HÖKARÄNGEN

Hökarängen

Hökarängen fick landets första gågata i centrum när stadsdelen byggdes i slutet av 1940-talet. Trafikseparering var ingen ny tanke, men en butiksgata utan trafik ansågs länge som en omöjlighet. Idén blev med tiden en nödvändighet och kom att tillämpas i nästan varje stad och varje nytt centrum i landet.

Trafikseparering i Centrum
Hökarängen var tillsammans med Gubbängen Stockholms första tunnelbaneförstad. Utbyggnaden föregicks av den s.k. Gubbängstävlingen som omfattade området för de två blivande stadsdelarna. De första planerna för Hökarängen upprättades 1945 och 1946 och avsåg en bostadsbebyggelse med lamellhus och mindre grupper av punkthus samt ett småstugeområde i den sydvästra delen och ett radhusområde i den nordvästra i väl avskilda enklaver.
Idéer om trafikseparering, skilda vägar för gående och bilar och "gågator", hade funnits länge. Hökarängen blev först med en bilfri affärsgata, från början under stort motstånd från affärsinnehavarna, men med ett gott resultat när den väl var genomförd. Stadsplanedirektören Sven Markelius engagerade arkitekten David Helldén för att utforma stadsdelens centrum. Eftersom bebyggelsen i Hökarängen blev mer omfattande än vad som avsågs från början gjordes en planändring 1949 och centrumet, som planerats betydligt mindre i kvarteret Sirapen öster om Lingvägen, flyttades till sin nuvarande plats. Här gavs utrymme för fler butiker, lokaler och ett höghus - ursprungligen tänkt i 13 våningar - som markerade förortens kärna. Det verkligt banbrytande var den bilfria gatan med butikerna in mot gångstråket och lastzonerna mot trafiken på baksidorna. Gatan mynnade i torget där nivåskillnaden löstes med en elegant trappa - idag föremål för handikappanpassning. Helldén ritade de omgivande trevåningshusen och höghuset i nio våningar vid torget i gatans fond. Så småningom skulle ju samma upphovsmän skapa Sergelgatan i Hötorgscity och nästan varje svensk småstad fick under saneringseran sin egen gågata. I Hökarängen anlades också separata gång- och cykelvägar genom grönstråken som skiljer de olika bostadsenklaverna åt.

Bostäderna
De olika bostadsområdena i Hökarängen ligger som enklaver i terrängen, alla med sin egen speciella karaktär. Flera av tidens mer namnkunniga arkitekter har inom snäva ramar lyckats skapa bostadsmiljöer med arkitektur som är både trivsam, varierad och intressant. Husen, lamellhus i 3-4 våningar och en del måttligt höga punkthus, är alla väl utformade med stor omsorg om detaljer, portar, fönster och burspråk, vilket gör även de enkla husen till en upplevelse för ett öppet öga. Fasaderna är vanligen spritputsade och avfärgade i olika jordfärger och har fasadindelningar och fönsteromfattningar av vita slätputsade band. De är alla byggda under senare delen av 1940-talet och i 1950-talets början med några tillägg under 1960-talet och förtätningar under senare tid. Den största fastighetsägaren i området är det allmännyttiga bostadsbolaget Stockholmshem.
Det fina Tobaksområdet byggdes av AB Stockholmshem 1949-1952 och ritades av David Helldén. Det planerades för drygt 600 lägenheter med centraltvättstuga, panncentral, barndaghem, hem för ogifta mödrar, livsmedelsbutiker och lokaler för hantverk och småindustri. Lamellhusen i 3-4 våningar är placerade kring grönskande gårdar. Arkitekturen har en varierande utformning med fasader i både tegel och puts. Det speciella s.k. sicksackhuset bidrar ytterligare till områdets omväxlande och intressanta arkitektur av en kvalitet som höjer sig över det vardagliga.
Området kring Hauptvägen bebyggdes 1949-50. Den västra delen byggdes av Stockholmshem. Lamellhusen grupperar sig kring en öppen gård och i övergången mot naturmarken står punkthusen. Arkitekter var Ancker-Gate-Lindegren som vid färgsättningen samarbetade med konstnären Olle Bonnier. Bebyggelsen i kv. Spelbordet har en avvikande arkitektur med gult fasadtegel. Den östra delen av Hauptvägen är bebyggd av AB Familjebostäder. Också här grupperar sig bebyggelsen i två rader kring en öppen gård med sparad naturmark.
Familjebostäder byggde också den s.k. Kryddhyllan strax söder om centrumområdet. Båda områdena projekterades av HSB:s arkitektkontor under Curt Strehlenerts ledning och byggdes 1946-1949.
I stadsdelens västra del byggdes ett område med smalhus i en enkel och lågmäld utformning med spritputsade fasader i jordfärger. Husen ritades av arkitekten Edvin Engström. I Stockholmshems anda pryds några entréer av järnreliefer av konstnären Annie Wiberg.
Veckodagsområdet planerades ursprungligen för radhus, men området bebyggdes 1948 istället med trevåningshus avsedda för s.k. halvpermanenta bostäder med mycket låg standard, nödbostäder för socialt särskilt utsatta familjer. Husen byggdes om till normalstandard på 1960-talet, men kvar blev de många skorstenarna som hade krävts för kaminerna och vedspisarna i de ursprungliga, små lägenheterna. Exteriört fick husen redan från början en omsorgsfull utformning av arkitekterna Ernst Grönwall och Georg Varhelyi. Husen försågs med karakteristiska skärmtak, burspråk och små djurfigurer i relief vid portarna utförda av konstnären Gösta Fredberg. I området ligger Kastanjegården som ursprungligen rymde butiker, daghem och samlingslokal i en traditionell tegelarkitektur men med samma arkitekter.
Området kring Russinvägen har likartad bebyggelse med samma upphovsmän. I den norra delen har bebyggelsen varierats med ett antal punkthus i sju våningar med olika byggherrar och arkitekter: Edvin Engström, Archibald Frid och Klas Bjerke. Ner mot Lingvägen byggdes punkthus cirka tio år senare av Riksbyggen med Stellan Wrethagen som arkitekt. En försmak av miljonprogrammets hårdare exploatering och rationellare byggande finns längre söderut på Lingvägen. Stockholms stad lyckades först i början av 1960-talet förvärva marken som en gång tillhört torpet Lugnet. Stockholmshem med arkitekterna Bertil Karlén och Ralph Wikner byggde fyra tiovånings punkthus i tidens gråa modefärg. Samtidigt och med samma arkitekter uppförde HSB den hästskoformade byggnaden i kvarteret Toppsockret. På andra sidan Lingvägen ligger bostadshus ritade av Björn Hedvall.

Skönstaholm
Några år in på 1950-talet började radhuset äntligen accepteras och i stadsdelens utkant uppförde Stockholms fastighetskontor hyresradhus för AB Stockholmshem 1950-1954 i Skönstaholm, ett vackert och välplanerat område. Planen anpassades till naturen och terrängen och till de redan ritade radhuslängorna. Till området hör också ett litet centrumhus med panncentral och butiker som även fick tjänstgöra som skola med några klassrum när området var nytt och barnantalet stort. Arkitekter var Nils Sterner och Erik F. Dahl vid husbyggnadsavdelningen på Stockholms stads fastighetskontor. Landskaps- och trädgårdsplaneringen gjordes av Walter Bauer och Erik Anjou. Mycket av naturen sparades och kompletterades med fruktträd buskar och blommor.

Skolor och samhällsservice.
När Hökarängen var färdigbyggt och inflyttat i början av 1950-talet bodde 16 000 personer i stadsdelen. En stor del var barn och flera skolor byggdes. År 1949 uppfördes Hökarängsskolan vid Fagersjövägen i gult tegel efter ritningar av Ture Ryberg. Sex år senare byggdes Skönstaholmsskolan ritad av Lennart Brundin, och ytterligare ett år senare byggdes folkskolan i kv. Askfatet, numera Martinskolan, efter ritningar av Björn Hedvall.
Här krävdes också annan samhällservice. En brandstation byggdes 1955 strax öster om stadsdelens centrum vid korsningen av Örbyleden och Lingvägen efter ritningar av Gunnar Lené. För traktens alla nya församlingsmedlemmar byggdes en ny kyrka strax norr om centrumet men inom Gubbängens stadsdel. Den från början mycket unga stadsdelen har med tiden åldrats och äldreboende och servicehus har uppförts bl a i kv. Morgonen och Kryddpepparn.

Texten är baserad på boken Stockholm utanför tullarna - Nittiosju stadsdelar i ytterstaden, Stockholms stadsmuseiförvaltning och Stockholmia förlag 2003. Författare till avsnittet är Elisabet Wannberg.