ÖJA KYRKA

Öja kyrkogård består av en äldre del kring kyrkan som utvidgats flera gånger, åt söder omkring 1880 och åt öster 1923-24, samt en nyare del i väster som invigdes på 1970-talet.

På den nya delen av kyrkogården är en minneslund anlagd (invigd 1995). Dess centrum utgörs av ett kors som formgivits och tillverkats av stenmästaren Olov Nilsson, Burgsvik.

Den äldre delen av kyrkogården omges av kallmurade stensmurar (sand- och kalksten), ca 110 150 cm höga, den norra av dessa murar torde vara ha ansenlig ålder. De fyra öppningarna är placerade mitt på mursträckningarna. På den södra sträckningen finns järngrindar mellan stenpelare, på den östra en rekonstruerad portal med järngrindar med årtalet 1887 och på den norra en smal trägrind mot prästgården.

Grusbelagda gångar från grindarna och fram till och samt runt kyrkobyggnaden.
Den nya delen av kyrkogården omges av kallmurad sandstensmur. Öppningar i öster, norr och väster, i de senare samt i en av de östra öppningarna finns järngrindar. Grusbelagda gångar.

Innanför den gamla kyrkogårdsmuren är lövträd planterade, huvudsakligen lönn och lind. På den nya delen finns planteringar i form av buskar och lövträd (rönn).
Söder om kyrkogården finns två skyddstak för uppställda gravhällar. Intill den södra muren står flera byggnadsdetaljer av sten.

På den gamla delen av kyrkogården finns 7 st. lyktstolpar och på den nya delen 4 st.

På kyrkogården fanns vid kyrkogårdsinventeringens genomgång 1996 457 st. synliga gravar.

Övriga byggnader på kyrkogården
I den östra kyrkogårdsmuren finns en stiglucka i form av en trappgavelsport. Utanför kyrkogården i söder är två skyddstak för äldre gravstenar samt ett enkelt avträdeshus uppställda.

Öster om kyrkogården, på andra sidan landsvägen, står ett stenhus under plåttak som inrymmer förråd och verkstad för kyrkans och kyrkogårdens behov och en likvagnsbod. Huset är tillbyggt på baksidan med en carport.

Öja kyrka är med undantag för sakristian uppförd under medeltiden. Den nuvarande kyrkobyggnaden har föregåtts av en absidkyrka från 1100-talet av vilken man vid utgrävningar återfunnit grundmurarna. Från detta århundrade är även en dopfunt av anonymmästaren Byzantios bevarad.

Under 1200-talets första hälft började 1100-talskyrkan förnyas genom att det nuvarande koret med sin invändiga absid med två flankerande absidrum byggdes, och i slutet av samma århundrade tillfogades långhuset. Tornet tillkom på 1300-talet som ett verk av den anonyme stenmästaren Egypticus och hans verkstad. Sakristian är den enda byggnadsdel som inte härstammar från medeltiden, den uppfördes på 1850-talet.

Av utvändiga förändringar sedan byggnadstiden kan nämnas att man på 1600-talet uppförde stödmurar mot långhusets södra och norra sidor, samt att yttertaken delvis belades med tegel under 1600- och 1700-talen. 1830 anges t.ex. att långhusets södra takfall var belagt med tegel och den norra med bräder. Vid slutet av 1800-talet lades falsad slätplåt på hela långhustaket.

1938-39 genomfördes en omfattande yttre och inre restaurering efter förslag av arkitekt Erik Fant, Stockholm. I kyrkorummet togs de medeltida muralmålningarna fram. Nytt golv lades i koret som också sänktes ett steg. Ny bänkinredning och ny altarrundel tillkom. Epitafierna, altaruppsatsen och predikstolen restaurerades, och det praktfulla triumfkrucifixet återupphängdes i triumfbågen.

1946 gjordes en omfattande reparation av tornhuven nybyggdes efter förslag av länsarkitekt Olle Karth, Visby. I princip nybyggdes huven då endast delar av bottenstyckena bibehölls.

Öja kyrka, belägen på Sudret, är en av Gotlands största och märkligaste kyrkor, men kanske mest känd för sitt triumfkrucifix. Den omgärdas av en hög mur med inlagda medeltida gravstenar. Norr om kyrkan finns ruinen av ett medeltida försvarstorn (kastal) från omkring 1200. Vid en utgrävning i kyrkan 1988 påträffades grundmurar till en liten romansk absidkyrka från 1100-talets senare hälft. Den befintliga murade kyrkan består av ett treskeppigt långhus, smalare kor med inbyggd absid, västtorn samt sakristia på korets nordsida. Långhuset har två ingångar (norr och söder), tornet har en ingång i norr och koret en i söder. Det äldsta murverket återfinns i koret, som uppfördes under 1200-talets förra hälft. Långhuset byggdes vid slutet av 1200 talet. Vid 1300-talets mitt tillfogades tornet. Strävpelarna i långhusets östra hörn är från 1600-talet, medan sakristian tillkom så sent som under 1800-talet. Det höga, mäktiga tornet utgör ett dominerande inslag i exteriören. Det är försett med sidogallerier, ljudgluggar i tre våningar och åttkantig spira, samt har en rik skulpturutsmyckning, bl.a. portalomfattning, härrörande från "Egypticus" verkstad. Kyrkans fasader är oputsade, långhus och kor täcks av sadeltak. Långhuset har två smala rundbågiga fönsteröppningar i sydmuren. Sydportalens placering i fasadens mitt talar för att långhuset förlängts åt väster under arbetets gång. Östmuren genombryts av en trefönstergrupp. Långhusets nio kryssvalv bärs i öster upp av två slanka kolonner och i väster av två grova pelare, dimensionerade för att bära ett planerat men ej utfört torn; tornmurar är synliga på långhusvinden. I den vida, spetsbågiga triumfbågen hänger det s.k. Öjakrucifixet, ett gotiskt arbete från 1200-talets senare hälft. Interiörens rika målningsskrud, bl.a. en passionsfris, härrör till största delen från 1400-talet; i korvalvet finns ornamentala målningar från 1200-talet. Altaruppsatsen av sandsten är utförd av stenmästaren Peter Cran 1643. Predikstolen är tillverkad av visbysnickaren Johan Holst 1628. Kyrkan restaurerades 1938-39 efter förslag av arkitekt Erik Fant, då bl.a. målningarna framtogs. En yttre restaurering ägde rum 1984-86 efter arkitekt Börje Blomés förslag, och interiören renoverades 1988-89.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1998.