SANKT ANSGARS KAPELL

S:t Ansgars gravkapell är idag inte i bruk och man diskuterar för närvarande vilken dess framtida funktion skall bli.
Griftegården invigdes 1815 och S:t Ansgars gravkapell av gult tegel uppfördes 1879 i liv med gränsmuren, centralt på den sydöstra sidan av begravningsplatsen. Griftegården hägnas av stenmurar som började uppföras 1832; åt väster murade i bruk med bredare bas och åt öster huvudsakligen en jämnbred kallmur. Tomten sluttar ned åt sydväst och längs denna sida har cement gjutits ovanpå stenmuren. Södra halvan, samt över hörnet åt öster, hägnas av Gunnebostängsel.
I nordväst finns en asfalterad väg upp till huvudentrén med en hög, tvåbladig järngrind från 1836, flankerad av höga grindstolpar från 1839 av huggen granit med klot på toppen. På båda sidor finns lägre, enkla grindar från 1839. Deras stolpar ritades av E. N. Memsen, men stenhuggararbetet blev inte godkänt förrän 1842. (Memsen hade även ritat två alternativ till gravkor 1834 som bordlagts.) Grindarna är svartmålade och har pilar upptill. Handelsmannen A. M. Salmenius ritade och bekostade dem 1833. En bred grusad väg leder från grindarna rakt fram till kapellet. Vid dess östra sida finns en smidesgrind med årtalet 1748 angivet, tillverkad av Peter Hummelbeck. Den har flyttat hit från den gamla kyrkogården vid Caroli kyrka. Grinden är hängd i sentida stålstolpar och har åtskilliga lager färg på sig. Den är nu målad i en mörkt blågrön nyans. En nyare grind finns också i trådstängslet söder om kapellet.
Höga träd växer med oregelbunden placering över hela begravningsplatsen, lönn, björk, bok och kastanj. Trädplanteringen startades 1817-18 av knappnålsmakare C. H. Pitzell, men vården övertogs sedermera av en trädgårdsmästare. Gravarna är placerade utefter raka gångar som är grusade eller längs nordvästra sidan asfalterade. Variationen är stor på gravarnas utformning. Många har obeliskformade stenar och några smidesstaket. De flesta har huggna stenkanter eller låga häckar. Vattenposterna innesluts av stenskivor som travats på varandra. Marketagerna i sydväst stöttas upp av stenmurar. I östra hörnet finns ett utrymme inbyggt i muren. Sannolikt har utrymmet använts som likkällare. Som tak finns en gjuten betongplatta, belagd med stenpartiväxter. På hörnan finns en relativt sentida plankdörr, överstycket har en svag segmentbåge och bandgångjärn sträcker sig över dörrbladet.
I början av 1800-talet utgick kungliga påbud att begravningsplatser inte skulle förläggas inne i städerna på grund av hälsoskäl och 1815 stiftades av regeringen förbud mot detta. Begravningsplatsen kring Caroli kyrka mitt i staden skulle alltså ersättas och för att lösa problemet ville stadsförsamlingen 1810 anlägga en griftegård utanför staden. Torpa landsförsamling, som delade kyrka med Borås stad, ville dock behålla sin gamla kyrkogård vilket gjorde att beslut i saken sköts på framtiden. Olof Tempelman, professor och arkitekt på Överintendentsämbetet, projekterade en begravningsplats med kapell och stenmur som gillades av stadsförsamlingen 1812 och man enades om anläggandet med landsförsamlingen 1813. Griftegården anlades utanför stadens västra tull vid Varbergsvägen, hägnades och invigdes 1815. Namnet S:t Ansgars griftegård tillkom senare när fler begravningsplatser anlades. Portarna hölls stängda mellan begravningarna. Gravar som skulle förses med stenvårdar eller dylikt anvisades till platser utmed staketet. Begravningsplatsen var fullt utnyttjad redan 1829 och utvidgades därför åt söder detta år. Vid koleraepidemin 1834 utvidgades den ytterligare. Fem år senare inköptes den så kallade Borgstenska ängslyckan för vidare expansion. 1887 utvidgades griftegården för sista gången, denna gång åt norr. Staketet som uppfördes runt den ursprungliga griftegården, ersattes efterhand av en stenmur på den sida som vette åt den dåvarande landsvägen.

S:t Ansgars gravkapell är idag inte i bruk och man diskuterar för närvarande vilken dess framtida funktion skall bli.
Griftegården invigdes 1815 och S:t Ansgars gravkapell av gult tegel uppfördes 1879 i liv med gränsmuren, centralt på den sydöstra sidan av begravningsplatsen. Griftegården hägnas av stenmurar som började uppföras 1832; åt väster murade i bruk med bredare bas och åt öster huvudsakligen en jämnbred kallmur. Tomten sluttar ned åt sydväst och längs denna sida har cement gjutits ovanpå stenmuren. Södra halvan, samt över hörnet åt öster, hägnas av Gunnebostängsel.
I nordväst finns en asfalterad väg upp till huvudentrén med en hög, tvåbladig järngrind från 1836, flankerad av höga grindstolpar från 1839 av huggen granit med klot på toppen. På båda sidor finns lägre, enkla grindar från 1839. Deras stolpar ritades av E. N. Memsen, men stenhuggararbetet blev inte godkänt förrän 1842. (Memsen hade även ritat två alternativ till gravkor 1834 som bordlagts.) Grindarna är svartmålade och har pilar upptill. Handelsmannen A. M. Salmenius ritade och bekostade dem 1833. En bred grusad väg leder från grindarna rakt fram till kapellet. Vid dess östra sida finns en smidesgrind med årtalet 1748 angivet, tillverkad av Peter Hummelbeck. Den har flyttat hit från den gamla kyrkogården vid Caroli kyrka. Grinden är hängd i sentida stålstolpar och har åtskilliga lager färg på sig. Den är nu målad i en mörkt blågrön nyans. En nyare grind finns också i trådstängslet söder om kapellet.
Höga träd växer med oregelbunden placering över hela begravningsplatsen, lönn, björk, bok och kastanj. Trädplanteringen startades 1817-18 av knappnålsmakare C. H. Pitzell, men vården övertogs sedermera av en trädgårdsmästare. Gravarna är placerade utefter raka gångar som är grusade eller längs nordvästra sidan asfalterade. Variationen är stor på gravarnas utformning. Många har obeliskformade stenar och några smidesstaket. De flesta har huggna stenkanter eller låga häckar. Vattenposterna innesluts av stenskivor som travats på varandra. Marketagerna i sydväst stöttas upp av stenmurar. I östra hörnet finns ett utrymme inbyggt i muren. Sannolikt har utrymmet använts som likkällare. Som tak finns en gjuten betongplatta, belagd med stenpartiväxter. På hörnan finns en relativt sentida plankdörr, överstycket har en svag segmentbåge och bandgångjärn sträcker sig över dörrbladet.
I början av 1800-talet utgick kungliga påbud att begravningsplatser inte skulle förläggas inne i städerna på grund av hälsoskäl och 1815 stiftades av regeringen förbud mot detta. Begravningsplatsen kring Caroli kyrka mitt i staden skulle alltså ersättas och för att lösa problemet ville stadsförsamlingen 1810 anlägga en griftegård utanför staden. Torpa landsförsamling, som delade kyrka med Borås stad, ville dock behålla sin gamla kyrkogård vilket gjorde att beslut i saken sköts på framtiden. Olof Tempelman, professor och arkitekt på Överintendentsämbetet, projekterade en begravningsplats med kapell och stenmur som gillades av stadsförsamlingen 1812 och man enades om anläggandet med landsförsamlingen 1813. Griftegården anlades utanför stadens västra tull vid Varbergsvägen, hägnades och invigdes 1815. Namnet S:t Ansgars griftegård tillkom senare när fler begravningsplatser anlades. Portarna hölls stängda mellan begravningarna. Gravar som skulle förses med stenvårdar eller dylikt anvisades till platser utmed staketet. Begravningsplatsen var fullt utnyttjad redan 1829 och utvidgades därför åt söder detta år. Vid koleraepidemin 1834 utvidgades den ytterligare. Fem år senare inköptes den så kallade Borgstenska ängslyckan för vidare expansion. 1887 utvidgades griftegården för sista gången, denna gång åt norr. Staketet som uppfördes runt den ursprungliga griftegården, ersattes efterhand av en stenmur på den sida som vette åt den dåvarande landsvägen.

S:t Ansgars gravkapell är idag inte i bruk och man diskuterar för närvarande vilken dess framtida funktion skall bli.
Griftegården invigdes 1815 och S:t Ansgars gravkapell av gult tegel uppfördes 1879 i liv med gränsmuren, centralt på den sydöstra sidan av begravningsplatsen. Griftegården hägnas av stenmurar som började uppföras 1832; åt väster murade i bruk med bredare bas och åt öster huvudsakligen en jämnbred kallmur. Tomten sluttar ned åt sydväst och längs denna sida har cement gjutits ovanpå stenmuren. Södra halvan, samt över hörnet åt öster, hägnas av Gunnebostängsel.
I nordväst finns en asfalterad väg upp till huvudentrén med en hög, tvåbladig järngrind från 1836, flankerad av höga grindstolpar från 1839 av huggen granit med klot på toppen. På båda sidor finns lägre, enkla grindar från 1839. Deras stolpar ritades av E. N. Memsen, men stenhuggararbetet blev inte godkänt förrän 1842. (Memsen hade även ritat två alternativ till gravkor 1834 som bordlagts.) Grindarna är svartmålade och har pilar upptill. Handelsmannen A. M. Salmenius ritade och bekostade dem 1833. En bred grusad väg leder från grindarna rakt fram till kapellet. Vid dess östra sida finns en smidesgrind med årtalet 1748 angivet, tillverkad av Peter Hummelbeck. Den har flyttat hit från den gamla kyrkogården vid Caroli kyrka. Grinden är hängd i sentida stålstolpar och har åtskilliga lager färg på sig. Den är nu målad i en mörkt blågrön nyans. En nyare grind finns också i trådstängslet söder om kapellet.
Höga träd växer med oregelbunden placering över hela begravningsplatsen, lönn, björk, bok och kastanj. Trädplanteringen startades 1817-18 av knappnålsmakare C. H. Pitzell, men vården övertogs sedermera av en trädgårdsmästare. Gravarna är placerade utefter raka gångar som är grusade eller längs nordvästra sidan asfalterade. Variationen är stor på gravarnas utformning. Många har obeliskformade stenar och några smidesstaket. De flesta har huggna stenkanter eller låga häckar. Vattenposterna innesluts av stenskivor som travats på varandra. Marketagerna i sydväst stöttas upp av stenmurar. I östra hörnet finns ett utrymme inbyggt i muren. Sannolikt har utrymmet använts som likkällare. Som tak finns en gjuten betongplatta, belagd med stenpartiväxter. På hörnan finns en relativt sentida plankdörr, överstycket har en svag segmentbåge och bandgångjärn sträcker sig över dörrbladet.
I början av 1800-talet utgick kungliga påbud att begravningsplatser inte skulle förläggas inne i städerna på grund av hälsoskäl och 1815 stiftades av regeringen förbud mot detta. Begravningsplatsen kring Caroli kyrka mitt i staden skulle alltså ersättas och för att lösa problemet ville stadsförsamlingen 1810 anlägga en griftegård utanför staden. Torpa landsförsamling, som delade kyrka med Borås stad, ville dock behålla sin gamla kyrkogård vilket gjorde att beslut i saken sköts på framtiden. Olof Tempelman, professor och arkitekt på Överintendentsämbetet, projekterade en begravningsplats med kapell och stenmur som gillades av stadsförsamlingen 1812 och man enades om anläggandet med landsförsamlingen 1813. Griftegården anlades utanför stadens västra tull vid Varbergsvägen, hägnades och invigdes 1815. Namnet S:t Ansgars griftegård tillkom senare när fler begravningsplatser anlades. Portarna hölls stängda mellan begravningarna. Gravar som skulle förses med stenvårdar eller dylikt anvisades till platser utmed staketet. Begravningsplatsen var fullt utnyttjad redan 1829 och utvidgades därför åt söder detta år. Vid koleraepidemin 1834 utvidgades den ytterligare. Fem år senare inköptes den så kallade Borgstenska ängslyckan för vidare expansion. 1887 utvidgades griftegården för sista gången, denna gång åt norr. Staketet som uppfördes runt den ursprungliga griftegården, ersattes efterhand av en stenmur på den sida som vette åt den dåvarande landsvägen.

S:t Ansgars gravkapell är idag inte i bruk och man diskuterar för närvarande vilken dess framtida funktion skall bli.
Griftegården invigdes 1815 och S:t Ansgars gravkapell av gult tegel uppfördes 1879 i liv med gränsmuren, centralt på den sydöstra sidan av begravningsplatsen. Griftegården hägnas av stenmurar som började uppföras 1832; åt väster murade i bruk med bredare bas och åt öster huvudsakligen en jämnbred kallmur. Tomten sluttar ned åt sydväst och längs denna sida har cement gjutits ovanpå stenmuren. Södra halvan, samt över hörnet åt öster, hägnas av Gunnebostängsel.
I nordväst finns en asfalterad väg upp till huvudentrén med en hög, tvåbladig järngrind från 1836, flankerad av höga grindstolpar från 1839 av huggen granit med klot på toppen. På båda sidor finns lägre, enkla grindar från 1839. Deras stolpar ritades av E. N. Memsen, men stenhuggararbetet blev inte godkänt förrän 1842. (Memsen hade även ritat två alternativ till gravkor 1834 som bordlagts.) Grindarna är svartmålade och har pilar upptill. Handelsmannen A. M. Salmenius ritade och bekostade dem 1833. En bred grusad väg leder från grindarna rakt fram till kapellet. Vid dess östra sida finns en smidesgrind med årtalet 1748 angivet, tillverkad av Peter Hummelbeck. Den har flyttat hit från den gamla kyrkogården vid Caroli kyrka. Grinden är hängd i sentida stålstolpar och har åtskilliga lager färg på sig. Den är nu målad i en mörkt blågrön nyans. En nyare grind finns också i trådstängslet söder om kapellet.
Höga träd växer med oregelbunden placering över hela begravningsplatsen, lönn, björk, bok och kastanj. Trädplanteringen startades 1817-18 av knappnålsmakare C. H. Pitzell, men vården övertogs sedermera av en trädgårdsmästare. Gravarna är placerade utefter raka gångar som är grusade eller längs nordvästra sidan asfalterade. Variationen är stor på gravarnas utformning. Många har obeliskformade stenar och några smidesstaket. De flesta har huggna stenkanter eller låga häckar. Vattenposterna innesluts av stenskivor som travats på varandra. Marketagerna i sydväst stöttas upp av stenmurar. I östra hörnet finns ett utrymme inbyggt i muren. Sannolikt har utrymmet använts som likkällare. Som tak finns en gjuten betongplatta, belagd med stenpartiväxter. På hörnan finns en relativt sentida plankdörr, överstycket har en svag segmentbåge och bandgångjärn sträcker sig över dörrbladet.
I början av 1800-talet utgick kungliga påbud att begravningsplatser inte skulle förläggas inne i städerna på grund av hälsoskäl och 1815 stiftades av regeringen förbud mot detta. Begravningsplatsen kring Caroli kyrka mitt i staden skulle alltså ersättas och för att lösa problemet ville stadsförsamlingen 1810 anlägga en griftegård utanför staden. Torpa landsförsamling, som delade kyrka med Borås stad, ville dock behålla sin gamla kyrkogård vilket gjorde att beslut i saken sköts på framtiden. Olof Tempelman, professor och arkitekt på Överintendentsämbetet, projekterade en begravningsplats med kapell och stenmur som gillades av stadsförsamlingen 1812 och man enades om anläggandet med landsförsamlingen 1813. Griftegården anlades utanför stadens västra tull vid Varbergsvägen, hägnades och invigdes 1815. Namnet S:t Ansgars griftegård tillkom senare när fler begravningsplatser anlades. Portarna hölls stängda mellan begravningarna. Gravar som skulle förses med stenvårdar eller dylikt anvisades till platser utmed staketet. Begravningsplatsen var fullt utnyttjad redan 1829 och utvidgades därför åt söder detta år. Vid koleraepidemin 1834 utvidgades den ytterligare. Fem år senare inköptes den så kallade Borgstenska ängslyckan för vidare expansion. 1887 utvidgades griftegården för sista gången, denna gång åt norr. Staketet som uppfördes runt den ursprungliga griftegården, ersattes efterhand av en stenmur på den sida som vette åt den dåvarande landsvägen.

S:t Ansgars gravkapell är idag inte i bruk och man diskuterar för närvarande vilken dess framtida funktion skall bli.
Griftegården invigdes 1815 och S:t Ansgars gravkapell av gult tegel uppfördes 1879 i liv med gränsmuren, centralt på den sydöstra sidan av begravningsplatsen. Griftegården hägnas av stenmurar som började uppföras 1832; åt väster murade i bruk med bredare bas och åt öster huvudsakligen en jämnbred kallmur. Tomten sluttar ned åt sydväst och längs denna sida har cement gjutits ovanpå stenmuren. Södra halvan, samt över hörnet åt öster, hägnas av Gunnebostängsel.
I nordväst finns en asfalterad väg upp till huvudentrén med en hög, tvåbladig järngrind från 1836, flankerad av höga grindstolpar från 1839 av huggen granit med klot på toppen. På båda sidor finns lägre, enkla grindar från 1839. Deras stolpar ritades av E. N. Memsen, men stenhuggararbetet blev inte godkänt förrän 1842. (Memsen hade även ritat två alternativ till gravkor 1834 som bordlagts.) Grindarna är svartmålade och har pilar upptill. Handelsmannen A. M. Salmenius ritade och bekostade dem 1833. En bred grusad väg leder från grindarna rakt fram till kapellet. Vid dess östra sida finns en smidesgrind med årtalet 1748 angivet, tillverkad av Peter Hummelbeck. Den har flyttat hit från den gamla kyrkogården vid Caroli kyrka. Grinden är hängd i sentida stålstolpar och har åtskilliga lager färg på sig. Den är nu målad i en mörkt blågrön nyans. En nyare grind finns också i trådstängslet söder om kapellet.
Höga träd växer med oregelbunden placering över hela begravningsplatsen, lönn, björk, bok och kastanj. Trädplanteringen startades 1817-18 av knappnålsmakare C. H. Pitzell, men vården övertogs sedermera av en trädgårdsmästare. Gravarna är placerade utefter raka gångar som är grusade eller längs nordvästra sidan asfalterade. Variationen är stor på gravarnas utformning. Många har obeliskformade stenar och några smidesstaket. De flesta har huggna stenkanter eller låga häckar. Vattenposterna innesluts av stenskivor som travats på varandra. Marketagerna i sydväst stöttas upp av stenmurar. I östra hörnet finns ett utrymme inbyggt i muren. Sannolikt har utrymmet använts som likkällare. Som tak finns en gjuten betongplatta, belagd med stenpartiväxter. På hörnan finns en relativt sentida plankdörr, överstycket har en svag segmentbåge och bandgångjärn sträcker sig över dörrbladet.
I början av 1800-talet utgick kungliga påbud att begravningsplatser inte skulle förläggas inne i städerna på grund av hälsoskäl och 1815 stiftades av regeringen förbud mot detta. Begravningsplatsen kring Caroli kyrka mitt i staden skulle alltså ersättas och för att lösa problemet ville stadsförsamlingen 1810 anlägga en griftegård utanför staden. Torpa landsförsamling, som delade kyrka med Borås stad, ville dock behålla sin gamla kyrkogård vilket gjorde att beslut i saken sköts på framtiden. Olof Tempelman, professor och arkitekt på Överintendentsämbetet, projekterade en begravningsplats med kapell och stenmur som gillades av stadsförsamlingen 1812 och man enades om anläggandet med landsförsamlingen 1813. Griftegården anlades utanför stadens västra tull vid Varbergsvägen, hägnades och invigdes 1815. Namnet S:t Ansgars griftegård tillkom senare när fler begravningsplatser anlades. Portarna hölls stängda mellan begravningarna. Gravar som skulle förses med stenvårdar eller dylikt anvisades till platser utmed staketet. Begravningsplatsen var fullt utnyttjad redan 1829 och utvidgades därför åt söder detta år. Vid koleraepidemin 1834 utvidgades den ytterligare. Fem år senare inköptes den så kallade Borgstenska ängslyckan för vidare expansion. 1887 utvidgades griftegården för sista gången, denna gång åt norr. Staketet som uppfördes runt den ursprungliga griftegården, ersattes efterhand av en stenmur på den sida som vette åt den dåvarande landsvägen.

S:t Ansgars gravkapell är idag inte i bruk och man diskuterar för närvarande vilken dess framtida funktion skall bli.
Griftegården invigdes 1815 och S:t Ansgars gravkapell av gult tegel uppfördes 1879 i liv med gränsmuren, centralt på den sydöstra sidan av begravningsplatsen. Griftegården hägnas av stenmurar som började uppföras 1832; åt väster murade i bruk med bredare bas och åt öster huvudsakligen en jämnbred kallmur. Tomten sluttar ned åt sydväst och längs denna sida har cement gjutits ovanpå stenmuren. Södra halvan, samt över hörnet åt öster, hägnas av Gunnebostängsel.
I nordväst finns en asfalterad väg upp till huvudentrén med en hög, tvåbladig järngrind från 1836, flankerad av höga grindstolpar från 1839 av huggen granit med klot på toppen. På båda sidor finns lägre, enkla grindar från 1839. Deras stolpar ritades av E. N. Memsen, men stenhuggararbetet blev inte godkänt förrän 1842. (Memsen hade även ritat två alternativ till gravkor 1834 som bordlagts.) Grindarna är svartmålade och har pilar upptill. Handelsmannen A. M. Salmenius ritade och bekostade dem 1833. En bred grusad väg leder från grindarna rakt fram till kapellet. Vid dess östra sida finns en smidesgrind med årtalet 1748 angivet, tillverkad av Peter Hummelbeck. Den har flyttat hit från den gamla kyrkogården vid Caroli kyrka. Grinden är hängd i sentida stålstolpar och har åtskilliga lager färg på sig. Den är nu målad i en mörkt blågrön nyans. En nyare grind finns också i trådstängslet söder om kapellet.
Höga träd växer med oregelbunden placering över hela begravningsplatsen, lönn, björk, bok och kastanj. Trädplanteringen startades 1817-18 av knappnålsmakare C. H. Pitzell, men vården övertogs sedermera av en trädgårdsmästare. Gravarna är placerade utefter raka gångar som är grusade eller längs nordvästra sidan asfalterade. Variationen är stor på gravarnas utformning. Många har obeliskformade stenar och några smidesstaket. De flesta har huggna stenkanter eller låga häckar. Vattenposterna innesluts av stenskivor som travats på varandra. Marketagerna i sydväst stöttas upp av stenmurar. I östra hörnet finns ett utrymme inbyggt i muren. Sannolikt har utrymmet använts som likkällare. Som tak finns en gjuten betongplatta, belagd med stenpartiväxter. På hörnan finns en relativt sentida plankdörr, överstycket har en svag segmentbåge och bandgångjärn sträcker sig över dörrbladet.
I början av 1800-talet utgick kungliga påbud att begravningsplatser inte skulle förläggas inne i städerna på grund av hälsoskäl och 1815 stiftades av regeringen förbud mot detta. Begravningsplatsen kring Caroli kyrka mitt i staden skulle alltså ersättas och för att lösa problemet ville stadsförsamlingen 1810 anlägga en griftegård utanför staden. Torpa landsförsamling, som delade kyrka med Borås stad, ville dock behålla sin gamla kyrkogård vilket gjorde att beslut i saken sköts på framtiden. Olof Tempelman, professor och arkitekt på Överintendentsämbetet, projekterade en begravningsplats med kapell och stenmur som gillades av stadsförsamlingen 1812 och man enades om anläggandet med landsförsamlingen 1813. Griftegården anlades utanför stadens västra tull vid Varbergsvägen, hägnades och invigdes 1815. Namnet S:t Ansgars griftegård tillkom senare när fler begravningsplatser anlades. Portarna hölls stängda mellan begravningarna. Gravar som skulle förses med stenvårdar eller dylikt anvisades till platser utmed staketet. Begravningsplatsen var fullt utnyttjad redan 1829 och utvidgades därför åt söder detta år. Vid koleraepidemin 1834 utvidgades den ytterligare. Fem år senare inköptes den så kallade Borgstenska ängslyckan för vidare expansion. 1887 utvidgades griftegården för sista gången, denna gång åt norr. Staketet som uppfördes runt den ursprungliga griftegården, ersattes efterhand av en stenmur på den sida som vette åt den dåvarande landsvägen.

S:t Ansgars gravkapell är idag inte i bruk och man diskuterar för närvarande vilken dess framtida funktion skall bli.
Griftegården invigdes 1815 och S:t Ansgars gravkapell av gult tegel uppfördes 1879 i liv med gränsmuren, centralt på den sydöstra sidan av begravningsplatsen. Griftegården hägnas av stenmurar som började uppföras 1832; åt väster murade i bruk med bredare bas och åt öster huvudsakligen en jämnbred kallmur. Tomten sluttar ned åt sydväst och längs denna sida har cement gjutits ovanpå stenmuren. Södra halvan, samt över hörnet åt öster, hägnas av Gunnebostängsel.
I nordväst finns en asfalterad väg upp till huvudentrén med en hög, tvåbladig järngrind från 1836, flankerad av höga grindstolpar från 1839 av huggen granit med klot på toppen. På båda sidor finns lägre, enkla grindar från 1839. Deras stolpar ritades av E. N. Memsen, men stenhuggararbetet blev inte godkänt förrän 1842. (Memsen hade även ritat två alternativ till gravkor 1834 som bordlagts.) Grindarna är svartmålade och har pilar upptill. Handelsmannen A. M. Salmenius ritade och bekostade dem 1833. En bred grusad väg leder från grindarna rakt fram till kapellet. Vid dess östra sida finns en smidesgrind med årtalet 1748 angivet, tillverkad av Peter Hummelbeck. Den har flyttat hit från den gamla kyrkogården vid Caroli kyrka. Grinden är hängd i sentida stålstolpar och har åtskilliga lager färg på sig. Den är nu målad i en mörkt blågrön nyans. En nyare grind finns också i trådstängslet söder om kapellet.
Höga träd växer med oregelbunden placering över hela begravningsplatsen, lönn, björk, bok och kastanj. Trädplanteringen startades 1817-18 av knappnålsmakare C. H. Pitzell, men vården övertogs sedermera av en trädgårdsmästare. Gravarna är placerade utefter raka gångar som är grusade eller längs nordvästra sidan asfalterade. Variationen är stor på gravarnas utformning. Många har obeliskformade stenar och några smidesstaket. De flesta har huggna stenkanter eller låga häckar. Vattenposterna innesluts av stenskivor som travats på varandra. Marketagerna i sydväst stöttas upp av stenmurar. I östra hörnet finns ett utrymme inbyggt i muren. Sannolikt har utrymmet använts som likkällare. Som tak finns en gjuten betongplatta, belagd med stenpartiväxter. På hörnan finns en relativt sentida plankdörr, överstycket har en svag segmentbåge och bandgångjärn sträcker sig över dörrbladet.
I början av 1800-talet utgick kungliga påbud att begravningsplatser inte skulle förläggas inne i städerna på grund av hälsoskäl och 1815 stiftades av regeringen förbud mot detta. Begravningsplatsen kring Caroli kyrka mitt i staden skulle alltså ersättas och för att lösa problemet ville stadsförsamlingen 1810 anlägga en griftegård utanför staden. Torpa landsförsamling, som delade kyrka med Borås stad, ville dock behålla sin gamla kyrkogård vilket gjorde att beslut i saken sköts på framtiden. Olof Tempelman, professor och arkitekt på Överintendentsämbetet, projekterade en begravningsplats med kapell och stenmur som gillades av stadsförsamlingen 1812 och man enades om anläggandet med landsförsamlingen 1813. Griftegården anlades utanför stadens västra tull vid Varbergsvägen, hägnades och invigdes 1815. Namnet S:t Ansgars griftegård tillkom senare när fler begravningsplatser anlades. Portarna hölls stängda mellan begravningarna. Gravar som skulle förses med stenvårdar eller dylikt anvisades till platser utmed staketet. Begravningsplatsen var fullt utnyttjad redan 1829 och utvidgades därför åt söder detta år. Vid koleraepidemin 1834 utvidgades den ytterligare. Fem år senare inköptes den så kallade Borgstenska ängslyckan för vidare expansion. 1887 utvidgades griftegården för sista gången, denna gång åt norr. Staketet som uppfördes runt den ursprungliga griftegården, ersattes efterhand av en stenmur på den sida som vette åt den dåvarande landsvägen.

S:t Ansgars gravkapell är idag inte i bruk och man diskuterar för närvarande vilken dess framtida funktion skall bli.
Griftegården invigdes 1815 och S:t Ansgars gravkapell av gult tegel uppfördes 1879 i liv med gränsmuren, centralt på den sydöstra sidan av begravningsplatsen. Griftegården hägnas av stenmurar som började uppföras 1832; åt väster murade i bruk med bredare bas och åt öster huvudsakligen en jämnbred kallmur. Tomten sluttar ned åt sydväst och längs denna sida har cement gjutits ovanpå stenmuren. Södra halvan, samt över hörnet åt öster, hägnas av Gunnebostängsel.
I nordväst finns en asfalterad väg upp till huvudentrén med en hög, tvåbladig järngrind från 1836, flankerad av höga grindstolpar från 1839 av huggen granit med klot på toppen. På båda sidor finns lägre, enkla grindar från 1839. Deras stolpar ritades av E. N. Memsen, men stenhuggararbetet blev inte godkänt förrän 1842. (Memsen hade även ritat två alternativ till gravkor 1834 som bordlagts.) Grindarna är svartmålade och har pilar upptill. Handelsmannen A. M. Salmenius ritade och bekostade dem 1833. En bred grusad väg leder från grindarna rakt fram till kapellet. Vid dess östra sida finns en smidesgrind med årtalet 1748 angivet, tillverkad av Peter Hummelbeck. Den har flyttat hit från den gamla kyrkogården vid Caroli kyrka. Grinden är hängd i sentida stålstolpar och har åtskilliga lager färg på sig. Den är nu målad i en mörkt blågrön nyans. En nyare grind finns också i trådstängslet söder om kapellet.
Höga träd växer med oregelbunden placering över hela begravningsplatsen, lönn, björk, bok och kastanj. Trädplanteringen startades 1817-18 av knappnålsmakare C. H. Pitzell, men vården övertogs sedermera av en trädgårdsmästare. Gravarna är placerade utefter raka gångar som är grusade eller längs nordvästra sidan asfalterade. Variationen är stor på gravarnas utformning. Många har obeliskformade stenar och några smidesstaket. De flesta har huggna stenkanter eller låga häckar. Vattenposterna innesluts av stenskivor som travats på varandra. Marketagerna i sydväst stöttas upp av stenmurar. I östra hörnet finns ett utrymme inbyggt i muren. Sannolikt har utrymmet använts som likkällare. Som tak finns en gjuten betongplatta, belagd med stenpartiväxter. På hörnan finns en relativt sentida plankdörr, överstycket har en svag segmentbåge och bandgångjärn sträcker sig över dörrbladet.
I början av 1800-talet utgick kungliga påbud att begravningsplatser inte skulle förläggas inne i städerna på grund av hälsoskäl och 1815 stiftades av regeringen förbud mot detta. Begravningsplatsen kring Caroli kyrka mitt i staden skulle alltså ersättas och för att lösa problemet ville stadsförsamlingen 1810 anlägga en griftegård utanför staden. Torpa landsförsamling, som delade kyrka med Borås stad, ville dock behålla sin gamla kyrkogård vilket gjorde att beslut i saken sköts på framtiden. Olof Tempelman, professor och arkitekt på Överintendentsämbetet, projekterade en begravningsplats med kapell och stenmur som gillades av stadsförsamlingen 1812 och man enades om anläggandet med landsförsamlingen 1813. Griftegården anlades utanför stadens västra tull vid Varbergsvägen, hägnades och invigdes 1815. Namnet S:t Ansgars griftegård tillkom senare när fler begravningsplatser anlades. Portarna hölls stängda mellan begravningarna. Gravar som skulle förses med stenvårdar eller dylikt anvisades till platser utmed staketet. Begravningsplatsen var fullt utnyttjad redan 1829 och utvidgades därför åt söder detta år. Vid koleraepidemin 1834 utvidgades den ytterligare. Fem år senare inköptes den så kallade Borgstenska ängslyckan för vidare expansion. 1887 utvidgades griftegården för sista gången, denna gång åt norr. Staketet som uppfördes runt den ursprungliga griftegården, ersattes efterhand av en stenmur på den sida som vette åt den dåvarande landsvägen.

S:t Ansgars gravkapell är idag inte i bruk och man diskuterar för närvarande vilken dess framtida funktion skall bli.
Griftegården invigdes 1815 och S:t Ansgars gravkapell av gult tegel uppfördes 1879 i liv med gränsmuren, centralt på den sydöstra sidan av begravningsplatsen. Griftegården hägnas av stenmurar som började uppföras 1832; åt väster murade i bruk med bredare bas och åt öster huvudsakligen en jämnbred kallmur. Tomten sluttar ned åt sydväst och längs denna sida har cement gjutits ovanpå stenmuren. Södra halvan, samt över hörnet åt öster, hägnas av Gunnebostängsel.
I nordväst finns en asfalterad väg upp till huvudentrén med en hög, tvåbladig järngrind från 1836, flankerad av höga grindstolpar från 1839 av huggen granit med klot på toppen. På båda sidor finns lägre, enkla grindar från 1839. Deras stolpar ritades av E. N. Memsen, men stenhuggararbetet blev inte godkänt förrän 1842. (Memsen hade även ritat två alternativ till gravkor 1834 som bordlagts.) Grindarna är svartmålade och har pilar upptill. Handelsmannen A. M. Salmenius ritade och bekostade dem 1833. En bred grusad väg leder från grindarna rakt fram till kapellet. Vid dess östra sida finns en smidesgrind med årtalet 1748 angivet, tillverkad av Peter Hummelbeck. Den har flyttat hit från den gamla kyrkogården vid Caroli kyrka. Grinden är hängd i sentida stålstolpar och har åtskilliga lager färg på sig. Den är nu målad i en mörkt blågrön nyans. En nyare grind finns också i trådstängslet söder om kapellet.
Höga träd växer med oregelbunden placering över hela begravningsplatsen, lönn, björk, bok och kastanj. Trädplanteringen startades 1817-18 av knappnålsmakare C. H. Pitzell, men vården övertogs sedermera av en trädgårdsmästare. Gravarna är placerade utefter raka gångar som är grusade eller längs nordvästra sidan asfalterade. Variationen är stor på gravarnas utformning. Många har obeliskformade stenar och några smidesstaket. De flesta har huggna stenkanter eller låga häckar. Vattenposterna innesluts av stenskivor som travats på varandra. Marketagerna i sydväst stöttas upp av stenmurar. I östra hörnet finns ett utrymme inbyggt i muren. Sannolikt har utrymmet använts som likkällare. Som tak finns en gjuten betongplatta, belagd med stenpartiväxter. På hörnan finns en relativt sentida plankdörr, överstycket har en svag segmentbåge och bandgångjärn sträcker sig över dörrbladet.
I början av 1800-talet utgick kungliga påbud att begravningsplatser inte skulle förläggas inne i städerna på grund av hälsoskäl och 1815 stiftades av regeringen förbud mot detta. Begravningsplatsen kring Caroli kyrka mitt i staden skulle alltså ersättas och för att lösa problemet ville stadsförsamlingen 1810 anlägga en griftegård utanför staden. Torpa landsförsamling, som delade kyrka med Borås stad, ville dock behålla sin gamla kyrkogård vilket gjorde att beslut i saken sköts på framtiden. Olof Tempelman, professor och arkitekt på Överintendentsämbetet, projekterade en begravningsplats med kapell och stenmur som gillades av stadsförsamlingen 1812 och man enades om anläggandet med landsförsamlingen 1813. Griftegården anlades utanför stadens västra tull vid Varbergsvägen, hägnades och invigdes 1815. Namnet S:t Ansgars griftegård tillkom senare när fler begravningsplatser anlades. Portarna hölls stängda mellan begravningarna. Gravar som skulle förses med stenvårdar eller dylikt anvisades till platser utmed staketet. Begravningsplatsen var fullt utnyttjad redan 1829 och utvidgades därför åt söder detta år. Vid koleraepidemin 1834 utvidgades den ytterligare. Fem år senare inköptes den så kallade Borgstenska ängslyckan för vidare expansion. 1887 utvidgades griftegården för sista gången, denna gång åt norr. Staketet som uppfördes runt den ursprungliga griftegården, ersattes efterhand av en stenmur på den sida som vette åt den dåvarande landsvägen.

S:t Ansgars gravkapell är idag inte i bruk och man diskuterar för närvarande vilken dess framtida funktion skall bli.
Griftegården invigdes 1815 och S:t Ansgars gravkapell av gult tegel uppfördes 1879 i liv med gränsmuren, centralt på den sydöstra sidan av begravningsplatsen. Griftegården hägnas av stenmurar som började uppföras 1832; åt väster murade i bruk med bredare bas och åt öster huvudsakligen en jämnbred kallmur. Tomten sluttar ned åt sydväst och längs denna sida har cement gjutits ovanpå stenmuren. Södra halvan, samt över hörnet åt öster, hägnas av Gunnebostängsel.
I nordväst finns en asfalterad väg upp till huvudentrén med en hög, tvåbladig järngrind från 1836, flankerad av höga grindstolpar från 1839 av huggen granit med klot på toppen. På båda sidor finns lägre, enkla grindar från 1839. Deras stolpar ritades av E. N. Memsen, men stenhuggararbetet blev inte godkänt förrän 1842. (Memsen hade även ritat två alternativ till gravkor 1834 som bordlagts.) Grindarna är svartmålade och har pilar upptill. Handelsmannen A. M. Salmenius ritade och bekostade dem 1833. En bred grusad väg leder från grindarna rakt fram till kapellet. Vid dess östra sida finns en smidesgrind med årtalet 1748 angivet, tillverkad av Peter Hummelbeck. Den har flyttat hit från den gamla kyrkogården vid Caroli kyrka. Grinden är hängd i sentida stålstolpar och har åtskilliga lager färg på sig. Den är nu målad i en mörkt blågrön nyans. En nyare grind finns också i trådstängslet söder om kapellet.
Höga träd växer med oregelbunden placering över hela begravningsplatsen, lönn, björk, bok och kastanj. Trädplanteringen startades 1817-18 av knappnålsmakare C. H. Pitzell, men vården övertogs sedermera av en trädgårdsmästare. Gravarna är placerade utefter raka gångar som är grusade eller längs nordvästra sidan asfalterade. Variationen är stor på gravarnas utformning. Många har obeliskformade stenar och några smidesstaket. De flesta har huggna stenkanter eller låga häckar. Vattenposterna innesluts av stenskivor som travats på varandra. Marketagerna i sydväst stöttas upp av stenmurar. I östra hörnet finns ett utrymme inbyggt i muren. Sannolikt har utrymmet använts som likkällare. Som tak finns en gjuten betongplatta, belagd med stenpartiväxter. På hörnan finns en relativt sentida plankdörr, överstycket har en svag segmentbåge och bandgångjärn sträcker sig över dörrbladet.
I början av 1800-talet utgick kungliga påbud att begravningsplatser inte skulle förläggas inne i städerna på grund av hälsoskäl och 1815 stiftades av regeringen förbud mot detta. Begravningsplatsen kring Caroli kyrka mitt i staden skulle alltså ersättas och för att lösa problemet ville stadsförsamlingen 1810 anlägga en griftegård utanför staden. Torpa landsförsamling, som delade kyrka med Borås stad, ville dock behålla sin gamla kyrkogård vilket gjorde att beslut i saken sköts på framtiden. Olof Tempelman, professor och arkitekt på Överintendentsämbetet, projekterade en begravningsplats med kapell och stenmur som gillades av stadsförsamlingen 1812 och man enades om anläggandet med landsförsamlingen 1813. Griftegården anlades utanför stadens västra tull vid Varbergsvägen, hägnades och invigdes 1815. Namnet S:t Ansgars griftegård tillkom senare när fler begravningsplatser anlades. Portarna hölls stängda mellan begravningarna. Gravar som skulle förses med stenvårdar eller dylikt anvisades till platser utmed staketet. Begravningsplatsen var fullt utnyttjad redan 1829 och utvidgades därför åt söder detta år. Vid koleraepidemin 1834 utvidgades den ytterligare. Fem år senare inköptes den så kallade Borgstenska ängslyckan för vidare expansion. 1887 utvidgades griftegården för sista gången, denna gång åt norr. Staketet som uppfördes runt den ursprungliga griftegården, ersattes efterhand av en stenmur på den sida som vette åt den dåvarande landsvägen.

S:t Ansgars gravkapell är idag inte i bruk och man diskuterar för närvarande vilken dess framtida funktion skall bli.
Griftegården invigdes 1815 och S:t Ansgars gravkapell av gult tegel uppfördes 1879 i liv med gränsmuren, centralt på den sydöstra sidan av begravningsplatsen. Griftegården hägnas av stenmurar som började uppföras 1832; åt väster murade i bruk med bredare bas och åt öster huvudsakligen en jämnbred kallmur. Tomten sluttar ned åt sydväst och längs denna sida har cement gjutits ovanpå stenmuren. Södra halvan, samt över hörnet åt öster, hägnas av Gunnebostängsel.
I nordväst finns en asfalterad väg upp till huvudentrén med en hög, tvåbladig järngrind från 1836, flankerad av höga grindstolpar från 1839 av huggen granit med klot på toppen. På båda sidor finns lägre, enkla grindar från 1839. Deras stolpar ritades av E. N. Memsen, men stenhuggararbetet blev inte godkänt förrän 1842. (Memsen hade även ritat två alternativ till gravkor 1834 som bordlagts.) Grindarna är svartmålade och har pilar upptill. Handelsmannen A. M. Salmenius ritade och bekostade dem 1833. En bred grusad väg leder från grindarna rakt fram till kapellet. Vid dess östra sida finns en smidesgrind med årtalet 1748 angivet, tillverkad av Peter Hummelbeck. Den har flyttat hit från den gamla kyrkogården vid Caroli kyrka. Grinden är hängd i sentida stålstolpar och har åtskilliga lager färg på sig. Den är nu målad i en mörkt blågrön nyans. En nyare grind finns också i trådstängslet söder om kapellet.
Höga träd växer med oregelbunden placering över hela begravningsplatsen, lönn, björk, bok och kastanj. Trädplanteringen startades 1817-18 av knappnålsmakare C. H. Pitzell, men vården övertogs sedermera av en trädgårdsmästare. Gravarna är placerade utefter raka gångar som är grusade eller längs nordvästra sidan asfalterade. Variationen är stor på gravarnas utformning. Många har obeliskformade stenar och några smidesstaket. De flesta har huggna stenkanter eller låga häckar. Vattenposterna innesluts av stenskivor som travats på varandra. Marketagerna i sydväst stöttas upp av stenmurar. I östra hörnet finns ett utrymme inbyggt i muren. Sannolikt har utrymmet använts som likkällare. Som tak finns en gjuten betongplatta, belagd med stenpartiväxter. På hörnan finns en relativt sentida plankdörr, överstycket har en svag segmentbåge och bandgångjärn sträcker sig över dörrbladet.
I början av 1800-talet utgick kungliga påbud att begravningsplatser inte skulle förläggas inne i städerna på grund av hälsoskäl och 1815 stiftades av regeringen förbud mot detta. Begravningsplatsen kring Caroli kyrka mitt i staden skulle alltså ersättas och för att lösa problemet ville stadsförsamlingen 1810 anlägga en griftegård utanför staden. Torpa landsförsamling, som delade kyrka med Borås stad, ville dock behålla sin gamla kyrkogård vilket gjorde att beslut i saken sköts på framtiden. Olof Tempelman, professor och arkitekt på Överintendentsämbetet, projekterade en begravningsplats med kapell och stenmur som gillades av stadsförsamlingen 1812 och man enades om anläggandet med landsförsamlingen 1813. Griftegården anlades utanför stadens västra tull vid Varbergsvägen, hägnades och invigdes 1815. Namnet S:t Ansgars griftegård tillkom senare när fler begravningsplatser anlades. Portarna hölls stängda mellan begravningarna. Gravar som skulle förses med stenvårdar eller dylikt anvisades till platser utmed staketet. Begravningsplatsen var fullt utnyttjad redan 1829 och utvidgades därför åt söder detta år. Vid koleraepidemin 1834 utvidgades den ytterligare. Fem år senare inköptes den så kallade Borgstenska ängslyckan för vidare expansion. 1887 utvidgades griftegården för sista gången, denna gång åt norr. Staketet som uppfördes runt den ursprungliga griftegården, ersattes efterhand av en stenmur på den sida som vette åt den dåvarande landsvägen.

S:t Ansgars gravkapell är idag inte i bruk och man diskuterar för närvarande vilken dess framtida funktion skall bli.
Griftegården invigdes 1815 och S:t Ansgars gravkapell av gult tegel uppfördes 1879 i liv med gränsmuren, centralt på den sydöstra sidan av begravningsplatsen. Griftegården hägnas av stenmurar som började uppföras 1832; åt väster murade i bruk med bredare bas och åt öster huvudsakligen en jämnbred kallmur. Tomten sluttar ned åt sydväst och längs denna sida har cement gjutits ovanpå stenmuren. Södra halvan, samt över hörnet åt öster, hägnas av Gunnebostängsel.
I nordväst finns en asfalterad väg upp till huvudentrén med en hög, tvåbladig järngrind från 1836, flankerad av höga grindstolpar från 1839 av huggen granit med klot på toppen. På båda sidor finns lägre, enkla grindar från 1839. Deras stolpar ritades av E. N. Memsen, men stenhuggararbetet blev inte godkänt förrän 1842. (Memsen hade även ritat två alternativ till gravkor 1834 som bordlagts.) Grindarna är svartmålade och har pilar upptill. Handelsmannen A. M. Salmenius ritade och bekostade dem 1833. En bred grusad väg leder från grindarna rakt fram till kapellet. Vid dess östra sida finns en smidesgrind med årtalet 1748 angivet, tillverkad av Peter Hummelbeck. Den har flyttat hit från den gamla kyrkogården vid Caroli kyrka. Grinden är hängd i sentida stålstolpar och har åtskilliga lager färg på sig. Den är nu målad i en mörkt blågrön nyans. En nyare grind finns också i trådstängslet söder om kapellet.
Höga träd växer med oregelbunden placering över hela begravningsplatsen, lönn, björk, bok och kastanj. Trädplanteringen startades 1817-18 av knappnålsmakare C. H. Pitzell, men vården övertogs sedermera av en trädgårdsmästare. Gravarna är placerade utefter raka gångar som är grusade eller längs nordvästra sidan asfalterade. Variationen är stor på gravarnas utformning. Många har obeliskformade stenar och några smidesstaket. De flesta har huggna stenkanter eller låga häckar. Vattenposterna innesluts av stenskivor som travats på varandra. Marketagerna i sydväst stöttas upp av stenmurar. I östra hörnet finns ett utrymme inbyggt i muren. Sannolikt har utrymmet använts som likkällare. Som tak finns en gjuten betongplatta, belagd med stenpartiväxter. På hörnan finns en relativt sentida plankdörr, överstycket har en svag segmentbåge och bandgångjärn sträcker sig över dörrbladet.
I början av 1800-talet utgick kungliga påbud att begravningsplatser inte skulle förläggas inne i städerna på grund av hälsoskäl och 1815 stiftades av regeringen förbud mot detta. Begravningsplatsen kring Caroli kyrka mitt i staden skulle alltså ersättas och för att lösa problemet ville stadsförsamlingen 1810 anlägga en griftegård utanför staden. Torpa landsförsamling, som delade kyrka med Borås stad, ville dock behålla sin gamla kyrkogård vilket gjorde att beslut i saken sköts på framtiden. Olof Tempelman, professor och arkitekt på Överintendentsämbetet, projekterade en begravningsplats med kapell och stenmur som gillades av stadsförsamlingen 1812 och man enades om anläggandet med landsförsamlingen 1813. Griftegården anlades utanför stadens västra tull vid Varbergsvägen, hägnades och invigdes 1815. Namnet S:t Ansgars griftegård tillkom senare när fler begravningsplatser anlades. Portarna hölls stängda mellan begravningarna. Gravar som skulle förses med stenvårdar eller dylikt anvisades till platser utmed staketet. Begravningsplatsen var fullt utnyttjad redan 1829 och utvidgades därför åt söder detta år. Vid koleraepidemin 1834 utvidgades den ytterligare. Fem år senare inköptes den så kallade Borgstenska ängslyckan för vidare expansion. 1887 utvidgades griftegården för sista gången, denna gång åt norr. Staketet som uppfördes runt den ursprungliga griftegården, ersattes efterhand av en stenmur på den sida som vette åt den dåvarande landsvägen.

S:t Ansgars gravkapell är idag inte i bruk och man diskuterar för närvarande vilken dess framtida funktion skall bli.
Griftegården invigdes 1815 och S:t Ansgars gravkapell av gult tegel uppfördes 1879 i liv med gränsmuren, centralt på den sydöstra sidan av begravningsplatsen. Griftegården hägnas av stenmurar som började uppföras 1832; åt väster murade i bruk med bredare bas och åt öster huvudsakligen en jämnbred kallmur. Tomten sluttar ned åt sydväst och längs denna sida har cement gjutits ovanpå stenmuren. Södra halvan, samt över hörnet åt öster, hägnas av Gunnebostängsel.
I nordväst finns en asfalterad väg upp till huvudentrén med en hög, tvåbladig järngrind från 1836, flankerad av höga grindstolpar från 1839 av huggen granit med klot på toppen. På båda sidor finns lägre, enkla grindar från 1839. Deras stolpar ritades av E. N. Memsen, men stenhuggararbetet blev inte godkänt förrän 1842. (Memsen hade även ritat två alternativ till gravkor 1834 som bordlagts.) Grindarna är svartmålade och har pilar upptill. Handelsmannen A. M. Salmenius ritade och bekostade dem 1833. En bred grusad väg leder från grindarna rakt fram till kapellet. Vid dess östra sida finns en smidesgrind med årtalet 1748 angivet, tillverkad av Peter Hummelbeck. Den har flyttat hit från den gamla kyrkogården vid Caroli kyrka. Grinden är hängd i sentida stålstolpar och har åtskilliga lager färg på sig. Den är nu målad i en mörkt blågrön nyans. En nyare grind finns också i trådstängslet söder om kapellet.
Höga träd växer med oregelbunden placering över hela begravningsplatsen, lönn, björk, bok och kastanj. Trädplanteringen startades 1817-18 av knappnålsmakare C. H. Pitzell, men vården övertogs sedermera av en trädgårdsmästare. Gravarna är placerade utefter raka gångar som är grusade eller längs nordvästra sidan asfalterade. Variationen är stor på gravarnas utformning. Många har obeliskformade stenar och några smidesstaket. De flesta har huggna stenkanter eller låga häckar. Vattenposterna innesluts av stenskivor som travats på varandra. Marketagerna i sydväst stöttas upp av stenmurar. I östra hörnet finns ett utrymme inbyggt i muren. Sannolikt har utrymmet använts som likkällare. Som tak finns en gjuten betongplatta, belagd med stenpartiväxter. På hörnan finns en relativt sentida plankdörr, överstycket har en svag segmentbåge och bandgångjärn sträcker sig över dörrbladet.
I början av 1800-talet utgick kungliga påbud att begravningsplatser inte skulle förläggas inne i städerna på grund av hälsoskäl och 1815 stiftades av regeringen förbud mot detta. Begravningsplatsen kring Caroli kyrka mitt i staden skulle alltså ersättas och för att lösa problemet ville stadsförsamlingen 1810 anlägga en griftegård utanför staden. Torpa landsförsamling, som delade kyrka med Borås stad, ville dock behålla sin gamla kyrkogård vilket gjorde att beslut i saken sköts på framtiden. Olof Tempelman, professor och arkitekt på Överintendentsämbetet, projekterade en begravningsplats med kapell och stenmur som gillades av stadsförsamlingen 1812 och man enades om anläggandet med landsförsamlingen 1813. Griftegården anlades utanför stadens västra tull vid Varbergsvägen, hägnades och invigdes 1815. Namnet S:t Ansgars griftegård tillkom senare när fler begravningsplatser anlades. Portarna hölls stängda mellan begravningarna. Gravar som skulle förses med stenvårdar eller dylikt anvisades till platser utmed staketet. Begravningsplatsen var fullt utnyttjad redan 1829 och utvidgades därför åt söder detta år. Vid koleraepidemin 1834 utvidgades den ytterligare. Fem år senare inköptes den så kallade Borgstenska ängslyckan för vidare expansion. 1887 utvidgades griftegården för sista gången, denna gång åt norr. Staketet som uppfördes runt den ursprungliga griftegården, ersattes efterhand av en stenmur på den sida som vette åt den dåvarande landsvägen.

S:t Ansgars gravkapell är idag inte i bruk och man diskuterar för närvarande vilken dess framtida funktion skall bli.
Griftegården invigdes 1815 och S:t Ansgars gravkapell av gult tegel uppfördes 1879 i liv med gränsmuren, centralt på den sydöstra sidan av begravningsplatsen. Griftegården hägnas av stenmurar som började uppföras 1832; åt väster murade i bruk med bredare bas och åt öster huvudsakligen en jämnbred kallmur. Tomten sluttar ned åt sydväst och längs denna sida har cement gjutits ovanpå stenmuren. Södra halvan, samt över hörnet åt öster, hägnas av Gunnebostängsel.
I nordväst finns en asfalterad väg upp till huvudentrén med en hög, tvåbladig järngrind från 1836, flankerad av höga grindstolpar från 1839 av huggen granit med klot på toppen. På båda sidor finns lägre, enkla grindar från 1839. Deras stolpar ritades av E. N. Memsen, men stenhuggararbetet blev inte godkänt förrän 1842. (Memsen hade även ritat två alternativ till gravkor 1834 som bordlagts.) Grindarna är svartmålade och har pilar upptill. Handelsmannen A. M. Salmenius ritade och bekostade dem 1833. En bred grusad väg leder från grindarna rakt fram till kapellet. Vid dess östra sida finns en smidesgrind med årtalet 1748 angivet, tillverkad av Peter Hummelbeck. Den har flyttat hit från den gamla kyrkogården vid Caroli kyrka. Grinden är hängd i sentida stålstolpar och har åtskilliga lager färg på sig. Den är nu målad i en mörkt blågrön nyans. En nyare grind finns också i trådstängslet söder om kapellet.
Höga träd växer med oregelbunden placering över hela begravningsplatsen, lönn, björk, bok och kastanj. Trädplanteringen startades 1817-18 av knappnålsmakare C. H. Pitzell, men vården övertogs sedermera av en trädgårdsmästare. Gravarna är placerade utefter raka gångar som är grusade eller längs nordvästra sidan asfalterade. Variationen är stor på gravarnas utformning. Många har obeliskformade stenar och några smidesstaket. De flesta har huggna stenkanter eller låga häckar. Vattenposterna innesluts av stenskivor som travats på varandra. Marketagerna i sydväst stöttas upp av stenmurar. I östra hörnet finns ett utrymme inbyggt i muren. Sannolikt har utrymmet använts som likkällare. Som tak finns en gjuten betongplatta, belagd med stenpartiväxter. På hörnan finns en relativt sentida plankdörr, överstycket har en svag segmentbåge och bandgångjärn sträcker sig över dörrbladet.
I början av 1800-talet utgick kungliga påbud att begravningsplatser inte skulle förläggas inne i städerna på grund av hälsoskäl och 1815 stiftades av regeringen förbud mot detta. Begravningsplatsen kring Caroli kyrka mitt i staden skulle alltså ersättas och för att lösa problemet ville stadsförsamlingen 1810 anlägga en griftegård utanför staden. Torpa landsförsamling, som delade kyrka med Borås stad, ville dock behålla sin gamla kyrkogård vilket gjorde att beslut i saken sköts på framtiden. Olof Tempelman, professor och arkitekt på Överintendentsämbetet, projekterade en begravningsplats med kapell och stenmur som gillades av stadsförsamlingen 1812 och man enades om anläggandet med landsförsamlingen 1813. Griftegården anlades utanför stadens västra tull vid Varbergsvägen, hägnades och invigdes 1815. Namnet S:t Ansgars griftegård tillkom senare när fler begravningsplatser anlades. Portarna hölls stängda mellan begravningarna. Gravar som skulle förses med stenvårdar eller dylikt anvisades till platser utmed staketet. Begravningsplatsen var fullt utnyttjad redan 1829 och utvidgades därför åt söder detta år. Vid koleraepidemin 1834 utvidgades den ytterligare. Fem år senare inköptes den så kallade Borgstenska ängslyckan för vidare expansion. 1887 utvidgades griftegården för sista gången, denna gång åt norr. Staketet som uppfördes runt den ursprungliga griftegården, ersattes efterhand av en stenmur på den sida som vette åt den dåvarande landsvägen.

S:t Ansgars gravkapell är idag inte i bruk och man diskuterar för närvarande vilken dess framtida funktion skall bli.
Griftegården invigdes 1815 och S:t Ansgars gravkapell av gult tegel uppfördes 1879 i liv med gränsmuren, centralt på den sydöstra sidan av begravningsplatsen. Griftegården hägnas av stenmurar som började uppföras 1832; åt väster murade i bruk med bredare bas och åt öster huvudsakligen en jämnbred kallmur. Tomten sluttar ned åt sydväst och längs denna sida har cement gjutits ovanpå stenmuren. Södra halvan, samt över hörnet åt öster, hägnas av Gunnebostängsel.
I nordväst finns en asfalterad väg upp till huvudentrén med en hög, tvåbladig järngrind från 1836, flankerad av höga grindstolpar från 1839 av huggen granit med klot på toppen. På båda sidor finns lägre, enkla grindar från 1839. Deras stolpar ritades av E. N. Memsen, men stenhuggararbetet blev inte godkänt förrän 1842. (Memsen hade även ritat två alternativ till gravkor 1834 som bordlagts.) Grindarna är svartmålade och har pilar upptill. Handelsmannen A. M. Salmenius ritade och bekostade dem 1833. En bred grusad väg leder från grindarna rakt fram till kapellet. Vid dess östra sida finns en smidesgrind med årtalet 1748 angivet, tillverkad av Peter Hummelbeck. Den har flyttat hit från den gamla kyrkogården vid Caroli kyrka. Grinden är hängd i sentida stålstolpar och har åtskilliga lager färg på sig. Den är nu målad i en mörkt blågrön nyans. En nyare grind finns också i trådstängslet söder om kapellet.
Höga träd växer med oregelbunden placering över hela begravningsplatsen, lönn, björk, bok och kastanj. Trädplanteringen startades 1817-18 av knappnålsmakare C. H. Pitzell, men vården övertogs sedermera av en trädgårdsmästare. Gravarna är placerade utefter raka gångar som är grusade eller längs nordvästra sidan asfalterade. Variationen är stor på gravarnas utformning. Många har obeliskformade stenar och några smidesstaket. De flesta har huggna stenkanter eller låga häckar. Vattenposterna innesluts av stenskivor som travats på varandra. Marketagerna i sydväst stöttas upp av stenmurar. I östra hörnet finns ett utrymme inbyggt i muren. Sannolikt har utrymmet använts som likkällare. Som tak finns en gjuten betongplatta, belagd med stenpartiväxter. På hörnan finns en relativt sentida plankdörr, överstycket har en svag segmentbåge och bandgångjärn sträcker sig över dörrbladet.
I början av 1800-talet utgick kungliga påbud att begravningsplatser inte skulle förläggas inne i städerna på grund av hälsoskäl och 1815 stiftades av regeringen förbud mot detta. Begravningsplatsen kring Caroli kyrka mitt i staden skulle alltså ersättas och för att lösa problemet ville stadsförsamlingen 1810 anlägga en griftegård utanför staden. Torpa landsförsamling, som delade kyrka med Borås stad, ville dock behålla sin gamla kyrkogård vilket gjorde att beslut i saken sköts på framtiden. Olof Tempelman, professor och arkitekt på Överintendentsämbetet, projekterade en begravningsplats med kapell och stenmur som gillades av stadsförsamlingen 1812 och man enades om anläggandet med landsförsamlingen 1813. Griftegården anlades utanför stadens västra tull vid Varbergsvägen, hägnades och invigdes 1815. Namnet S:t Ansgars griftegård tillkom senare när fler begravningsplatser anlades. Portarna hölls stängda mellan begravningarna. Gravar som skulle förses med stenvårdar eller dylikt anvisades till platser utmed staketet. Begravningsplatsen var fullt utnyttjad redan 1829 och utvidgades därför åt söder detta år. Vid koleraepidemin 1834 utvidgades den ytterligare. Fem år senare inköptes den så kallade Borgstenska ängslyckan för vidare expansion. 1887 utvidgades griftegården för sista gången, denna gång åt norr. Staketet som uppfördes runt den ursprungliga griftegården, ersattes efterhand av en stenmur på den sida som vette åt den dåvarande landsvägen.

S:t Ansgars gravkapell är idag inte i bruk och man diskuterar för närvarande vilken dess framtida funktion skall bli.
Griftegården invigdes 1815 och S:t Ansgars gravkapell av gult tegel uppfördes 1879 i liv med gränsmuren, centralt på den sydöstra sidan av begravningsplatsen. Griftegården hägnas av stenmurar som började uppföras 1832; åt väster murade i bruk med bredare bas och åt öster huvudsakligen en jämnbred kallmur. Tomten sluttar ned åt sydväst och längs denna sida har cement gjutits ovanpå stenmuren. Södra halvan, samt över hörnet åt öster, hägnas av Gunnebostängsel.
I nordväst finns en asfalterad väg upp till huvudentrén med en hög, tvåbladig järngrind från 1836, flankerad av höga grindstolpar från 1839 av huggen granit med klot på toppen. På båda sidor finns lägre, enkla grindar från 1839. Deras stolpar ritades av E. N. Memsen, men stenhuggararbetet blev inte godkänt förrän 1842. (Memsen hade även ritat två alternativ till gravkor 1834 som bordlagts.) Grindarna är svartmålade och har pilar upptill. Handelsmannen A. M. Salmenius ritade och bekostade dem 1833. En bred grusad väg leder från grindarna rakt fram till kapellet. Vid dess östra sida finns en smidesgrind med årtalet 1748 angivet, tillverkad av Peter Hummelbeck. Den har flyttat hit från den gamla kyrkogården vid Caroli kyrka. Grinden är hängd i sentida stålstolpar och har åtskilliga lager färg på sig. Den är nu målad i en mörkt blågrön nyans. En nyare grind finns också i trådstängslet söder om kapellet.
Höga träd växer med oregelbunden placering över hela begravningsplatsen, lönn, björk, bok och kastanj. Trädplanteringen startades 1817-18 av knappnålsmakare C. H. Pitzell, men vården övertogs sedermera av en trädgårdsmästare. Gravarna är placerade utefter raka gångar som är grusade eller längs nordvästra sidan asfalterade. Variationen är stor på gravarnas utformning. Många har obeliskformade stenar och några smidesstaket. De flesta har huggna stenkanter eller låga häckar. Vattenposterna innesluts av stenskivor som travats på varandra. Marketagerna i sydväst stöttas upp av stenmurar. I östra hörnet finns ett utrymme inbyggt i muren. Sannolikt har utrymmet använts som likkällare. Som tak finns en gjuten betongplatta, belagd med stenpartiväxter. På hörnan finns en relativt sentida plankdörr, överstycket har en svag segmentbåge och bandgångjärn sträcker sig över dörrbladet.
I början av 1800-talet utgick kungliga påbud att begravningsplatser inte skulle förläggas inne i städerna på grund av hälsoskäl och 1815 stiftades av regeringen förbud mot detta. Begravningsplatsen kring Caroli kyrka mitt i staden skulle alltså ersättas och för att lösa problemet ville stadsförsamlingen 1810 anlägga en griftegård utanför staden. Torpa landsförsamling, som delade kyrka med Borås stad, ville dock behålla sin gamla kyrkogård vilket gjorde att beslut i saken sköts på framtiden. Olof Tempelman, professor och arkitekt på Överintendentsämbetet, projekterade en begravningsplats med kapell och stenmur som gillades av stadsförsamlingen 1812 och man enades om anläggandet med landsförsamlingen 1813. Griftegården anlades utanför stadens västra tull vid Varbergsvägen, hägnades och invigdes 1815. Namnet S:t Ansgars griftegård tillkom senare när fler begravningsplatser anlades. Portarna hölls stängda mellan begravningarna. Gravar som skulle förses med stenvårdar eller dylikt anvisades till platser utmed staketet. Begravningsplatsen var fullt utnyttjad redan 1829 och utvidgades därför åt söder detta år. Vid koleraepidemin 1834 utvidgades den ytterligare. Fem år senare inköptes den så kallade Borgstenska ängslyckan för vidare expansion. 1887 utvidgades griftegården för sista gången, denna gång åt norr. Staketet som uppfördes runt den ursprungliga griftegården, ersattes efterhand av en stenmur på den sida som vette åt den dåvarande landsvägen.