HAURIDA KYRKA

Haurida kyrkogård har medeltida kontinuitet och är av samma ålder som kyrkan, dvs från 1200-talets slut eller omkring år 1300. Kyrkogården har troligen haft samma utsträckning från början som den hade fram till utvidgningen 1910. Då byggdes kyrkogården ut mot öster och hela kyrkogårdens murar förnyades. Kyrkogården äldsta delar, direkt söder och norr om kyrkan innehåller idag inte så många gravar utan istället ligger de flesta gravar på östra delen. Kyrkogården är relativt enhetlig, även om kvarteren i sig är brokiga med gravvårdar från hela 1900-talet i stort sett blandade med varandra. Kyrkogården omges av en trädkrans av lind, som också härrör från utvidgningen 1910.

Kyrkogårdens främsta kulturhistoriska värde ligger i enskilda gravvårdar – främst äldre gravar med bevarade grusbäddar och gravramar, äldre högresta vårdar, samt gravvårdar med lokal- och personhistoriska värden.

Kyrkogården har ett medeltida ursprung, men något källmaterial äldre än 1800-talets mitt har inte gåtts igenom. Kyrkogårdens ursprungliga utsträckning är okänd, men torde har legat rätt nära den utsträckning som kyrkogården hade fram till 1909 års utvidgning. På den gamla kyrkogården verkar det vid utvidgningstillfället endast ha funnits två större familjegravar – åtminstone är det bara två utritade på kartan från 1913. Den ena låg strax söder om koret och den andra strax öster om – två klassiska områden i korets närhet som traditionellt har hög prioritet. Vid utvidgningen reserverades den norra delen i det nya östra kvarteret längs med muren för nya stora familjegravar, av vilka vi idag har kvar ca en fjärdedel. Några andra gravar finns inte markerade, vilket kan tolkas som att det stora flertalat av vårdarna då stod utan omgärdning på ängsmark samt huvudsakligen bestod av enkla träkors eller andra mindre vårdar.
Från 1939 finns en detaljerad karta med de flesta gravar utritade. En stor andel, kanske hälften, hade en omgärdning antingen av sten eller av något häckmaterial – troligen liguster. De minsta gravplatserna finns i det sydöstra kvarterets mitt – vilket indikerar att här måste den ”allmänna linjen” ha legat. Allmänna linjen kallas de gravrader där man gratis upplät gravplatser för ensamgravar, placerade i kronologisk ordning och med plats bara för en liten gravsten. Man och hustru och barn hamnade på så sätt skiljda från varandra och detta var det vanligaste sättet att begravas på fram till omkring 1900-talets mitt. Motsatsen finner man i köpegravskvarteren där man mot en större kostnad fick en bättre framträdande plats på kyrkogården – oftast i anslutning till kyrkans eller kyrkogångens ingångar. På Haurida kyrkogård har de exklusiva köpegravskvarteren legat längs norra muren på östra delen av kyrkogården, samt närmast koret på gamla delen av kyrkogården.

De största förändringar under 1900-talets andra hälft har otvetydigt varit att gruset i flera fall har ersatts av gräs. Detta gäller inte bara på de enskilda gravarna utan även på gångarna. Om uppskattningsvis mer än hälften av gravarna var täckte med grus vid 1900-talets mitt så återstår idag endast omkring 15 st med grus på hela kyrkogården. En annan förändring som är typisk för kyrkogårdar av idag är tillkomsten av minneslunden 1995, på kyrkogårdens västra del.