TOREKOVS VARMBADHUS

Torekovs varmbadhus uppfördes 1876. Av ett kommunalstämmoprotokoll framgår att initiativtagarna troligen var sjökapten F.F. Wulff, sjökapten P.B. Paulsson, sjökapten P.G. Pettersson, F. Johnsson, sjökapten N.P. Röyter, skollärare N. Svensson och pastorsadjunkt N. Engström. De hade förstått betydelsen av det ökade intresset för badinrättningar vid kusten och såg möjligheten att locka gäster till Torekov. Varmbadhuset i Torekov uppfördes i första hand för privat bruk men kom snart att drivas kommersiellt. Enligt uppgift dröjde det däremot inpå 1940-talet till att andra än societeten i Torekov komma att nyttja varmbadhuset.

Sedan 1955 ägs byggnaden av Torekovs Turist- och Badförening, tidigare kallad Torekovs Havsbadförening. Båstads kommun är markägare.

Badandets historia
Från att badandet i Sverige skett i vattendrag, sjöar och hav, kom under senare delen av medeltiden influenserna från Europa att innebära att det även här uppfördes olika offentliga badinrättningar. Dessa samlingsplatser kom senare att anses omoraliska och skadliga då det förkom gemensamma bad och dryckenskap. Detta ledde under början av 1700-talet till förbud att hålla badhus. Med epidemierna i England kom under mitten på 1800-talet bestämmelser som stödde badhusbyggandet. Detta kom att influera övriga länder i Europa, och vikten av vattnets betydelse för hygienen och hälsan spreds. Samtidigt som badhusen stängdes växte kurorterna vid kusterna och hälsokällorna. Vattnets betydelse förnekades aldrig av läkarna, och professor Carl Curman verkade i Sverige genom sitt arbete, som badläkare och sina skrifter från slutet av 1800-talet, till att badande åter blev en angelägenhet för alla. Även ”Svenska föreningen för folkbad” bidrog genom sina resor och propaganda till att det fortsatte inrättas badhus under 1900-talets början då tuberkulos var en folksjukdom. Badandet var länge påkallat av hygieniska och medicinska skäl, men även den sociala delen var viktig. Det talades tidigt om vederkvickelsens betydelse och med badhusens uppförande fanns ofta koppling till motion och massage med.

Från England kom influenser om bad i kar med gyttja och tång. Tången som hämtades från havet ansågs med sina höga halt av jod vara bra för kroppen. Det var baderskor som arbetade vid badhusen. Arbetet var tungt med all hantering av vatten och skrubbande av kroppar.

Med det ökade intresset för badande fick kustens näringar under slutet av 1800-talet tillskott genom turism. Den nya efterfrågan på pensionat och sommarboende kom att förändra samhällena och en mer påkostad arkitektur blev känd.

Idag finns åter en renässans för våra badinrättningar där efterfrågan framför allt är kopplad till de så kallade spaanläggningarna.

KÄLLA: Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Skåne län, 2010-04-29, Dnr 432-21838-04

Torekovs varmbadhus uppfördes 1876. Av ett kommunalstämmoprotokoll framgår att initiativtagarna troligen var sjökapten F.F. Wulff, sjökapten P.B. Paulsson, sjökapten P.G. Pettersson, F. Johnsson, sjökapten N.P. Röyter, skollärare N. Svensson och pastorsadjunkt N. Engström. De hade förstått betydelsen av det ökade intresset för badinrättningar vid kusten och såg möjligheten att locka gäster till Torekov. Varmbadhuset i Torekov uppfördes i första hand för privat bruk men kom snart att drivas kommersiellt. Enligt uppgift dröjde det däremot inpå 1940-talet till att andra än societeten i Torekov komma att nyttja varmbadhuset.

Sedan 1955 ägs byggnaden av Torekovs Turist- och Badförening, tidigare kallad Torekovs Havsbadförening. Båstads kommun är markägare.

Badandets historia
Från att badandet i Sverige skett i vattendrag, sjöar och hav, kom under senare delen av medeltiden influenserna från Europa att innebära att det även här uppfördes olika offentliga badinrättningar. Dessa samlingsplatser kom senare att anses omoraliska och skadliga då det förkom gemensamma bad och dryckenskap. Detta ledde under början av 1700-talet till förbud att hålla badhus. Med epidemierna i England kom under mitten på 1800-talet bestämmelser som stödde badhusbyggandet. Detta kom att influera övriga länder i Europa, och vikten av vattnets betydelse för hygienen och hälsan spreds. Samtidigt som badhusen stängdes växte kurorterna vid kusterna och hälsokällorna. Vattnets betydelse förnekades aldrig av läkarna, och professor Carl Curman verkade i Sverige genom sitt arbete, som badläkare och sina skrifter från slutet av 1800-talet, till att badande åter blev en angelägenhet för alla. Även ”Svenska föreningen för folkbad” bidrog genom sina resor och propaganda till att det fortsatte inrättas badhus under 1900-talets början då tuberkulos var en folksjukdom. Badandet var länge påkallat av hygieniska och medicinska skäl, men även den sociala delen var viktig. Det talades tidigt om vederkvickelsens betydelse och med badhusens uppförande fanns ofta koppling till motion och massage med.

Från England kom influenser om bad i kar med gyttja och tång. Tången som hämtades från havet ansågs med sina höga halt av jod vara bra för kroppen. Det var baderskor som arbetade vid badhusen. Arbetet var tungt med all hantering av vatten och skrubbande av kroppar.

Med det ökade intresset för badande fick kustens näringar under slutet av 1800-talet tillskott genom turism. Den nya efterfrågan på pensionat och sommarboende kom att förändra samhällena och en mer påkostad arkitektur blev känd.

Idag finns åter en renässans för våra badinrättningar där efterfrågan framför allt är kopplad till de så kallade spaanläggningarna.

KÄLLA: Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Skåne län, 2010-04-29, Dnr 432-21838-04

Torekovs varmbadhus uppfördes 1876. Av ett kommunalstämmoprotokoll framgår att initiativtagarna troligen var sjökapten F.F. Wulff, sjökapten P.B. Paulsson, sjökapten P.G. Pettersson, F. Johnsson, sjökapten N.P. Röyter, skollärare N. Svensson och pastorsadjunkt N. Engström. De hade förstått betydelsen av det ökade intresset för badinrättningar vid kusten och såg möjligheten att locka gäster till Torekov. Varmbadhuset i Torekov uppfördes i första hand för privat bruk men kom snart att drivas kommersiellt. Enligt uppgift dröjde det däremot inpå 1940-talet till att andra än societeten i Torekov komma att nyttja varmbadhuset.

Sedan 1955 ägs byggnaden av Torekovs Turist- och Badförening, tidigare kallad Torekovs Havsbadförening. Båstads kommun är markägare.

Badandets historia
Från att badandet i Sverige skett i vattendrag, sjöar och hav, kom under senare delen av medeltiden influenserna från Europa att innebära att det även här uppfördes olika offentliga badinrättningar. Dessa samlingsplatser kom senare att anses omoraliska och skadliga då det förkom gemensamma bad och dryckenskap. Detta ledde under början av 1700-talet till förbud att hålla badhus. Med epidemierna i England kom under mitten på 1800-talet bestämmelser som stödde badhusbyggandet. Detta kom att influera övriga länder i Europa, och vikten av vattnets betydelse för hygienen och hälsan spreds. Samtidigt som badhusen stängdes växte kurorterna vid kusterna och hälsokällorna. Vattnets betydelse förnekades aldrig av läkarna, och professor Carl Curman verkade i Sverige genom sitt arbete, som badläkare och sina skrifter från slutet av 1800-talet, till att badande åter blev en angelägenhet för alla. Även ”Svenska föreningen för folkbad” bidrog genom sina resor och propaganda till att det fortsatte inrättas badhus under 1900-talets början då tuberkulos var en folksjukdom. Badandet var länge påkallat av hygieniska och medicinska skäl, men även den sociala delen var viktig. Det talades tidigt om vederkvickelsens betydelse och med badhusens uppförande fanns ofta koppling till motion och massage med.

Från England kom influenser om bad i kar med gyttja och tång. Tången som hämtades från havet ansågs med sina höga halt av jod vara bra för kroppen. Det var baderskor som arbetade vid badhusen. Arbetet var tungt med all hantering av vatten och skrubbande av kroppar.

Med det ökade intresset för badande fick kustens näringar under slutet av 1800-talet tillskott genom turism. Den nya efterfrågan på pensionat och sommarboende kom att förändra samhällena och en mer påkostad arkitektur blev känd.

Idag finns åter en renässans för våra badinrättningar där efterfrågan framför allt är kopplad till de så kallade spaanläggningarna.

KÄLLA: Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Skåne län, 2010-04-29, Dnr 432-21838-04

Torekovs varmbadhus uppfördes 1876. Av ett kommunalstämmoprotokoll framgår att initiativtagarna troligen var sjökapten F.F. Wulff, sjökapten P.B. Paulsson, sjökapten P.G. Pettersson, F. Johnsson, sjökapten N.P. Röyter, skollärare N. Svensson och pastorsadjunkt N. Engström. De hade förstått betydelsen av det ökade intresset för badinrättningar vid kusten och såg möjligheten att locka gäster till Torekov. Varmbadhuset i Torekov uppfördes i första hand för privat bruk men kom snart att drivas kommersiellt. Enligt uppgift dröjde det däremot inpå 1940-talet till att andra än societeten i Torekov komma att nyttja varmbadhuset.

Sedan 1955 ägs byggnaden av Torekovs Turist- och Badförening, tidigare kallad Torekovs Havsbadförening. Båstads kommun är markägare.

Badandets historia
Från att badandet i Sverige skett i vattendrag, sjöar och hav, kom under senare delen av medeltiden influenserna från Europa att innebära att det även här uppfördes olika offentliga badinrättningar. Dessa samlingsplatser kom senare att anses omoraliska och skadliga då det förkom gemensamma bad och dryckenskap. Detta ledde under början av 1700-talet till förbud att hålla badhus. Med epidemierna i England kom under mitten på 1800-talet bestämmelser som stödde badhusbyggandet. Detta kom att influera övriga länder i Europa, och vikten av vattnets betydelse för hygienen och hälsan spreds. Samtidigt som badhusen stängdes växte kurorterna vid kusterna och hälsokällorna. Vattnets betydelse förnekades aldrig av läkarna, och professor Carl Curman verkade i Sverige genom sitt arbete, som badläkare och sina skrifter från slutet av 1800-talet, till att badande åter blev en angelägenhet för alla. Även ”Svenska föreningen för folkbad” bidrog genom sina resor och propaganda till att det fortsatte inrättas badhus under 1900-talets början då tuberkulos var en folksjukdom. Badandet var länge påkallat av hygieniska och medicinska skäl, men även den sociala delen var viktig. Det talades tidigt om vederkvickelsens betydelse och med badhusens uppförande fanns ofta koppling till motion och massage med.

Från England kom influenser om bad i kar med gyttja och tång. Tången som hämtades från havet ansågs med sina höga halt av jod vara bra för kroppen. Det var baderskor som arbetade vid badhusen. Arbetet var tungt med all hantering av vatten och skrubbande av kroppar.

Med det ökade intresset för badande fick kustens näringar under slutet av 1800-talet tillskott genom turism. Den nya efterfrågan på pensionat och sommarboende kom att förändra samhällena och en mer påkostad arkitektur blev känd.

Idag finns åter en renässans för våra badinrättningar där efterfrågan framför allt är kopplad till de så kallade spaanläggningarna.

KÄLLA: Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Skåne län, 2010-04-29, Dnr 432-21838-04