Text på kortet: "Vid Vrångebäcks botten. Bro sn. April 1987".

Miljö 4. Brodalen - ett gammalt centrum.

Då tre härads bönder lastade vid Vrångebäcks brygga: Ett par ålderdomliga knuttimrade tvåvåningshus från 1700-talet står ännu kvar i närmast ursprungligt skick på Vrångebäcks gamla gästgivaregård i Bro socken. Det tredje gästgivarehuset är däremot nedrivet för några år sedan. Gästgiveriet och färjeförbindelsen över Åbyfjorden sköttes nämligen här at tre stycken hemmansägare tillsammans, alltifrån det att Bohuslän blev svenskt intill slutet av 1800-talet. Det är förresten tre gamla släktgårdar, som ligger här i en naturskön trakt, inramad av höga, skogklädda berg. Här han man klara papper på släktföljden ända sedan 1650-talet. Men troligt är att gårdarna gått i samma släkter ännu längre tillbaka, ehuru tillräckliga bevis därpå saknas.
Nu är här lugnt. Det går inte längre någon färja över fjorden, och det kommer inte heller några båtar till bryggan med last och passagerare. Vill en bilist över fjorden, måste han låta bilen stå kvar på stranden och själv försöka få tag i någon, som i en eka ror honom över till Sotenäs. Men det finns ingen på platsen, som längre är skyldig att sköta om en sådan trafik.
Annorlunda såg det ut här för cirka hundra år sedan, då gästgivarna Jonas Hansson, Nils Jonsson och Johan Jönsson skötte om bryggan och färjan vid Vrångebäck. Då kunde en resande bli transporterad över fjorden lätt och behändigt med både häst och kärra, som ju var det vanliga fortskaffningsmedlet på den tiden. Men det hade dock sina sidor att var färjeman och gästgivare vid Vrångebäck. Detta framgår bl.a. av en klagoskrift, som de nämnda gästgivarna år 1843 sände till Konungens Befallningshavande i Göteborg. Skriften lydde på följande sätt:
"Wid Färgeplatsen på Stångenäs hafva vi åboer på Wrångebäck, som är underkastade färgningsskyldigheten till Rö och Sotenäs, den ganska kännbara olägenheten och för trafikerande ofta till uppehåll lidan omständighet, att själva färgan lossas eller flyttas från sin plats vid vår brygga till annat ställe, där Farkosten lidit skada och stundom bortförts af vinden genom osäkra belägg vid sådan flyttning, verkställd av obehöriga personer, som tagit sig friheten att begagna vår för allmänn färgeplats med kostnad och besvär anlagde brygga, till lastageplats för såväl in- som utlastningar af alla sorters varor, af Tigel, Bräder, Spannemål och Saltad Sill m.m. Under sådan lastning är Vägen alldeles afstängd för resande, som hafwa egna åkdon att öfverföra, eller också måste de för sin resa bida stort uppehåll, innan fartyget kan hinna bli bortflyttat och Bryggan fri från alla de materialier, som på densamma äro uppställda. - Ett sådant uppehåll kan stundom blifva flera timmar, och om möjligt voro att, om en resande kom om aftonen, när Bryggan och Vägen vore besatt af Tigelsten, Tigelpannor eller Silltunnor, att han finge stanna qvar med sitt åkdon till andra dagen, då dessa materalier hinna att bortskaffas - Och då vi bo öfvar en half fjerdings väg från Bryggan och således icke äro i tillfälle att hindra sådane olaglige och otillbörliga tilltag, hvilka förvärrasx derigenom, att de som lossa ofta taga stenen från Bryggan till barlast, och de som anlända för att lasta icke sällan utkasta sin barlast vid Bryggan, till stort hinder för Färgans praktiserande intill sjelva Bryggan, så nödgas vi, som länge nog med tålamod sett dessa otillbörliga tilltag och hört resandes klagan öfver ett sådant oskick, allerödmjukast hos Höga och Respektive Konungens Befallningshafvande anhålla att vid den ifrågavarande Brygga, som af oss är uppbyggd för allmän färgeplats och som för oss är kostsam att underhålla, vid utsättande wite, hvar och en obehörig person, må vara förbuden att lossa eller inlasta varor eller lägga till vid denna Brygga, utom med små robåtar, samt att vid lika wite ingen må tillåtas att nyttja eller flytta vår för färgningen iordningsatta och underhållande stora Färga.
Under öfvertygelse att Konungens Befallningshafvande finner billigheten i denna vår ödmjuka framställning, göra vi ock säker förhoppning att hädanefter blifva fredade från sådan obehöriga tilltag, som öka kostnaden för färgehållningen och uppehålla resande, som med åkdon färdas öfver till Sotenäslandet eller komma derifrån till denna färgeplats. - Wrångebäck den 15 Mars 1843. Johan Jönsson - Jonas Hansson - Nils Jonsson."
Med anledning av denna skrivelse infordradce landshövdingen yttrande i saken från kronofogden Herman Julius Nordberg på Lilla Foss, och denne skrev följande:
"Hemmanet Wrångebäck, Ett mantal, är anslaget till gästgifvaregård och färgplats, dit alltså allmän väg, på häradet indelt, leder, och åborna håller såväl brygga som båtar, oberäknadt att de lika med andra hemman hålla Lands- och Häradsväg. - Wid denna brygga hafva under senare åren flera lastningar och lossningar av Spannemål och andra varor verkställts, dervid icke sällan tör hänt att hinder för resandes framkomst inträffat, och att bryggan en och annan gång blifvit skadad af fartygens beläggande dervid, ehuru jag icke försport några sådana upplag af Tigelsten, Tigelpannor, etc. hvarigenom flere timmars uppehåll kunnat äfventyras, som skriften förespeglar. Likaledes torde hända att en och annan som behöfver intaga barlast, dertill begagnar den sten, hvaraf Bryggan är lagd, och de som lossa sin barlaster ofta lägger dem på obehörigt ställe, för att så lätt som möjligt blifva dem qvitt, hvilket allt är obehörigt och förorsakar kostnad och besvär för ägarne på platsen. Jag har för den skull skollat tillstyrka:
1. Att alle de som lossa eller lasta Spannemål eller andra varor, blifva ålagde betala brygg- och landägaren en viss lämplig afgift.
2. Att genom vitesförbud stadgades, det ingen får utan jordägares samtycke, intaga sten eller sand till barlast.
3. Att anseligt vite stadgades för den, som utkastar barlast på annat ställe än som honom anvisas, och
4. Att vite bestämmes för dem eller de med undantag af resande, som belägger sine fartyg eller båtar vid färgbryggan och dermed gör skada, eller lägger sine fartyg till hinder för de ankommande resandes beqväma fortkomst. - Foss den 10 maj 1843. - H. J. Nordberg".
Den som lastade mest vid Vrångebäck och hade de största upplagen av varor där var den kände grosshandlaren Carl Adolph Gerle på Häller, som också över Vrångebäck exporterade stora partier havre, som han uppköpte av bönderna på Stångenäs och Sotenäs samt Tunge härad. När ärendet om avgift därför till Vrångebäcks gästgivare förekom på tinget i Kvistrum år 1844, var således också Gerle instämd dit såsom ombud för Bro socken. Han uppläste vid tinget följande skrivelse, som han uppsatt tillsammans med ombudet för Brastad socken, förre uppbördsskrivaren, arrendatorn på kronohemmanet Sälleby, J. W. Lundbom:
"Som utsedde och befullmäktigade Ombud för Stångenäs Härads innevånare att i dag vid pågående vinter-Ting å Qviström afgåfva våre yttranden om det Wrångebäck åboer väckta påståendet att vilja utestänga och hindra en och hvar af oss från rättigheten att begagna bryggan vid dess strand för lastningar och lossningar, få vi ödmjukligen anföra att då Bro Socken och en del af Brastad Socken ej har någon annan Strandlägenhet för sine transporter och dessutom en hvar medborgare ej må vara betaget att begagna en allmän väg, och att lika påtagligt är att en Brygga bör finnas vid Sjöstranden, dit Häradsväg leder, hvilket väl äfven är insett och den troligtvis ingått i beräkning vid vägens anläggning, så tro vi ock, då Wrångebäcks åboer fått sig ålagt skyldighet att underhålla väglotten närmast sjöstranden, att lika skyldighet bör åligga dem, hvad Bryggan beträffar, som väl ej kan anses annat än som allmän väg eller lika med till vägar hörande broar i allmänhet. Och påstå vi således å Häradsboarnas vägnar, att strand och bryggrättighet ej må blifva oss förnekad, att när som heldst, utan det ringaste hinder få begagna vid lossningar och lastningar, dock med skyldighet för alla Sjö- och vägfarande, att ej vårslöst gå tillväga att bryggan derigenom skadas, då det blifver den felandes pligt att återupphjelpa eller ersätta det. - Hvad barlasters utkastande i sjön beträffar, blifver den Wrångebäcks åboers ensak och rättighet att tilltala den deri förbryter sig.
J. W. Lundbom. - C. A. Gerle."
Vid detta ting var ängen Stångenäs härads kronolänsman, kommissarie C. A. Åhlander i Mellby närvarande, och denne ansåg för sin del, att det av kronofogde Nordberg upprättade förslaget till ersättning pt gästgivarna på Vrångebäck var både nödigt och lämpligt. Åhlander berättade också vid tinget, att åborna på Vrångebäck var skyldiga att utan ersättning av andra hemmansägare underhålla både brygga och färga. Han hade också sett och erfarit att färgan varit av obehöriga personer borttagen från bryggan och förd ända in till säteriet Åby, där den utsattes för åverkan. Han berättade också att bryggan vid Vrångebäck ofta blev skadad vid lossning och lastning av varor, som ofta låg upplagda i så stora högar, att de resande inte kunde komma fram.
Häradsrätten beslutade också i enlighet med kronofogde Nordbergs förslag, varjämte föreslogs att en allmän lasteplats skulle anläggas vid den omtvistade bryggan. En sådan blev också byggd så småningom, och den kom till betydande användning, sedan stenhuggeriet började i Vrångebäcksbergen i slutet av 1800-talet. Sedan detta nedlades för några år sedan, har Vrångebäck blivit en stilla och rofylld plats, dit inget världslarm når. De gamla gästgivarnas sentida ättlingar lever nu uteslutande av jordbruk och kreatursskötsel, varom nya, moderna ladugårdar bär tydliga vittnesbörd. Men minnena från de gamles dagar lever kvar här i rikligt mått ännu, och de kommer säkerligen att bliva kvar här lika länge som de gamla knuttimrade sjuttonhundratalshusen står. Källa: "Stångenäs sid. 166" av Sven Rydstrand

Tidig centralbygd i dalgången kring Brofjället, med två västliga utlöpare mot Åbyfjorden. Rikt och varierat fornlämningsbestånd från sten- brons- och järnåldern. Kastal 1100-tal. Befäst gård 1400-tal. Medeltida kyrka med äldre centrumbebyggelse. Äldre jordbruksbebyggelse i traditionella lägen.
Vid Brodalen i mitten av Broälvens långsmala dalgång vidgar sig en dalslätt som via två smala gångar mot väster når ut till Åbyfjorden. Broälven är smal men djup och har långt in i historisk tid varit segelbar upp till Bro. Det strategiska läget med goda kommunikationer har utgjort en viktig förutsättning för områdets utveckling som centralbygd under förhistorisk och historisk tid. Därför innehåller området en mängd lämningar från olika tider och verksamheter.
På ömse sidor om dalgången västerut mot Vrångarö går ett stråk av stenåldersboplatser i höjdlägen på bergen. De ligger utmed det forntida sundet mellan Vrångebäck och Bro. Läs mera om jägarstenålderns boplatser (se "Kulturmiljlöer i Lysekils kommun sid. 22-28" ). På Vrångarös långsmala, branta rygg ligger fyra rösen och en stensättning på rad. Längre in i den skyddande dalen tar hällristningarna vid, ristade i släta berghällar i skärningen mellan berg och slätt. Flest är ristningarna vid Vese och Störreberg. I anslutning till dessa finns också två gravfält med femton respektive fyrtio gravar. På Broslätten och upp på dalsidornas sluttningar hittar man ett flertal järnåldershögar. Mitt i Brodalen ligger den stora Tingshögen (se nedan). Inom området finns flera mycket intressanta lämningar från medeltiden. På Brobergskullen ligger ruinen efter kastalen från 1100-talet ("Kulturmiljöer i Lysekils kommun sid. 65"). Vid Hala i markerna norr om Broberg ligger grunden efter ett hus från 1200-talet (se "Kulturmiljöer Lysekils kommun sid. 84-86"). Vid Brofjordens innersta del förenar sig Broälvens och Kvarnebäckens utflöden. Idag finns här ingen bebyggelse, men ruinerna efter flera kvarnhus och fördämningar ligger kvar i bäcken, och en stor och välbyggd väg leder dit. Kvarnebäcken rinner i kanten av en brant och lång dalgång, som böjer av i en båge mot nordväst där den öppnar sig mot ett flackt ängslandskap mot Brofjorden, kallat Halsstrand. I Axel Holmbergs historiebok från 1800-talets mitt finns uppgifter om att här skall ha legat en stad (se "Kulturmiljöer Lysekils kommun sid. 71"). Bro kyrka har medeltida ursprung (se "Kulturmiljöer i Lysekils kommun sid 84"). I kyrkan finns bl a vackra 1700-talsmålningar av den kände kyrkomålaren Christian Schönfeldt. Runt kyrkan samlas en välbevarad bebyggelse typisk för kyrkbyn med prästgård, löneboställe, skola med lärarbostad, affär och f d mejeri. Också den gamla prästgården från 1700-talet är bevarad och används idag som hembygdsmuseum.
Tre gamla storgårdar dominerar områdets bebyggelsehistoria, Broberg, Röe och Vese. Utefter den norra dalsidan ligger välmående, stora gårdar i vackra lägen med i huvudsak 1800-talsbebyggelse. Särskilt väl bevarad är gården Häller med sin vackra salsbyggnad i två våningar, byggd 1838. Längs vägen mot Vrångebäck ligger ytterligare ett antal fina gårdar. Manhuset på Sötorp tillhör en hustyp, som var vanlig under tidigt 1800-tal med väl tilltagen bredd och brutet tak. Gården Vrångebäck har två manhus från 1700-talet, timrade i två fulla våningar under ett brant sadeltak. Strax norr om Vese ligger Mellby, som tidigare var tingsplats. Gården är delad i två, med det norra manhuset uppfört på 1700-talet och senare tillbyggt, och det södra byggt kring 1820. På gården finns flera äldre hus, bl a magasin och drängstuga.
Källa: "Kulturmiljöer Lysekils kommun sid. 187".
Under hela vikingatiden kämpade kungar och hövdingar om makten över landområdena kring Nordsjön. Men hur det var här i Bohuslän och om Bohusläns roll i Norden under vikingatid vet vi faktiskt inte så mycket. I striderna mellan norska och danskar kungar blev Bohuslän ett gränsland, ett utkantsområde.
Detta förhållande avspeglas i det arkeologiska materialet. Skattfynd och gravlämningar är jämförelsevis få, gravgåvorna i allmänhet enkla och sparsamma. Vi har inga motsvarigheter till de storartade båtgravarna i södra Norge från denna tid.
Däremot finns även i Bohuslän en fornlämningskategori - storhögarna - som man på andra håll har kunnat koppla till maktcentra för lokala hövdingar eller liknande. En av dessa storhögare ligger i Lysekils kommun, nämligen den så kallade Tingshögen i Bro.
Tingshögen blev delvis undersökt år 1954, då den genom ett misstag - den hade inte markerats på ekonomiska kartan - höll på att utan vidare bli bortschaktad för nybebyggelse. Vid undersökningen påträffades ingen grav, men i högens mitt, längst ner på bottnen, låg ett sammanpressat lager av olika mossarter. Mosslagret bildade en rundel av 9-10 meters diameter, och rakt igenom stod en nerslagen träpåle. Hur skulle detta tolkas?
En förklaring kunde vara att det rörde sig om en så kallad kenotaf, en symbolisk gravhög över någon som kanske omkommit utomlands eller där man gravsatt liket i en båt som sattes i brand och sköts ut i havet. Gravhögen kunde långt senare ha fått en användning som tingsplats. Den förmodade graven daterades till vikingatid eller något tidigare.
Högen mäter 32 meter i diameter, men är inte mer än ca 1,3 meter hög. Just den flacka formen, liksom den nedslagna träpålen stödjer tanken att det faktiskt kan vara fråga om en förhistorisk plats för rättsskipning och inte en gravhög.
Källa: "Kulturmiljöer Lysekils kommun sid. 55".