MARSÖ

Bebyggelse

Till inget hus på Marsö hör en sedvanlig trädgård. Staket eller andra tomtavgränsningar existerar inte inom bykärnan, inte heller inställsamma rabatter eller hindrande odlingar. Den öppna bytomten är inget hinder på vägen, snarare tvärsom, den är vägen. De gröna fingrarna kompenserar sig genom odlingar utanför bytorget. Så finns säkerligen landets ja, i alla fall länets, mest kustnära och personliga trädgård på Marsö i en klippig slänt ner mot saltsjön; kraftiga rosor av allehand slag bara några meter från vattenytan, hav av blomsterkrasse som sköljer över klipporna, vättar seglande i utkanten av ett hav av äkta öländska hallar och var -om inte här- finns en fiskande trädgårdstomte.

Bytomten och hamnplan utgör nu som förr öns centrum. Bebyggelsens utseende och bytomtens avgränsning och uppdelning i ägolotter är densamma idag som år 1812. Bostadshusen ligger förstås högt upp -men inte allra högst upp- på väldränerat underlag. De vänder sig mot sjön och hamnen. Många tycks ännu ligga på ungefär samma plats som då. Ladugårdar och andra ekonomibyggnader förlades där de gjorde minst intrång, ömsom bakom bostadshusen, ömsom på en obrukbar klippa framför. Tillsammans inramar de bytomten och hamnen som en skyddande famn. På 1812 års karta ligger det massor av hus på bytomten -till synes utan inbördes ordning eller struktur. Men, helt fel: Förutom de mycket stabila hustomterna, som varje åbo troligen höll sina byggnader inom, ligger hus av allehanda slag placerade utmed stigar och gångvägar så att en tendens till stadsplan utvecklats. På 1930-talet hade bykärnan glesats ut avsevärt. På foton från 1950-talet ser man att bytomten blivit än öppnare och omgestaltats till en prunkande fruktträdgård. Strandkanten är helt överbyggd av sjöbodar och båthus. Generellt kan man påstå att ju närmre hamnen desto mindre byggnader. Det är förstås av kartsymbolerna omöjligt att skilja de olika byggnadernas funktion från varandra.
Manhusen är av olika ålder och utförande. Mest påtagliga är de tvåvåniga parstugorna, vilka vänder såväl långsida som gavel mot sjön. Runt om och mellan dem ligger mindre stugor av olika slag och ålder. Här finns hus från troligen tre sekler; allt från 1700-talets påbyggda enkelstuga till villan från 1980-talet. Färgskalan skiljer sig från alla andra öars. Här är uthus, ladugåradar, bodar och några av de mindre stugorna traditionsenligt faluröda; de stora manhusen är målade i ljusa oljefärger och har så varit väldigt länge. På foton från 1950-talet
ser man tydligt de ljusa linoljefasaderna. Inte ett enda manhus i byn hade 1958 faluröd panel. Inga spår av falurött under alla färglager, däremot skymtar man svagt stadsrosa färgspår närmast panelen.

Utanför bytomten har en liten "malmbebyggelse" vuxit fram under 1900-talet. Huvudsakligen utgörs den av sentida sommarstugor, men äldre inslag finns också. Sammanhållande faktor är de små proportionerna, de faluröda fasaderna och de tegeltäckta taken liksom den mycket försiktiga inplaceringen i det annars kärva hällmarkslandskapet. Breda stenmurar avskiljer från utmarken, men binder samtidigt husen samman med varandra och med bykärnan.
Läs ö-rapporten om Marsö på Kalmar läns museums hemsida:
http://www.kalmarlansmuseum.se/site/kulturmiljo/bygg/pdf_orapp/ohamn/mister/marso.pdf