epitafium, kyrkointeriör

Komminister Nils Berghems epitafium.
"Kyrkan har även ett mindre epitafium (1,7 m högt och 1,1 m brett) med ett ärekväde över komminister Nils Berghem."
"Ett "Ähreminne öfwer ährewyrdige och wällärde Herren Herr Nicolaus Berghemius" finns på pilastern vid ingången till koret. Det har liksom samtliga övriga epitafier länge sönderplockat förvarats i kronboden söder om kyrkan, men återinsattes efter konservering år 1928. Texten innanför den skulpterade ramen är författad av en systerson till Berghem, Anders Petri Sundius, död som komminister i S:ta Clara i Stockholm 1752. I poemet framhäves starkt motsatsen mellan hans bedrövliga liv på jorden och hans stora sällhet i "himlahögden". Där talas om "Gudz-tuchtans nåde-rijs som Tina skuldror slagit, Och motgångs tjocke moln titt hierta öfwerdragit". Det heter vidare:
"O sälla, sälla siäl! tilförne högst bedröfwat,
som i en vsel kropp kropp tin styrsel här föröfwat" och:
"Ett frid- och nögsampt sinn' tu altid wisat här
I fridens boning Tu ock säll ingången är."
Den avlidne skildras såsom trägen i bön och stark i förtröstan på Jesu milda nåd.
Poemets sista rader innehålla: "Then Salige Mannens Sista Farawäl". Den slutar så:
"Från min Församling kär och wänner all iag tager
Thet sidsta afskied och til himbla borgen drager.
O! at I alle nu, som warit mina fåår,
Gå så all werldsens wäg, at Iesus med Ehr går.

Nu skyndar jag mig fort min Maka at omfamna
Med barnen mina siu; hos Gud i himlen hamna.
Wij hafwa lidit nog hwad werlden skäncker in,
Nu få wij druckna bli af ewigt glädie wijn."
Ehuru färgat av tidens stil, som var svag för poetiska överdrifter, synes poemet skildra en verkligt from själasörjares ovanligt törnbeströdda stig genom världen."
Källa: Nordberg, A. En gammal Norrbottensbygd. Anteckningar till Luleå sockens historia II. (Luleå 1970, första upplagan 1928) sid 486, not 75, 721f.