Vas

Kiviksgraven och gravkammarens hällar.

Tillverkningssätt.

Ritstadium.
Motiv: byggnader skissas på plats och färdigställs vid ritbord.
För exteriörer har kamera använts.
Interiörer, dvs. inredningsdetaljer som t.e.x. predikstol och altare, ritas direkt på plats.
Hällristningar ritas med hjälp av tumstock och linjal i skala 1:60.
Avståndet mellan ristningarna mäts ut i mm.

Bildframställning.
Bild renritas med svart spritpenna i storlek 24 x 30 cm.
Därefter förminskas den till halva storleken, 12 x 15 cm.
På den färdiggjorda vasen, efter skröjbränning (890 grader) och glasyrbränning (1 250 grader) , appliceras en svart-vit dekal.
Därefter görs den slutliga porslinsmålningen med porslinsfärger.
Efter detta bränns vasen igen i 800 grader.

Drejning.
a) Lera drejas till ett rör, ca 22 cm högt och 14, 5 cm i diameter.
b) Med två träskivor pressas röret ihop och sidorna justeras med vattenpass.
För att ytan ska bli jämn, medan leran fortfarande är fuktig, slätas den över med skumplast.
c) Vasen får torka i ett dygn.
d) Formning av vas: Bottenplatta sätts på.
Två träformar placeras i vasen.
Utskärningen upptill görs med vass nål.
e) Vasens sidor pressas hårt ihop med hjälp av två plattor och tving.
f) Vasen torkar i två dygn.
g) Träformarna tas bort och bottenplatta finskäres.
Justering av yta sker med fuktig skumplast och tunn plåtskena.
h) Undersida stämplas med kommunens vapen, konstnärens varumärke (hundhuvud) , konstnärens initialer och årtal.
i) För sista pressning och torkning: vasen läggs på en jämn pappersförsedd platta, en kloss placeras inuti vasen.
En platta läggs ovanpå vasen, och på den en tyngd på 2 kg.
j) Vasen torkas i ca en vecka och finputsas därefter med fint sandpapper.
k) Vasen torkas därefter i ca tre veckor innan sista bränning.
Denna bränning sker försiktigt i ca 1 dygn och sedan avsvalning i ett dygn.
Lite kortare tid för bränning av färger.

Kiviksgraven.
Bredarör.
För ungefär 3000 år sedan försiggick en begravning med osedvanlig ståt vid Kivik i östra Skåne.
Om den dödes eller de dödas samhällsställning vet vi inte stort mer än vad resterna av själva graven säger oss.

Upptäckten 1748.
Två bönder bröt en sommardag sten i ett stort röse, kallat Bredarör.
De kom in i en kista, byggd av hällar.
En hel natt letade de där efter den skatt, som måste ligga dold på ett sådant ställe.
Ryktet gick stort om vad de funnit, och slutet blev att de underkastades förhör och sattes i fästning.
De enda som finns kvar utom resterna av röset och kistan är vad som står i protokoll och dombok, och det ger oss ingen säker ledning i fråga om vad som funnits i graven och hur den varit ordnad invändigt.

Själva fornlämningen brydde man sig mindre om än den obefintliga "skatten".
Dess tid kom först flera år senare, då man upptäckte ristningar på långsidornas hällar.
Desto större blev uppmärksamheten kring dem.
Om Kiviksgravens bilder skrevs det avhandlingar på latin och svenska, och sedan ett par sekler hör de till den europeiska arkeologiens paradnummer.
Under tiden fortsatte stenbrytningen i röset, och även kistans stenar for mycket illa.
Tre av dem försvann.
Rester av en av dessa kom dock fram 1915.

Undersökningen 1931.
Den första mera omfattande vetenskapliga utgrävningen av Kiviksgraven ägde rum först 1931 - för att skapa förutsättningar för en restaurering av fornlämningen.
Denna var då i ett bedrövligt skick.
Trots all skadegörelse under tidernas lopp visade det sig likväl möjligt att få fram vissa väsentliga upplysningar.
Först och främst kunde den ursprungliga yttre begränsningen påträffas - längre ut än man tidigare föreställt sig.
Rösets diameter var hela 75 meter, vilket gör Kiviksgraven till den ifråga om utsträckningen största för närvarande kända runda forntida gravanläggningen i Sverige.
Förhoppningarna att man vid undersökningen skulle finna rester av gravens innehåll, sveks emellertid nästan helt.
Under röset fanns spår efter mänsklig verksamhet före dess tid, redan under stenåldern.

Restaureringen 1932-33.
Vid restaureringen 1932-33 utbyggdes resterna av röset i sidled efter de ursprungliga måtten.
Kista återuppställdes med hällarna i ordningsföljd enligt 1700-talsteckningarna.
När man betraktar Kiviksgraven i dess nuvarande skick, bör man göra klart för sig, att dess höjd och profil tillkommit vid restaureringen.
Hur fornlämningen ursprungligen sett ut i dessa avseenden vet vi inte säkert.
Den kan ha varit högre eller lägre, och ytans böjning kan ha varit en anna eller ingen alls.
Kistan står inte säkert på rätt plats.
Röset har antagligen aldrig innehållit så stora mängder sten som nu.

Rummet, som den står i, gången, som leder in till den, samt porten med dess infattning av tunga stenblock är helt moderna och har icke haft någon motsvarighet i den forntida Kiviksgraven.
De nya anordningarna har tillkommit för att göra kistan bekvämt tillgänglig.
Gravens monumentalitet har återverkat på restaureringen.
Man har velat ge intryck av en nordisk, lysande forntid för mer än 3000 år sedan.
Arbetena bekostades med anslag ur Gustav-Adolfs-fonden för de svenska kulturminnesmärkenas vård.
Rrestaureringen utfördes i Riksantikvarieämbetets regi

Källa: Utdrag ur Kivik Bredarör och andra fornminnen av Carl-Axel Moberg, 1975.
Knislinge i maJ 2000.
Frosten Begander.

Hällarna i Kiviksgraven.
Vid restaureringen 1932-33 återuppställdes kistan med hällarna i ordningsföljd enligt 1700-talsteckningarna.
Trasiga hällar lagades och ifylldes, och ristningarna imålades för att göras bättre synliga.
Vid en sådan uppmålning kan det ej undgås, att enstaka detaljer blir osäkra.
I stället för den försvunna första ristade hällen insattes ett annat block.

Den första hällen.
Den av de åtta vägghällarna, som står till höger närmast den nuvarande ingången, är en av de viktigaste av dem alla - eller rättare sagt skulle vara det, om den funnits kvar.
Den riktiga hällen är nämligen sedan 1700-talet försvunnen.
Yxbilderna har sin särskilda betydelse genom att bestämningen av Kiviksgravens ålder är beroende av dem.
De liknar nämligen yxor som påträffats i fynd från bronsåldern.
Om de ristade bilderna verkligen avbildar sådana, bör graven vara från tiden omkring 1000 f. Kr.
Men även c:a ett halvt årtusende högre eller lägre ålder har föreslagits.

Den andra hällen.
På dess nedre hälft kan man urskilja en skeppsfigur, som påminner om den som funnits på den första hällen.
Man har gissat att skeppsbilderna i Kiviksgraven och annorstädes skulle vara "dödsbåten" som för bort den döde, solbåten som seglar solen över himlavalvet.
På hällens övre hälft skymtar delar av en andra skeppsbild.

Den tredje hällen.
Den tredje hällen har två bildfält inom en gemensam ram.
De skiljs åt av ett brett band med en dekoration, som består av två vinkellinjer, som är ställda mot varandra på vardera sidan om en mittlinje.
De båda mittfälten innehåller vartdera två djurbilder.
Dessa är emellertid olika placerade i förhållande till varandra.
På det övre fältet står de i samma riktning, på det undre däremot mitt emot varandra.
Vad är det för djur?
Det kan knappast vara någon tvekan om att det är hästar.

Den fjärde hällen.
Den sista vägghällen på denna sida har varit södersprängd.
Stora delar av den saknas och har måst fyllas ut.
Vinkelband är placerade över och under bildfältet.
Detta fylls av två stora figurer, cirkel med kors.
Cirkel med kors, "hjulkorset",hör till de vanliga beståndsdelarna på bronsåldershällristningarna.
En vanlig uppfattning är att cirkelkorset är ett tecken för solen.
Vissheten om dess innebörd för ristaren kan vi inte få, utan nöja oss med att konstatera, att vi här står inför en av de vanligaste formerna för märken i sydskandinaviska bronsåldersmänniskors föreställningsvärld.

Den femte hällen.
Den är torftigare än de andra men anses likväl vara viktig i sammanhanget.

Den sjätte hällen.
Den sjätte hällen liknar den fjärde såtillvida som två stora hjulkors dominerar på den.
Men den har inte bara ett bildfält, utan två - liksom den tredje hällen.
Att dessa yxtecken är två, liksom hjulkorsen är två, är ingen tillfällighet.
Denna ständiga upprepning av två figurer har man tolkat så, att talet två för ristarna varit ett "heligt" tal med magisk kraft - ungefär på samma sätt som vidskepliga föreställningar även i vår tid förknippas med sådana tal som t. ex.tre sju eller tretton.

Den sjunde hällen.
Ristningarna skildrar delvis en scen, något som händer.
Den översta och understa raden är likartade genom att båda visar en rad gestalter, som står vända så att man får intryck av att det rör sig åt vänster.
Överst ser man fyra mänskliga gestalter - utan synliga armar - framför en tvåhjulig vagn med två hästar och körsven.

Den åttonde hällen.
Den sista hällen var länge försvunnen.
År 1915 återfanns brottstycken av den vid en rivning av en byggnad i närheten.
Allra överst syns en f. n. helt oförklarlig figur.
Därunder visas i tre rader händelser, liksom på föregående häll.
I översta raden tycks det vara frågan om musik.
Till höger blåser man i lurar och till vänster slår man kanske på någon slags trumma.
Det brukar hävdas, att mellanraden föreställer ett offer i samband med gravläggningen.

Källa: Utdrag ur Kivik Bredarör och andra fornminnen av Carl-Axel Moberg, 1975.
Knislinge i maj 2000.
Frosten Begander.