Miljö 4. Brodalen - ett gammalt centrum.
Huset på bilden finns på sidan 139 i boken "Stångenäs" av Sven Rydstrand.
Gubben Gerle i Häller, en originell handelsman från förra seklet.
Söndagen den 22 augusti 1841 stod den kände bohuslänska pastorsadjunkten och hävdatecknaren Axel Emanuel Holmberg i Bro kyrkas predikstol och läste upp följande kungörelse, vilken var ett utdrag ur ett tingsprotokoll, utfärdat den 14 juli samma år på Kvistrum. Folk lyssnade spänt när prästen läste:
Uti ingiven skrift anmäler grosshandlaren Carl A. Gerle, hurusom han på ägorna till sina andelar i hemmanet Häller i Bro socken lider förfång genom trampning av folk och kreatur, samt att den för hans enskilda räkning anlagde väg från bostaden begagnas obehörigen med körslor och spatserfarter, därvid skada och ohägn honom förorsakas, varföre bemälte grosshandlare anhåller det Häradsrätten ville stadga ett vite av strängaste beskaffenhet för dylikt förnärmande, Och som socknens nämnd bestyrkte sannfärdigheten av uppgifterna och vitsordade behovet av särskilt vite för nämnda ändamål, alltså och i förmåga av 10 kat. 5 § Byggninga-balken, fann Häradsrätten skäligt härmed stadga ett vite av Sex Riksdaler, 32 skilling Banco, vartill utom böter efter lag och skadans ersättande den gör sig förfallen, som på något av förberörde sätt även å hans inhängande utmark sökande förfördelar eller skadar. Dock skall sökanden, innan verkan av detta förbud vidtager, låta från predikstolen i Bro och angränsande socknars kyrkor uppläsa protokollsutdrag därom och sådant kungörande förnya vart tredje år, och därom taga bevis å utdraget, samt vid de vägar, som icke få begagnas, utsätta förbudstavlor till vederbörandes efterrättelse".
Den här nämnde Carl Adolf Gerle tillhörde en gammal bohuslänsk handelssläkt och var född i Uddevalla den 14 november 1793. Hans fader var en ganska förmögen och ansedd grosshandlare i staden, och sonen fick studera någon tid, bl.a. vid Uppsala universitet. Troligen driven av en synnerligen stark läggning för det merkantila, övergav han dock den lärda banan, innan någon examen avlagts och slog sig ned på Fågelviken i Bro socken, där han ingick som delägare i sin farbroders handelsrörelse och salteri. År 1837 inköpte han några gårdsdelar på Norr Häller och Störreberg i samma socken, och där byggde han då även ett större bostadshus jämte magasin och handelslägenhet. Han anlade då även för sitt enskilda bruk den spikraka väg, som ännu leder från byggnaden på Häller till affären vid Bro kyrka och varom tingsprotokollet härovan rörde sig.
Åtminstone redan år 1837 bedrev C. A. Gerle diversehandel både på Fågelviken och Häller. Detta är intressant att lägga märke till, eftersom ju sådan handel på landsbygden inte var tillåten före den stora näringsfrihetsreformens genomförande år 1846, Helt fri blev ju handeln på landsbygden inte förrän 1864, men C. A. Gerle hade tydligen fått något särskilt tillstånd för sin affärsrörelse. I gamla brev från 1830- och 1840-talen, skrivna av dåvarande ägarinnan till Vese säteri, Maria Christina Kamp, får man nämligen bevis för att Gerles lanthandel existerade redan då. Hon skriver således år 1837 att hon handlade i C. A. Gerles affär. Och 1844 skriver hon följande till en av sina vänner:
Jag vill nemna för Eder, att Carl Gerle hafwer Cabeljo att selja. Han gifwer två fjerdingar för en tunna hafre. Han är litet röd utanpå, men det går utaf i vattningen, hwaruti han bör ligga öfver en dag. Jag tenker att köpa några fjerdingar till hushållet. Jag var der (i C. A. Gerles affär på Häller) och tog mig en profbit, som var rätt god - will ni hafwa någon, så sänd snart bud dit. - Nu gifwer Gerle 5 Riksdaler tunnan för hafren, och jag hörde i går på Röe, att di tror, att han gifwer 12 skilling deröfver. Jag vill nemna detta för att Fru Sellin (ägare till Wässby i Foss) icke seljer sin hafre till underpris". Och i ett brev från 1842 skriver Fru Kamp följande om sin handel med Gerle: "Jag har ej fått råkat Gerle sedan sist. Jag har haft bud dit två gånger, men ingen gång var han hemma. Jag fråga efter både Risgryn och Caffe. För mig sade han i vintras, att Risgrynen kostar omkring 11-12 skilling för skålpundet. Jag köpte då 10 skålpund men har ej betalt dem ännu".
C. A. Gerle bedrev också en betydande handel med haver och övriga lantmannaprodukter, som han sålde till utlandet över Fågelviken. På denna sin rörelse blev han med tiden ganska förmögen, så att han kunde låna ut pengar och annat till behövande bönder. Han fick också en hel del förtroendeuppdrag i den lilla socknen. Därav kom det sig också, att en nästan ständig ström av besökare hade ärende till Häller både tidigt och sent. Och då byvägen, som ledde dit var krokig och dålig, var det ju naturligt, att folk begagnade Gerles "enskilda väg". Men detta tyckte C. A. Gerle inte mycket om. Han ville ha den vägen för sitt eget privata bruk. Här planterade han vackra alléträd, och här ville han gå i lugn och ro och promenera, rökande sin kära pipa.
Ty han var inte så litet originell, "Gubben Gerle", som han i dagligt tal kallades. Ibland, när han ville vara riktigt ifred för folk, sände han en kungörelse till prästen att uppläsas från predikstolen i kyrkan. Här pålystes alltså allt emellanåt, att "C. A. Gerle träffas inte hemma på Häller i morgon eller i övermorgon". Gick man ändå till Häller någon av dessa dagar, fick man likväl se, att Gerle var hemma. Vanligen satt han på sitt kontor, lugnt rökande sin pipa. Men ville den besökande ha ett ärende uträttat, förklarade han emellertid helt lugnt: "Sir Ni, jag är inte hemma i dag, sir Ni! Hörde Ni inte, att jag lyste på i kyrkan i går, att jag inte skulle vara hemma i dag? Hörde Ni inte det?" Och därmed försvanna han med ett gemytligt leende ut i något annat rum. För den besökande var det således inte annat att göra än att gå hem igen med oförrättat ärende. Gubben Gerle förstod synbarligen avkopplingens stora betydelse för hälsan och välbefinnandet. Något jäkt ville han inte vara med om.
Däremot berättas det, att han gärna ville vara med om ett litet oskyldigt skämt på bekostnad av sina kunder och kanske avundsjuka s.k. vänner. Det var väl förresten inte så gott om nöjen på den tiden. Alltnog, Gerle inbjöd en hel flock representiva personer till gästabud på Häller en viss bestämd dag. Och trillorna rullade i en lång rad på vägen, då de anlände. Men Gerle hade inte tillrett något gästabud för dem. Han satt i sin stol, rökande sin pipa, och liksom förvånad frågade han gästerna: "Hör Ni, va har Ni för ärende egentligen?". De svarade: "Men Herr Gerle bad oss ju komma hit på gästabud i dag!" Då for gubben Gerle upp ur sin stol, skrattande hjärtligt och utropade: "Ja, sir Ni, visst bad jag Er, visst gjorde jag det! Men, sir Ni, det var ju aldrig min mening att Ni skulle komma. Hör Ni, förstod Ni inte det?" Och så fick de lurade herrarna köra hem igen, medan gubben Gerle njöt av sitt skämt. Han krusade inte någon.
Ja sådana små spratt hade gubben Gerle för sig, kanske mest på äldre dar. Men ingen blev ovän med honom för hans små egenheter. Ingen vågade säga något till honom heller, ty hos nästan alla sockenbor hade han fordringar. Och han var sin bygd till stort gagn. Han hjälpte folk på många sätt, och han var en föregångsman på jordbrukets och skogsodlingens område. Detta framlyser inte minst av hans kontrakt med torparna på Häller. De fick nämligen instruktioner om hur de skulle sköta jorden på bästa sätt och vårda ungskogen, så att den inte skadades av folk och betande kreatur.
C. A. Gerle var gift två gånger och hade nio barn, av vilka fyra var söner, som dock alla dog i relativt unga år långt före fadern. En av sönerna, som hette Alfred Gerle, blev lantbrukare och kommunalman. En tid brukade han faderns gårdar på Häller och Störreberg, varefter han arrenderade den gamla domaregården Medby i Bro socken. Sedan flyttade han till Hede församling, där han en tid innehade gården Brattön. Här dog han år 1877 vid endast 47 års ålder. Man kan mycket väl förstå den sorg, som då drabbade den gamle gubben Gerle. Han hade givetvis knutit stora förhoppningar till sin son, och så var allt hastigt grusat. Han lät då resa en ståtlig gravsten på sin avlidne sons grav på Bro kyrkogård. Den hade formen av en avbruten kolonn, som skulle syfta på den så plötsligt avbrutna levnadsbanan. Med den stenen ville den originelle gubben Gerle erinra inte bara sig själv utan även sin samtid och eftervärld om, hur vanskligt det är att söka någon bestående lycka på denna jorden. Han hade under sitt långa liv lärt sig, att "över oss en hand är höjd, som kan förkorta jordens fröjd". Vid den nämnde sonens frånfälle var han nära 85 år gammal, och under alla de åren hade han i rikt mått fått erfara livets vanskligheter och ofta bittra motgångar. Inte blott hans söner utan även hans tvenne hustrur, som f.ö. var hans kusiner, hade tidigt ryckts bort ifrån honom. Och efter att i sin ungdom och mannaålder ha varit en förmögen man, aktad och ärad, hade han på slutet hunnit bli både arm och bortglömd. Det berättas, att han då ofta och med skäl citerade versen: "Så länge som tunna rann, så kände mig både kvinna och man, men när min tunna begynte sina, då kände mig varken man eller kvinna".
C. A. Gerle dog hos en dotter i Göteborg år 1883, och således var han vid sin död 90 år gammal. Han blev begraven på Bro gamla kyrkogård, bakom sin sons originella gravsten, vilken dock på 1950-talet revs ned och slogs sönder, ett tilltag som måste strängt fördömas av den för bygdens kulturhistoriska intresserade. Dock finns ännu ett minne av C. A. Gerle i kyrkan, nämligen de kalkstensplattor, som han inköpte från Gotland och skänkte till kyrkan på 1840-talet vid den restaurering, som kyrkan då genomgick. Gerle var nämligen en varm kyrkans vän, och han umgicks flitigt med dåvarande kyrkoherden i pastoratet, kontraktsprosten C. A. Thudén, som var hans barndomsvän. Båda hade också studerat tillsammans vid Uppsala universitet. En annan barndomsvän och studiekamrat var prästmannen och skalden Johan Börjesson, även kallad "Den siste fosforisten". Han var bördig från Tanums socken.
Sedan C. A. Gerle på 1870-talet sålt sin gård på Häller till sin måg, sjökapten Axel Georg Mellander från Bubacka, gick gården så småningom ut den gerleska släkten. Även handelslägenheten på Fågelviken kom snart i andra händer. Det gerleska handelshuset där blev förstört genom brand i början av 1900-talet. Ingenting påminner numera om de vackra anläggningarna, som där fanns en gång. Men på Häller står den gamla manbyggnaden från Gerles tid ännu kvar och är numera även restaurerad på ett pietetsfullt sätt. Med sin gammaldags enkla stil utgör detta hus ett vackert inslag i landskapsbilden. Kring detta och kring den ovan omtalade gårdsvägen samlar sig också gärna traditionerna från den gamla tiden och särskilt från den originelle "gubben Gerle". Källa: "Stångenäs sid. 142".
Tidig centralbygd i dalgången kring Brofjället, med två västliga utlöpare mot Åbyfjorden. Rikt och varierat fornlämningsbestånd från sten- brons- och järnåldern. Kastal 1100-tal. Befäst gård 1400-tal. Medeltida kyrka med äldre centrumbebyggelse. Äldre jordbruksbebyggelse i traditionella lägen.
Vid Brodalen i mitten av Broälvens långsmala dalgång vidgar sig en dalslätt som via två smala gångar mot väster når ut till Åbyfjorden. Broälven är smal men djup och har långt in i historisk tid varit segelbar upp till Bro. Det strategiska läget med goda kommunikationer har utgjort en viktig förutsättning för områdets utveckling som centralbygd under förhistorisk och historisk tid. Därför innehåller området en mängd lämningar från olika tider och verksamheter.
På ömse sidor om dalgången västerut mot Vrångarö går ett stråk av stenåldersboplatser i höjdlägen på bergen. De ligger utmed det forntida sundet mellan Vrångebäck och Bro. Läs mera om jägarstenålderns boplatser (se "Kulturmiljlöer i Lysekils kommun sid. 22-28" ). På Vrångarös långsmala, branta rygg ligger fyra rösen och en stensättning på rad. Längre in i den skyddande dalen tar hällristningarna vid, ristade i släta berghällar i skärningen mellan berg och slätt. Flest är ristningarna vid Vese och Störreberg. I anslutning till dessa finns också två gravfält med femton respektive fyrtio gravar. På Broslätten och upp på dalsidornas sluttningar hittar man ett flertal järnåldershögar. Mitt i Brodalen ligger den stora Tingshögen (se nedan). Inom området finns flera mycket intressanta lämningar från medeltiden. På Brobergskullen ligger ruinen efter kastalen från 1100-talet ("Kulturmiljöer i Lysekils kommun sid. 65"). Vid Hala i markerna norr om Broberg ligger grunden efter ett hus från 1200-talet (se "Kulturmiljöer Lysekils kommun sid. 84-86"). Vid Brofjordens innersta del förenar sig Broälvens och Kvarnebäckens utflöden. Idag finns här ingen bebyggelse, men ruinerna efter flera kvarnhus och fördämningar ligger kvar i bäcken, och en stor och välbyggd väg leder dit. Kvarnebäcken rinner i kanten av en brant och lång dalgång, som böjer av i en båge mot nordväst där den öppnar sig mot ett flackt ängslandskap mot Brofjorden, kallat Halsstrand. I Axel Holmbergs historiebok från 1800-talets mitt finns uppgifter om att här skall ha legat en stad (se "Kulturmiljöer Lysekils kommun sid. 71"). Bro kyrka har medeltida ursprung (se "Kulturmiljöer i Lysekils kommun sid 84"). I kyrkan finns bl a vackra 1700-talsmålningar av den kände kyrkomålaren Christian Schönfeldt. Runt kyrkan samlas en välbevarad bebyggelse typisk för kyrkbyn med prästgård, löneboställe, skola med lärarbostad, affär och f d mejeri. Också den gamla prästgården från 1700-talet är bevarad och används idag som hembygdsmuseum.
Tre gamla storgårdar dominerar områdets bebyggelsehistoria, Broberg, Röe och Vese. Utefter den norra dalsidan ligger välmående, stora gårdar i vackra lägen med i huvudsak 1800-talsbebyggelse. Särskilt väl bevarad är gården Häller med sin vackra salsbyggnad i två våningar, byggd 1838. Längs vägen mot Vrångebäck ligger ytterligare ett antal fina gårdar. Manhuset på Sötorp tillhör en hustyp, som var vanlig under tidigt 1800-tal med väl tilltagen bredd och brutet tak. Gården Vrångebäck har två manhus från 1700-talet, timrade i två fulla våningar under ett brant sadeltak. Strax norr om Vese ligger Mellby, som tidigare var tingsplats. Gården är delad i två, med det norra manhuset uppfört på 1700-talet och senare tillbyggt, och det södra byggt kring 1820. På gården finns flera äldre hus, bl a magasin och drängstuga. Källa: "Kulturmiljöer Lysekils kommun sid. 187".
"Vattenkvarnar" har i äldre tider funnits på flera ställen, och rester av sådana kan ännu skönjas vid smärre vattenfall på Häller etc.
Ända tills i början av 1900-talet odlades lin nästan vid varje gård i Bro. För linets beredning fanns här och där s.k. "Bråtegropar". Sådana kan man ännu få se, ehuru de delvis är förstörda. De består av större och mindre klumpstenar, som lagts upp i en halvcirkel invid ett berg på någon skyddad plats. Över stenarna lades slanor, och på dessa utbreddes linet, som torkade vid eldning i gropen. Sådana bråtegropar kan man ännu få se på Häller sörgård, Ingalsröd och Skådene m.fl. gårdar. Vid Häller sör kan man även, strax invid bråtegropen, se rester av den "kölna", d.v.s. en slags stenugn, täckt av stora stenhällar. I den eldade man och torkade både malt och lin, som man bredde ut på de heta hällarna. Källa: "Stångenäs sid. 41".
Vid Häller sör finns bland nedrasade stenblock en grotta som bär namnet "Hällers kyrka". Den är så stor, att den rymmer 25-30 personer och är helt tät så när som på en ingång och en liten öppning, som släpper in ljus. Det sägs, att här har hållits gudstjänster under hednatiden, därav namnet. Källa: "Stångenäs sid. 42".
Under hela vikingatiden kämpade kungar och hövdingar om makten över landområdena kring Nordsjön. Men hur det var här i Bohuslän och om Bohusläns roll i Norden under vikingatid vet vi faktiskt inte så mycket. I striderna mellan norska och danskar kungar blev Bohuslän ett gränsland, ett utkantsområde.
Detta förhållande avspeglas i det arkeologiska materialet. Skattfynd och gravlämningar är jämförelsevis få, gravgåvorna i allmänhet enkla och sparsamma. Vi har inga motsvarigheter till de storartade båtgravarna i södra Norge från denna tid.
Däremot finns även i Bohuslän en fornlämningskategori - storhögarna - som man på andra håll har kunnat koppla till maktcentra för lokala hövdingar eller liknande. En av dessa storhögare ligger i Lysekils kommun, nämligen den så kallade Tingshögen i Bro.
Tingshögen blev delvis undersökt år 1954, då den genom ett misstag - den hade inte markerats på ekonomiska kartan - höll på att utan vidare bli bortschaktad för nybebyggelse. Vid undersökningen påträffades ingen grav, men i högens mitt, längst ner på bottnen, låg ett sammanpressat lager av olika mossarter. Mosslagret bildade en rundel av 9-10 meters diameter, och rakt igenom stod en nerslagen träpåle. Hur skulle detta tolkas?
En förklaring kunde vara att det rörde sig om en så kallad kenotaf, en symbolisk gravhög över någon som kanske omkommit utomlands eller där man gravsatt liket i en båt som sattes i brand och sköts ut i havet. Gravhögen kunde långt senare ha fått en användning som tingsplats. Den förmodade graven daterades till vikingatid eller något tidigare.
Högen mäter 32 meter i diameter, men är inte mer än ca 1,3 meter hög. Just den flacka formen, liksom den nedslagna träpålen stödjer tanken att det faktiskt kan vara fråga om en förhistorisk plats för rättsskipning och inte en gravhög. Källa: "Kulturmiljöer Lysekils kommun sid. 55".
Någon gång under det oroliga 1100-talet byggdes kastalen i Bro. En kastal består av ett fristående, kraftigt torn, en tidig form av borganläggning. Men vilken roll Brokastalen har spelat - handelspolitiskt, militärt eller administrivt - vet vi inte, inte ens om den tillhörde baglerna eller kung Sverre. De historiska källorna tiger. Inte heller de arkeologiska fynden ger något entydigt svar.
Vi ska se lite närmare på sammanhanget mellan kastalen och det omgivande landskapet. Vid medeltidens början gick Brofjorden djupare in i dalen. Om vi räknar med bara en dryg meters högre vattenstånd än idag, gör det ändå en ganska stor skillnad i det flacka landskapet. Vi får då ett mycket strategiskt läge där kommunikationsleden från havet möter landleden, som via dalgången mot nordost snart mötte den stora inre farvägen som gick mellan Danmark och Norge (i stora drag E6:ans dragning). Från kastalen högst uppe på klippan hade man en utmärkt bevakningspunkt vare sig den kan ha gällt en angripande flotta eller att till exempel kontrollera och ta upp tullavgift vid omlastning av handelsvaror.
Kastalens grund mäter en fyrkant om 8,7 x 8,4 meter. I centrum finns resterna efter en kraftig pelare, och i sydvästra och nordöstra hörnet syns spåren efter halvmeterbreda inre gångar. Huggna valvstenar visar att det funnits ett valvslaget tak, troligen i borgens nedervåning, och en stenportal. Tornets ursprungliga höjd har beräknat till minst tio meter.
Vid de arkeologiska undersökningar som gjordes på 1960- och 70-talen påträffades fynd som visar att kastalen varit i bruk från 1100-talet fram till början av 1400-talet. En del bruksföremål, bland annat brynen, en kläppkrok (användes vid havsfiske) och en ljusterudd tyder på att borgen åtminstone tidvis varit bebodd.
De viktigaste daterande fynden är tre mynt: en engelsk silverpenny från andra halvan av 1100-talet, ett mynt från antingen kung Sverres eller Håkon Håkonssons regering samt ett fragmentariskt mynt från perioden 1160-1205, av okänt ursprung.
Mycket i fyndmaterialet ger en koppling till samhällets översta skikt, bland annat en guldring med infattning för en oval ädelsten, en piksporre och en stjärntrissa till en sporre. Bland benfynden fanns resterna av en duvhök, som på grund av vissa utväxter på benet tolkas så att den varit dresserad för jakt. Jakt med dresserade hökar och falkar var under medeltiden förbehållet högreståndspersoner.
Till vapenfynden hör en stridsyxa av järn från 1100-talet, och fyra pilspetsar.
Av någon anledning blev kastalen obehövlig. Redan vid medeltidens slut låg den i ruiner, som ingen längre visste något om. Men går man upp dit idag och ser ut mot sydväst, är det lätt att föreställa sig hur det äldre landskapet såg ut och den centralpunkt kastalen en gång var. Källa: "Kulturmiljöer Lysekils kommun sid. 65".
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
