MORA KYRKA

Anläggningen består av en kyrkogård med en kyrka.
Utanför kyrkogården finns även en klockstapel som tillhör anläggningen.

Kyrkogården avgränsas i söder av Vasagatan, i öster av Badstugatan, i norr av bebyggda tomter med bl.a. det nya församlingshuset och i väster av en stig som skiljer den från Zorngården. Gamla kyrkvallen låg i söder där en park numera är anlagd, kring statyn av Anders Zorn.

Kyrkogårdstomten kring kyrkan inhägnas av ett gjutjärnstaket uppfört på en hög och kallmurad gråstensgrund. Det tillkom i olika omgångar och präglas stilmässigt av empiren. Delarna i söder och öster är gjutna vid Furudals bruk och uppsatta 1852-1853. Staketpartierna i norr och väster är gjutna vid Mora Mekaniska Fabriks AB och uppsatta 1870. Stolparna är kannelerade och krönta med knopp, de är kraftigare till storleken som bärande grindstolpar. Spjälorna har spetsbågar, täckta av en rak överliggare. Kyrkogården har ingångar i söder, i höjd med vapenhuset, i sydöstra hörnet samt i norr, i höjd med tornet.

Fram till 1849 inhägnades kyrkogården av en kallmurad mur av gråsten täckt med rödtjärat spån. Den hade ett antal s.k. stigluckor, murade och putsade portaler med taktäckning, vars antal och placering varierade under århundraden. Ursprungligen var kyrkogården mindre och den utvidgades i flera etapper. Första utvidgningen, mot väster och norr, genomfördes 1849 då bruksytan tredubblades. För ändamålet revs gamla bogårdsmuren som delvis ersattes med gjutjärnsstaket. Ytterligare en utvidgning genomfördes mot väster och norr 1891, i samband med detta kompletterades gjutjärnstaketet.

Gravkvarteren indelas av en kringliggande allé som bildar smala kvarter längs med hela hägnaden. De flesta övriga alléer är anlagda i nordsydlig riktning, med ojämnt avstånd. En allé ligger i förlängning av tornets ingång, mot väster. Kring själva kyrkobyggnaden flätas böljan-de alléer samman i ett oregelbundet mönster. Alléerna är grusade med undantag av gången till vapenhuset i söder som är lagd med röda sandstensplattor. Gravkvarteren har grästäckning och kyrkogården har trädplanteringar utmed staketet.

Sydost om kyrkan, inom kyrkogården, ligger Emma och Anders Zorns grav. Gravvården är utförd som en stor hällkista och ser ut som en bädd. Gravvården är formgiven av skulptören Christian Eriksson, som var vän till makarna Zorn. Zorns mors grav är anlagd intill kyrkogår-dens staket, i nordväst i höjd med Zorngården, den pryds av en bronsrelief utförd av Zorn.

Moras nya kyrkogård är förlagd på Korsudden, där Österdalälven och Ore älv mynnar i Siljan.

Klockstapeln
Klockstapeln står omkring 50 meter öster om kyrkan i ett gathörn, på andra sidan Badstugatan. Den är numera delvis omgiven av parken som ligger i anslutning till det kommunala huset från 1938. Nedre delen brukades ursprungligen som bårhus.

Nuvarande klockstapel hade en föregångare som brukades fram till tornets uppförande på 1580-talet. Den nya klockstapeln uppfördes 1673 av Stor Lars Jönsson från Noret, som en följd av tornbranden. Den är byggd av timmer, med kvadratisk plan på en grund av tuktad gråsten. Stapelkonstruktionen är, i öster och väster, förstärkt med strävor ställda mot huvens takfot. De är spånklädda på översidan. Nedre delen, som är spånklädd, är avsmalnande uppåt. På norra sidan kvarstår en äldre typ av spån, lagt i geometriska mönster. Ingångar med förstukvist, inramningar samt stentrappor finns i söder och väster; västra ingången har två dörrar. Klockvåningen har lodräta och brädfodrade väggar, med två ljudluckor i varje sida. Huven har karnissvängda fall som sedan1887 är kopparklädda. Huven har i varje sida breda takkupor med sadeltak som bär förgylld flöjel med dalpil. Kuporna har dubbla ljudluckor. Stapelns huv bär en öppen lanternin med dubbla arkadbågar i varje sida. Lanterninen kröns av en spetsig spira täckt som huven med kopparplåt. Spiran bär ett högt kulkors med tupp. Klockstapeln är rödmålad och dörrarna svarttjärade.

Kyrkobyggnaden i Mora har dominerat högslättslandskapet vid Siljans nordvästra strand under omkring 700 år. Den stod länge fritt på det smala näs som skiljde Österdalälven från Saxvken. Kring kyrkan växte så småningom Morastrands köping.

Mora socken omfattade inledningsvis ett mycket stort område. Genom koloniseringen av de avlägsna skogsbygderna inom socknen bildades nya kapellförsamlingar, som stärkte moderkyrkans ställning. Detta förklarar kyrkans ansenliga dimensioner och påkostade utförande trots byns blygsamma storlek. Med tiden frigjorde sig de flesta kapellförsamlingarna från moderkyrkan. Redan 1586 bildade Älvdalen egen församling, därefter följde Venjan, Sollerö och slutligen 1868 Våmhus.

Länge var byn, som främjades av kommunikationerna över och förbi Siljan, en utpost mot de vida skogsområdena i norr och väster. Vid Mora förenades också Österdalälven, Ore älv, Or-sasjön och Siljan. Ännu på 1880-talet var dock Mora endast en större bondby med traditionella timmerbyggnader och lergator, kring sin monumentala stenkyrka. Stor betydelse för Mora vidare utveckling fick Mora-Vänerns Jernväg som nådde byn 1892, och sedan utbyggdes vidare till Orsa med flera platser.

Troligen vid 1200-talets slut eller omkring 1300 uppfördes en första kyrka av gråsten. Den bestod av ett rektangulärt långhus med ingång i södra långsidan. Vid tidpunkten omfattade socknen hela övre Dalarna, med undantag för Orsa. Av första byggnaden återstår större delen av norra långväggen, vilken numera ingår i mellersta delen av långhusets norra murverk.

Kyrkan tillbyggdes mot slutet av 1300-talet; på längden mot väster samt på höjden. Den behölls dock sin form, med rektangulärt enskeppigt långhus under ett sadeltak med hög resning, och sin portal på södra sidan. I väster fick gaveln en tidstypisk tegelornamentik. På 1480-talet genomfördes en omfattande ombyggnad som kom att bilda stommen till nuvarande kyrka. I samband med detta revs större del av gamla byggnaden. Den nya kyrkan fick väldiga dimensioner; utvidgningen skedde mot öster, mot söder samt på höjden. Sakristian i norr behölls men kort därefter tillfördes ett vapenhus i söder. Långhuset blev treskeppigt och välvdes medan västra gaveln fick en ny påkostad tegelornamentik. På 1580-talet uppfördes det mäktiga tornet mot långhusets västra gavel, och tegelornamentiken doldes till största del.
År 1671 eldhärjades kyrkan; tornspiran och alla tak skadades, men valven höll. Återuppbyggnadsarbeten inleddes genast och redan i oktober samma år var det nya taket uppfört. År 1673 reste timmermannen Anders Olofsson den nya tornspiran, ritad av den framstående arkitekten Jean de la Vallée och bekostad av Karl XI. Under tiden hade man dock uppfört den väldiga klockstapeln som ännu står öster om kyrkan.

Kyrkobyggnaden kom därefter att genomgå ytterligare några förändringar. På 1720-talet utvidgades sakristian mot norr, den fick då sina nuvarande dimensioner. Utbyggnaden med det tresidiga koret slutfördes 1754 och benkammaren mot tornets norra sida tillkom 1756. Kyrkan hade då fått sin slutliga form och storlek.

Ett antal efterföljande åtgärder kom att inverka på byggnadens karaktär. Spritputsen infördes på 1870-talet och de nygotiska fönstren med masverk på 1890-talet, samtidigt som en ombyggnad genomfördes invändigt. Redan på 1820-talet påbörjades omläggningen av långhusets tak med kopparplåt och på 1930-talet ombyggdes takets överdel, bl.a. ändrades takfallets vinkel. Vid samma tillfälle fick tornet sina urtavlor av glas, med elupplysning bakifrån.

För mer historik se kyrkan samt bifogad PDF-fil

Medeltida socken. Malung mycket tidigt utbruten, Älvdalen utbruten under medeltiden, Venjan utbruten 1607, Våmhus utbruten 1636, Sollerön utbruten före 1775.

Den murade kyrkan består av ett rektangulärt långhus med ett femsidigt avslutat korparti i öster, sakristia i norr, vapenhus i söder och torn i väster; tornets bottenvåning flankeras i norr av ett benhus.

I: Sannolikt vid 1200-talets slut eller omkring 1300 uppfördes en gråstenskyrka, vars norra mur fortfarande ingår i den befintliga kyrkan. Flera omständigheter talar för att denna kyrka ursprungligen haft ett smalare kor i öster. Muren mellan sakristian och kyrkorummet sköt före restaureringen 1964-65 in ungefär en murbredd i detta, och sakristians valvanfanger vilade mot dess utsida. Vid grävningar, senast i samband med 1960-talets förändringar, påträffades några större stenar på platsen för korets förmodade sydmur. Den ännu delvis bevarade medeltida sakristians tidsmässiga förhållande till kärnkyrkan är inte säkert känd. Omkring 1400 förlängdes långhuset i väster med mer än sin halva längd och försågs med en rikt dekorerad västgavel i tegel. Västförlängningens murar kvarstår i norr och väster.

II: Den nuvarande kyrkans planform tillkom huvudsakligen vid 1400-talets utgång, delvis med återbruk av äldre murar i väster och norr. På den kvarstående sakristians vind inrättades samtidigt en s. k. gapskulle. I samband med denna radikala ombyggnadsfas, eller snart därefter, tillkom ett vapenhus i söder, likaså med blinderingsprydd tegelgavel. Enligt skriftliga källor byggdes tornet 1581. Åren 1725-26 utvidgades sakristian i norr, till sin dubbla storlek. Grunden till det nuvarande, femsidigt avslutade korpartiet lades 1753 och kunde invigas året därpå. Denna byggnation skedde troligen under ledning av byggmästare Peter Schultzberg från Västerås. Under ledning av byggmästare Elinos Eric Ersson från Noret uppfördes 1756 benkammaren på tornets nordsida.

Kyrkans ljust putsade fasader indelas av vita lisener mellan de stora spetsbågiga fönstren; spritputsen är från 1872-73 och fönstren fick sin form 1895 (arkitekt Carl Möllers restaurering). Karakteristiskt är långhusets kopparklädda valmtak med två takfall. Exteriörens mest framträdande inslag utgörs dock av det höga tornet, vars övre del visar prov på senmedeltida formspråk med sina tegelröda fasader och blinderade bård. Den kopparklädda tornöverbyggnaden, bestående av karnissvängd huv, lanternin och spira, uppfördes 1673 efter ritningar av Jean de la Vallée, då föregångaren förstörts vid en brand 1671. Kyrkan har fem ingångar, med huvudentrén i söder genom vapenhuset.
Den treskeppiga hallkyrkan från slutet av 1400-talet var från början välvd. Samtidigt som nya valv slogs i det under 1750-talet uppförda korpartiet, reparerades även medeltidsvalven. Mittskeppet täcks av fyra stjärnvalv uppburna av oktogonala pelare, medan de smalare sidoskeppen har kryssvalv liksom koret. Sannolikt under 1520-talet försågs medeltidsvalven med dekorativa och figurativa kalkmålningar, varav fragment framtogs vid restaureringen 1964-65, efter förslag av byggnadsrådet David Dahl. En inre restaurering har även ägt rum 1945-48 efter förslag av arkitekten Bernhard Schill. Altaruppsatsen är från 1755 och utförd av bildhuggaren Olof Gerdman, som även vid samma tid ombyggde predikstolen, ursprungligen tillverkad 1627 (sannolikt av Hans Snickare i Västerås).
Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret / Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 1996.