LILLKYRKA KYRKA

Kyrkogårdens historik
Uppgifter om kyrkogårdens historik har i huvudsak hämtats från Östergötlands
länsmuseums topografiska arkiv och bibliotek. Uppgifter om äldre lantmäterikartor är
hämtade från Lantmäteriets webbsida.
Det kan antas att kyrkogården anlades i anslutning till den tidigmedeltida kyrkan, eller
fanns redan då den första stenkyrkan byggdes. Kyrkogårdens mycket ringa omfattning
tyder också på att den aldrig blivit utvidgad. Inga rester av medeltidens begravningar
finns bevarade idag.

Det äldsta bevarade gravmonumentet är istället från 1580, av trä och målat.
Monumentet efterbildar de gravhällar i kalksten som ofta finns bevarade i kyrkornas
golv. Monumentet är efter Anna Ericsdotter, hustru till kyrkoherden Georg Clementis
(Clemendsson), och deras gemensamma barn. Det är mycket ovanligt att så gamla
gravmonument av trä bevarats.

HAeR: LIGGER : BEGRAFWEN : MIN : SALIGE : HUSTRU :
ANNA ERICKSDOTTER : OC AI ´SOMPNADE WTHI
HERRANOM GVDHI THEN 27 IVLII MED SIN DOTTE
ER LISABET : OCH MARGARETA : THEN 9 AUGUSTI : STRA
AC EPFTER ANO 80 QVICQVID ERIT TANDE: MEA
SPES EST VNICA CRS : HV..IC VIVO, HVIC MORIR
CAETERA NICHIL CRRO : GIORGIVUS: CLEMENTIS

Ungefärlig översättning:
Här ligger begraven min saliga hustru Anna Ericsdotter som avsomnade i herren gud
den 27 juli med sin dotter Lisabeth. Och Margareta den 9 augusti, strax efter år 80 och
15 århundraden efter Kristus. Mitt enda hopp är Kristus, för vilken jag lever, för vilken
jag dör. Det övriga rör mig intet, Georg Clementis (Clemendsson).

Clemendsson var kyrkoherde i Lillkyrka fram till 1579, och hade alltså redan avgått då
hela hans familj rycktes bort inom loppet av ett par veckor.

Ingenting finns i övrigt bevarat på kyrkogården av 16- och 1700-talens gravskick.
I Östergötlands länsmuseums arkiv finns anteckningar från sockenstämmoprotokoll
rörande underhåll och åtgärder på bogårdsmuren och portarna utförda under 1700-talet
och det tidiga 1800-talet. Dessa är av Bengt Cnattingius hand.

Av anteckningarna framgår att kyrkomuren skulle vara uppförd 1741-63, trots
anteckning om reparation redan 1702. Detta sammanhänger sannolikt med tidens
språkbruk där man lätt kan uppfatta reparation som nybyggnation.

Uppgifter om muren
1702 omnämns reparation av densamma.
1739 täcks och tjäras sträckan västra muren på sträckan söder om västra porten. Detta
innebär att åtminstone delar av muren varit täckt av en trähuv.
1741 Frö-delen av muren uppmurad, sannolikt den NV delen av muren. Uppgiften visar
att bruket att enskilda gårdar enskilt ansvarade för olika delar av kyrkogårdsmuren var i
bruk också i Lillkyrka.
1742 ringmurshuven repareras på västra muren, norr om västra ingången.
1762 Månestads, Fyrbys och nedre Lundbys andelar av muren uppbyggs, okänt var.
1763 åtgärder på Frö ringmur (NV-delen).
1796 uppgift om reparation av muren.
1820 uppgift om reparationer på större delen av muren.
Uppgifter om portarna
Om portarna, av vilka idag endast de stigluckförsedda västra och södra portarna är i
bruk, uppges att de är nybyggda på 1700-talet. Sannolikt rör det sig om
ombyggnadsarbeten. Den östra porten, vilken idag endast består av en öppning i muren,
bör även den ha varit försedd med en stiglucka eftersom uppgifterna nedan talar om ett
tak som spånlagts och tjärats. Dessutom uppges portens väggar vara rappade och
vitlimmade.

Västra porten
1708 beskrivs porten.
1735 uppges porten vara gjord.
1762 porten uppmurad ånyo (avser stigluckan), ny port insatt (avser träporten).
1764 täckningen (taket) insättes, året efter spånkläds detta och året därefter tjäras taket.
1780 rappas stigluckan.
1781 rödfärgas porten.
Södra porten (kallad likporten)
1697 uppges porten vara gjord.
1739 täcks den med nya brädor.
1749 tjäras taket.
1772 läggs nytt spån.
1781 rödfärgas porten.
Östra porten (idag borttagen)
1735 uppges porten vara gjord.
1741 läggs nya spån.
1743 portmurarna rappas och vitlimmas, huvarna rödfärgas.
1749 förbättrad.
1766 porten uppsätts med tak och resning.
1780 porten rappas.
1794 porten uppsätts ånyo.

Bland övriga uppgifter från samma källa finns angivelse om att 12 askar (sannolikt
trädkrans) och en ek planterades på kyrkogården 1756 av E B Skytte från Runetorp.
Sex gravvårdar från senare delen av 1800-talet finns bevarade på kyrkogården, varav
fyra också står på ursprunglig plats. Den äldsta på plats är från 1873. De två
undanställda går idag inte att läsa, men gravvårdstyperna hör hemma kring 1850-60.
Inga större förändringar av kyrkogården verkar ha genomförts under 18- och 1900-talen.
På häradskartan från 1878 kan en kyrkogård med samma utbredning som idag ses. Ett
flygfoto från 1935 visar en hög trädkrans som döljer det mesta av kyrkogården.
I samband med rivningen av det gamla och uppförandet av det nya vapenhuset kring
1960 togs foton också av kyrkogården av Bengt Cnattingius. Dessa visar att
kyrkogården även då var glest belagd, men att den rymde ett större antal grusgravar än
idag.

Jämfört med gravkartan från 1970-talet är en kortare sträcka grusgång igensådd och
trädkransen under förnyelse.
Lillkyrka kyrka och prästgård
från ett foto i Östergötlands
länsmuseums arkiv, taget 1940.
Bilden visar prästgården i sitt
gamla läge, alldeles intill västra
stigluckan.

Gården har samma läge också på
häradskartan.

Lillkyrka kyrka
Lillkyrka är en medeltida socken och den nuvarande kyrkan uppfördes i slutet av 1100-
talet eller i början av 1200-talet som en romansk stenkyrka med rektangulärt långhus
och absidkor. Hela långhuset och norra kormuren återstår från uppförandetiden. Den
föregicks sannolikt av en träkyrka som enligt professor Erik Lundberg kan ha varit
centrum för den kristna missionen i dessa trakter. Kring år 1500 tillbyggdes en sakristia
i norr och koret förstorades. I början av 1700-talet påbyggdes koret till samma höjd som
långhuset. Fasaderna är vitputsade och det branta sadeltaket är täckt med tegel. En
takryttare byggd av Petter Frimodig 1745 pryder takets västra del och vid västra gaveln
finns ett vapenhus byggt på 1960-talet. Interiören har genom valven och det stiliserade
vegetativa kalkmåleriet en senmedeltida karaktär som tillsammans med den
ålderdomliga inredningen ger kyrkorummet dess prägel.

BESKRIVNING AV KYRKOGÅRDEN
Kyrkogården är mycket liten och har utbredning endast mot söder, öster och väster.
Endast ett gravkvarter innehållande drygt 40 gravvårdar finns. Beläggningen av vårdar
är trots kyrkogårdens ringa storlek gles.

Allmän karaktär
Begravningsplatsen består av tre öppna gräsmattor utan häckar söder om kyrkan,
indelade av grusgångar. Karaktären danas dels av själva storleken på kyrkogården och
dels av den vällagda muren med sina stigluckor i väster och söder och av trädkransen.

Omgärdning
I väster finns en fullmur av gråsten i 3-4 skift. Bredden är ca 0,8 m. Muren är uppförd
av 0,3-0,7 m stora stenar, de största underst. Stora delar av den södra delen av muren är
utrasad i prästgårdens trädgård.
I norr finns en mur av samma karaktär och storlek. Muren delas i två delar av sakristian.
Även här finns rasskador i den nordöstra delen.
Den östra muren är också den uppbyggd på samma sätt. Här finns omfattande
utrasningsskador på utsidan, som också är slybeväxt.
Den södra muren är i bättre skick. Den är närmast stigluckan byggd som halvmur,
medan resten är fullmur av samma storlek och karaktär som övriga murar.
Trädkransen består huvudsakligen av ask och är under föryngring. I väster finns två
unga blodlönnar på ömse om sidor stigluckan. Av trädkransen återstår en äldre och en
ung ask. I norr finns trädkrans bara i den östligaste delen, här växer 1 ung och 1 gammal
ask. I öster finns 2 äldre askar och i söder 2 yngre och 4 äldre askar.
I omgärdningen ingår också ett par häckar. I nordvästra hörnet växer på insidan av
muren en 1 m hög ligusterhäck medan det på insidan av den övriga västmuren växer en
1 m hög häck av ask.

Ingångar
Väster: i västra muren finns en
port med stiglucka. Porten är av
ribbat tjärat trä. Stigluckan är
putsad och har en huva av trä
beklädd med tjärat spåntak.
Portens utseende stämmer således
väldigt väl ihop med de uppgifter
som finns om dess utseende på
1700-talet (se kapitlet om kyrkogårdens
historia ovan).
I öster: få rester efter vad som på 1700-talet verkar ha varit en kalkputsad stiglucka av
samma slag som i väster och söder finns numera kvar. Utgången består bara av en enkel
öppning i muren, genom vilket trädgårdsavfallet tas ut.
I söder: finns en stor vitkalkad stiglucka med dubbelport av tjärat trä. Även denna har
en huv med tjärat spåntak. Även denna har samma utseende som den hade på 1700-talet.

Vegetation
Förutom det som redan beskrivits i kapitlet om omgärdningen står ett nyplanterat träd
också mitt på den östra av de två gräsmattorna söder om kyrkan.

Gångsystem
Samtliga grusgångar är av naturgrus. En gång leder från vardera stigluckan in mot
kyrkan, de är också förbundna med varandra söder om denna. Öster om koret leder en
grusgång ned till södra kyrkmuren. På östra kyrkogårdshalvan finns också en grusgång
längs med södra muren.

Gravvårdstyper
Kyrkogården innehåller inte fler än 40-talet gravvårdar som trots det lilla antalet är av
relativt skiftande karaktär. Gravvårdarna har ett tidsinnehåll mellan 1865 och 2003.
Bland gravvårdarna ingår 4 stenramsgravar, varav 3 fortfarande är grusade. Dessutom
finns ett kors och några höga smala vårdar från sent 1800-tal.
Titlarna på gravvårdarna är relativt typiska för den lantliga miljön. 12 vårdar med titlar
finns. Av dessa är 3 lantbrukare/hemmansägare och 2 är nämndeman. Också 1 inspektor
och 1 godsägare hör hemma i den lantliga miljön. Övriga hör till kyrkans egen sfär.
Kyrkvärdar förekommer 2 gånger och organist 1. Den sista titeln kommer från August
Johanssons gravsten, där det anges att denne varit kommunalordförande mellan 1919
och 1934.

Minneslund
Saknas

Byggnader
Strax utanför västra porten står kyrkans fd
tiondebod. Byggnaden är en traditionell
äldre timrad rödfärgad byggnad under ett
tvåkupigt tegeltak med svartmålade portar.
På bilden från 1940, ovan, syns att boden
då var sammanbygd med ytterligare en
lägre bod som idag är riven.
Till miljön vid prästgården hör ett
boningshus från ca 1930-40, ett flertal
traditionellt rödfärgade lador och uthus
och en äldre sammanrasad jordkällare.

Övrigt
På kyrkogården finns ett par armaturer med klotlampor.
Öster om koret står 2 äldre gravvårdar av kalksten från tiden kring 1850. Dessa är tyvärr
ej läsliga idag.

FÖRSAMLING 1995 - LILLKYRKA

BEFOLKNINGSTAL - 1805: 235, 1900: 162, 1995: 49

FÖRSAMLINGSHISTORIK - Medeltida socken.

LÄGE OCH OMGIVNING - Kyrkan ligger 2 mil nordost om Linköping ensam i jordbruksbygden söder om sjön Roxen. Byggnaden ligger på en svag höjdrygg nära vägskäl i ett mycket öppet och rikt sprickdalslandskap med vida utblickar. Vid entrén finns en bod från 1700-talet samt en stiglucka. Prästgården intill kyrkan bär namnet Skeppsås.

RASERAD KYRKA / RUIN -

DEN BEFINTLIGA KYRKANS PLANUTVECKLING - Den murade kyrkan består av ett rektangulärt långhus med ett rakslutet kor (i norr smalare än långhuset, i norr däremot i liv med långhusmuren), sakristia i norr och ett vapenhus i väster. Av den äldsta romanska kyrkan återstår långhuset samt del av norra kormuren. I samband med restaurering 1960-63 påträffades grundmurar efter den ursprungliga absiden i öster. Omkring 1500 revs absiden, varefter det nuvarande koret och den därtill anslutande sakristian uppfördes. Det nuvarande vapenhuset härrör från restaureringen 1960-63, efter förslag av arkitekt Kurt von Schmalensee. Det föregicks av ett timrat vapenhus från 1740 (ombyggt 1793).

EXTERIÖR OCH INTERIÖR - Vitputsad fasad under valmat sadeltak. Sedan en påbyggnad 1727 har koret haft samma höjd som långhuset. Gaveltornet över långhusets västra takfall, krönt av lanternin och spira, byggdes 1745 under ledning av domkyrkobyggmästaren Petter Frimodig. I mitten av 1800-talet var kyrkan så förfallen att den hotades av rivning. I stället genomfördes 1864-67 en restaurering, då bl.a. vapenhuset reveterades och hela kyrkan spritputsades. Ingång via vapenhuset i väster. Långhuset välvdes under 1400-talet, medan korvalvet härrör från 1620. I kyrkan finns kalkmålningar från fyra olika perioder representerade, de äldsta från början av 1300-talet och de yngsta från 1620. De unggotiska målningar som bevarats ovan långhusvalven ägnas Kristi passion. Vid valvslagningen under 1400-talet framhävdes ribborna med geometriska och vegetativa ornament. I samband med korets omgestalning år 1620 dekorerades valvet med växtornamentik av typisk renässanskaraktär medan väggarna pryddes med figurmålningar, däribland en Yttersta dom. Den senaste mer genomgripande restarueringen skedde mellan 1960 och 1963 under ledning av arkitekten Kurt von Schmalensee. Murarna putsades om och taken reparerades, långhusets nordfönster murades igen, korfönstret minskades till ursprunglig storlek och korportalens yttre nisch återställdes. I interiören frilades de medeltida putsytorna, triumfbågen förminskades, bänkinredningen byggdes om, alla äldre inventarier konserverades och sakristian upprustades. Vidare borttogs 1860-talets dekorationsmålningar. Altarskåpet, ett inhemskt arbete från omkring 1500, restaurerades 1963, då övermålning från nyare tid togs bort. Predikstolen, tillverkad omkring 1600, stod ursprungligen i slottskapellet vid Grensholms gård, varifrån den skänktes 1741. Den ommålades 1742 samband med att den sattes upp i Lillkyrka, 1963 återställdes 1742 års färg. De ursprungliga renässansfärgerna har frigjorts på en del av predikstolen.

ÖVRIGA UPPLYSNINGAR - Av den medeltida dopfunten återstår foten samt några fragment av cuppan. Funten antas vara tillverkad av den gotländske stenhuggaren Sigraf i början av 1200-talet.

Uppgifterna är sammanställda av Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 2000; rev. 2003.

Lillkyrka är en medeltida socken och den nuvarande kyrkan uppfördes i slutet av 1100-talet eller i början av 1200-talet som en romansk stenkyrka med rektangulärt långhus och absidkor. Hela långhuset och norra kormuren återstår från uppförandetiden. Den föregicks sannolikt av en träkyrka som enligt professor Erik Lundberg kan ha varit centrum för den kristna missionen i dessa trakter. Kring år 1500 tillbyggdes en sakristia i norr och koret förstorades. I början av 1700-talet påbyggdes koret till samma höjd som långhuset. Fasaderna är vitputsade och det branta sadeltaket är täckt med tegel. En takryttare byggd av Petter Frimodig 1745 pryder takets västra del och vid västra gaveln finns ett vapenhus byggt på 1960-talet. Interiören har genom valven och det stiliserade vegetativa kalkmåleriet en senmedeltida karaktär som tillsammans med den ålderdomliga inredningen ger kyrkorummet dess prägel. Kyrkogården är liten och omges av en kraftig bogårdsmur med stigluckor i väster och söder. En tiondebod från 1710 är belägen vid kyrkogårdens västra ingång.

Kyrkogården
Kyrkogården är mycket liten och har utbredning endast mot söder, öster och väster. Endast ett gravkvarter innehållande drygt 40 gravvårdar finns. Beläggningen av vårdar är trots kyrkogårdens ringa storlek gles. Begravningsplatsen består av tre öppna gräsmattor utan häckar söder om kyrkan, indelade av grusgångar. Karaktären danas dels av själva storleken på kyrkogården och dels av den vällagda muren med sina stigluckor i väster och söder och av trädkransen.
En fullständig beskrivning och historik av kyrkogården redovisas i separat rapport från utförd kyrkogårdsinventering.