Lindö

Lindö nämns första gången på en runsten som står uppställd vid Gullbron knapp 2 km sydöst om Lindö. ”Ulvs arvingar i Lindö låta resa dessa stenar efter sin fader och broder och gjorde bron. Visäte högg”. Ett stort gravfält från järnåldern finns i anslutning till gården och belägger på så vis dess förhistoriska etablering. Strax öster om Lindö gick den gamla vintervägen mellan norra Roslagen och Stockholm fram tidigare.

Lindö är historiskt sett Vallentunas sockens största by och har haft stor betydelse för Vallentunas utveckling. Genom tiderna har delar utav marken i och omkring Lindö ägts av frälsesläkter och aristokratin och under medeltiden var Lindö en större by med ett stort skattehemman och fem frälsehemman.

Mellan åren 1760 – 1796 hade Lindö säterifrihet vilket den hade fått från närliggande Lingsberg. Under större delen av den tiden ägdes gården av släkten Ankarström.

Huvudbyggnaden påbörjades i slutet av på 1750-talet och slutfördes 1768. Det finns ingen uppgift om byggmästare eller arkitekt. Enligt Landshövdingen Peter Drufvas testamentariska bestämmelser för sina egendomar den 1 februari 1760, bilagda till häradsrättens protokoll den 9 februari 1761, tillsköts 12 000 daler kopparmynt till det pågående bygget av Lindö för dottern Hedvig, gift med non Kemna.

Enligt två vidimerade besiktningar av meliorationer på Lindö säteri 1764 respektive 1769 kallas Lindö karaktärsbyggnad ny, till 1764 inredd av J J Anckarström. Vid denna tid var tomt, trädgård, alléer och terrassmurar anlagda. Mellan 1764-68 reveterades huvudbyggnadens timmer och alla rummen var försedda med kakelugn.

År 1760 hade Jacob Johan Ankarström den äldre gift sig med Hedvig Drufwa som var bosatt på Lindö. Ankarström har bland annat efterlämnat en lokalhistoriskt intressant uppsats om hur jordbruket bedrevs på Lindö vid 1700-talets mitt. Jacob Johan Ankarström den yngre föddes 1762 på gården och gick till historien som Gustav III:s baneman. Efter kungamordet 1792 lät brodern Gustaf Adolph ändra släktnamnet till Löwenström. Lindö säteri såldes och för att sona brottet donerade man pengar till uppförandet av Löwenströmska lasarettet 1808 i Upplands-Väsbys kommun.

På 1800-talet påbörjades anläggandet av en engelsk park på platsen där byns järnåldersgravfält fanns. Promenadgångar grusades mellan gravarna och små grottor byggdes som smyckades med inhuggna texter. En paviljong restes på en grav och en runsten flyttades från Gullbron och restes mitt på en grav. Runstenen flyttades senare till sluttningen söder om mangårdsbyggnaden.

Vid 1800-talets mitt ägdes Lindö av greve Hans Wachtmeister som även ägde andra gods i Uppland. Vid denna tid fanns det 18 torp på Lindös ägor. Under släktens Wachtmeisters tid förbättrades mycket och gårdens välstånd markerades i påkostade ekonomibyggnader. På 1880-talet uppfördes till exempel en ladugård i huggen granit som för sin tid var gigantisk med plats för 240 nötkreatur och 1200 svin. Stenladugården brann ner på 1980-talet men byggdes upp igen enligt den gamla förlagan.

Vid 1900-talets mitt var produktionen på gården inriktad på växtodling vilket krävde att gårdsmagasinet moderniserades. Med arbetare på gården byggdes även tre nya arbetarbostäder.

Texten är sammanställd av Caroline Jansson.
Historik har rättats och kompletterats i enlighet med professor emeritus Staffan Helmfrid anmärkningar och hänvisning till nedan nämnda källor.

Källor:

Kungl. Kammarkollegium, 1 provinskontoret, 1769 års expeditioner, Nr 30. Riksarkivet.
Vallentuna häradsrätts protokoll 9 februari 1761
Bouppteckning efter von Kemna, adliga bouppteckningar, Svea Hovrätts arkiv, Riksarkivet.

Vallentuna hembygdsförenings skrift:
Vallentuna förr och nu nr 1 1999
Vallentuna förr och nu nr 1-2 2001
Vallentuna förr och nu nr 2 2006
Vallentuna förr och nu nr 1 2007

Andreasson, L. 1982. Lindö Herrgård.

Bebyggelseinventering 1971.

Boëthius, U. 1975. Vallentunas äldre bebyggelse.

Dyhlén-Täcktman, I. 1986. Kulturminnesvårdsprogram för Vallentuna kommun.

Krantz, P-E. 1957. Lanthushållningen på Lindös säteri.

Schön, E. 1988. Örnen, bilan och stjärnorna.

Lindö säteri ligger i sydvästra delen av Vallentuna kommun, ca 4 km nordväst om Vallentuna kyrka. Bebyggelsen ligger på en kulle som är omgiven av öppna åkerfält. I öster ligger Lindö golfklubb på angränsande fastighet. En delvis mycket gammal allé leder fram till gården. Den är ca 650 meter lång och vägen genom allén utgörs av en grusväg. Längst i öster samt i söder finns många grova gamla askar med stora håligheter. En betad ädellövskog med bl a ek, alm, ask och lönn finns i en backe strax sydöst om bebyggelsen. I skogsbacken ligger även ett stort gravfält från järnåldern och på 1800-talet anlades en engelsk park där.

Huvudbyggnaden
Herrgården är välbevarad från mitten av 1700-talet och är ett fint exempel på svensk herrgårdsarkitektur i rokokostil. Herrgården är sannolikt ritad av tidens ledande arkitekt Carl Hårleman som vid denna tid bodde på närbelägna Molnby gård.

Lindös huvudbyggnad är orienterad i nord-sydlig riktning vid södra änden av en höjdsträckning. Byggnaden omges av stora lindar, syrenbuskage och terrasseringar. Väster om byggnaden finns en stor grusplan på terrass. Den är inhägnad av vitmålade stolpar med kättingar emellan och åtta lindar ramar in grusplanen. Söder om huset finns en gräsbevuxen terrass och en kryddgård omgärdad av en klippt häck. I södersluttningen står även en runsten uppställd. Den flyttades från Gullbron på 1800-talet och placerades först i den engelska parken innan den ställdes på nuvarande plats. Från terrassen leder stentrappor upp till en gräsbevuxen plan som fortsätter med en slänt ned mot en stor gräsmatta med en lång spegeldamm.

Herrgården ligger i en sluttning och byggdes två våningar högt åt västra sidan och en våning mot trädgården. Taket är brutet och valmat med svartmålad plåt och har små takkupor. Båda fasaderna har mittrisalit, som kröns av gavelfronton med väggur. Lisener delar in fasaden i vertikala fält. Fasaderna har ljust rosa slätputs medan suterrängvåning, lisener och fönsteromfattningar har en mörkare rosa nyans.

Mot väster har suterrängvåningen rusticerad slätputs i risaliten och i de breda hörnkedjorna. Risalitens sockel är klädd med sandstensplattor. Trappan framför porten består av fyra trappsteg i röd sandsten. Portöppningen har rundade hörn, ett överljusfönster och en dubbelport från 1790-talet i oljad ek med gammalt lås. De åtta fönstren i suterrängvåningen är tvåluftsfönster med sex rutor i vardera luft. Fönstren under frontonen har böjd översida, övriga är rektangulära tvåluftsfönster med tre rutor i vardera luft. Bågarna är gulmålade.

Övrig bebyggelse
Norr om herrgårdsbyggnaden finns två bostadshus. De har tidigare varit inspektorsbostäder och den västra byggnaden har tjänstgjort som garage under en tid. De är uppmurade i tegel och fasaderna har en ljust rosa slätputs. Taken är belagda med enkupigt lertegel. Fönster och dörrar är målade i engelskt rött. Flertalet fönster har två lufter med sex rutor i vardera luft. Framför östra byggnaden leder en gång av röd kalksten fram till en trapp belagd med röd sandsten. Trappen har ett smidesräcke.

Tre arbetarbostäder ”tegelvillorna” uppfördes 1952 intill en äldre tjänstebostad längs med den grusväg som leder in till Lindö österifrån. De är byggda av lättbetong i en plan med källare och klädda med gult fasadtegel. Taken är belagda med enkupigt lertegel. Den äldre tjänstebostaden och ett torp ca 100 meter norrut gjordes i ordning enligt samma exteriör som de nya samt moderniserades invändigt. Byggnaderna har ett mycket tidstypiskt utseende och har inte förändrats nämnvärt sedan byggnadstiden.

En f d arbetarbostad ligger i en skogsdunge ca 150 meter nordost om herrgårdsbyggnaden. Byggnaden flyttades till Lindö 1859. Den är timrad i två våningar med inredd vind och rymmer fyra lägenheter. Fasaderna är klädda med rödfärgad locklistpanel, har vita knutbrädor och fönsteromfattningar. Taket är belagt med enkupigt lertegel. Byggnaden var tidigare reverterad men har renoverats och förändrats mycket i förhållande till dess ursprungliga utformning. Norr om byggnaden finns ett mindre, modernt uthus vid den grusade gårdsplanen.

Mellan den f d arbetarbostaden och tegelvillorna finns en liten vitputsad byggnad med tak av enkupigt lertegel och en källare av huggen gråsten med en rödfärgad överbyggnad som inrymmer hönshus och stall.

Nordväst om herrgården finns en källare som numer används som stall. Undervåningen är murad av huggen gråsten och överbyggnaden är timrad och klädd med locklistpanel. Panelbrädorna har varierande bredder och ett spetsformat avslut. Fönstren är spröjsade och har korsformade foderbrädor. På gaveln sitter en vällingklocka i en vitmålad ställning. Sadeltaket är belagt med enkupigt lertegel.

Ekonomibyggnaderna är samlade i nordväst. Vid en omfattande brand 1985 förstördes de äldre ekonomibyggnaderna. Nya uppfördes enligt de äldre förlagorna på samma plats. Ladugårdens bottenvåning är murad av huggen granit. Övre delen är klädd i rödfärgad locklistpanel och brädorna har ett spetsformat avslut. Taket är belagt med svart trapetskorrugerad plåt. Logen har träfasader med spetsformade brädor på övre delen. Fönstren är spröjsade och har korsformade omfattningar. Portarna har snedställd brädpanel och taket är belagt med svart trapetskorrugerad plåt. Ytterligare några ekonomibyggnader har liknande exteriör som logen. Några längor nyuppfördes på åkermarken nordväst om ladugården. Exteriören är anpassad till övriga ekonomibyggnader genom t ex spröjsade fönster och att fasaderna delvis har rödfärgad träpanel.

Norr om arbetarbostäderna ligger Smedstorpet vars namn antyder vilken plikt torparen hade mot gården. Det är troligen från 1700-talet har en timrad stomme som reverterats. Taket är belagt med enkupigt lertegel. Torpet ligger idylliskt och karaktäristiskt i södra delen av en skogsklädd höjd omgiven av åkermark.

Söder om Lindö ligger torpet Fridhem intill vägen. Det är ett s k kubbhus, byggt av vedklabbar och lerbruk, från 1888. Torpets stomme och grundform är oförändrad sedan byggnadstiden. På senare år har bl a fönster bytts ut och taket har höjts.