Televisionsapparat

Den inbyggda teven inköptes av Staffan Rahlén (f. 1928 i Kalmar, d. 2010) för sparpris 1.165:- kronor på NK i Stockholm strax före jul 1961. Givaren arbetade då som studierektor och lärare i matematik och fysik vid Statens Normalskola i Stockholm. Hushållet bestod av fyra personer, hustrun Birgit (f. Inhülsen 1931 i Hagen, Tyskland, d. 1990) och två små barn, Karin 3 år och och Astrid, född på sommaren samma år som teven inköptes. Familjen hade något år tidigare flyttat från en liten andrahandslägenhet nära Karlaplan i Stockholm till en större bostadsrätt i en HSB-förening i Hagsätra, ett av de nybyggda bostadsområdena i Stockholms utkant. TV-möbeln var stilmässigt anpassad till den övriga möbleringen i vardagsrummet med bokhyllor, grammofon och soffgrupp av teak. Det mesta av bohaget var inköpt i samband med flytten till den nya lägenheten. Teven placerades mittemot soffan, i ett av hörnen bredvid balkongdörren. När den inte användes var jalusierna fördragna, så att apparaten skyddades från ljus och damm.
Döttrarnas tidigaste teveminnen från 1960-talets början är Anita och Televinken, Familjen Flinta och Vi på Saltkråkan. Senare samlades familjen kring program som Kullamannen, Hylands hörna, gamla långfilmer med Nils Poppe, Greta Garbo och engelska serier som Familjen Ashton och Onedinlinjen. Barnen tittade inte varje dag på teve, utan högst en eller ett par gånger i veckan. Det hände att man såg direktsändningar från internationella idrottstävlingar, Vasaloppet, Nobelfesten och Eurovisionsfestivalen.
Den yngsta dottern (f. 1961) berättar: En sak jag minns var att vi hade TV-kvällar på lördagar med familjen, då vi gjorde te och varma smörgåsar och satt i soffan, med maten på soffbordet. Annars satt vi alltid vid matbordet och åt, medan soffan var fikaplatsen. En annan typisk kvällsrätt som hade koppling till TV-tittandet var västkustsallad! De program jag minns att vi såg då var Alias Smith and Jones. Det var jättespännande tyckte jag! Och fantastiskt att jag fick vara uppe rätt sent. Minns också att vi såg på Dallas, som ju var ett hett ämne bland kompisar att diskutera. Andra program var Humle och Dumle och Beppe Wolgers Godnattstund, eller vad den hette. Men då blev pappa irriterad! Han gillade inte Beppe det var trams! Vi fick inte heller se på tecknat, till en början. Det var inte lämpligt. Fast där mjuknade han med tiden vill jag minnas. Dock blev Kalle Ankas Jul aldrig någon tradition hos oss. Då minns jag att jag var avundsjuk på mina kompisar som fick titta på tecknad film på julafton. Och ja, jag minns nu också Pippifilmerna, Den vita stenen, m fl. Bröderna Cartwright tror jag faktiskt också att jag såg ibland, minns någon signaturmelodi tror jag. Men kanske låg den sent på kvällen. Dallas tror jag att jag fick se för mamma ville titta på den. Så var det nog med flera av filmerna.
Familjen behöll den svartvita teven långt efter att de första färgteveapparaterna kom ut på marknaden. Först när barnen flyttat hemifrån i början av 1980-talet inköptes en liten färgteve som placerades ovanpå den gamla Dux-möbeln.

Teven ingår i möbelparaden i utställningen Hem och bostad som ett exempel på hur apparterna kunde se ut i början av 1960-talet, en tid då många svenska familjer skaffade sin första svartvita teve. Den blev en del av inredningen i vardagsrummet. Mot slutet av årtiondet, när färgteven slog igenom, fick apparaterna en enklare, mera avskalad form och färre trädetaljer. Dux Radio AB grundades 1926 och köptes några år senare upp av Philips, ett internationellt företag som byggde en stor fabrik för radiotillverkning i Norrköping. Produktionen var till en början inriktad på radio men kom senare även att omfatta tevemottagare.
/Karin Dern 2013-05-17