Fotografier från familjealbum som avbildar personal och de patienter som vårdades på beredskapssjukhuset Margretegärdeskolan i Uddevalla 1945. Våren och sommaren 1945 gjordes skolan om till beredskapssjukhus för överlevande från Nazitysklands koncentrationsläger.
Givarens mamma Margareta Carlsson (1908 1964) arbetade på beredskapssjukhuset som biträde. Givaren har antecknat i anslutning till den borderade duken: Namn på koncentrationslägerfångar som kom till Uddevalla sommaren 1945. Min mamma arbetade som biträde på beredskapssjukhuset som var beläget i Margretegärdeskolan. Dom kom troligen med dom Vita bussarna. [Skall vara Vita båtarna.] Flera av de personer vars namn finns på den broderade duken och som har skrivit i anteckningsboken är med största sannolikhet avbildade på fotografierna i albumet.
Givaren berättar att hans mamma höll kontakt med flera av patienterna i många år. En av kvinnorna, född i Polen, gifte sig och bildade familj i Uddevalla.
De flesta patienter kom till Sverige med De vita båtarna genom aktion från FN:s organ UNRRA [United Nations Relief and Rehabilitation Administration]. I detta fall var det Vita båten M/S Kronprinsessan Ingrid som lämnade Lübeck den 28 juni och 3 juli 1945 med patienterna kom från förintelselägren Auschwitz och Buchenwald. Tvåhundra av Förintelsens överlevande kom till Uddevalla där Margretegärdeskolan gjordes om till karantänssjukhus. Byggnaden tömdes på elever och skolbänkar och byggdes om med skärmväggar så att klassrum blev flera mindre rum, tillfälligt omgjorda till sjukhussalar.
Se också UM69.07.042 Teckning med koppling till beredskapssjukhuset.
Avskrift av Bohusläningens tidningsartiklar från sommaren 1945:
Artikel i Bohusläningen 1945-06-29:
KONCETRATIONSLÄGRENS OFFER TILL UDEVALLA
En stum bitter anklagelse.
Sjuka, utmärglade människospillror en syn som aldrig glömmes.
Ett antal av de tysk» koncentrationslägrens offer kom igår till Uddevalla.
Sammanlagt var det 72 sjuka, uthungrade och svårt skadade östeuropéer, som med en av Göteborgs spårvägsbolags bussar o. Hälsö-ångaren Svea infördes till beredskapssjukhuset här.
Det var en ohygglig och beklämmande syn, som visade krigets brutala verklighet och "herrefolksmentaliteten" i dess prydno. Bårarna med de mänskliga vrakspillrorna på var inga tunga bördor för sjukbärarna. Ansiktena på främlingarna voro gråbleka och kantiga, armarna som stack fram ur filtarna smala som barns. Där fanns människor av alla åldrar; gamlingar som verkade som barn och barn som verkade som åldriga gubbar.
Hårda ord har måhända fällts om skolan som skulle apteras till sjukhus; när man såg dem som skulle läggas in där för att återvinna hälsa och krafter förstod man hur orätt det var att söka hindra detta arbete i mänsklighetens och humanitetens tjänst.
Stumma, tysta lågo de där. Hopbitna. och allvarliga. En bitter anklagelse mot sina bödlar.
Någon frågade en av dem:
-Kan ni skratta mer?
Han försökte skaka på huvudet. -Nej, nej aldrig...
Det vore en lycka om de flesta sjuklingarna här i Uddevalla kunde gå till bättring och hälsa. Så de åter kunde skratta.
Den stora kontingenten 54 stycken anlände strax före kl. 10 med Hälsöångaren Svea. inredd för Kustartilleriets räkning, som då gled in i hamnen med Röda korsflaggan på förmasten. Stora människoskaror väntade och på bryggan märktes stadsfiskal Håkansson och d:r Norling, tjänstegrenschefen. Ombord tittade några sjuklingar ut från däck och vinkade. De var magra och utmärglade, men de kunde dock sitta uppe.
Transportledare var överstinnan Wockatz.
-Resan har gått bra, berättade hon. Flera av sjuklingarna har varit på däck och de njöto mycket av den vackra bohuslänska skärgården.
Sammanlagt kunde ett 15-tal gå själva.
De var iförda gamla svenska uniformer efter att ha varit i karantän i Lybeck och undergått avlusnings- och andra procedurer ombord i Kronprinsessan Ingrid och Göteborg.
På kajen väntade tre av släpambulanserna samt fyra bårlag. Lika många arbetade vid Margretegärdeskolan.
En stunds paus uppstod enär man måste fara och hämta bårar civilförsvarschefen hade nämligen överenskommit l Göteborg med vederbörande där om att civilförsvarets bårar skulle komma till användning, varigenom de kunnat överflyttas direkt i ambulanserna. Nu hade man i stället placerat de sjuka på kustartilleriets bårar och dessa passade inte. Följaktligen måste de överflyttas, en onödig och tidsödande procedur, som civilförsvarschefen dock inte hade någon skuld i. Men i fortsättningen gick transporten perfekt.
Två judar bland de räddade.
De svårare sjuka bars på bårar. Det var en beklämmande syn. Gråbleka och utmärglade hämtades de upp till ambulanserna och man fick små glimtar av vad de gått igenom.
-Tre månader i koncentrationsläger. I Belsen, sade en yngling på 22 år. Kinderna voro stora hålor. Jag är från Rumänien. När engelsmännen väntades brändes tusentals människor i ugnarna
En tjeckisk jude kunde ändå skratta. Han hade också varit i Belsen, När han bars bort viskade han på hebreisk» "Herren vara med er". '
En tredje hade varit i både Belsen och Buchewald. Alla hans anhöriga hade bränts i krematorierna.
En fjärde vinkade med de spindelbenssmala armarna. Han famlade med dem framför sig, som ville han plåna ut något ohyggligt.
En 15-årig pojke hade förlorat både far och mor. Han var jugoslav.
En hade vistats I Belsen i fem hela år. Han hade fått en splitterskada i foten och tyskarna amputerade den utan att bedöva honom.
När en tilltalades på tyska blev han rädd. "Schwede? sporde han. När han fick veta att det var an svensk, tog han emot den bjudna cigarretten. Flera hade blivit slagna hårt.
-Kan ni ännu skratta? tillfrågades en.
-Nej, nej aldrig!
Två judar var med och hade således klarat sig. Den yngste i transporten var 12 år.
Det hela var hemskt och makabert. Om man trots alla bevis inte trott på skräckskildringarna från Koncentrationslägren fick man nu se sanningen om dem. Del var en skakande och gripande verklighet.
Personalen skött sig fint.
Civilförsvarschefen var nöjd med sin personal. Den hade uttagits på frivillighetens väg och såväl damer som herrar skötte sig perfekt. Varje detalj gick i lås. Men så har också stadsfiskalen trimmat sina medhjälpare i Uddevalla ordentligt. De stodo rycken när det kom till kritan.
Lyckliga över att vara i Sverige
Till Uddevalla kom 18 av de sjuka i en av Spårvägbolagets stora bussar.
Bussen startade från Göteborg vid 4-tlden och var I Uddevalla omkring en timma tidigare än beräknat eller precis kl. 6. Den körde genom Margretegärdeskolans taggtrådsport, framför vilken en polisman posterade och stannade framför stora entrén. Gatan hade avspärrats av polis och många människor bevittnade det sorgliga skådespelet utifrån Margaretegärde. Åtskilliga hade väntat på det i många timmar.
Transporten leddes av assistent K. G. Broberg från Göteborg och överläkare Lindqvist på det nya sjukhuset tog emot patienterna.
Civilförsvarschefen, stadsfiskal E. Håkansson, var givetvis också tillstädes. Han hade haft sammanlagt 6 lottor under befäl av överstinnan Wockatz i Göteborg. Fyra sjuksköterskor från Uddevalla följde med båten från Göteborg. De tillhörde civilförsvarets sjukvårdstjänst.
I Uddevalla medverkade vid transporten 24 män och 6 kvinnor som bärare o, dyl. Personalen på sjukhuset utgöres av ett 25-tal personer.
Avlastningen från bussen gick snabbt och var undanstökad på en halvtimma med tillhjälp av manskap ur civilförsvarets sjuktransportavdelning.
Resan hade gått bra. -De flesta av patienterna var riktigt krya och låg och tittade ut. De njöto av det vackra landskapet, berättade den lotta som följt med.
Alla voro lyckliga och nöjda över att vara i Sverige. En fransman berättade hur han lidit och tårarna kom I ögonen när han tänkte på sin räddning. De flesta måste bäras på bårar men några kunde gå. Alla voro fasansfullt utmärglade.
De svårast sjuka till Västsverige.
I Göteborg mötte lottor, bärare och annan personal med mun- och nässkydd samt rikt beströdda med luspulver. Även i Uddevalla användes munskydd. Främlingarna hade i Göteborg fått undergå ytterligare sanering. Efter en första utspisning genom lottomas försorg med välling och smörgåsar fördes samtliga till avlusningsavdelningar i Strand hotell och Hvitfeldtska läroverket, där det även försågos med ny utrustning,
När alla de ombordvarande frampå middagen i går hunnit föras l land började omedelbart en grundlig rengöring av Kronprinsessan Ingrid. Madrasser och andra sängkläder brändes,
Fartyget fick ligga i hamn endast åtta timmar. Det är således nu åter på väg till Lybeck. Sammanlagt kommer fyra resor att göras. I Göteborg placeras 300 sjuka i Vasa sjukhus medan Mölndal tar emot 200 och Uddevalla Iika många. Några smittosamma sjukdomar räknar men inte med att patienterna här i Uddevalla skall ha. Man har sökt undvika detta på grund av att förläggningen ordnats i en skola. Men annars är det de svårast sjuka som komma till Västsverige. En av dem som kom igår lär dock ha haft tyfus.
De flesta från Belsen.
De flesta av dem hade vistats i det beryktade koncentrationslägret i Belsen. Efter kapitulationen ha de legat på militärsjukhus. Det var polacker, tjecker, ungrare, jugoslaver, rumäner m. fl. huvudsakligen östeuropéer. En del judar voro också med i den första transporten. De hade kommit från lägret Lodz i Polen. En fransman fanns också bland sjuklingarna.
Trevligt ordnat i sjuksalarna.
De sjuka kom ju två dagar tidigare än man väntat. Det gällde alltså att forcera arbetet i sista stund. Överläkaren vid Margretegärdskolan, d:r Lindqvist, hade således ännu inte anlänt igår förmiddag. Men sängarna hade placerats ut i flera salar i första våningen. De voro snyggt bäddade och på varje säng låg en ren skjorta. Allt var nytt såväl sängar som sängutrustning. I fönstren hade placerats blommor, som stadsträdgårdsmästaren stått till tjänst med. Det lättade upp intrycket Salarna voro ju också ljusa och höga i tak. luftiga, nyskurade och rena. Så patienterna kommer säkerligen att trivas där.
100 kronors vite att beträda området.
På eftermiddagen kom per post anslag om Fridlyst område och andra föreskrifter, vilka skyndsamt fick sättas upp av polismännen. Det blir dessa som kommer att upprätthålla vakttjänsten vid skolan.
Men taggtrådsstaketet Innanför det vanliga skolgårdsstaketet var klart och det tar sig Ingen igenom Det är vid 100 kronors vite för bjudet för obehöriga att beträda det fridlysta område som Margreteskolan nu utgör. Åtgärden ha helt och hållet vidtagits för att förhindra överförande smitta från patienterna till stadsborna.
Civilförsvarschefen svara således för avspärrning och bevakning av beredskapssjukhuset, transporter inom staden samt de sjukas avlönande med 50 öre om dagen. Han skall dessutom ordna konvalescentförläggning och personlig utrustning, när de lämna sjukhuset.
Maten ordnas från regementet, dietköket är förlagt vid skolan.
De sjuka gömde bröd i britsarna.
Den första kontingenten sjuka utgjorda 117 stycken, varav 72 transporterades till Uddevalla.
Kronprinsessan Ingrid gick på tisdagskvällen från Lybeck med 455 passagerare. I Travemünde ankrade man några timmar över natten och fortsatte sedan till Malmö, där huvudparten fördes iland. Resan hade enligt den medföljande kvinnliga läkaren, d:r Lisa Welander, gått lugnt och bra. Humöret hade varit ganska hyggligt. -Många av de sjuka hade gömt bröd I britsarna, berättar d:r Welander under Kronprinsessans besök i Malmö. De fruktade nämligen att de inta mer skulle få någon mat. Det tog litet tid innan vi lyckades övertyga dem om att vi kommit för att hjälpa dem. Men sen de väl fått smaka vår mat, blivit badade och fått härliga svenska militärkappor att svepa in sig i och hela skor att sätta på fötterna, blev det fullkomliga glädjeutbrott ombord.
Av de 187 sjuka var det endast nio kvinnor. Tuberkulosen var den mest spridda sjukdomen till 90 procent men även en del tarmsjukdomar förekommo. En del hade under överresan mellan 3940 graders feber. Många hade magarna i olag, fortsätter d:r Welander eftersom engelsmännen, givit den mjukt, svart bröd, som är det mest olämpliga som kan tänka för uthungrade människor. Under färden från Lybeck fick de huvudsakligen soppor och gröt samt hårt bröd. Några klagade över att de fick för litet mat trots att portionerna voro ordentligt tilltagna.
-Tyvärr hade vi inte den effektiva kontroll som behövdes för att se till att alla fick var sitt mål. Många kom således igen flera gånger och fick nya portioner. Efteråt lade vi dock märke till att många gömt mat under sängarna, en gammal vana från arbets- och koncentrationslägren, där de inte visste när de skulle få mat nästa gång. Den svenska maten uppskattades i varje fall.
Ohyggligheter som aldrig glömmas.
Förföljelserna i Lods leddes av Himmlers svåger. Biboff, som med ytterlig grymhet gick till verket, berättade de judar som steg iland i Malmö och som voro ganska friska.
En ung judisk pojke, som tillhörde en familj på 14 personer, var ensam överlevande och hade tvingats åse hur de tyska SS-männen mördade flera av hans syskon.
-Vi förstår att svenskarna vid det här laget blivit mättade med skildringar om tyskarnas grymheter, berättar en jude, men jag har med egna ögon sett tyska SS-män slita småbarn på två, tre månader i stycken genom att fatta dem i var sin fot. VI polack betraktades ju av tyskarna som ett pariafolk och kanske de som fått lida mest under den tyska terrorn. Många av de polska kvinnorna har i lägren systematiskt pumpats på sitt blod tills de dött, varefter tyskarna använt blodet till transfusioner o på sina soldater.
Nästa kontingent anländer nästa vecka
Nästa kontingent väntas anlända till Sverige på lördag, då Karskär och Rönnskär kommer med cirka 600 personer, de flesta sjuka och sängliggande.
Med denna kontingent kommer ett större antal än nu att överföras till Uddevalla och av denna anledning har Göta terrängkår i Skövde måst ställa bussar till förfogande.
Till Uddevalla torde den nya gruppen sjuklingar anlända i början av nästa vecka.
Artikel i Bohusläningen 1945-08-06:
UTMÄRGLADE BELSENOFFER ÅTERBÖRDAS TILL LIVET
Enastående resultat vunna på Beredskapssjukhuset i Uddevalla.
Bohusläningens medarbetare har varit i tillfälle att besöka beredskapssjukhuset i Uddevalla, där som bekant inemot 200 interner från Belsen och andra beryktade tyska koncentrationsläger beretts vård sedan några veckor tillbaka. Nu står sjukhuset inför uppbrott och man kan konstatera att det fyllt sin uppgift synnerligen väl. Många av de interner som, när de kommo hit mer liknade mänskliga vrakspillror än levande människor ha nu återhämtat hälsa och krafter och kunna åter börja livet. Om hur sjukhuset arbetar och patienterna ha det läses vidare i artikel inuti tidningen.
Polack ökar 15 kg. på 14 dar, ungerska ser en ängel i syster.
Uddevalla stod inför badförbud i sommar.
När beredskapssjukhuset öppnades.
Den här patienten har ökat 15 kg. I vikt på 14 dagar Här är en pojke som fick fötterna förfrusna när han under en fångtransport i vintras måste stå ute i en öppen järnvägsvagn 10 darOch den här patienten var det Inte mycket med när han kom om han varit svensk skulle han ha varit dödsdömd
Det är överläkaren vid beredskapssjukhuset i Uddevalla d:r T. Lindqvist, som gör dessa kommentarer när han i sällskap med Bohusläningens medarbetare företar en improviserad rond bland patienterna på sjukhuset.
När man i dag ser de f.d. interner från Belsenlägret som kommo till Uddevalla för några veckor sedan och jämför deras utseende och tillstånd nu och då börjar man faktiskt tro på under. Det är ju inte samma människor. Det var levande lik som anlände till beredskapssjukhuset, tyckte man. Men nu äro de flesta på benen igen och på god väg att återbördas till livet.
Hur detta har kunnat ske ja, ej heller d:r Lindqvist kan undgå att förundra sig däröver. Patienternas tillfrisknande, gått över all förväntan, fastslår han.
-Det var nästan så att man blev förskräckt när man fick se patienterna första gången. Av den första transporten män som kom hit var det knappast en som kunde stå på benen. När man nu tänker tillbaka, är man uppriktigt glad över att det har gått som det gjort.
Badförbud var aktuellt för Uddevalla!
-Vi visste inte ens vad de hade för sjukdomar när de kommo. Vi hade egentligen endast fått reda på att de hade tyfus. Men det visade sig att de i flera fall voro behäftade med bl.a. diarréer. När detta konstaterats inställde sig ett svårt och oväntat problem. Stadens kloakväsen är ju ordnat så att det rätt och slätt mynnar ut i Bäveån och det medför att vattnet i ån och Byfjorden strax utanför åmynningen kan bli rätt otrevligt att umgås med. Skulle kloakavfallet här på sjukhuset skulle släppas ut i ån kunde fara för allvarlig infektering uppstå. Vi kunde sätta oss i förbindelse med förste provinsialläkaren och denne dekreterade att antingen måste badförbud utfärdas för bl.a. Skeppsviken mitt under den livligaste badsäsongen eller också måste sjukhuset anskaffa torrtoaletter. Vi valde det senare alternativet. Men tänk om det inte hade stått till buds. Det var verkligen rätt bekymmersamt att få ihop tillräckligt antal klosetter, ty bl.a. pågick verkstadskonflikten då. Hade sjukhuset måst använda vattenklosetterna skulle en allvarlig smittorisk ha inträtt. - - - En hel del av diarréerna voro kanske inte så allvarliga, då det kunde ha berott på att internerna inte tålt det brittiska konserverna. Men åtta patienter måste sändas till epidemisjukhuset för tyfus och paratyfus. En annan visade sig vara difteribacillbärare. Lyckligtvis hade ingen fläcktyfus. Hade den kommit in i Sverige kunde det ha blivit katastrof och en epidemi av långt allvarligare omfattning och karaktär än "spanska sjukan" ha uppträtt. Ty svenskarna som varit befriade från den sjukdomen många tiotal år hade nog varit mycket mottagliga. Dödligheten i den uppgår till 2030 procent. Men avlusningen av internerna hade varit mycket effektiv, så faran för paratyfus blev till blott på papperet, lyckligtvis. Annars var det så att de offer från koncentrationslägren som kommo österifrån voro behäftade med de smittoförande klädlössen och de som kommo västerifrån hade fläcktyfus.
D:r Lindqvist berättar vidare att man räknat med endast manliga patienter på sjukhuset men en vacker dag sedan de första redan kommit och inlagts fick man beskedet att utom de aviserade 74 männen skulle komma även 125 kvinnor. Det blev att i hast göra om förläggningsplanen. Det gick men vållade ju att cirklarna rubbades i viss mån.
Patienterna inalles 199 representera de mest skilda nationaliteter. Polackerna äro i avgjord majoritet 96 och sedan följa 38 tjecker, 36 ungrare, 20 rumäner, 4 jugoslaver, 2 greker, 2 österrikare och en italienska.
Många tuberkulosfall.
Tuberkulosfallen äro många bland patienterna. Praktiskt taget alla ha varit friska ända till några månader innan de kommo hit. D:r Lindvist kan inte undgå att understryka att det förhållandet säger en del. Vart de som blevo sjuka tidigare tagit vägen är inte svårt att förstå. Att bli sjuk i koncentrationslägret var detsamma som att underteckna sin egen dödsdom.
-Vi ha här mött tuberkulos som vi knappast sett tidigare framhåller d:r Lindqvist. Hade en svensk haft den skulle han varit dödsdömd. Men här har undernäring och vitaminbrist gett sjukdomen en oanad god mark.
-Tre dödsfall ha inträffat i tbc och ännu ha vi några sjuka som vi inte säkert vet hur det går med. Men en del ha ju tillfrisknat så bra, att vi nu kunna få iväg dem härifrån. 58 kvinnor ha rest till Karlstad, där ett speciellt tuberkulossjukhus inretts och 40 manliga tbc-patienter skola också resa härifrån, ev. till Borås. 41 kvinnor ha beretts plats på Böö konvalescenthem. Nio patienter vårdas på epidemisjukhuset och fem på lasarettet för olika åkommor. Kan Göteborg nu bara ta emot de patienter som i fortsättningen tarva vård kanske beredskapssjukhuset här kan avvecklas denna vecka.
Stränga moralbegrepp.
Doktorn kan konstatera att f.d. internerna lyckats att förvånande väl bevara sinnets jämvikt. Man skulle kunnat tro att de tappat fotfästet i det mänskliga efter allt vad de ha fått utstå men så är Inte fallet. Och deras moralbegrepp äro ganska stränga. Doktorn berättar ett par små exempel därpå och relaterar bl. a. en historia om en av de sjuka som I början av vistelsen här tydligen led av lägerpsykos och sökte gömma mat. Detta hade upptäckts av kamraterna och de bildade genast en deputation som hos doktorn enigt krävde att den skyldige skulle av doktorn i allas närvaro bestås av en muntlig med dock kraftig avbasning.
Patienterna ha varit mycket lätta att handskas med. Motsättningarna ty sådana finns ju alltid hos ett så blandat klientel som här ha varit obetydliga.
Enligt vad sjukhusets t.f. syssloman Torsten Hallberg meddelar på våran förfrågan äro patienterna flitiga brevskrivare. Det är anhöriga och vänner de uppvakta. En del svarsbrev ingå men de äro till större delen från andra f.d. interner som vistas i Sverige. I en del fall ha nämligen patienterna här nära släktingar på skida platser i landet.
De stå också i kontakt med sina resp. konsulat och judiska församlingen i Göteborg. För att på nytt kunna vinna kontakten mellan patienterna och deras ev. hemmavarande anförvanter ha de fått fylla i formulär som sina släktskapsförhållanden m.m. och på basis av dessa papper skall man söka återknyta de brustna banden.
Vid den rond bland patienterna vi hade nöjet att företa tillsamman med d:r Lindqvist mötte vi idel glada ansikten. Alla patienterna utstrålade en tacksamhet, vars äkthet inte var att ta miste på. Det var nog inte bara på den kvinnliga avdelningen man hade bildat sig en förställning om sjukhusets läkare och personal som änglar där hade man ritat det också, på svarta tavlan! utan även de manliga efter svår solbränna. Interner som levde på rovor och kålrötter företedde ofta denna sjukdom.
Patienterna representera vitt skilda yrken. Bland dem vi träffade var en professor från Budapest som just ägnade sig åt Romain Rolands "Joan-Christophe" på tyska. Ett annat av hans stora intresse materiellt. Det är ärter och fläsk.
Hitler den hunden
I en sal där bl. a. två greker lågo hade man använt svarta tavlan till omfattande svenska skrivövningar. Och man hade därvid gett uttryck åt diverse föga vackra tankar om herrefolkets store ledare. Där stod bl. att läsa:
"Hitler den hunden är begraven mänskligheten kan han inte mer skada".
Och strax bredvid hette det: "Die Gestapo sind die Hunden".
Här kom en av patienterna det var Hermann Birnbaum från Tjeckoslovakien fram till oss och bad oss att till sjukhusets läkare och personal och till allmänheten i Uddevalla vidarebefordra de sjukas uppriktiga och hjärtevarma tack för allt vad de gjort för dem. De hade, sade han, hjälpt dem att glömma det mörka och svåra som varit och hjälpt dem att åter tro att det finns ljus och godhet och vänlighet i världen. Han blev ivrigt vältalig. Hjärtat svämmade över. Härmed är tacket framfört.
En del av patienterna ha roat sig med att söka lära sig såpass svenska att de hjälpligt kunna göra sig förstådda. En av de yngre, Edvard Skowronski, visade i sig ha hunnit ett gott stycke. Han hade en tysk-svensk parlör bredvid sig på bordet och konverserade flitigt med syster Brita Winberg.
I samma sal låg en patient som var kusin till Smetana, den kände kompositören. Han hade väntat att få höra regementsmusiken som konserterade utanför sjukhuset just när vi gingo ronden spela något av Smetana men han hade inte hört något.
Doktorerna och syster änglar.
De kvinnliga patienterna roade sig med små handarbeten. En höll på med en duk, på vilken alla patienterna på salen hade ritat sina autografer. Dessa skulle utsys och duken kommer väl att doneras till syster på avdelningen.
Här hade en teckningsbegåvad ung rumänska, Gorbala Grünewald, använt svarta tavlan till att Illustrera hur det går till när läkarna göra rond. Därjämte hade hon kostat på sig en mera allegorisk tolkning av deras verksamhet. Hon hade ritat doktorerna Lindqvist och Ramberg samt syster Ellen som tre rara änglar svävande på ulliga molntappar.
Hela tavlan med sjukhussäng ar, och änglar och allt inramades av diverse exercis I svensk grammatik. "Jag är, du är, han är" ... "Jag har, du har, han har"...
I en annan sal på den kvinnliga avd. hade men lagt en mer praktisk och prosaisk syn på svarta tavlans användning och använt den till att rita klänningsmodeller m. m. på. En hel modejournal hade trollats fram. Och så utfylldes tavlan med tyska och svenska glosor: "Kan jag få lite bröd", "Det är varmt i dag", "Det regnar", "Det är för dyrt". Ronden som avslutades hos syster Alice på den till laboratorium omändrade fysiksalen blev lång men den var Intressant och givande. Men fick en levande inblick i hur patienterna ha det och en klar bild av har hela organisationen fungerar. I detta sammanhang är det på sin plats att ge d:r Louis Andersson, som planlagt sjukhuset en eloge för ett utmärkt arbete. Att en skola som göres om till ett sjukhus Inte kan bli så i allo praktiskt och lätt att arbeta I som ett riktigt sjukhus är givet men lokalproblemen ha här lösts med säker blick för vad som behövts göras.
Visst väckte det röster till protest när skolan togs till beredskapssjukhus man tyckte inte utan skäl att andra lokaler skulle kunnat upplåtas så att skolundervisningen ej hade behövt förryckas men när man nu kan konstatera, till vilken välsignelse detta beredskapssjukhus genom skickliga läkares och sköterskors ledning blivit, glömmer man allt obehag och är tacksam för att vi ha kunnat göra vad vi gjort för alla de offer för tyskt våldsregemente och tyranni som ha fått vård och hjälp här och ha återbördats till livet.