FRUÄNGEN

Fruängen
Fruängen breder ut sig över ett kuperat område, beläget mellan Södertäljevägens gamla och nya sträckning på en knapp halvmils avstånd från innerstaden. Stadsdelen är en av Stockholms många tunnelbaneförstäder som uppfördes under efterkrigstiden. Utbyggnaden har skett i två etapper, den första med tidstypiska lamellhus och punkthus under senare delen av 1950-talet och den andra på 1960-talet med en centrumanläggning och ytterligare bostadshus.

Förhistoria
Fram till mitten av 1900-talet brukades marken av de tre torpen Långpannan, Eriksberg och Fruängen. Den sistnämnda, som fått ge sitt namn åt den nuvarande stadsdelen, är känd sedan slutet av 1700-talet och låg vid dåvarande Södertäljevägen, ungefär på den plats där Fruängsgårdens servicehus ligger idag. Torplägenheten ägdes av Västberga gård och arrenderades ut fram till 1938. Längre österut låg Långpannan på mark som tillhörde Långbro. Långpannan står angiven som torp på en lantmäterikarta från 1774 men är mer känd som krog, troligen inrättad på 1790-talet och inhyst i torpets huvudbyggnad. Krogverksamheten fortsatte fram till 1900-talet. Det tredje torpet Eriksberg låg ytterligare ett stycke längre österut. Det var ursprungligen soldattorp men kom senare att tillhöra Västberga gård. Alla tre torpen revs i början av 1960-talet i samband med tunnelbanestadens utbyggnad.

Stadsplaner och utbyggnad
Inom loppet av tio år förvandlades den gamla jordbruksbygden till modern förort med affärscentrum och bostäder för tusentals invånare. Stockholms stad hade köpt marken från Västberga gård redan 1937 men den började alltså inte exploateras förrän på 1950-talet. Stadsplanen för tunnelbanestaden Fruängen fastställdes 1954 och hade tagits fram på mycket kort tid av arkitekt Göran Sidenbladh som då var ansvarig för detaljplaneringen i ytterområdena på Stockholms stads stadsplanekontor. I sin bok "Planering för Stockholm 1928-1958" uttalar sig Sidenbladh i positiva ordalag om Fruängen, som han efter rekognosering tagit fram planerna för "under ett antal nätter" efter det att ett tidigare stadsplaneförlag ogillats såväl av honom själv som av stadsplanedirektör Sven Markelius. Att stadsplanearbetet kunde forceras på detta sätt berodde på att man hade en väl utbyggd organisation som vid det laget varit med om att planera ett stort antal liknande stadsdelar. Tillvägagångssättet mötte förstås även mycket kritik.
Större delen av bostadsbebyggelsen i Fruängen uppfördes mellan 1954 och 1959. Många av dem ritades och uppfördes i Svenska Riksbyggens regi och en annan verksam byggherre var det allmännyttiga AB Stockholmsbyggen. Tillräckliga finansiella medel fanns dock inte för att samtidigt bygga den planerade centrumanläggningen och denna fick därför vänta tills flertalet bostadshus var färdigbyggda. En ny stadsplan för centrum togs fram 1958 av Göran Sidenbladh, Torsten Westman och Josef M. Stäck på stadsplanekontoret. Den nya stadsplanen anpassades till en kraftigt ökad bilism och rationalisering av handeln efter amerikanskt mönster vid mitten av 1950-talet genom att bereda utrymme för fler parkeringsplatser och större butiksytor. År 1959 inkom arkitekt Åke Östin med byggnadsritningar till centrum. Fruängen invigdes i oktober 1961 men centrum färdigställdes först ett år senare och fick ett mer modernistiskt präglat utseende än de bostadshus som byggts runtomkring under det föregående årtiondet. Först år 1964 öppnades tunnelbanestationen och vid samma tid bebyggdes även området öster om Fredrika Bremers gata med bland annat loftgångshus, industriellt byggda lamellhus i gult tegel och ett enhetligt område med kedjehus.
Efterkrigstidens stadsplaneideal märks tydligt i Fruängen, exempelvis på den genomarbetade trafiksepareringen. Biltrafiken utgår från några få större matargator och når fram till bostadskvarteren via säckgator. Fruängens centrum är helt bilfritt men tillgängligt för biltrafik utifrån via en ringgata - Elsa Brändströms gata, Fruängsgatan och Ellen Keys gata. För gångtrafikanter finns gångvägar och karakteristiska hästskoformade tunnlar under genomfartsvägarna som gör att man kan röra sig mellan centrum och i stort sett alla bostadskvarter utan att behöva korsa någon bilväg.

Bebyggelsen
Bebyggelsen i centrum uppfördes av det privatägda allmännyttiga AB Stockholmsbyggen efter ritningar av Åke Östin på Svenska Riksbyggens arkitektkontor. Låga butikshus, alla med modernistiskt formgivna fasader i för tiden nymodiga fasadmaterial, har placerats så att flera mindre torgplatser och en smal butiksgata tillskapats i centrum. Det höga punkthuset markerar centrum i stadsbilden, också det ritat av Åke Östin.

Bostadsbebyggelsen består av olika hustyper formgivna efter olika stilideal, alla uppförda på mark upplåten av staden som tomträtt. Merparten kan karaktäriseras som traditionell folkhemsbebyggelse i form av smalhus i tre till fyra våningar. Husen har sadeltak och putsade fasader och har grupperats i bostadsenklaver kring stora gårdar mer bevarad naturmark. Eftersom området är strakt kuperat här och var fick de långa smalhuslängorna i många fall byggas med souterrängvåning vilken utnyttjats till garage eller bostäder. På grönytorna mellan bostadsenklaverna har enstaka grupper med likformiga höghus placerats. Några individuellt utformade fristående höghus förekommer också, av vilka det med tegelfasader och triangulär planform utmärker sig mest. Det är uppfört 1955 av Bygg-Oleba Olle Engkvist AB efter ritningar av arkitekt W. Teaesler. Ett par kraftigt svängda smalhus med nästan cirkelformad plan är ytterligare exempel på udda husformer som bidrar till den starkt varierade gatubilden i Fruängen. En stor andel av husen är ritade och uppförda i Svenska Riksbyggens regi men även några mindre byggnadsfirmor och byggmäster är representerade, vilka bl.a. anlitat arkitekterna Archibald Frid och Olle Zetterberg.

Texten är baserad på boken Stockholm utanför tullarna - Nittiosju stadsdelar i ytterstaden, Stockholms stadsmuseiförvaltning och Stockholmia förlag 2003. Författare till avsnittet är Olle Nylind.