DALHEMS KYRKA

Dalhem kyrka är i sin helhet uppförd under medeltiden. Den har föregåtts av en romansk stenkyrka på platsen, varav vid sidan av grundmurarna under golvet endast obetydliga rester bevarats. Den nuvarande byggnadens äldsta delar är koret med sakristian och långhuset, vilka byggdes under 1200-talets andra fjärdedel. Omkring 1350 tillfogades det höga västtornet av den byggnadshytta som kallas Egypticus-verkstaden.
Med undantag för en omfattande ut- och invändig restaurering kring sekelskiftet 1900 ofta kallad den stora restaureringen har inte några större förändringar gjorts på kyrkan sedan byggnadstiden. Arbetena medförde inte några mer betydande ändringar av murar etc. utan berörde i huvudsak ytskikt, takmaterial och inredning. Ledare för restaureringen var den gotlandsfödde, i England verksamme arkitekten och konstnären Axel Herman Hägg. Den påbörjades 1899 och avslutades först 1917 då yttertaken belades med skiffer. Till stor del utfördes restaureringsåtgärderna med medel som dels ställts till förfogande av riksdagen, dels uppbådats vid en rikstäckande insamling till förmån för restaureringen. Den största utvändiga förändringen vid sidan av bytet av takmaterial var att fasaderna befriades från puts och kalkning.

Kyrkogården
Kyrkogården var ursprungligen kvadratisk, men omkring 1900 utvidgades den mot söder varvid ett absidliknande utsprång tillkom. I detta utsprång vilar prosten Odin, som väsentligen låg bakom den stora restaureringen 1899-1914. Kyrkogårdens hörn är sedan 1870-talet avfasade. En minneslund är anlagd utanför det absidliknande utsprånget, i ängsmarken. Den markeras av ett kors och omges av en krans med buskar.
Marken är gräsbevuxen, och kyrkogården omges sedan 1870-talet av en terrassmur med häck. I murens dess västra och norra sträckningar återfinns mycket bearbetat stenmaterial från stigluckor m.m.
Kyrkogården har två öppningar, i väster och norr, båda enkla och med gallerbroar från 1870-talet. Till minneslunden leder en stentrappa med järnräcken. På kyrkogården löper grusgångar, nedanför trappan i minneslunden en stensatt gång. Belysningen utgörs av belysningsstolpar samt av fasadbelysning riktad mot kyrkan.
Av den trädkrans (askar, lönnar och lindar) som omgav kyrkan finns den i stor utsträckning kvar längs med den södra sträckningen, i öster är den till största del borttagen.
På kyrkogården fanns (1996) ca 280 st. synliga gravar, vilka är koncentrerade till kyrkogårdens sydvästra och sydöstra del, i det senare området återfinns många svarta granitvårdar. På kyrkogården direkt söder om kyrkan är det glest mellan gravarna. Området norr om kyrkan är helt tomt på gravar.

Övriga byggnader på kyrkogården
Inga övriga byggnader finns på kyrkogården.

Dalhems kyrka är en av de största och märkligaste på Gotland. Den ligger i en bördig jordbruksbygd över vilken det höga kyrktornet är synligt vida kring. Den mäktiga och påkostade kyrkan antyder något av socknens betydelse och ekonomiska ställning under äldre tid. Kyrkan består av ett rakslutet kor, långhus, västtorn och sakristia vid korets norra sida. Kyrkan har portaler på långhusets södra och norra sidor, på korets södra sida och på tornets västra sida. Tornportalen fungerar som huvudingång. Kyrkan är uppförd av tuktad kalksten och är oputsad så att murverket står bart. På taket ligger skiffer. Kyrkan har föregåtts av en äldre stenkyrka med långhus, kor, som sannolikt haft absid, och västtorn. I etapper har den ersatts med nuvarande kyrkobyggnad. Koret uppfördes först, under 1200-talets förra hälft. Strax därpå uppfördes långhuset och sakristian. Tornet stod fullt färdigt vid 1300-talets mitt. Kyrkans portaler har huggna omfattningar med bågar i flera språng, kolonnetter samt bas- och kapitälband. Sydportalerna skjuter något utanför muren och kröns av trekantsgavlar. Västportalen har fint huggna reliefer med för Gotland ovanliga motiv. Portalerna är rundbågiga utom västportalen som är spetsbågig. Fönster finns i alla väderstreck. I öster finns tre i grupp ställda fönster. Koret har även ett fönster i norr, något mycket ovanligt. Ett stort fönster med masverk finns i tornet i väster. Västfönstret är spetsbågigt, de övriga rundbågiga. Tornet är den arkitektoniskt rikaste byggnadskroppen. Det vidgar sig nedåt med pulpettak över arkadgallerier i norr, söder och väster. Den övre delen är genombruten av ljudgluggar i tre våningar med kolonnetter och masverk. Tornspiran bärs av murade gavelkrön i alla väderstreck. Tornets hörn markeras av småtorn, fialer, med skulpterade vattenkastare. Kyrkans interiör är liksom exteriören en av de ståtligaste och mest imponerande på Gotland. Den präglas av en välavvägd medeltida arkitektur, inredning från 1600-talet och en flödande dekor och dämpad ljussättning från en restaurering under ledning av Axel Herman Hägg 1899-1904. Koret och ringkammaren täcks av varsitt murat valv och öppnar sig med vid båge mot långhuset som har nio valv burna av fyra höga mittpelare. Väggar och valv täcks av kalkmålningar från 1300-talet och från 1899-1904. I fönstren finns glasmålningar. I korfönstren finns sex rutor från 1200-talets andra fjärdedel, vilka hör till de äldsta och märkligare på Gotland. Övriga rutor härrör från 1899-1904 och utfördes liksom kalkmålningarna av Carl Wilhelm Pettersson efter kartonger av Axel Herman Hägg. I koret finns ett väggskåp med skulpterad omfattning i murad kalksten från 1100-talet och en korbänk från 1300-talet som förändrats på 1600-talet och 1899-1904. Kyrkorummets kraftigaste ljuskälla är det stora fönstret i ringkammarens västvägg. Nedanför detta finns ett stort glasat vindfång i nyrenässans från 1899-1904, framför vilket den medeltida dopfunten med högt lock i flera avsatser från 1899-1904 är placerad.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1996.