Radhuset i Sverige
Bakgrund
Innan det moderna engelska radhuset kom till Sverige i mitten på 1800-talet fanns det tre bebyggelsetyper som starkt påminner om radhus. De sydskandinaviska köpstädernas sammanbyggda enfamiljshus, köpstadshus, arbetarbostäder i de svenska brukssamhällena samt de sk statarlängorna.
I de sydskandinaviska köpstäderna var det behovet av att inom ett begränsat område få plats med både bostäder och arbetslokaler som ledde till att man sammanbyggde enskilda hus. Det möjliggjordes genom att först använda korsvirkestekniken och senare tegeltekniken. De långa rader av hus som bildades mot gatorna ger ett förhållandevis enhetligt intryck men i själva verket är varje hus självständigt uppfört och underhållet. Oftast hade dessa hus ingen port mot gatan utan man kom in genom trädgården på baksidan. Köpstadshusen var oftast 1-vånings hus sammanbyggda i gavlarna och bestod av 1-2 rum. Köpstadshusen uppfördes av lokala byggmästare eller hantverkare, ibland även med hjälp från byggherren. Husen är enkla och traditionella med tegelklädda sadeltak, de äldsta med halmtak, väggarna av korsvirke eller tegel var slammade eller putsade. Socklarna av gråsten blev oftast målade svarta med tjära eller asfalt. De konstruktionstekniska begränsningarna som korsvirkestekniken ger med sin ramkonstruktion begränsar det arkitektoniska uttrycket men bidrar även till husens enhetliga utseende. När man senare övergick till att bygga i tegel bibehöll man samma uttryck med fönster- och dörrplaceringar.
Till skillnad från köpstadshusen planerades och uppfördes brukens arbetarbostäder i ett sammanhang, nästan som ett modernt radhusbyggande. Eftersom bruken anlades på platser där bebyggelse inte tidigare fanns var bruksägaren tvungen att bygga bostäder till sina arbetare för att få arbetskraft. Det var av rent ekonomiska skäl man sammanbyggde bostäderna till längor istället för att uppföra fristående hus och därför gavs de även ett enhetligt uttryck. Vanligast var 1 rum och kök eller endast bostadskök. Timmerkonstruktioner var vanligast men även korsvirke och tegel förekommer. Brukssamhället uppfördes ofta efter utländska förebilder och med barockens rumsliga synsätt. Det var ofta en monumental miljö där de enskilda bitarna är underställda helheten.
Jordbrukets motsvarighet till brukens arbetarbostad var de sk statarlängorna vid de stora godsen. I Skåne och Mälardalen uppfördes de i sten och tegel, i Södermanland, Uppland, Östergötland, Västergötland och Närke i trä. De äldsta bostäderna bestod bara av ett kök med spis i fristående hus eller parhus som senare utvecklades till radhusliknande längor med upp till åtta lägenheter. Senare utökades bostäderna till 1-rum och kök.
Ingen av dessa tre bebyggelsetyper kan säga vara en direkt föregångare till det moderna radhuset i Sverige. Men de har påverkat hur vi har byggt och förhållit oss till det. Skillnaden mellan köpstädernas bebyggelse och bruken och godsen är främst kulturell. Då man i köpstäderna uppförde individuellt utformade hus som byggdes samman pga platsbristen var det mer ett liveget boende på bruken och godsen där en överhet formade och bestämde förutsättningarna. Detta ligger till grund för den avoga inställningen som arbetarna hade till radhusen under 1900-talets första hälft då man från stadsbyggnads- och arkitekthåll försökte lansera radhusen som ett alternativ till både det enskilda huset och flerfamiljshusen. Det förstärks dessutom av att egnahemsrörelsen under samma tid slår vakt om betydelsen av att få bygga och utforma sitt eget fristående hem.
När man i slutet av 1800-talet försökte lansera radhuset som en alternativ bostadsform är det med förebilder från England. Det var dock inte arbetarnas enklare hus som inspirerade utan främst de som var byggda för den välbärgade medelklassen. Det som föranledde introduktionen i Sverige var bla industrialismens genombrott, det kapitalistiska produktionssättet samt det faktum att arbetsgivarens plikt att hålla sina anställda med bostad avskaffas 1846. Bostaden blev därmed en vara på marknaden och precis som i föregångslandet England ledde detta till en konstant bostadsbrist. Samtidigt krympte då den tillgängliga marken i storstäderna att bebygga. Man såg då radhuset som ett alternativ till flerbostadshuset eftersom det hade ett fördelaktigare markytnyttjande än friliggande hus samtidigt som alla familjerna kunde få en egen trädgård att odla vilket var ett starkt argument för arbetarklassen till att inte bo i flerbostadshus. Men det visade sig vara svårt att få ekonomi i byggandet med lägenheter anpassade efter de behov och resurser som en arbetarfamilj hade att tillgå samtidigt som minnet av de usla förhållandena vid bruken och godsen levde kvar och för vilka radhusen stod som symbol. Vanligast var att man bodde i ett rum och kök och det var alldeles för litet för att radhusbyggande skulle kunna bära sig ekonomiskt.
Därför blev det som bostad åt medelklassen i villa- och trädgårdsstäder som radhuset fick sitt genombrott i Sverige eftersom man förknippade det med engelsk kultur och livsstil och därmed hög status. De första efter engelskt mönster som introduceras är Canadaradhusen på Lidingö 1908. De betecknades som arbetarbostäder men i praktiken var de med sina tre rum och kök för stora och dyra. På Lidingö bygger man några år senare två längor till, i kvarteret Tegen. Dessa byggs direkt med medelklassen som målgrupp.
Under funktionalismen gjordes ett nytt försök från arkitekthåll att lansera radhuset som en arbetar- och folkbostad. Även om det inte lyckas fullt ut så får ändå radhuset en starkare ställning genom den propaganda som fördes och den estetiska förnyelsen. Det var inte längre de engelska trädgårdsstäderna som stod som förebild utan de tyska och schweiziska sk Siedlungen. Men det var ändå under den här tiden som idén om radhus som folkbostad kunde förverkligas. Det skedde dels genom självbyggeri inom egnahemsrörelsen, främst i Göteborgstrakten, och dels genom ett byggande i mindre industriorter där företagen behövde bostäder till sina anställda och fick fördelaktiga villkor av kommunerna. Självbyggeriet gjorde att man kunde öka storleken på bostäderna till en rimlig kostnad och därmed höja statusen på radhuset som bostadsform. Arbetsinsatsen inom självbyggeriet värderades till 10% vilket motsvarade den insats som krävs för ett egnahemslån eftersom detta endast täckte 90% av husets försäljningsvärde.
På 1940-talet började man planera för större utvidgningar av de redan expansiva storstadsregionerna. De planer och skisser som tex Sven Markelius presenterade för generalplanen för Stockholm liknade väldigt mycket det moderna förortsbyggandet och hur man kan bygga nya städer utanför de gamla. Radhuset som bostadsform sågs som en väldigt viktig del i det tänkta byggandet, gärna i hyresform som alternativ till lägenheter i flerbostadshus. Man återgick till ett mer traditionellt formspråk med tex tegeltäckta sadeltak och man lämnade 1930-talets lamellhussystem där radhusen placerats för sig i långa rader och det blir återigen mer trädgårdsstadsprägel på områdenas planering. Man tillvaratar vegetation, höjdskillnader och öppna rumsbildningar i samspel med landskapet. Det blir den engelska grannskapsenheten med sina centrumbildningar och servicefunktioner som får stå modell när man planerar nya områden. Det var en decentraliserad utbyggnad av städerna man förespråkade. Detta fortsätter man att framhäva som en önskad riktning ända in på 1960-talet.
I slutet av 1940-talet och början av 1950-talet satte arkitekter, byggare och politiker stor tilltro till det sociala bostadsbyggandet och förutspår det definitiva genombrottet för radhuset som en accepterad bostadsform. Men det var återigen försämrade ekonomiska förutsättningar för markanvändande och lånebestämmelser samt bristande kulturell förankring som satte stopp för detta. De allmännyttiga bostadsföretagen var dessutom mer inriktade på att lösa den bostadsbrist som fanns genom att bygga flerbostadshus. Flera framgångsrika försök att bygga förhållandevis små och billiga radhus i hyresform genomfördes dock under 1940- 50- och 60-talet utan att de fick några egentliga efterföljare i större skala. Med den ökade välfärden i samhället minskade även behovet att bygga åt arbetarfamiljer och man koncentrerar sig på att bygga i egnahemsform för att få radhusen att bära sig ekonomiskt och bli mer attraktiva. Man frångick även mer och mer trädgårdsstaden som ideal och radhusområdena planeras mer utifrån en stadsmässig yttre rumsutformning med småstadens bebyggelsesätt som ytlig förlaga. Under 1970-talet blev det allt mer tydligt att det är stadsbyggnadsideologin Lågt och tätt som är rådande ideal. Man vill ge områdena en egen identitet och socialt liv. Skalan anpassas till den gående människan tillskillnad från föregående decennier som mera haft bilens betydelse i fokus. Under 1970-talet återupptogs tanken på billiga radhus i hyresform som en reaktion mot de storskaliga områden med flerfamiljshus som uppförts. Detta sanktioneras från statens sida och förutsättningarna för att förvalta och bygga småhus i kooperativ form och med hyresrätt förenklas genom nya låneregler. Både kritiken mot höghusen och de nya ekonomiska förutsättningarna gör att radhusbyggandet tar fart och ökar. Förhållningssättet till arkitekturen och materialvalen som under 1940- 50- och 60-talen varit både traditionell och osentimental och förankrad i de produktionstekniska förutsättningarna blir nu mer falskt sentimental. Man försöker associera till äldre miljöer och gediget hantverk fast husen uppförs som prefabricerade monteringshus.
Källa: Arén, Hans, Radhuset som folkbostad, Doktorsavhandling i Arkitektur- Bostadsplanering, Chalmers Tekniska Högskola, Göteborg 1980.
Albin Uller, Byggnadsantikvarie Lidingö stad 2009-05-27
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
