ERSKA KYRKA

Kyrkogården runt Erska kyrka från 1886 stammar från medeltiden och detta är sannolikt den tredje kyrkan på platsen. Den är centralt placerad i västra delen och i sydöstra hörnet står ett bårhus samtida med kyrkan. I nordöst finns en ruin av ett gammalt gravkor som var förbundet med den föregående kyrkan. Kyrkogården är vidsträckt och hägnas av kallmurar med flat ovansida. Marken sluttar ned mot öster. Utanför murarna i söder och öster är en utvidgning från 1988 som hägnas av lövhäckar, även runt kvarteren. På det området växer höga tallar. Längs utsidan av södra muren är en gång av kalkstenshällar. I övrigt är de få gångarna grusbelagda. Runt kyrkan är en vid grusyta. Höga ekar är spridda över kyrkogården och står i en ring runt kyrkan. Tillsammans med omgivande skog formas en grön rofylld oas eftersom ingen bebyggelse är synlig från kyrkan. Vegetationen ger närmast ett intryck av en skogskyrkogård, särskilt som gräsmattorna inte indelas i kvarter. Gravvårdarna står jämt fördelade över hela kyrkogården i rader. Två större ursprungliga grindpartier är placerade mitt för den sexkantiga kyrkans väst- respektive östfasad. Åt norr går också en rak gång utan muröppning, vilket ger en nästintill symmetrisk indelning, men gången åt söder svänger österut med en krök till det murgrönsbeklädda bårhuset av natursten. Några björkar växer intill bårhuset. Anläggningen har därför en blandad karaktär av den strikta tyska stilen och den mjukare engelskt romantiska.
De ursprungliga pargrindarna i öster och väster är av gråmålat järn med platta raka spjälor med uppochnedvända hjärtan upptill (likadan finns på Magra kyrkogård). Klinkan har ett originellt runt vred. Grindstolparna av huggen sten är spetsade upptill. I söder är den gamla grinden avlägsnad, men smala tuktade stenmäklare med rundade naturstenar ovanpå står kvar. I dess förlängning finns åt söder i den utvidgade delen en enkel grind i stolpar av staplad sten. Därifrån leder en slagen grässtig ned för backen. Nya grindar av förzinkat stål med raka spjälor finns dels åt norr i den nyare delen, dels vid ekonomibyggnaden i ett staket med likadant utseende.
Norra delen ger intryck av att vara den äldsta delen. De äldsta gravstenarna står i norr, där många är obeliskformade och flera har stenram. Ekarna förefaller också ha den högsta åldern i norr, samt vid östra gången där den gamla kyrkan stod. I övrigt är gravstenarna övervägande låga. Ett flertal har formen av ringkors även om de är moderna. I gången från östra grinden är en stentrappa med smidesräcken från 1957, flankerad av två samtida lyktstolpar av äldre modell i svart stål med lykta av glas och plåt av verkmästare Henning Viktorsson, tillverkade på Atena. Vid gången fram till gravkorsruinen står en timvisare av en fyrkantig sandstensskiva med kopparplåtsvisare på en fyrkantig granitpelare med årtalet 1665 inhugget liksom en inskription på latin (Horas non numero visi serenas). Resterna av det underjordiska, så kallade Palbitziska, gravkoret (även kallat Gräfsnäsgraven) från 1623 är idag en åttasidig stenkrans med en gräskulle. Vid ruinens tidigare ingång och förbindelse med gamla kyrkan åt söder står äldre gravstensfragment och på norra sidan är ölandstokar planterade. En åttakantig vattendamm av cement står vid muren nära kullen i öster. 1994 anlades en minneslund av Vara Markkonsult AB.
GRAVKULLEN - Det underjordiska gravkoret uppfördes av familjen Leijonhuvud-Lewenhaupt troligen 1623 då två små barn skulle begravas. Källaren är 28 kvadratmeter med putsat tegelvalv. Friherre Matthias Palbitzki var från Pommern och levde 1623-77 som diplomat och hovman. Han hade låtit föra hem cederträ till sin kista från berget Libanon i "det förlovade landet". Kistan beslogs med rikt ornerad koppar. Gravkoret skänktes 1752 till kyrkan av baron Gustaf Adolf Palbitzki jämte 200 daler och från gården Eskekärr i Magra fem daler årligen för att vårda och skydda byggnaden från förfall. Besiktning skedde i maj varje år. Släkten Gripenstedt, ägarna till Gräfsnäs och Koberg, är också begravda här. Sista gravsättningen skedde 1820. "En dyster gång" ledde då till gravöppningen. Den hade murats igen 1776 eftersom Palbitzki inte trodde att några efterkommande skulle bo på orten, men öppningen togs alltså upp igen. Koret hade haft större fönster förr, men juvelstölder från gravarna föranledde en minskning av ljusöppningarna till gluggar. Besiktningar av gravvalvet utfördes 1876 och 1877. Då noterades en stensarkofag från 1623, en sammetsklädd ekkista, en kopparkista, en kista i vitaktig täljsten samt ytterligare en kista. Plåtar och vapensköldar beskrevs noga. Fanor fanns tidigare i mängd, men då endast stänger till en fana. Ingången var igenmurad men då var det inte länge sedan det funnits en järndörr. Församlingen ville ha ett bårhus över platsen. I samband med den nya kyrkans uppförande gjorde 1888 trädgårdsarkitekt J. J. Sternemann ritningar till en hög åttakantig gravkulle. Ättehögsformen lanserades på Gustav III:s tid och fortlevde vid tiden med nygöticismen och närheten till det förhistoriska gravfältet gjorde en fornnordisk gravhög naturlig, trots att graven var från 1600-talet.
1939 påbörjades en lång process för konserverings- och förstärkningsarbeten på gravkoret. Ett förslag till detta gjordes av arkitekt Ove Leijonhufvud som föreslog ett åttakantigt tak av ekspån eller koppar. Ett annat förslag från samma år av Anders All var mer omfattande med betongvalv över tegelvalvet, uppmurade stödpelare och återställda ljusöppningar och ingång bland annat. Man gjorde en förfrågan till släktföreningen för den grevliga ätten Lewenhaupt om den kunde bevilja medel till en kalkstenstavla med vapen, samt om den kunde ta sig an konserveringsarbetena. Släktföreningens svar kom 1940 genom greve Adam Lewenhaupt som påtalade att restaurering och vård helt torde åligga församlingen. Han motiverade detta med att graven var en gårds-, ej släktgrav, och att endast två Lewenhauptska barn var begravda där. Baron Palbitzky hade dessutom faktiskt donerat gravkoret till kyrkan. Församlingen hade fått ovan nämnda skatt utan att använda den till koret. Diverse vandaliseringar hade skett och dyrbarheter förstörts. Koret hade därtill lämnats oskyddat efter kyrkans rivning. Församlingen anslog medel 1954 men det dröjde ytterligare tio år innan koret öppnades för renovering 11 juni 1964. Man kunde konstatera stor förvirring i koret. Kistorna var fragmentariska och lämningarna spridda. Endast två kistor återstod. Kistfragmenten skulle samlas till en plats och skelettdelarna till en träkista. Korgolvet fylldes med ett sandlager och koret murades igen. 18 augusti 1964 utfördes slutligbesiktningen av arbetet.
DEN ÄLDRE KYRKANS HISTORIA - Den medeltida kyrkan var av trä och enligt Djurklous reseberättelse från 1868 en offerkyrka där de "över Risveden sig ämnande offrat för en lycklig färd över skogen". Den ersattes av en stenkyrka, sannolikt uppförd omkring 1630 eftersom alla "materialier" och hantverkarnas underhåll och lön bekostades av greve Johan Casimir Lejonhufvud med hustrun Sidonia Grip på Raseborg och greven dog 1634. Kyrkan pryddes med takmålningar. Enligt en beskrivning 1868 hade kyrkan ett tornlöst långhus med vapenhus till ingången i söder och ett tresidigt, något smalare kor i öster. Klockstapel av trä fanns med en klocka från 1689, omgjuten 1784. Kyrkans tak och väggar reparerades 1798. Då togs också den mur bort som skiljde kyrkan från gravkoret vid dess östra gavel, och koret fick samma höjd och bredd som kyrkan. Kyrkan hade ett predikstolsaltare som 1868 betecknades vara från "vår" tid och "katederlikt". Det var placerat i koret och av brädpanel, med predikstolen över altaret, prytt med ett snedlagt kors på den raka framsidan. En 1847 skänkt oljetavla med en nattvardsscen förband predikstolen med altarbordet. En avskrankning på båda sidor om predikstolen bildade sakristian. Läktarbröstningen i väster hade apostlamålningar i olja. En inventering 1829 beskrev taket som vitt och runt, alltså troligen tunnvälvt, och att det fanns ett skepp som ljuskrona. Ursprungliga altarprydnader från 1750 och predikstol fanns bevarade. En dopfunt från 1200-talet från den medeltida kyrkan användes. Under koret var den rymliga graven för ägarna till Gräfsnäs och Koberg, med nedgång ungefär mitt i långhuset. 1885 ansökte Kongl. Maj:ts befallningshavande i Elfsborgs län, Mats Zachrison, om att få riva den förfallna kyrkan och fridlysa gravkullarna intill. Den nya kyrkan uppfördes 1885-86. 16 juni 1887 dokumenterades den gamla kyrkan av Fredrik Nordin. Murarna i östra delen var fortfarande kvar medan den västra var riven till grunden. Väggmålningar fanns. Kyrkvärden Karl-Erik Johansson bad Riksantikvarieämbetet att se på kalkmålningar från 1600-talet som blottats när kalkrappningen på de gamla kyrkmurarna genom frost och väta lossnat. Kyrkan revs omkring 1888. En av kyrkklockorna flyttades till den nya kyrkan. Korets läge märktes ut med stenar från kyrkan. Predikstolen förvarades först på folkskolans vind men flyttades till kyrkan före 1920. Den medeltida dopfunten och apostlamålningarna sparades också.

FÖRSAMLING 1995 - ERSKA

BEFOLKNINGSTAL - 1805: 742, 1900: 1155, 1995: 2382

FÖRSAMLINGSHISTORIK - Medeltida socken.

LÄGE OCH OMGIVNING - Kyrkan har ett högt läge, med skolhus, i relativt välbevarad radby. Ingår i riksintresse tillsammans med höggravfält och fossil åkermark. I socknen ligger Gräfsnäs slott, numera ruin. Erska ligger ca 20 km norr om Alingsås.

RASERAD KYRKA / RUIN - I: Den gamla, nu helt raserade kyrkans byggnadshistoria är oviss. Stenkyrka uppfördes troligen under medeltiden. I efterreformatorisk tid ombyggdes kyrkan i öster och erhöll ett tresidigt avslutat korparti med underligande gravvalv. Detta fanns senast 1623, då två minderåriga barn till Sten Lewenhaupt, innehavare av Gräfsnäs, begravdes där. Enligt avbildning från 1867 hade kyrkan ett murat vapenhus i söder, av okänd datering. Gräfsnäsgraven, eller Palbitziska graven som den också kallas, markeras med en 1888 uppkastad jordkulle på kyrkogården.

DEN BEFINTLIGA KYRKANS PLANUTVECKLING - II: Den nuvarande kyrkan uppfördes 1885-87 efter ritningar av arkitekt Emil Viktor Langlet och anses vara en av hans mest välbevarade centralkyrkor. Kyrkan, som är uppförd av gråsten, har sexkantig plan, utan inre murstöd, och centraltorn. Sakristia tillbyggdes öster om koret 1971 efter ritningar av arkitekt Carl-Anders Hernek, vilken därefter ytterligare utvidgats i samband med arkitekt Ture Jangviks restaurering 1991.

EXTERIÖR OCH INTERIÖR - Exteriören är stramt utformad med ett rätvinkligt listverk i låg relief som indelar de vitputsade fasaderna. Fönstren är stickbågiga och placerade i tregrupper. De sex gavlarna pryds av bågfriser. Takmittens breda, glasade lanternin kröns av ett lågt kopparklätt torn. Huvudingången i väster markeras av en framskjutande portalrisalit. Kyrkorummet, med sina snedställda bänkar och sidoläktare, täcks av ett vinklat träpaneltak med ett brett takfönster mot lanterninen. Altarväggen, med sexkantig predikstol, är indragen mot rummets mitt, vilket förstärker centralkyrkokaraktären. Orgel i väster. Vid Jangviks restaurering 1991 återfick inredningen sin ursprungliga färgsättning i grått och brunt.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1995 /Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 2002.

FÖRSAMLING 1995 - ERSKA

BEFOLKNINGSTAL - 1805: 742, 1900: 1155, 1995: 2382

FÖRSAMLINGSHISTORIK - Medeltida socken.

LÄGE OCH OMGIVNING - Kyrkan har ett högt läge, med skolhus, i relativt välbevarad radby. Ingår i riksintresse tillsammans med höggravfält och fossil åkermark. I socknen ligger Gräfsnäs slott, numera ruin. Erska ligger ca 20 km norr om Alingsås.

RASERAD KYRKA / RUIN - I: Den gamla, nu helt raserade kyrkans byggnadshistoria är oviss. Stenkyrka uppfördes troligen under medeltiden. I efterreformatorisk tid ombyggdes kyrkan i öster och erhöll ett tresidigt avslutat korparti med underligande gravvalv. Detta fanns senast 1623, då två minderåriga barn till Sten Lewenhaupt, innehavare av Gräfsnäs, begravdes där. Enligt avbildning från 1867 hade kyrkan ett murat vapenhus i söder, av okänd datering. Gräfsnäsgraven, eller Palbitziska graven som den också kallas, markeras med en 1888 uppkastad jordkulle på kyrkogården.

DEN BEFINTLIGA KYRKANS PLANUTVECKLING - II: Den nuvarande kyrkan uppfördes 1885-87 efter ritningar av arkitekt Emil Viktor Langlet och anses vara en av hans mest välbevarade centralkyrkor. Kyrkan, som är uppförd av gråsten, har sexkantig plan, utan inre murstöd, och centraltorn. Sakristia tillbyggdes öster om koret 1971 efter ritningar av arkitekt Carl-Anders Hernek, vilken därefter ytterligare utvidgats i samband med arkitekt Ture Jangviks restaurering 1991.

EXTERIÖR OCH INTERIÖR - Exteriören är stramt utformad med ett rätvinkligt listverk i låg relief som indelar de vitputsade fasaderna. Fönstren är stickbågiga och placerade i tregrupper. De sex gavlarna pryds av bågfriser. Takmittens breda, glasade lanternin kröns av ett lågt kopparklätt torn. Huvudingången i väster markeras av en framskjutande portalrisalit. Kyrkorummet, med sina snedställda bänkar och sidoläktare, täcks av ett vinklat träpaneltak med ett brett takfönster mot lanterninen. Altarväggen, med sexkantig predikstol, är indragen mot rummets mitt, vilket förstärker centralkyrkokaraktären. Orgel i väster. Vid Jangviks restaurering 1991 återfick inredningen sin ursprungliga färgsättning i grått och brunt.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1995 /Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 2002.