IVÖ KYRKA

Kyrkomiljö
Ivö ligger i Skånes största insjö Ivösjön - i den nordöstra delen av landskapet och
utgör en egen socken. Den norra delen av ön är kraftigt kuperad medan den södra
är flackare och mer uppodlad. Ivösjöns vattenvägar möjliggjorde tidigt både etablering
av bebyggelse och handel i området vilket fornlämningsmiljön vittnar om.
Spår efter förhistoriska boplatser och gravar finns framför allt på näset på öns sydöstra
del men även i området kring kyrkbyn samt i kring dagens färjeläge på öns
västra kust. Fynd av en förhistorisk grav och vad som tolkats som fynd från flera
förhistoriska gravar återfanns så sent som 2015 inom den nyanlagda delen av kyrkogården.

Kung Valdemars jordebok är det första skriftliga belägget för Ivö. Ivö finns med
på en lista över kungliga jaktmarker och skrevs Ifiø. Enligt svenskt ortnamnslexikon
kan namnet ha koppling till trädslaget idegran, iwi, som ska ha varit vanligt förekommande
i området. I Gillbergs beskrivning över Skåne från 1767 kopplade han
namnet till bland andra Ifver Widfare, en av sagokungarna i Snorre Sturlassons
Yngligasagan. Enligt en annan tolkning skulle namnet komma av ordet ivrig och
anspela på sjöns temperament.

Öns tidiga medeltidshistoria är nära sammankopplad med ärkebiskop Andreas Sunesson
som drog sig tillbaka hit efter att ha avsagt sig sitt ämbete på 1220-talet.
Innanför öns södra näs ligger Kyrkeviken vid vars östra strand Biskopskällaren ligger.
Den välvda källaren är allt som idag finns kvar av biskopens gårdsanläggning.
Teorier har lyfts att källaren i själva verket är del av en kastal som byggdes redan
på 1100-talet. Kyrkan ligger på andra sidan Kyrkeviken och traditionen säger att
biskopen, som plågades av reumatisk sjukdom, ville kunna ro över viken från sin
gård och därifrån ha enkel tillgång till kyrkan. En annan förklaring till kyrkans placering
är att den anlagts intill en naturlig källa vilken sägs vara den första dopplatsen
på ön. En annan sägen berättar att dess vatten förvandlades till vin en julkväll när
Sunesson skickat dit sina undersåtar för att hämta vatten. Källan kan också indikera
att platsen haft religiös eller rättslig betydelse i förhistorisk tid, men det finns inga
belägg för denna teori. Källan fick sedermera namnet S:t Ursulas källa, uppkallad
efter kyrkan som är helgad åt samma helgon.

Innan ön hade en egen kyrka reste invånarna till Elleköpinge kyrka och senare till
Gualöv kyrka. Ivö kyrka är i stort sett daterad utifrån Andreas Sunessons vistelse
på ön mellan åren 1224 och 1228. I kyrkan finns även dopfunten av sandsten som
daterats till 1200-talets första hälft. Forskningsprojektet Sockenkyrkorna kulturarv
och bebyggelsehistoria gör i publikationen Skåne landskapets kyrkor en annorlunda datering
baserad på Ivö kyrkas ursprungliga planlösning. Denna är ovanligt enkel och
helt unik för samtida sockenkyrkor på landsbygden, däremot finns plantypen representerad
i tre senmedeltida kapell i Skåne; Utvälinge kapell, Lübeckerkapellet i
Simrishamn och Arilds kapell. Ivö kyrkas planlösning i kombination med dateringen
av korväggens kalkmålningar till perioden 14301460 gör att författarna
drar slutsatsen att kyrkan inte bör vara mycket äldre än så.

Söder om kyrkan finns ett område som kallas Tejlabacken, tegelbacken, vilken enligt
traditionen ska ha varit platsen där teglet till kyrkan slogs. På samma plats ska en
pestkyrkogård ha anlagts under 1700-talet då öns befolkning drabbades hårt. Den
historiska bytomten är markerad enligt en karta från 1721. Vid tiden fanns 14 gårdar
i kyrkbyn, inklusive prästgården, alla belägna väster om kyrkogården. Intill Biskopskällarens
plats fanns ytterligare två gårdar.

Kyrkogård
Kyrkogården omges på alla sidor av kallmurar av marksten. Eftersom marken sluttar
mot sjön i öster är den östra muren byggd som en stödmur och en häck av
hagtorn planterad därpå. Längs övriga murar är en trädkrans med bl.a. rönn och
hagtorn planterad. Grindar finns i anslutning till kyrkans entré i väster, i nordöstra
hörnet av den äldre kyrkogården samt i västra delen av den senast utvidgade delen.
Kyrkan ligger på den södra, äldsta delen av kyrkogården.

Den första kända utvidgningen genomfördes 1877 då kyrkogårdens utbredning
fördubblades åt norr. Kring 2015 utvidgades kyrkogården ännu en gång åt norr.
Utvidgningen är terrasserad i tre nivåer och knyter an till den äldre delen genom
att terrassering och kyrkogårdsmuren är lagd på samma vis som kring den äldre
kyrkogården. Fotografier från tiden 1930-talet, innan sakristian byggdes 1939, visar
att kyrkogården var indelad i kvarter som omgavs av låga häckar. Inom kvarteren
fanns flera gravplatser. Framförallt närmast kyrkan fanns några platser med grus
och vad som förefaller vara murgrönekullar. Kyrkogården omgavs av en frodig
krans av träd som inte verkar vara av samma ålder. Mot östra sidan fanns en stor
gran. Kring mitten av 1900-talet har hela kyrkogården fått en mer enhetlig, symmetrisk
indelning med grusgångar mellan kvarteren. Ett fåtal små infattningshäckar
syns och trädkransen är stympad i norr. Idag är större delen av kyrkogården gräsbesådd
och gravvårdarna placerade i regelbundna rader direkt i gräset. Mellan entrégrinden
i väster och kyrkans entré samt närmast runt kyrkobyggnaden, längs
västra muren och på delar av den senast utvidgade delen av kyrkogården finns grusade
gångar. Utanför den västra muren finns en väl tilltagen parkering.

Byggnader på kyrkotomten
I kyrkogårdens sydvästra hörn ligger två små, sammanbyggda ekonomibyggnader
dikt an murens utsida. Den äldre byggnaden står på en sockel av huggen, röd granit
och är klädd med rödfärgad locklistpanel. En mindre utbyggnad är gjord åt öster.
Båda byggnaderna har tegeltäckta sadeltak, gröna dörrar och vita, spröjsade fönsterbågar.
1990 renoverades byggnaden och inreddes till bland annat toaletter för
besökare. I samband med detta togs en öppning upp i södra kyrkogårdsmuren.

Källor
Underhållsplan för Ivö kyrka, Ponnert arkitekter AB, 2004
Svenskt ortnamnslexikon, Språk- och folkminnesinstitutet, 2003
Dahlberg, Markus (Red) (2015). Skåne, Landskapets kyrkor. Riksantikvarieämbetet
Karlsson, Mattias (2015). Konstruktionen av det heliga: altarna i det medeltida Lunds stift. Diss. Lund: Lunds universitet, 2015
Rignell, Karl-Erik (1964). Ivö. Kristianstad.
Ranebo, Theodor. Inventering av kyrkklockor i Lunds stift. Pågående stiftsprojekt.

Internet
Riksantikvarieämbetets söktjänst Fornsök:
https://app.raa.se/open/fornsok/lamning/8685bb5a-6314-4591-a978-
348af79b2468 (besökt 2021-03-03)
Länsstyrelsens kulturmiljöprogram: https://www.lansstyrelsen.
se/skane/besoksmal/kulturmiljoprogram/omraden/ivo.html (besökt 2021-
03-03)
Lantmäteriets söktjänst Historiska kartor: https://historiskakartor.lantmateriet.
se/arken/s/searchresult.html?archive=GEOIN&firstMatchToReturnLMS=
1&firstMatchToReturnREG=1&firstMatchToReturnRAK=
1&yMin=6216689&xMin=462490&yMax=6218689&xMax=464490
(besökt 2021-03-03)
https://www.isof.se/sprak/namn/ortnamn/skansk-ortnamnsdatabas/sok-i-databasen.
html (besökt 2021-03-03)
Winge, Sofia. 2012. Faktaunderlag Biskopskällaren och Andreas Sunesson förstudie
projekt Biskopskällaren. Skånes hembygdsförbund som del i Leader Skånes
Ess. https://docplayer.se/9420555-Faktaunderlag-biskopskallaren-och-andreassunesson.
html

Övriga källor
Topografiska arkivet på Regionmuseet i Skåne Ivö socken.
E-post 2021-03-04 från Andreas Manhag vid Lunds historiska museum, foto samt
utdrag ur museets inventariekatalog från läsåret 191112. Relikgömman med innehåll
har inventarienummer 17213:23.