samhällets högre skikt.

Kvarter D
Allmän karaktär
Kvarter D ligger öster om kyrkogårdens mittgång och omfattar samtliga de gravrader som där finns. Gravraderna består liksom i kvarter A och B av rygghäckar i linje från norr till söder av måbär, med gravar som vetter antingen åt öster eller väster. Längs kyrkogårdsmuren i söder finns en handfull gravar med ryggen mot muren. Kvarteret är enhetligt och modernt till sin karaktär, med oxlar planterade längs med rygghäckarna. Den tredje rygghäcken från väster motsvarar den äldre östra kyrkogårdsmuren som revs vid
utvidgningen på 1980-talet. Till kvarteret räknas även de enstaka gravvårdar i närheten av kyrkan som inte hör till rygghäckarna. Ett smideskors utan text står direkt mot södra korväggen, därtill hör även en vit marmorvård, samt några barngravar från 1940- och 50-talet.

Gravvårdstyper
Den äldsta gravvården är från 1897 men bortsett från en handfull gravar från det förra
sekelskiftet, är det stora flertalet gravar från 1937 och senare. De tidigaste av dessa är gravar
som hör till den allmänna linjen och omfattar tidsperioden 1937 58. Dessa präglas av enkla
stenar, låga men med högresta proportioner samt att de är resta över endast en person och
placerade i kronologisk ordning. Från och med 1940-tal och framåt finns dessutom
familjegravar. Efter 1958 förekommer inga allmänna linjen-gravar. Den vanligaste typen av
dessa senare är låga och breda och relativt likartiga. Gravvårdarna efter 1990-talet är som på
andra ställen präglade av mer naturlika former. Titlar förekommer sparsamt, vilket är typiskt för den tidsålder vårdarna representerar. Fem undantag finns; en nämndeman, tre hemmansägare och en ringkarl.
En manshög obelisk i polerad granit från 1904 tillhör ett av de utmärkande undantagen, likaså en trävård
från omkring 1953 (med oläslig text).

Minneslunden
Allmän karaktär
En minneslund anlades på 1980-talet i östra delen på slänten mot den kulle som avgränsar kyrkogården mot öst. Överst på slänten ligger ett större granitblock med buskar och planteringar samt två bänkar. Från platsen har man en fin vy över kyrkan och kyrkogården. Nedanför stenblocket ligger en gräsmatta med två grupper av sockertoppsgranar planterade.