UPPSALA DOMKYRKA

Byggandet av domkyrkan påbörjades på 1270-talet i samband med att ärkebiskopssätet flyttades från Gamla Uppsala till Östra Aros.

Efter reformationen omvandlades kyrkan till en församlingskyrka för staden men också till en gravkyrka. Raderna av helgonkapell började omvandlas till regelrätta gravkor för medlemmarna av kungahuset och aristokratin. De mest iögonfallande är gravkoren över Gustav Vasa och Katarina Jagellonica.

Från och med 1500-talet tillkom gravkor för några av de mest kända svenska adelsätterna som Horn, Sture och Bielke. 1691-92 byggdes dessutom ett helt nytt gravkor för greve Bengt Oxenstierna på domkyrkans södra sida där det tidigare inte funnits något kapell. Dessutom innehåller kyrkan ett stort antal gravstenar i golvet. På väggar och pelare hängde mängder av begravningsvapen, epitafier och begravningsfanor. Mycket av detta förstördes av branden 1702.

Byggandet av domkyrkan påbörjades på 1270-talet i samband med att ärkebiskopssätet flyttades från Gamla Uppsala till Östra Aros.

Efter reformationen omvandlades kyrkan till en församlingskyrka för staden men också till en gravkyrka. Raderna av helgonkapell började omvandlas till regelrätta gravkor för medlemmarna av kungahuset och aristokratin. De mest iögonfallande är gravkoren över Gustav Vasa och Katarina Jagellonica.

Från och med 1500-talet tillkom gravkor för några av de mest kända svenska adelsätterna som Horn, Sture och Bielke. 1691-92 byggdes dessutom ett helt nytt gravkor för greve Bengt Oxenstierna på domkyrkans södra sida där det tidigare inte funnits något kapell. Dessutom innehåller kyrkan ett stort antal gravstenar i golvet. På väggar och pelare hängde mängder av begravningsvapen, epitafier och begravningsfanor. Mycket av detta förstördes av branden 1702.

1258 gav påven sitt tillstånd till flyttning av domkyrkan från Gamla Uppsala till Östra Aros. Den nya kyrkan byggdes på Domberget väster om Fyrisån. Domkyrkan invigdes 1435. Efter reformationen, främst under 1600-talet, och fram till 1793 har den även tjänat som gravkyrka.

Uppsala domkyrka är en tegelbasilika i gotisk stil. Kyrkan har latinsk korsplan, treskeppigt långhus och enskeppigt tvärskepp, fullbrett kor med polygonal avslutning och koromgång. Runt hela kyrkan löper en rad av sidokapell, kapellen runt koret har polygonal form. Västgavelns två torn har höga spiror, korsmitten kröns av en takryttare med spira.

Byggnadsarbetena påbörjades troligen på 1260-talet. En skuldförbindelse från 1287 visar på att den franske stenmästaren Estienne de Bonneuil arbetat i Uppsala. Nordportalen, 1290-tal, kan troligen tillskrivas honom, även västportalen visar franska former. Korpelarnas speciella kragstenar är med stor säkerhet utförda av en stenmästare från Visby under 1300-talets förra hälft. Sidokapellen tillfogades förmodligen under 1300- till 1450-talen. Långhusets sydsida störtade 1402 p.g.a. underdimensionerade tegelpelare. Tornen byggdes inte förrän omkring 1480 d.v.s. efter invigningen.

1572 eldhärjades domkyrkan. 1619 var nya tornspiror och takryttare på plats, ritade av Gerard de Besche. 1702 inträffade den förödande stadsbranden i Uppsala och stora delar av kyrkan förstördes. Återuppbyggnadsarbetet påbörjades av Nicodemus Tessin d.y. och avslutades av Carl Hårleman 1747 med tornhuvarna. Exteriören hade efter återställandet fått flackare takfall och vilande strävbågar, de gotiska dragen hade förminskats. Interiören vitkalkades.

Helgo Zettervalls restaurering 1885-93 innebar en återgång till gotiska former. Kyrkorummet fick då sina dekorationsmålningar, tornen fick sina nuvarande spiror. Under 1940-talet utfördes skyddsarbeten p.g.a vittrande och nedfallande betongdetaljer. Vid den senaste restaureringen 1971-76 nyinreddes högkoret, vasakoret återfick sin tidiga 1800-talsdekor och utrymmen, bl.a. museet, inreddes i tornen. För övrigt handlade restaureringen mest om underhåll och konservering, Zettervalls gotiska detaljer i exteriören skalades bort.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1998

Uppsala domkyrka är nordens största gotiska kyrkobyggnad. Den är en treskeppig basilika med enskeppiga korsarmar och två torn i väster. Den har mittskepp och två sidoskepp i östvästlig riktning. Sidoskeppen omges av kapell, vilka gör att domkyrkan kan uppfattas som femskeppig. Öster om långhuset finns ett kor med koromgång och kapellkrans. Kyrkans planform uppvisar drag från den franska höggotiken. Arkitekturen med sina kraftiga tegelmurar ansluter till den baltisk-tyska tegelgotiken. Byggandet av domkyrkan påbörjades på 1270-talet i samband med att ärkebiskopssätet flyttades från Gamla Uppsala till Östra Aros. Materialet i murarna är tegel. Pelarna till koret är murade i kalksten som gotiska knippepelare. Långhusets pelare är ursprungligen murade i tegel men har senare gjorts om till kalkstensklädda knippepelare. Norra tvärskeppsgaveln avviker materialmässigt eftersom den har en hög fasad av Gotlandskalksten mellan de kraftiga strävpelarna av tegel. Mittskeppets övre del har stora slutna murytor till skillnad från den franska höggotiken som uppvisar stora fönster och uppbrutna murytor. Triforievåningen har invändigt endast små runda öppningar. Klerestorievåningen har relativt små spetsbågiga fönsteröppningar. Kyrkan är välvd med starkt toppiga kryssribbvalv. Bottenvåningen liksom klerestorievåningen har spetsbågiga fönster med gotiska masverk. Fönsterglasen är blyspröjsade och försedda med glasmålningar från restaureringen kring 1890.

Den norra portalen är den äldsta av kyrkans tre portaler och dateras till omkring 1290. Den är huggen i Gotlandskalksten och består av en serie distinkt formade kolonetter med kapitäl och spetsbågar som bildar en smyg och omger portöppningen. Över porten reser sig ett gavelfält, en vimperg, delvis i Vattholmamarmor med en sexpassros inhuggen i en cirkel. Över den finns ett stort rosfönster med masverk i kalksten.

Södra portalen är den mest påkostade i fråga om skulptural utsmyckning. Den är något yngre och har daterats till 1330-talet. Portalen inramas av nischer och bågar med skulpturer av profeter från Gamla testamentet och de tolv apostlarna från Nya testamentet. Dörrarnas överstycken rymmer bildreliefer av skapelsehistorien. Portalen är huggen av täljsten och kalksten. Tympanonfältet har en bildframställning i kalksten från 1890-talet.

Västportalen är från 1431. Den har likheter med nordportalen med sina kolonetter och spetsbågar. Mittposten i portalen har en skulptur av S:t Erik i sandsten tillverkad 1890. Västportalen kröns av en tegelvimperg från det sena 1800-talets restaurering.

Domkyrkans nutida exteriör är resultatet av de senaste reparations- och skyddsarbetena på 1970-talet. Inget av de ombyggnadsförslag som presenterades under 1940- och 50-talen kom till utförande. I stället bevarades ett slags status quo efter skyddsarbetenas slutförande. Det är Helgo Zettervalls domkyrka avskalad alla utsmyckningar. Kyrkan har fasader av tegel. En stor del av fasadytan är klädd med det sena 1800-talets släta tegel men åtskilligt av medeltida fasadtegel finns också bevarat. Strävbågar och strävpelare är avtäckta med kopparplåt. Takfall och spiror är täckta med falsad kopparplåt. Avvattning sker genom stuprör av koppar. Fönstren i bottenvåningen har solbänkar täckta med kalksten. Klerestorievåningens fönster har fönsterbleck av kopparplåt. Portalerna har dörrar av oljefernissad ek i nygotisk stil från 1890-talet

Uppsala domkyrka är nordens största gotiska kyrkobyggnad. Den är en treskeppig basilika med enskeppiga korsarmar och två torn i väster. Den har mittskepp och två sidoskepp i östvästlig riktning. Sidoskeppen omges av kapell, vilka gör att domkyrkan kan uppfattas som femskeppig. Öster om långhuset finns ett kor med koromgång och kapellkrans. Kyrkans planform uppvisar drag från den franska höggotiken. Arkitekturen med sina kraftiga tegelmurar ansluter till den baltisk-tyska tegelgotiken. Byggandet av domkyrkan påbörjades på 1270-talet i samband med att ärkebiskopssätet flyttades från Gamla Uppsala till Östra Aros. Materialet i murarna är tegel. Pelarna till koret är murade i kalksten som gotiska knippepelare. Långhusets pelare är ursprungligen murade i tegel men har senare gjorts om till kalkstensklädda knippepelare. Norra tvärskeppsgaveln avviker materialmässigt eftersom den har en hög fasad av Gotlandskalksten mellan de kraftiga strävpelarna av tegel. Mittskeppets övre del har stora slutna murytor till skillnad från den franska höggotiken som uppvisar stora fönster och uppbrutna murytor. Triforievåningen har invändigt endast små runda öppningar. Klerestorievåningen har relativt små spetsbågiga fönsteröppningar. Kyrkan är välvd med starkt toppiga kryssribbvalv. Bottenvåningen liksom klerestorievåningen har spetsbågiga fönster med gotiska masverk. Fönsterglasen är blyspröjsade och försedda med glasmålningar från restaureringen kring 1890.

Den norra portalen är den äldsta av kyrkans tre portaler och dateras till omkring 1290. Den är huggen i Gotlandskalksten och består av en serie distinkt formade kolonetter med kapitäl och spetsbågar som bildar en smyg och omger portöppningen. Över porten reser sig ett gavelfält, en vimperg, delvis i Vattholmamarmor med en sexpassros inhuggen i en cirkel. Över den finns ett stort rosfönster med masverk i kalksten.

Södra portalen är den mest påkostade i fråga om skulptural utsmyckning. Den är något yngre och har daterats till 1330-talet. Portalen inramas av nischer och bågar med skulpturer av profeter från Gamla testamentet och de tolv apostlarna från Nya testamentet. Dörrarnas överstycken rymmer bildreliefer av skapelsehistorien. Portalen är huggen av täljsten och kalksten. Tympanonfältet har en bildframställning i kalksten från 1890-talet.

Västportalen är från 1431. Den har likheter med nordportalen med sina kolonetter och spetsbågar. Mittposten i portalen har en skulptur av S:t Erik i sandsten tillverkad 1890. Västportalen kröns av en tegelvimperg från det sena 1800-talets restaurering.

Domkyrkans nutida exteriör är resultatet av de senaste reparations- och skyddsarbetena på 1970-talet. Inget av de ombyggnadsförslag som presenterades under 1940- och 50-talen kom till utförande. I stället bevarades ett slags status quo efter skyddsarbetenas slutförande. Det är Helgo Zettervalls domkyrka avskalad alla utsmyckningar. Kyrkan har fasader av tegel. En stor del av fasadytan är klädd med det sena 1800-talets släta tegel men åtskilligt av medeltida fasadtegel finns också bevarat. Strävbågar och strävpelare är avtäckta med kopparplåt. Takfall och spiror är täckta med falsad kopparplåt. Avvattning sker genom stuprör av koppar. Fönstren i bottenvåningen har solbänkar täckta med kalksten. Klerestorievåningens fönster har fönsterbleck av kopparplåt. Portalerna har dörrar av oljefernissad ek i nygotisk stil från 1890-talet