Text på kortet: "Röe magasinet. Bro sn. Mars1987".

Miljö 4. Brodalen - ett gammalt centrum

Inte långt från Åbyfjorden, i en öst-västgående dalgång in mot Brodalen, ligger gården Röe. Det äldsta av de båda manhusen är från 1700-talet, men på medeltiden låg den egentliga tomtplatsen uppe på bergskullen strax öster om de nuvarande husen. Där finns lämningar efter en befäst gård med spår av en omgivande vallgrav.
Varför låg den en befäst gård här? Läget verkar illa valt, lite inklämt i en dalgång och utan direkt kontakt med havet. Men så såg det inte ut på medeltiden. Bovikskilens sydspets sträckte sig då nästan ända in till Röe. Landsvägen från Bro gick inte som nu ut till Vrångebäcks brygga utan ner till Röes, och därifrån gick färjeleden vidare över till Sotenäset. Röes läge blir plötsligt fullt begripligt!
Vid de arkeologiska undersökningar som Wilhelm Berg företog på slutet av 1800-talet framkom grunderna av ett par hus, som förmodligen haft överbyggnader av ekvirke. I det ena påträffades bland annat gul- och grönglaserade golvplattor av samma typ som låg i koret i Dragsmarks klosterkyrka, målat fönsterglas samt en del föremål av ädelmetall. Runt husgrunderna fann man också kanonkulor av sten och ett stort antal lans- och pilspetsar. Förekomst av slagg över hela området visar att här också funnits en smedja. Vattenbehovet har säkrats genom en stor damm med gott vattenflöde.
Med ledning av de funna föremålen och mynten kunde Berg datera befästningen till 1400-talet och några decennier in på 1500-talet. Under denna period innehades Röe först av riddaren Erik Björnsson och hans efterkommande i släkten Baat, bland andra det norska riksrådet Knut Knutsson Baat till Morlanda, och senare av hövitsmannen på Bohus, Henrik Krummedike.
I Johan Oedmans bohuslänsbeskrivning från år 1746 återges den gamla traditionen om att näsen i mellersta Bohuslän en gång skulle ha haft var sin kung, med en direkt koppling till ruinerna vid Röe:
På Gården Rön, ther min f. Swåger Herr Capitain Claes Arrhen bor, säges af them gamblom hafwa bodt en Näse-Kong, lijksom på alla Näsen här i Bahus Län, warandes thet ock icke olijkt, hälst uppå then näst in til Manhusen liggande höga runda Kolle, Slottet kallad, synas åtskilliga Känneteckn, af Grundwalar effter Murar, Källare ock Bygningar: Rundt om Slottet är en mycket stor Graf med watn uti samt Jordwald utanföre: Uppe i Slottet har man funnit stora Wärje-Fästen, stora Hästskor och Stenkulor, utom många andra Reliquier, som bära witne, at Näse-Kongen på Stångenäset ther utan twifwel hafft sitt Residence ock Slott, hälst thet är wäl belägit ibland wackra Skogar ock Lundar nästan mitt öfwer Åby stora Herregård ut med salta Hafwet.
Ruinerna efter den medeltida befästa gården Röe var alltså väl kända och synliga på 1700-talet, men dess verkliga historia var redan glömd.
Dagens Röe har två manbyggnader. Den äldre är uppförd på 1700-talets slut i timmer med faluröd treskiftspanel, den yngre en salsbyggnade av sen 1800-talstyp, båda i fint skick. Till gården hör ett välbevarat magasin av sekelskifteskaraktär.
Den som vill göra en utflykt till Röe för att se på borgkullen tar sig lättast upp via trätrappan på den östra sida. Källa: "Kulturmiljöer i Lysekils kommun sid. 91".

Bland den stora bohuslänska jorddrotten, Margareta Hvitfeldt, efterlämnade dokument finns också en avskrift av en handling, som visar hur en rågång uppdrogs mellan ett par gårdar på Stångenäset under hennes tid. Det gäller gårdarna Vese och Röe i Bro socken. Dessa gårdar hörde nämligen båda en tid till den mäktiga Sundsbyfruns domäner. Då den här nämnda gränsbestämningen företogs, hade hon dock ännu icke erövrat dem. Handlingen varav en kopia skrivits av fru Hvitfeldt själv och undertecknats av hennes make Tomas Dyre, lyder på följande sätt, översatt till nu brukligt språk:
"Jörgen Larsson, sorenskrivare i Sunnerviken, Lars i Foglekärr, Jörgen i Hallind, Rassmus i Uteby, Olle i Halls, Olle i Lund och Otto i Lögen, Laaga Nämnd på Stångenäs, känna och härmed vetterligt göra, att år 1656 den 15 december voro vi lagligen kallade och församlade i utmarken mellan adelshemmanet Wesse och Röe i Bro sochn på Stangenes, varande därvid närvarande Ärlig och Välbyrdig man Johan Fierigc till Åby gård, Kongl. Majestäts Välbeställte Överste över Det Bahusiske Regiment, som ägare är till Röe gård. Och var tillstädes Ärlig och Välbyrdig man Peder Maaneskiöld, captain vid bemälte Regiment, som med sin Frue, Ärliga och Välbyrdiga Frue Karina Bagge till bemälte deras sätegård Vesse, innfinnande sig även Anders Thorbjörnson, bonde, Länsman på Stangenes, och flera lagfasta män, vilka gode män av oss begärde, att vi på Rättens vägnar ville bese skillnad och dele emellan förenämnda derar gårdars utmark, och efter prov och vittnersbörd sätta dem emellan, där någon tvist kunde uppstå. Och viste de oss först i det höga Flanberget, som räcker in emot Röes fägata, därifrån åt högsta bergöfserna intill den gilja, som de kallade för Röe kast, varest infann sig tvenne lagfasta män, nämligen Peder Nilsson, som sade sig vara över sextio år gammal, och han påminde sig förra kriget emellan Sverige och Danmark, som var för nära femtio år sedan. Han var då vuxen karl och tjänte på förenämnda gård Röe. Då höll Röes och Vesses ägare för skillnad och dele förenämnda Flanbergets högsta och så bergsöfsernas högsta vid Röes kast, varest strax i giljan ligger en liten gärdesgård, vilken ännu fanns, och vet han, det förenämnda ägare höll allt för dele från samma Röes kast, bergsöfsernas högsta alltut till Björneröds egendom vidtager, och vittnar förenämnda Peder, att han all sin tid intill nu, han är en gammal man, har varit i Bro socken och således känt dess marker och egendomar, vilket allt han vid sannings Ed bekänte.
Hans i Ormdahl vittnade och sade sig hava tjänt på Vesse i 24 år, och har huggit till gårdens behov uppe i samma Flanbergets högsta och alla bergövserna allt intill Röes kast, och Vesses egendom var aktad ansedd i samma bergsövserna emot Röes egendom, allt intill Björneröds egendom vidtager.
Härtill svarade välbemälte gode män, Översten, Välbyrdige Johan Fierigc för sin gård Röe och Välbyrdige Peder Maaneskiöld för Vesse egendom, och förklarade de sig nöjda med den skilland pch dele emellan förenämnda hemman såsom av ålder, och ville de med oss samma ställen övergå och bese, och då även brev och skriftlig förrättning under försegling hava, på det att annat missförstånd om deras egendom, som möjligen härefter kunde uppkomma, måtte förekommas.
Så begåvo vi oss samtliga upp i föreskrivna Flanbergets högsta, där vi lade tillsammans några stenar till tecken och skillnad, att Vesses och Röes ägor där sammanstötte. Därifrån efter bergsöfsernas höjder ut till Brunnebergs höjderna, som bönderna och naborna kallade det. Där sammanlade vi tre andra stenar till dele och skillnad mellan Vesses och Röes egendom, med välbemälte gode mans nöje och samtycke, så att icke Vesses ägare tillägne sig något utföre i någon av de giljor eller dalar, som emellan bergskrönen kan inkränga antingen med hugge eller hälften att bruka eller ö igen, emedan de tillhöra Röes egendom.
Därnäst från förenämnda stenar efter bergöfsernas högsta upp i Gerlesbergets högsta, och så högsta bergöfsernas till Björneröds egendom vidtages. Därutföre ligger den gilja, som bönderna kallade för Håvegiljan, där tvärtöver ligger en gammal stengård, som där skiljer Björneröds egendom, som är av Vessegodset, och Röes egendom, varom Olle i Mellby nu vittnade, som är född i Björneröd och nu redan gråhårig man.
Sedan följer Björneröds egendom med Röes allt intill saltsjön i Åby fjord möter. Således skillnad och dele att vara emellan förenämnda gårdar Vesse och Röe från högsta Flanberget, allt intill Björneröds ägor vidtager, det vittna och stadfäste vi med våra signeter.
Aaktum anno Dei ut supra. Jörgen Larsson".
De sex nämndemännen, som var närvarande vid förrättningen, har tydligen inte varit skrivkunniga, ty de har endast kunnat sätta sina bomärken under handlingen, som sorenskrivaren upprättade. Sorenskrivarens roll var ungefär densamma som en häradshövdings. Jörgen Larsson, som var besatt i Foss socken, var sorenskrivare i Sunnerviken intill Bohusläns införlivande med Sverige. Källa: "Stångenäs sid. 200" av Sven Rydstrand.

Stensättningar, s.k. "Domare-ringar", finns på ett flertal ställen i Bro. Sålunda finns vid ett torp under Röe, ett stycke sydväst om gården, en krets av åtta lagda klumpstenar av något oval form. Diametern på kretsen 12-13 meter. Källa: "Stångenäs sid. 31" av Sven Rydstrand.

Tidig centralbygd i dalgången kring Brofjället, med två västliga utlöpare mot Åbyfjorden. Rikt och varierat fornlämningsbestånd från sten- brons- och järnåldern. Kastal 1100-tal. Befäst gård 1400-tal. Medeltida kyrka med äldre centrumbebyggelse. Äldre jordbruksbebyggelse i traditionella lägen.
Vid Brodalen i mitten av Broälvens långsmala dalgång vidgar sig en dalslätt som via två smala gångar mot väster når ut till Åbyfjorden. Broälven är smal men djup och har långt in i historisk tid varit segelbar upp till Bro. Det strategiska läget med goda kommunikationer har utgjort en viktig förutsättning för områdets utveckling som centralbygd under förhistorisk och historisk tid. Därför innehåller området en mängd lämningar från olika tider och verksamheter.
På ömse sidor om dalgången västerut mot Vrångarö går ett stråk av stenåldersboplatser i höjdlägen på bergen. De ligger utmed det forntida sundet mellan Vrångebäck och Bro. Läs mera om jägarstenålderns boplatser (se "Kulturmiljlöer i Lysekils kommun sid. 22-28" ). På Vrångarös långsmala, branta rygg ligger fyra rösen och en stensättning på rad. Längre in i den skyddande dalen tar hällristningarna vid, ristade i släta berghällar i skärningen mellan berg och slätt. Flest är ristningarna vid Vese och Störreberg. I anslutning till dessa finns också två gravfält med femton respektive fyrtio gravar. På Broslätten och upp på dalsidornas sluttningar hittar man ett flertal järnåldershögar. Mitt i Brodalen ligger den stora Tingshögen (se nedan). Inom området finns flera mycket intressanta lämningar från medeltiden. På Brobergskullen ligger ruinen efter kastalen från 1100-talet ("Kulturmiljöer i Lysekils kommun sid. 65"). Vid Hala i markerna norr om Broberg ligger grunden efter ett hus från 1200-talet (se "Kulturmiljöer Lysekils kommun sid. 84-86"). Vid Brofjordens innersta del förenar sig Broälvens och Kvarnebäckens utflöden. Idag finns här ingen bebyggelse, men ruinerna efter flera kvarnhus och fördämningar ligger kvar i bäcken, och en stor och välbyggd väg leder dit. Kvarnebäcken rinner i kanten av en brant och lång dalgång, som böjer av i en båge mot nordväst där den öppnar sig mot ett flackt ängslandskap mot Brofjorden, kallat Halsstrand. I Axel Holmbergs historiebok från 1800-talets mitt finns uppgifter om att här skall ha legat en stad (se "Kulturmiljöer Lysekils kommun sid. 71"). Bro kyrka har medeltida ursprung (se "Kulturmiljöer i Lysekils kommun sid 84"). I kyrkan finns bl a vackra 1700-talsmålningar av den kände kyrkomålaren Christian Schönfeldt. Runt kyrkan samlas en välbevarad bebyggelse typisk för kyrkbyn med prästgård, löneboställe, skola med lärarbostad, affär och f d mejeri. Också den gamla prästgården från 1700-talet är bevarad och används idag som hembygdsmuseum.
Tre gamla storgårdar dominerar områdets bebyggelsehistoria, Broberg, Röe och Vese. Utefter den norra dalsidan ligger välmående, stora gårdar i vackra lägen med i huvudsak 1800-talsbebyggelse. Särskilt väl bevarad är gården Häller med sin vackra salsbyggnad i två våningar, byggd 1838. Längs vägen mot Vrångebäck ligger ytterligare ett antal fina gårdar. Manhuset på Sötorp tillhör en hustyp, som var vanlig under tidigt 1800-tal med väl tilltagen bredd och brutet tak. Gården Vrångebäck har två manhus från 1700-talet, timrade i två fulla våningar under ett brant sadeltak. Strax norr om Vese ligger Mellby, som tidigare var tingsplats. Gården är delad i två, med det norra manhuset uppfört på 1700-talet och senare tillbyggt, och det södra byggt kring 1820. På gården finns flera äldre hus, bl a magasin och drängstuga. Källa: "Kulturmiljöer Lysekils kommun sid. 187".

Under hela vikingatiden kämpade kungar och hövdingar om makten över landområdena kring Nordsjön. Men hur det var här i Bohuslän och om Bohusläns roll i Norden under vikingatid vet vi faktiskt inte så mycket. I striderna mellan norska och danskar kungar blev Bohuslän ett gränsland, ett utkantsområde.
Detta förhållande avspeglas i det arkeologiska materialet. Skattfynd och gravlämningar är jämförelsevis få, gravgåvorna i allmänhet enkla och sparsamma. Vi har inga motsvarigheter till de storartade båtgravarna i södra Norge från denna tid.
Däremot finns även i Bohuslän en fornlämningskategori - storhögarna - som man på andra håll har kunnat koppla till maktcentra för lokala hövdingar eller liknande. En av dessa storhögare ligger i Lysekils kommun, nämligen den så kallade Tingshögen i Bro.
Tingshögen blev delvis undersökt år 1954, då den genom ett misstag - den hade inte markerats på ekonomiska kartan - höll på att utan vidare bli bortschaktad för nybebyggelse. Vid undersökningen påträffades ingen grav, men i högens mitt, längst ner på bottnen, låg ett sammanpressat lager av olika mossarter. Mosslagret bildade en rundel av 9-10 meters diameter, och rakt igenom stod en nerslagen träpåle. Hur skulle detta tolkas?
En förklaring kunde vara att det rörde sig om en så kallad kenotaf, en symbolisk gravhög över någon som kanske omkommit utomlands eller där man gravsatt liket i en båt som sattes i brand och sköts ut i havet. Gravhögen kunde långt senare ha fått en användning som tingsplats. Den förmodade graven daterades till vikingatid eller något tidigare.
Högen mäter 32 meter i diameter, men är inte mer än ca 1,3 meter hög. Just den flacka formen, liksom den nedslagna träpålen stödjer tanken att det faktiskt kan vara fråga om en förhistorisk plats för rättsskipning och inte en gravhög. Källa: "Kulturmiljöer Lysekils kommun sid. 55".

Någon gång under det oroliga 1100-talet byggdes kastalen i Bro. En kastal består av ett fristående, kraftigt torn, en tidig form av borganläggning. Men vilken roll Brokastalen har spelat - handelspolitiskt, militärt eller administrivt - vet vi inte, inte ens om den tillhörde baglerna eller kung Sverre. De historiska källorna tiger. Inte heller de arkeologiska fynden ger något entydigt svar.
Vi ska se lite närmare på sammanhanget mellan kastalen och det omgivande landskapet. Vid medeltidens början gick Brofjorden djupare in i dalen. Om vi räknar med bara en dryg meters högre vattenstånd än idag, gör det ändå en ganska stor skillnad i det flacka landskapet. Vi får då ett mycket strategiskt läge där kommunikationsleden från havet möter landleden, som via dalgången mot nordost snart mötte den stora inre farvägen som gick mellan Danmark och Norge (i stora drag E6:ans dragning). Från kastalen högst uppe på klippan hade man en utmärkt bevakningspunkt vare sig den kan ha gällt en angripande flotta eller att till exempel kontrollera och ta upp tullavgift vid omlastning av handelsvaror.
Kastalens grund mäter en fyrkant om 8,7 x 8,4 meter. I centrum finns resterna efter en kraftig pelare, och i sydvästra och nordöstra hörnet syns spåren efter halvmeterbreda inre gångar. Huggna valvstenar visar att det funnits ett valvslaget tak, troligen i borgens nedervåning, och en stenportal. Tornets ursprungliga höjd har beräknat till minst tio meter.
Vid de arkeologiska undersökningar som gjordes på 1960- och 70-talen påträffades fynd som visar att kastalen varit i bruk från 1100-talet fram till början av 1400-talet. En del bruksföremål, bland annat brynen, en kläppkrok (användes vid havsfiske) och en ljusterudd tyder på att borgen åtminstone tidvis varit bebodd.
De viktigaste daterande fynden är tre mynt: en engelsk silverpenny från andra halvan av 1100-talet, ett mynt från antingen kung Sverres eller Håkon Håkonssons regering samt ett fragmentariskt mynt från perioden 1160-1205, av okänt ursprung.
Mycket i fyndmaterialet ger en koppling till samhällets översta skikt, bland annat en guldring med infattning för en oval ädelsten, en piksporre och en stjärntrissa till en sporre. Bland benfynden fanns resterna av en duvhök, som på grund av vissa utväxter på benet tolkas så att den varit dresserad för jakt. Jakt med dresserade hökar och falkar var under medeltiden förbehållet högreståndspersoner.
Till vapenfynden hör en stridsyxa av järn från 1100-talet, och fyra pilspetsar.
Av någon anledning blev kastalen obehövlig. Redan vid medeltidens slut låg den i ruiner, som ingen längre visste något om. Men går man upp dit idag och ser ut mot sydväst, är det lätt att föreställa sig hur det äldre landskapet såg ut och den centralpunkt kastalen en gång var. Källa: "Kulturmiljöer Lysekils kommun sid. 65".