Älvkvarn

Huvudliggare:
"Älfkvarn fr. Enåkers sn. Från Olsbo. Med omkr. 17 gropar. Längsta tvärmått omkr. 0,3 m. Gåva av handl. L.A. Olsson i Annedal, Landberga. 'Denna sten smordes sist af backstugumannen Lars Mattsson, född 1799, död 1885, såsom det förmäles med riktigt underbar verkan, äfvensom af hans hustru Johanna Persdotter, född 1825, i hvilkens täppa den befans liggande. Denna Johanna åtog sig att mot lämplig ersättning (50 öre lär ha varit taxan) smörja stenen för personer, som ville anlita henne därom. Egendomligt nog gaf hon dock sitt samtycke till stenens bortforsling till Nordiska museet. Därvid anträffades å den samma tvenne ettöringar af åren 1886 och 1889 samt nio knappnålar.' Ett stycke bortslaget under hitforslingen."

Bilaga:
Inget utöver huvudliggaren. Men en tuschteckning av föremålet.

Ur N.E. Hammarstedt, Svensk forntro och folksed i bild och ord, Häfte I, Stockholm, s. 7:
"Naturdanad sten med omkring 17 av människohand urskavda små gropar. Diam. 0,3 m. Ett mindre stycke av stenen förkommet under forslingen till museet. gm förmedling av aman. N. E. Hammarstedt 1891."

Ibid. s. 5:
"Älvkvarnar kallar allmogen i några av Sveriges mellersta landskap (Uppland, Södermanland, Västmanland, Närke) dels små stenblock, stenhällar eller bärg, fordom av människor urholkade eller ock av naturen bildade (även i detta fall dock oftast av människohand senare bearbetade) gropformiga fördjupningar, i vilka offer, framförallt av osaltat fett (se uppgifterna) men även av mässings-knappnålar och mindre mynt bragts eller ännu bringas åt älvorna, dels ock de lösa stenar i sin helhet, i vilka dylika håligheter förekomma. De av människohand utförda groarna likna dylika å gravar från sten- och bronsåldern (jfr fig. 1 och 9) och å hällristningar från sistnämnda kulturskede. Offringen skedde vid soluppgången eller solnedgången, hälst på torsdag. Från ett och annat håll förmäles, att man även offrat små dockor förfärdigade av klutar från den sjukes kläder (Hyltén-Cavallius, Wärend och Wirdarne, d. 1, 1864, s. 144 ff.).

Då även några av Sveriges mellanlandskap och särskilt Uppland, inom vars sydvästra del denna forntro i särdeles hög grad bibehållit sig, genom senare års undersökningar visat sig äga hällristningar från bronsåldern med skeppsbilder och gropar, låter det tänka sig, att den med dylika förbundna kulten där råkat fortleva, ehuru den på andra håll av vårt land, varest samma slags fornlämningar dock rikligare förekomma, sen länge försvunnit. Insmörjningen med fett förklarar i så fall, huru dylika gropar kunnat anbringas även på vertikala stenytor, såsom stundom är fallet i megalitiska gravar. En och annan gång ha offerhällar av här ifrågavarande slag senare blivit använda till runstenar. Vid Foksta i Hagby socken i Uppland finnes t.ex. en dylik sten. Den har inemot tjugu gropar. I början av 1700-talet smordes ännu dessa gropar med fett. Visserligen befanns runstenen då liggande, men den måste dessförinnan ha varit rest, och här föreligger således ett exempel på fortfarande använda offergropar å vertikal stenyta. Liksom även av andra skäl kommer man på grund av älvkvarnarna till den slutsatsen, att med älvor, alfer, ursprungligen avsetts de dödas väsen, [...]"

[Knappnålarna och mynten funna i stenen har inv. nr NM 92376a-c]