Vätteljus

Huvudliggaren:
"'Vätteljus' ett stycke ortoceratit, spetsigt, fr Ekeby sn, Göstrings hd., Östergötland. Anv. af allmogen som läkemdel. Gåva 31/12 1921 av Apoteket i Boxholm."

Bilaga:
Inget utöver huvudliggaren.

Vätte-ljus, vätta-ljus, vätta-stenar eller dönne-stenar har i folkmun varit benämningar på ett slags fossil av utdöda bläckfiskar (belemniter) med cigarrliknande, avlång form, påminnande om ett hemstöpt ljus. Vättar var enligt förkristen tro övernaturliga väsen som levde under jorden utan samröre med människorna så länge de inte stördes. Blev de förorättade genom att få smutsvatten, urin eller annan vätska över sig kunde de dock hämnas, bland annat genom att överföra sjukdom på människorna. Om vätteljus skriver Schön i boken Älvor, vättar och andra väsen (1990): "När vättarna var uppe på markytan om kvällarna och hade arbeten att utföra eller bara ville dansa och leka, så lyste de med ett slags konstiga ljus som man kunde hitta efteråt, när vättarna själva hade återvänt till sina visten under jorden". Vätteljus ansågs besitta magiska, välgörande krafter och användes inom folkmedicinen för att behandla en mängd olika åkommor och sjukdomar hos människor och djur. Magåkommor, med aptitlöshet och allmän kraftnedsättning kunde exempelvis botas med krossade vätteljus inbakade i bröd. Krossat vätteljus kunde också läggas på öppna sår för att snabbare få dem att läka. Vätteljusen förekom framför allt i Skåne och såldes därifrån vidare till andra delar av landet. I Nordiska museets Folkminnessamling finns flera uppgifter om hur "vättaljus" användes. Emma Bengtsson, född 1859 i Morup socken, Halland berättar: "Späda barn fingo ibland en besynnerlig sjukdom. Den bestod däri att på fingerspetsarna och tåspetsarna blev det små hårda uddar eller nabbar [...] Barnen blevo oroliga och kinkiga. Då trodde de, att att det berodde på att vättler kommo och sugde på fingrarna och tårna, och så blev barnet sjukt. [...] Den sjukdomen botades med vättleljus. Det fick man köpa på apoteket [...] små avlånga, gråaktiga bitar. Ett sådant bands om halsen på det sjuka barnet [...] så att [det] hängde på bröstet." (Ifgh. 1970:s. år 1930)
/Ulrika Torell 2007-10-29