RÅGSVED

Rågsved

Rågsved präglas av en större skala i jämförelse med föregående tunnelbanestäder i Stockholm. Det beror delvis på utvecklingen inom det industriella byggandet vid tiden för stadsdelens planering och utbyggnad men även på svåra grundförhållanden i området. Att det var i sann folkhemsanda som stadsdelen byggdes framgår bland annat av att man inte drog sig för att placera skola och bollplan i finrummet invid stadsdelens centrum samt av det breda serviceutbud som ursprungligen fanns såväl i centrum som i bostadshusen runt omkring.

Markinköp och exploatering
Marken där stadsdelen Rågsved byggdes låg tidigare under Älvsjö säteri och brukades av torpen Rågsved, Snösätra, Bjursätra och Fagergren. Torpen hade etablerats på säteriets utmarker i norra änden av sjön Magelungen i början av 1600-talet och med undantag av Fagergren, som revs 1909, var de gamla älvsjötorpen ännu utarrenderade när tunnelbanestaden gjorde entré drygt 300 år senare. Torpen lades ned och revs efterhand men lever ännu kvar i Rågsveds namnflora.
Stockholms stad hade köpt marken från Älvsjö redan 1930, men förvärvet gjordes på lång sikt och inga konkreta planer fanns då ännu på exploatering. År 1950 förvärvades ett angränsande område i Örby där Bandhagen och Högdalen inom kort började uppföras och när staden samma år beslutade att dra fram tunnelbanan till dessa stadsdelar öppnades en möjlighet till exploatering även av Älvsjös utmarker. Detta skulle ske i form av en självständig förort med bostäder och centrum som var förbundna med innerstaden via tunnelbanan, den modell för utbyggnad som staden nu valt . Tunnelbanestaden Rågsved framstod dock som extra modern då den stod färdig vid slutet av 1950-talet. I vanlig ordning stod de nya husen i bjärt kontrast till den lantliga idyll som tidigare funnits på platsen, men Rågsved var till synes stöpt i en annan form än de föregående förorterna. Förutom den unika, drivet bygelformade centrumbyggnaden med tunnelbanans plattform svävande strax ovanför, fanns det fler höghus i Rågsved och ytorna mellan husen var spatiösa och pepprade med parkeringsplatser. Stadsdelen har i olika sammanhang fått stå som symbol för folkhemmet och har som sådan besjungits i positiva ordalag i Hasse & Tages revy Gula Hund från 1962, men även fått stå som mörk bakgrund i det numer rikskända rågsvedsbandet Ebba Gröns texter.

Stadsplaner
Planeringen av Rågsved påbörjades 1953 i direkt följd efter Bandhagen och Högdalen. Stadsplanerna producerades av de namnkunniga arkitekterna på Stockholms stads stadsbyggnadskontor och var alla fastställda redan 1956. Trots att ett omfattande arbete pågick samtidigt med en generalplan för Rågsved, Hagsätra och Älvsjö centrum hade man på kontoret oförtrutet fortsatt med sin effektiva exploatering av Rågsved. Generalplanen var därför i huvudsak redan förverkligad för Rågsveds del när den slutligen fastställdes 1957. Kritik framfördes mot den omvända ordningen men utbyggnaden fick ändå fortgå, eftersom den trots allt inte ansågs strida mot generalplanens intentioner. För övrigt var det stadsbyggnadskontoret som även stod bakom generalplanen, vilket troligen förenklade situationen.
En stadsplan för centrum hade fastställts redan 1955 men den omarbetades 1958 sedan Stockholmshem och arkitekten Kell Åström inkommit med ett något bantat och minst sagt omgestaltat förslag. Det tidigare planerade rektangulära torget ersattes då av den hästskoformade centrumbyggnaden som kunde uppföras på en berghylla nedanför tunnelbanan. Därigenom klarade man de svåra grundförhållandena och enligt arkitekten medförde den svängda byggnadens varierade bredd också att "elastiska butiker" kunde ordnas för att motsvara olika butiksägares olika lokalbehov.

Utbyggnad
Snösätrahöjden och Bjursätrahöjden söder om tunnelbanan bebyggdes först och här kunde hyresgästerna börja flytta in redan på hösten 1956. Dessa bostadsområden präglas av 1940-talets stadsbyggnadsideal och är huvudsakligen bebyggda med trevånings smalhus som gruppvis inordnats i storgårdskvarter med anpassning till topografin. Dock förekommer även grupper med enbart höghus, vilket kan ses som en fortsättning på den utveckling som staden inlett vid projekteringen av Högdalen ett par år tidigare, då redan planerade bostadsenklaver närmast Högdalens centrum kompletterades med varsitt höghus.
I området norr om Rågsveds centrum blir den större skalan påtaglig. Storgårdskvarteren har övergivits till förmån för mer schematiskt planerad bebyggelse uppförd som lamellhus med fri placering. Höghusen är fler, högre och slankare än tidigare och har grupperats i klungor. Dalen invid centrum består av gammal sjöbotten med djupa ler- och torvlager och undersökningar hade visat att den till stora delar var olämplig att bebygga. Bostäderna måste därför samlas på sluttningarna norr om dalen och för att exploateringskostnaderna inte skulle bli för höga krävdes "en relativt intensiv bebyggelse" som det står uttryckt i generalplanen. En tredjedel av bostadsytan skulle därmed inrymmas i höga punkthus, höghus, och endast omkring tre procent i radhus och småhus.
Vid den tid Rågsved byggdes tog industrialiseringen av byggprocessen vidare ett kliv framåt, vilket fick genomslag i arkitekturen. Fasaderna stramades upp och den hantverksmässiga prägel som eftersträvats i 1940- och det tidiga 1950-talets arkitektur efterträddes av modernismens slätare, ljusare och mindre bearbetade uttryck vilket understryker storskaligheten.
Marken uppläts av staden med tomträtt till i första hand de allmännyttiga bostadsbolagen Familjebostäder och Svenska Bostäder samt Stockholmshem som också fick ansvaret för centrumanläggningen. Ett mindre antal hus uppfördes även av privata byggherrar och bostadsrättsföreningar. Rågsveds centrum och tunnelbanan färdigställdes sist och kunde invigas först i december 1959, då befolkningsmängden redan uppgick till närmare 8 000 personer. Några radhus eller småstugor hade då inte byggts alls utan detta sköts på framtiden.

Senare kompletteringar
Slättmarken ner mot Magelungen var alltså ursprungligen avsedd för radhus men efter en utvärdering som staden genomförde i samråd med rågsvedsborna under 1970-talet enades man om att bygga flerbostadshus istället. Avsikten var att skapa ett större befolkningsunderlag inom stadsdelen eftersom det hade sjunkit från drygt 13 000 personer vid mitten av 1960-talet till omkring 8 000 på 1970-talet, med butiksdöd och minskat serviceutbud i centrum som följd. På 1980-talet uppfördes flerfamiljshusen i kvarteret Ostkammaren, servicehusen vid centrum och hela det så kallade Snösätraområdet, där man återgått till slutna gårdsbildningar. Byggherrar för dessa projekt var Familjebostäder och bostadsrättföreningar inom HSB. Under samma årtionde genomfördes många ovarsamma renoveringar i övriga Rågsved. Detta har medfört att många hus förlorat sin ursprungliga karaktär genom fönsterbyten och tilläggsisoleringar. Den omisskännliga centrumbyggnaden är dock fortfarande i huvudsak oförändrad och bidrar till att Rågsveds forna modernistiska glans ännu känns närvarande.

Texten är baserad på boken Stockholm utanför tullarna - Nittiosju stadsdelar i ytterstaden, Stockholms stadsmuseiförvaltning och Stockholmia förlag 2003. Författare till avsnittet är Olle Nylind.