Hersby Gärde

Radhuset i Sverige

Bakgrund
Innan det moderna engelska radhuset kom till Sverige i mitten på 1800-talet fanns det tre bebyggelsetyper som starkt påminner om radhus. De sydskandinaviska köpstädernas sammanbyggda enfamiljshus, köpstadshus, arbetarbostäder i de svenska brukssamhällena samt de sk statarlängorna.

I de sydskandinaviska köpstäderna var det behovet av att inom ett begränsat område få plats med både bostäder och arbetslokaler som ledde till att man sammanbyggde enskilda hus. Det möjliggjordes genom att först använda korsvirkestekniken och senare tegeltekniken. De långa rader av hus som bildades mot gatorna ger ett förhållandevis enhetligt intryck men i själva verket är varje hus självständigt uppfört och underhållet. Oftast hade dessa hus ingen port mot gatan utan man kom in genom trädgården på baksidan. Köpstadshusen var oftast 1-vånings hus sammanbyggda i gavlarna och bestod av 1-2 rum. Köpstadshusen uppfördes av lokala byggmästare eller hantverkare, ibland även med hjälp från byggherren. Husen är enkla och traditionella med tegelklädda sadeltak, de äldsta med halmtak, väggarna av korsvirke eller tegel var slammade eller putsade. Socklarna av gråsten blev oftast målade svarta med tjära eller asfalt. De konstruktionstekniska begränsningarna som korsvirkestekniken ger med sin ramkonstruktion begränsar det arkitektoniska uttrycket men bidrar även till husens enhetliga utseende. När man senare övergick till att bygga i tegel bibehöll man samma uttryck med fönster- och dörrplaceringar.

Till skillnad från köpstadshusen planerades och uppfördes brukens arbetarbostäder i ett sammanhang, nästan som ett modernt radhusbyggande. Eftersom bruken anlades på platser där bebyggelse inte tidigare fanns var bruksägaren tvungen att bygga bostäder till sina arbetare för att få arbetskraft. Det var av rent ekonomiska skäl man sammanbyggde bostäderna till längor istället för att uppföra fristående hus och därför gavs de även ett enhetligt uttryck. Vanligast var 1 rum och kök eller endast bostadskök. Timmerkonstruktioner var vanligast men även korsvirke och tegel förekommer. Brukssamhället uppfördes ofta efter utländska förebilder och med barockens rumsliga synsätt. Det var ofta en monumental miljö där de enskilda bitarna är underställda helheten.

Jordbrukets motsvarighet till brukens arbetarbostad var de sk statarlängorna vid de stora godsen. I Skåne och Mälardalen uppfördes de i sten och tegel, i Södermanland, Uppland, Östergötland, Västergötland och Närke i trä. De äldsta bostäderna bestod bara av ett kök med spis i fristående hus eller parhus som senare utvecklades till radhusliknande längor med upp till åtta lägenheter. Senare utökades bostäderna till 1-rum och kök.

Ingen av dessa tre bebyggelsetyper kan säga vara en direkt föregångare till det moderna radhuset i Sverige. Men de har påverkat hur vi har byggt och förhållit oss till det. Skillnaden mellan köpstädernas bebyggelse och bruken och godsen är främst kulturell. Då man i köpstäderna uppförde individuellt utformade hus som byggdes samman pga platsbristen var det mer ett liveget boende på bruken och godsen där en överhet formade och bestämde förutsättningarna. Detta ligger till grund för den avoga inställningen som arbetarna hade till radhusen under 1900-talets första hälft då man från stadsbyggnads- och arkitekthåll försökte lansera radhusen som ett alternativ till både det enskilda huset och flerfamiljshusen. Det förstärks dessutom av att egnahemsrörelsen under samma tid slår vakt om betydelsen av att få bygga och utforma sitt eget fristående hem.

När man i slutet av 1800-talet försökte lansera radhuset som en alternativ bostadsform är det med förebilder från England. Det var dock inte arbetarnas enklare hus som inspirerade utan främst de som var byggda för den välbärgade medelklassen. Det som föranledde introduktionen i Sverige var bla industrialismens genombrott, det kapitalistiska produktionssättet samt det faktum att arbetsgivarens plikt att hålla sina anställda med bostad avskaffas 1846. Bostaden blev därmed en vara på marknaden och precis som i föregångslandet England ledde detta till en konstant bostadsbrist. Samtidigt krympte då den tillgängliga marken i storstäderna att bebygga. Man såg då radhuset som ett alternativ till flerbostadshuset eftersom det hade ett fördelaktigare markytnyttjande än friliggande hus samtidigt som alla familjerna kunde få en egen trädgård att odla vilket var ett starkt argument för arbetarklassen till att inte bo i flerbostadshus. Men det visade sig vara svårt att få ekonomi i byggandet med lägenheter anpassade efter de behov och resurser som en arbetarfamilj hade att tillgå samtidigt som minnet av de usla förhållandena vid bruken och godsen levde kvar och för vilka radhusen stod som symbol. Vanligast var att man bodde i ett rum och kök och det var alldeles för litet för att radhusbyggande skulle kunna bära sig ekonomiskt.

Därför blev det som bostad åt medelklassen i villa- och trädgårdsstäder som radhuset fick sitt genombrott i Sverige eftersom man förknippade det med engelsk kultur och livsstil och därmed hög status. De första efter engelskt mönster som introduceras är Canadaradhusen på Lidingö 1908. De betecknades som arbetarbostäder men i praktiken var de med sina tre rum och kök för stora och dyra. På Lidingö bygger man några år senare två längor till, i kvarteret Tegen. Dessa byggs direkt med medelklassen som målgrupp.

Under funktionalismen gjordes ett nytt försök från arkitekthåll att lansera radhuset som en arbetar- och folkbostad. Även om det inte lyckas fullt ut så får ändå radhuset en starkare ställning genom den propaganda som fördes och den estetiska förnyelsen. Det var inte längre de engelska trädgårdsstäderna som stod som förebild utan de tyska och schweiziska sk Siedlungen. Men det var ändå under den här tiden som idén om radhus som folkbostad kunde förverkligas. Det skedde dels genom självbyggeri inom egnahemsrörelsen, främst i Göteborgstrakten, och dels genom ett byggande i mindre industriorter där företagen behövde bostäder till sina anställda och fick fördelaktiga villkor av kommunerna. Självbyggeriet gjorde att man kunde öka storleken på bostäderna till en rimlig kostnad och därmed höja statusen på radhuset som bostadsform. Arbetsinsatsen inom självbyggeriet värderades till 10% vilket motsvarade den insats som krävs för ett egnahemslån eftersom detta endast täckte 90% av husets försäljningsvärde.

På 1940-talet började man planera för större utvidgningar av de redan expansiva storstadsregionerna. De planer och skisser som tex Sven Markelius presenterade för generalplanen för Stockholm liknade väldigt mycket det moderna förortsbyggandet och hur man kan bygga nya städer utanför de gamla. Radhuset som bostadsform sågs som en väldigt viktig del i det tänkta byggandet, gärna i hyresform som alternativ till lägenheter i flerbostadshus. Man återgick till ett mer traditionellt formspråk med tex tegeltäckta sadeltak och man lämnade 1930-talets lamellhussystem där radhusen placerats för sig i långa rader och det blir återigen mer trädgårdsstadsprägel på områdenas planering. Man tillvaratar vegetation, höjdskillnader och öppna rumsbildningar i samspel med landskapet. Det blir den engelska grannskapsenheten med sina centrumbildningar och servicefunktioner som får stå modell när man planerar nya områden. Det var en decentraliserad utbyggnad av städerna man förespråkade. Detta fortsätter man att framhäva som en önskad riktning ända in på 1960-talet.

I slutet av 1940-talet och början av 1950-talet satte arkitekter, byggare och politiker stor tilltro till det sociala bostadsbyggandet och förutspår det definitiva genombrottet för radhuset som en accepterad bostadsform. Men det var återigen försämrade ekonomiska förutsättningar för markanvändande och lånebestämmelser samt bristande kulturell förankring som satte stopp för detta. De allmännyttiga bostadsföretagen var dessutom mer inriktade på att lösa den bostadsbrist som fanns genom att bygga flerbostadshus. Flera framgångsrika försök att bygga förhållandevis små och billiga radhus i hyresform genomfördes dock under 1940- 50- och 60-talet utan att de fick några egentliga efterföljare i större skala. Med den ökade välfärden i samhället minskade även behovet att bygga åt arbetarfamiljer och man koncentrerar sig på att bygga i egnahemsform för att få radhusen att bära sig ekonomiskt och bli mer attraktiva. Man frångick även mer och mer trädgårdsstaden som ideal och radhusområdena planeras mer utifrån en stadsmässig yttre rumsutformning med småstadens bebyggelsesätt som ytlig förlaga. Under 1970-talet blev det allt mer tydligt att det är stadsbyggnadsideologin ”Lågt och tätt” som är rådande ideal. Man vill ge områdena en egen identitet och socialt liv. Skalan anpassas till den gående människan tillskillnad från föregående decennier som mera haft bilens betydelse i fokus. Under 1970-talet återupptogs tanken på billiga radhus i hyresform som en reaktion mot de storskaliga områden med flerfamiljshus som uppförts. Detta sanktioneras från statens sida och förutsättningarna för att förvalta och bygga småhus i kooperativ form och med hyresrätt förenklas genom nya låneregler. Både kritiken mot höghusen och de nya ekonomiska förutsättningarna gör att radhusbyggandet tar fart och ökar. Förhållningssättet till arkitekturen och materialvalen som under 1940- 50- och 60-talen varit både traditionell och osentimental och förankrad i de produktionstekniska förutsättningarna blir nu mer falskt sentimental. Man försöker associera till äldre miljöer och gediget hantverk fast husen uppförs som prefabricerade monteringshus.

Källa: Arén, Hans, Radhuset som folkbostad, Doktorsavhandling i Arkitektur- Bostadsplanering, Chalmers Tekniska Högskola, Göteborg 1980.

Albin Uller, Byggnadsantikvarie Lidingö stad 2009-05-27

Radhusområdet Hersby Gärde som ligger strax intill Lidingö kyrka uppfördes 1948-57 och består av sex stycken längor och en fristående rund garagebyggnad. De fem första längorna ritades av Ancker, Gate och Lindegren. Området planerades i samarbete med landskapsarkitekten Walter Bauer vilket gett det dess karaktär med husens placering samt trädgårdarnas utformning. Den sjätte längan, Gårdssmedjan, med tillhörande garage ritades av Jöran Curman och Nils Gunnartz. Den unika runda garagebyggand som tillkom sist i området ritades av Stig Anker. De sex längorna som ligger utmed Kämpavägen bildar en intim och avskild stadsbild med mycket grönska med den sk Päronparken mitt i området. Husen är i stort sett oförändrade sedan byggnadstiden med spritputsade fasader med ädelputs, enkupigt lertegel på de asymmetriska sadeltaken samt stor andel originalfönster kvar. Trots att alla längorna i området är individuellt olika till både storlek, planer och utförande är det väldigt enhetligt och väl sammanhållet, tack vare den konsekventa detaljutformningen och materialvalen.

Exteriör beskrivning av Sädesboden:
Radhuslänga med sju stycken lägenheter.
Det asymmetriska sadeltaket med smala tegelskorstenar är klätt med enkupigt lertegel i original.
Det branta takfallet ut mot gatan är nerdraget förbi andra våningen och bildar förrådsbodar med liggande vitmålad panel vid entréerna som ligger två och två i gemensamma nischer indragna från förgårdarna.
Den sydöstra gavellägenheten har sin förrådsbyggnad på gaveln.
Takkupor och takfönster har tillkommit i samband med inredande av vindarna.
Fasaderna är spritputsade med glimmerputs i en beige kulör med vita slätputsade hörn, fönsteromfattningar och takfot.
Entréerna har kvadratiska plåtavtäckta skärmtak samt gjutna betongtrappor, många klädda med natursten eller klinker. Entrédörrarna är alla olika, de flesta är utbytta.
Fönstren i original är vitmålade och i huvudsak en- och tvålufts. På baksidan finns det kvar originalfönster med den för området speciella sexdelade spröjsningen samt stora treluftsfönster där den mittersta rutan är större än de två övriga.
Franska balkonger med vitmålade smidesräcken finns på baksidan ovanför de nischer som leder ut till trädgårdarna.
Den franska balkongen på sydöstra gaveln har byggts ut till en vanlig balkong.
Förgårdarna skiljs från gatan av låga häckar.
Enkla staket av enepinnar mellan trädgårdarna på baksidan.
Små träd och buskar finns på både fram- och baksida.
Den nordvästra gaveln är tillbyggd.

Exteriör beskrivning av Ättebacken:
Radhuslänga med elva stycken lägenheter.
Det asymmetriska sadeltaket med smala tegelskorstenar är klätt med enkupigt lertegel i original.
Det brantare takfallet ut mot gatan är nerdraget förbi andra våningen och bildar förrådsbodar med liggande vitmålad panel vid entréerna som ligger två och två i gemensamma nischer indragna från förgårdarna.
Den sydöstra gavellägenheten har sin förrådsbyggnad på gaveln.
Takkupor och takfönster har tillkommit i samband med inredande av vindarna.
Fasaderna är spritputsade med glimmerputs i en beige kulör med vita slätputsade hörn, fönsteromfattningar och takfot.
Entréerna har kvadratiska plåtavtäckta skärmtak samt gjutna betongtrappor, många klädda med natursten eller klinker. Många entrédörrar i original med stor glasruta i den övre halvan.
Fönstren i original är i huvudsak en- och tvålufts individuellt färgsatta mellan lägenheterna. På baksidan finns det kvar originalfönster med den för området speciella sexdelade spröjsningen samt stora treluftsfönster där den mittersta rutan är större än de två övriga.
Indragna balkonger med vitmålade träräcken finns på baksidan ovanför de nischer som leder ut till trädgårdarna.
Den franska balkongen på sydöstra gaveln har svart smidesräcke.
Förgårdarna skiljs från gatan av låga häckar.
Enkla staket av enepinnar mellan trädgårdarna på baksidan.
Små träd och buskar finns på både fram- och baksida.

Exteriör beskrivning av Torparen:
Radhuslänga med tretton stycken lägenheter.
Något saxad huskropp.
Det flacka sadeltaket med smala tegelskorstenar är klätt med enkupigt lertegel i original.
Fasaderna är spritputsade med glimmerputs i en beige kulör med ljusa slätputsade hörn, fönsteromfattningar och takfot.
Samtliga entréer utom gavellägenheternas ligger i upphöjda indragna nischer avskärmade med glesa plank. Gjutna betongtrappor, en del klädda med natursten. Några ursprungliga entrédörrar med stor glasruta i den övre halvan. Gavellägenheterna har källarentréer på framsidan.
Fönstren i original är i huvudsak tvålufts samt kvadratiska enlufts individuellt färgsatta mellan lägenheterna. På baksidan finns det kvar originalfönster med den för området speciella sexdelade spröjsningen. Dessa bildar en helhet med de altandörrar med överljus i original som finns kvar. Plåtavtäckta burspråk på entrésidan.
Utanpåliggande balkonger med svarta smidesräcken och glesa vitmålade fronter och skärmar av trä på baksidan.
Förgårdarna skiljs från gatan och varandra av höga häckar.
Enkla staket av enepinnar mellan trädgårdarna på baksidan.
Små träd och buskar finns på både fram- och baksida.

Exteriör beskrivning av Stataren:
Radhuslänga med tio stycken lägenheter.
Saxad huskropp där varje lägenhet är individuellt förskjuten i förhållande till de intilliggande och det bildas nischer med entréer åt vartannat håll. Detta innebär att varje lägenhet endast har en smal entrégång från ena hållet men en trädgård som sträcker sig över två lägenheter på andra sidan.
Flackt och asymmetriskt sadeltak klätt med enkupigt lertegel i original. Tegelskorstenar.
Fasaderna är spritputsade med glimmerputs i en rosa kulör med ljusa och vita slätputsade hörn, fönsteromfattningar och takfot. I nischerna är den nedre våningen slätputsad vit.
Alla entréer förutom gavellägenheterna har plåtavtäckta skärmtak. De flesta entrédörrar är utbytta.
Fönstren i original är vitmålade och i huvudsak tvålufts. Det finns även kvar stora original treluftsfönster med en större mittruta samt de för området karaktäristiska sexdelade spröjsningen.
Den sydvästra gaveln har fått fönsterdörrar med fönsterluckor insatta på nedervåningen.
Utanpåliggande balkonger i nischerna med träklädda smidesräcken.
Höga staket av enepinnar mellan de stora trädgårdarna.
Stora träd och buskar dominerar trädgårdarna.
Höga brunmålade genomsiktliga staket ut mot gatan. Carportar har tillkommit.
Den nordöstra gavellägenheten har garage i källaren. Den har även en tillbyggnad åt nordväst klädd med vit stående panel samt tegelklätt pulpettak.

Exteriör beskrivning av Ladugården:
Radhuslänga med sju stycken lägenheter.
Det asymmetriska sadeltaket med smala tegelskorstenar är klätt med enkupigt lertegel i original.
Det branta takfallet ut mot gatan är nerdraget förbi andra våningen och bildar förrådsbodar med liggande vitmålad panel vid entréerna som ligger i nischer indragna från förgårdarna.
Takkupor och takfönster har tillkommit i samband med inredande av vindarna.
Fasaderna är spritputsade med glimmerputs i en beige kulör med vita slätputsade hörn, fönsteromfattningar och takfot.
Entréerna ligger upphöjda från gatan då förgårdarna sluttar ganska kraftigt. Entrédörrarna i original är målade med mörka kulörer och är nästan helt uppglasade med dubbla rutor.
Fönstren i original är vitmålade och i huvudsak två- och trelufts. Stora enluftsfönster ut mot baksidans uteplatser. Samt stora fönster vid entréerna med sexdelad spröjs. På gavlarna är den övre våningens fönster rundbågade.
På baksidan ut mot trädgårdarna går de lägenhetsskiljande väggarna ut en bit från fasaden och bilder nischer i två våningar samt fungerar som insynsskyddande skärm åt de utanpåliggande balkongerna med träklädda smidesräcken. Taket har dragits ut här och bildar små skärmtak till balkongerna.
De öppna förgårdarna skiljs från gatan av låga naturstensmurar som markerar höjdskillnaden. Varierade trappor och gångar leder upp till entréerna från gatan.
Enkla låga staket av enepinnar mellan trädgårdarna på baksidan samt ut mot parken. Gräsytor och stora träd dominerar trädgårdarna.
Nordöstra gaveln har dubbelgarage i källaren med fernissade furuportar med trådglas.

Exteriör beskrivning av Gårdssmedjan:
Radhuslänga med fyra stycken lägenheter.
Det asymmetriska sadeltaket är klätt med enkupigt lertegel i original.
Skorstenar klädda med svart plåt.
Takkupor och takfönster på det sydöstra takfallet.
Fasaderna är spritputsade med glimmerputs i en beige kulör med vita slätputsade hörn, tunna fönsteromfattningar och takfot.
Entrépartier i original med fernissade ekdörrar med liggande panel samt rektangulära sidoljus.
Platta skärmtak av plåt friliggande från fasaden upphängda i stag. Betongtrappor klädda med skiffer, svarta smidesräcken. Källaringångar bredvid entrétrapporna samt på sydvästra gaveln.
Fönstren i original är vitmålade och i huvudsak en- och tvålufts, både med sidoställd mittpost samt förskjuten losholz. På gavlarna är den övre våningens fönster rundbågade.
På baksidan ut mot trädgårdarna går de lägenhetsskiljande väggarna ut en bit från fasaden och bilder nischer i två våningar samt fungerar som insynsskyddande skärm åt de utanpåliggande balkongerna med fronter och skärmar av trä. Tegelklädda skärmtak till balkongerna.
Förgårdarna skiljs åt av staket av enepinnar. Häckar ut mot gatan.
Vita höga plank skiljer trädgårdarna på baksidan åt, hög häck ut mot gatan.
Radhuslängan är hopbyggd med två garagebyggnader. Ett enkelgarage i det södra hörnet och ett större i det norra hörnet med tolv stycken blåmålade portar i original och pappklätt motfallstak.

Exteriör beskrivning av Hersbyhage:
Rund garagebyggnad med beige slammad puts på den yttre fasaden. Den inre fasaden domineras totalt av de 29 stycken brunmålade garageportarna i original.
Pulpettaket klätt med papp lutar in mot den runda gårdsplanen.
Byggnaden är nästan osynlig sommartid pga av den grönska som omger den.

Hersby Gärde upptar den sydöstra delen av området. Innanför Ekholmsnäsvägen på ömse sidor om Kämpavägen ligger ett radhusområde från slutet av 1940-talet ritat av arkitektkontoret Ancker, Gate och Lindegren. Det består av fem huslängor, som orienterar sig mot friområden med både ”ängs- och skogsmark”. Området var ursprungligen försett med gemensam värmecentral och tvättstuga samt garageanläggning.
Bebyggelsen är placerad så att vartannat hus vetter mot sydost och vartannat åt nordväst. Med entré endast åt trädgårdssidan disponerar man över sin grannes halva trädgård. Fördelarna är uppenbara. Man får större trädgårdsyta men det finns givetvis också nackdelar. Dispositionsrätten ordnas i köpekontraktet genom servitut. Husen är varierade både i plan och utformning. I de strama putsade fasaderna markeras fönster och dörrar och knutar med ljusare färg. De enkla sadeltaken är tegeltäckta.

KÄLLA: Hedenblad, Cecilia, 1934-. - Lidingö kulturhistoriska miljöer : kulturmiljöprogram för Lidingö kommun / Cecilia Hedenblad, Cecilia Hammarlund-Larsson ; [foto: Ingvar Lundkvist ...]. - 1990. - ISBN: 91-87006-10-3

Hersby Gärde, radhusbebyggelsen kring Kämpavägen, byggdes omkring 1950 på mark som tidigare tillhört Hersby gård. Hersby gård var en av Lidingös s k huvudgårdar och namnet kan härledas ända tillbaka till järnåldern. De tidigaste bosättningarna på Lidingö fanns vid det inre av Kyrkviken. Dlar av Hersby gårds mark kom senare att ägas av Lidingö stad och såldes efter andra världskriget till en byggfirma för uppförande av radhusbebyggelsen. Arkitekt Stig Ancker, som tillhörde ett av landets ledande arkitektkontor Ancker-Gate-Lindgren, ritade radhusen, som genast blev mycket populära och som såldes i rask takt till framför allt barnfamiljer. Det betyder att det fanns gott om barn inom området från början. Området blev mycket uppmärksammat redan från start också för samarbetet mellan Ancker och landskapsarkitekten Walter Bauer, som gett området dess speciella karaktär vad gäller husens placering i landskapet och trädgårdarnas utformning.