BLACKEBERG

Blackeberg

Blackeberg är en välbevarad tunnelbanestadsdel från början av 1950-talet. Stadsdelen gränsar i öster och norr till Södra Ängbys villor och småstugorna i Norra Ängby och i väster och söder till Grimstareservatet och Mälaren.

Äldre historia
Några ekar nere vid Mälaren nedanför Blackebergsvägen är rester efter en allé som ledde ner till Tyska Bottens färjeläge. Vägen från Kungliga Slottet till Drottningholm gick över Bällsta och via Tyska Botten under mer än 100 år fram till dess att Tranebergsbron, Nockebybron och Drottningholmsbron invigdes 1787. Nere vid Mälarens strand ligger några äldre villor. Vid Blackebergsvägen ligger Lilla Ängby gård, som avstyckades 1720 från Stora Ängby, med bevarad mangårdsbyggnad från 1880-talet.
Blackeberg var ursprungligen ett torp under Råcksta, varifrån det avsöndrades 1785 och användes som sommarnöje. Knut Ljunglöf, 'snus-kungen', köpte området 1861, rev de äldre husen och byggde på 1890-talet den nuvarande stora villan med Gustaf Lindgren som arkitekt. Han byggde också den snickarglädjevilla som finns kvar och flera nu rivna ekonomibyggnader. Ljunglöf köpte stora markområden i Västerort i slutet av 1800-talet i både Spånga och Bromma. År 1926 sålde han Blackebergs gård till Frimurarorden, som 1930 byggde ett barnhem på ägorna i stram nyantik stil efter ritningar av arkitekt Hakon Ahlberg. Barnhemsverksamheten upphörde ganska snart och under kriget användes byggnaderna av artilleriet. (Se nedan om sjukhemmet.)

Planering
Stadsdelens östra del är byggd på den mark som tillhört Lilla Ängby i Bromma socken; den västra delen tillhörde Råcksta gård i Spånga socken. Staden köpte Råcksta gård av Ljunglöfs 1927 och Lilla Ängby av Frimurarorden 1947. Spånga inkorporerades med Stockholm 1949. I dispositionsplanen för södra Spånga från 1946 har bebyggelsen grupperats i stadsdelar som är uppbyggda kring kommersiella och kulturella centra. Här lades grunden för planeringen av Blackeberg. En större del av befolkningen skulle dock enligt planen bo i villor och radhus än vad som senare blev verklighet. På grund av Stockholms befolkningstillväxt fanns det behov av allt fler hyreshus. Utvecklingen under 1940-talet gick också mot rumsskapande gruppering av bebyggelsen med öppna och halvöppna gårdar, vilket var en av "den moderna stadsbyggnadskonstens bärande idéer". En annan avvikelse från vad som senare blev genomfört var att i tidigare planer låg centrumet och tunnelbanestationen väster om Islandstorget. Generalplanen för södra Spånga, som antogs av stadsfullmäktige 1950, omfattar inte Blackeberg eftersom det redan då fanns fastställda stadsplaner för stadsdelen.
Stadsdelen, som kom att få namnet Blackeberg, utgjordes till stora delar av en starkt kuperad terräng bevuxen med barrskog. Karakteristiskt för området var platåartade bergspartier med markerade sluttningar mot lägre liggande dalar. Öppen och odlad mark fanns bl a i öster mot Blackebergsvägen.
Stadsplanen för den norra delen av Blackeberg, norr om Björnsonsgatan, fastställdes 1949 och omfattar gatudragningar, huvuddragen i den nuvarande bebyggelsen med lamellhus i 3-4 våningar, parkstråk, idrottsplats, trafikområde, skolor och torgbildning. Torget där tunnelbanestationen var placerad omgavs av byggnader för bostäder och butiker samt fristående byggnader för biograf och även ett medborgarhus. År 1950 fastställdes planer för den norra delen med små avvikelser från 1949 års plan. De gällde bl.a. panncentraler, tvätteri och vissa gatuförskjutningar.
Samma år fastställdes också planen för södra delen av Blackeberg, som gränsade till skogen och det gamla Frimurarområdet. Planen innehåller i huvudsak lamellhus och mot skogen radhus och närmast ner mot Blackebergsvägen stjärnhus. I ett kommunalt utlåtande i samband med planbeslutet framhålls att det är lämpligt att bygga stjärnhus för att kontrasten mot Södra Ängby inte skall bli så påtaglig. Av diskussioner i samband med planen framgår att förre fastighetsdirektören Axel Dahlberg propagerade för att hela skogsområdet skulle utnyttjas för både villor och radhus. Han vann inget gehör för sina synpunkter. Något gehör vann inte heller de som reserverade sig mot planen för att de ansåg att man borde bygga husen närmast Blackebergsvägen i sex våningar istället för de tre som föreslagits.
Blackebergs centrum och torget var föremål för flera stadsplaner i början av 1950-talet. Det fanns tidigt ett önskemål att skapa en större slutenhet. En stadsplan 1950 innebar höjning av torgnivån för att få rum med spärrutrymmen för tunnelbanan under torgplanet. Samtidigt slöts torget med en länga i öster. I en stadsplan från 1952, då biljetthallens konstruktion och form var känd, fick torget sin nuvarande halvöppna utformning med gruppering av husen och ett betonat gångstråk mellan torget och den triangelformade platsen vid Holbergsgatan.

Centrum och skolor
Platsen är uppbyggd i flera nivåer med centralt placerade snäckformade fontäner. Torget omges av hus med två våningar mot den öppna platsen med butiker i bottenvåningen som markeras av skärmtak. Tunnelbanelinjen Kungsgatan-Vällingby öppnade i oktober 1952. Blackebergs stationsbyggnad fick en utformning som skiljer sig från övriga förortsstationer. Stationen har ett välvt tak av armerad betong spänt över biljetthallen. Detta liksom ljusföringen och den monumentala dubbeltrappan bidrar till det arkitektoniska uttrycket. Stationen ritades av arkitekt Peter Celsing, som då var Stockholms spårvägars chefsarkitekt. Torget invigdes först 1956, och året därpå öppnade biografen Kaskad, som finns kvar än idag.
Både Blackebergsskolan (folkskolan) och, Blackebergs gymnasium (läroverket) fanns med i den äldsta stadsplanen och var en förutsättning för utbyggnaden. Båda skolorna, som uppfördes med fasader i rött tegel, hade på ett tidstypiskt sätt sina lokaler fördelade på flera huskroppar. Folkskolan ritades av Åke Lindqvist och läroverket av Gunnar Forszén. Skolorna placerades nära torget för att aula, simhall, gymnastiksalar och bibliotek skulle vara lätt tillgängliga även för allmänheten. I stadsplaneringen var detta ett argument för placeringen av skolorna. Ett motargument var att det nära centrum borde finnas plats för fler bostäder och butiker.

Bostadsbyggande
Med några få undantag ägs bostadsbebyggelsen idag av de allmännyttiga bostadsföretagen Svenska Bostäder, Familjebostäder och Stockholmshem, vilka till största delen var byggherrar också på 1950-talet. Det finns tydliga gränser mellan de olika bostadsföretagen, dels genom de gröna dalgångarna, dels i gatorna. Men också i fasadutformningen kan man särskilja byggherrarna. Gemensamt för alla är att flertalet hus uppförts som 3-4 vånings lamellhus som bildar halvt slutna gårdar. Långa terränganpassade gator är utmärkande för Blackeberg. Bebyggelsen följer den kraftigt kuperade terrängen och den ursprungliga naturen är bevarad både mellan husen och på gårdarna. Flertalet hus uppfördes 1950-1954.
Familjebostäder byggde kvarteren i norra delen av stadsdelen på båda sidor av Grundtvigsgatan, Holbergsgatan och Wergelandsgatan. Husen ritades av HSB:s arkitektkontor och uppfördes dels med fasader i rött tegel, dels med putsade fasader. Byggnaderna vid Blackebergsplan hör till Familjebostäder. Uppe vid Björnsonsgatan ligger tre punkthus i nio våningar med putsade fasader.
Svenska Bostäders område ligger i den centrala delen av Blackeberg, utmed Holbergsgatan, och ett litet område finns också längst i väster vid Björnsonsgatan och Arvid Mörnes väg. Alla lamellhusen är ritade av Hjalmar Klemming på Svenska Bostäders arkitektkontor och har i huvudsak samma utformning med gula tegelfasader och med återkommande byggnadsdetaljer. Här byggdes en panncentral och ett tvätteri som var tillgängligt för hyresgästerna. För att underlätta byggnadsarbetet byggde Svenska Bostäder 1951 en betongstation - den första i landet - som skulle betjäna hela byggplatsen. Redan under våren 1951 var de första husen inflyttningsklara. Vid Ibsengatan i nordväst finns ett mindre område, också det från tidigt 1950-tal och byggt av Bostadsföreningen Hyreshus, som senare övertogs av Svenska Bostäder. De putsade husen med väl utformade detaljer ritades av arkitekt Walter Teeling.
Stockholmshems område söder om Björnsonsgatan gränsar till skogen mot Mälaren. Ett kvarter har fasader i rött tegel, övriga är putsade. I enlighet med stadsplanen ligger radhusen närmast skogen och stjärnhusen ner mot Blackebergsvägen. Arkitekt Ernst Grönwall och Fastighetskontorets husbyggnadsavdelning har ritat hälften av husen vardera. Inom Stockholmshems område finns också fyra punkthus i nio våningar från slutet av 1950-talet. Husen är ritade av arkitekten Åke Porne.
Stor hantverksmässig omsorg har lagts ner på utformningen av 1950-tals husen i Blackeberg. Flertalet byggnader har väl bearbetade detaljer i puts, kulörer, burspråk och fönster, liksom i portar med varierad utformning, portomfattningar, balkonger mm. Svenska Bostäder hade egen byggverksamhet medan Familjebostäder och Stockholmshem använde sig av många olika byggmästare. Vid renoveringen av byggnaderna har man i stor omfattning strävat efter att bevara den ursprungliga utformningen eller efterlikna originalet så mycket som möjligt.
Markplaneringen, med naturen som utgångspunkt, är mycket viktig för hela stadsdelen. Flera av gårdarna har anlagts av landskapsarkitekterna Eric Anjou, Walter Bauer och Ulla Bodorff. Gårdsplaneringen har godkänts av trädgårdskonsulenten på Fastighetskontorets lantegendomsavdelning.

Servicehus, sjukhem och skola och andra arbetsplatser
Vid försäljningen till staden sparade Frimurarna ett mindre område vid Drachmansgatan där man uppförde ett pensionärshem för äldre herrar, i första hand frimurare. Huset med röd tegelfasad uppfördes 1950-53 och ritades av arkitekt Thure Bergentz. År 1986 övertogs byggnaden av Stiftelsen Josephinahemmet, moderniserades och byggdes om till ett katolskt servicehus. Samtidigt tillbyggdes ett katolskt kapell, Sankta Ragnhilds kapell, efter ritningar av arkitekt Jörgen Kjaergaard. Ett annat servicehus - pensionärshemmet vid Björnsonsgatan - uppfördes av fastighetskontoret 1957 som punkthus efter ritningar av arkitekt Carl Nyrén. De kompletterande servicehusbyggnaderna är från 1980-talet. På Grundtvigsgatan.ligger ett daghem, en rödfärgad stuga, uppfört av fastighetskontoret i början av 1950-talet.
För en stor ny befolkning fanns det behov av en näraliggande kyrka. År 1954 beslutade Bromma församling att det skulle byggas en kyrka i Blackeberg. Efter en utlyst arkitekttävling, som vanns av arkitekten Björn Hedvall, påbörjades arbetet 1957. Hedvall deltog aktivt i uppförandet. Det var inte bara ett kyrkorum som byggdes utan ett församlingscentrum med kyrka, konfirmandsalar och bostäder för de anställda. Ängbykyrkan invigdes den 4 oktober 1959. Den har beskrivits som en modern kyrka som gör ett intryck av en gammal medeltida upplandskyrka med högt spetsvinkligt tak och vitslammade fasader. Kyrkan ligger i en svensk skogsbacke med tall, björk och ek.
När Frimurarbarnhemmet började läggas ner omkring 1940 och området såldes till Stockholms stad användes de f.d. barnhemsbyggnaderna för sjukhusändamål. I en stadsplan från 1952 har det blivande sjukhusområdet lagts ut som allmänt område. Skogsområdet närmast vattnet ingår inte i planen och har sparats som promenadstråk för att binda ihop Grimstareservatet och Södra Ängby. I slutet av 1950-talet byggdes den första sjukhusbyggnaden, d.v.s. mittpartiet av den nuvarande byggnaden, efter ritningar av arkitekt Herrman Imhäuser. Samtidigt uppfördes grindstugan och några av de äldre husen byggdes till. Arkitekten Erwin Pütsep, arkitekt även till Vårbergs sjukhus, har ritat den stora utbyggnaden av sjukhemmet som genomfördes i två etapper i slutet av 1960- respektive 1970-talet. Anläggningen fick då sin nuvarande utformning. Barnhemsbyggnaderna är idag ett aktivitetscenter för psykiskt handikappade.
De stora arbetsplatserna har sålunda sedan1950-talet funnits på sjukhuset, i pensionärshemmen, i kyrkan och i skolan. Dessutom finns ett kontors- och industrihus och en garagebyggnad väster om torget. Mindre arbetsplatser utgörs av butikerna vid torget. De allmännyttiga företagen har sina områdeskontor i stadsdelen.

Hus från 1930- och 1990-talet
Vid Cederströmsgatan, söder om Bergslagsvägen, ligger ett område som är avskilt från det övriga Blackeberg. En stadsplan från 1938 omfattade detta lilla småstugeområde i nära anslutning till Norra Ängby. Planen visar också en uppstramning av miljön kring Islandstorget som endast delvis genomfördes. Småstugorna är uppförda som typhus VI, d.v.s. som enplanshus med 3 rum och kök.
Den tilltalande välbevarade 1950-talsmiljön i Blackeberg med sammanhängande gröna stråk har gjort området mycket attraktivt för nya bostäder. Seniorbostäder har byggts under 1990-talet både strax ovanför kyrkan och uppe vid torget. Det senaste tillskottet är höghuset som byggts alldeles intill tunnelbanehallen. Alla husen är ritade av arkitekt Anders Bergkrantz. I den nordöstra delen av Blackeberg, i sluttningen ner mot Bergslagsvägen, uppförde Svenska Bostäder omkring 1995 flerbostadshus efter ritningar av arkitektkontoret Brunnberg & Forshed. Husen anknyter i sin utformning till äldre 1900-tals bebyggelse. År 2003 planeras ytterligare bebyggelse, främst i form av punkthus.

Texten är baserad på boken Stockholm utanför tullarna - Nittiosju stadsdelar i ytterstaden, Stockholms stadsmuseiförvaltning och Stockholmia förlag 2003. Författare till avsnittet är Kerstin Mandén-Örn.