Miljö 3 Den heliga vägen i Brastad.
Rik fornlämningsmiljö med unikt hällristningsområde, i ett vackert och varierat jordbruksområde. Tidig medeltida kyrkplats. Kyrkmiljö med skola, lärarbostad, pastorsexpedition.
Mellan Tuntorp och Immestad löpen den gamla byvägen tätt invid berget med utsikt över Brastadslättens mosaik av åkrar och ängar och höjden med Brastad kyrka med kringliggande bebyggelse.
På de släta berghällarna ovanför byvägen finns inom gångavstånd sexton ristningsytor med ett stort urval av motiv. Olika typer av skepp, både med och utan bemanningsstreck, skålgropar, djur, människor, figurer, fotsulor, solhjul, vagnar och ett stort antal obestämbara figurer. Det kanske mest bekanta motivet kallas "Skomakaren i Brastad" och visar en människofigur som höjer en yxa liknande en skomakarhammare (hänvisning boken Kulturmiljöer i Lysekils kommun sid. 40-41).
Själva vägen som kantas av en sådan mångfald ristningar har kallats bronsålderns Via Sacra, den heliga vägen. Där den i norr korsas av vägen mot Brastads kyrka ligger ett stort gravfält med ett 70-tal gravar (hänvisning boken Kulturmiljöer i Lysekils kommun sid. 46). På odlingsmarken mellan ristningsstråket och kyrkan finns ytterligare några spridda hällristningar samt några stensättningar och högar. I direkt anslutning till kyrkogården ligger också två högar.
Invid kyrkan har samlats den traditionella bebyggelsen av skola, lärarbostad och bostadshus av varierande ålder. Nordväst om kyrkan ligger en vacker salsbyggnad från sent 1800-tal, med mycket snickarglädje på fasaden. På kyrkogårdens norra sida finns pastorsexpeditionen, liksom skolam med 1920-talskaraktär.
Kyrkans nuvarande plats är inte den ursprungliga. Den äldsta kyrkan, som låg på den gamla kyrkogården ett stycke längre söderut, var enligt tillgängliga beskrivningar mycket gammal. Under 1800-talets tid av befolkningstillväxt och religiös väckelse blev Brastad kyrka, liksom många andra, för trång och ersattes men en större. Källa: "Kulturmiljöer i Lysekils kommun sid. 186".
Brastads gamla kyrka: Den romanska kyrka som längst stod kvar var den gamla kyrkan i Brastad, som revs år 1876. A E Holmberg berättar i sin bohuslänska historia från 1840-talet: "Brastads grundmurade kyrka anses ännu såsom moderkyrka för pastoratet och var enligt den gamles berättelser i forna dagar en ansedd offerkyrka, uti vilken kringliggande härader läto hålla offerböner för sina sjuka. Även om hon icke, såsom allmogen påstår, föreskriver sig från den antediluvianska perioden (tiden före syndafloden), äger hon dock en ansenlig ålder".
Den gamla kyrkan låg nere vid Lundebäcken, söder om den höjd där den nuvarande kyrkan står. Genom det sanka läget på lergrund hade kyrkan redan på 1600-talet svåra sättningsskador och måste upprepade gånger repareras. Vid en ombyggnad på 1700-talet ersattes det gamla, välvda innertaket av sten av ett trätak.
Teckningar av Lauritz Balzer från år 1875 visar hur den såg ut strax innan den revs. Bortsett från koret med västingång, som är ett senare tillägg, ser vi en enkel, ålderdomlig grundplan. Till koret fanns en särskild ingång, så som vi också kan se på de bevarande medeltidskyrkorna i Svenneby och Bokenäs socken. Var detta den första kyrkan i Brastad? Säkerligen inte.
På ömse sidor om den lilla koröppningen fanns två granithällar inmurade, dekorerade med inhuggna figurer och drakslingor som bör dateras till mitten av 1000-talet. På den ena fanns en text i runtecken: Maria maer h(ial)bi thaem er thena staein gerdhe. (=Jungfru Maria hjälpe den, som gjorde denna sten).
Hällarna är rester av en stensarkofag, förmodligen gjord till en storman i trakten. Kanske har det stått en träkyrka här, då han blev gravsatt. För ett sådant antagande talar också läget, som knappast är valt för en tung kyrka av sten. Kopplingen mellan en tidig kyrka och en påkostad stormansgrav leder också till frågan om Brastads kyrka ursprungligen var en patronatskyrka till en stormansgård. Men vilken? Den som i första hand kan tänkas är väl Holma, socknens enda storgård, men vars tidigmedeltida historia är helt okänd.
I Bohuslän finns bara ett fåtak kända stenar med runinskrift, och hällarna från Brastad har ett mycket stort vetenskapligt värde. De har murats in i tornets södra yttermur på den nuvarande kyrkan, dit man kan gå för att se dem. Källa: "Kulturmiljöer i Lysekils kommun sid. 88".
Den försvunna medeltidskyrkan: På Brastads gamla kyrkogård, belägen på gården Prästtorp, som under gångna århundraden var prästgård för kyrkoherden i Bro pastorat, låg ända fram till år 1876 en medeltidskyrka, vars byggnadsår ingen vet. Enligt en sägen skulle den vara byggd av missionerande iriska munkar. Då kyrkan nedrevs var den dock inte i sitt ursprungliga skick, utan den hade blivit mycket förändrad under tidernas lopp. Osäkert är också, om den låg på samma plats som den kyrka, de iriska munkarna byggde. Det är förresten tämligen troligt, att deras kyrka varit av trä, som ju var det vanliga byggnadsmaterialet på den första kristna tiden i Norden.
Vid en mycket grundlig reparation år 1813 hade emellertid den gamla stenkyrkan blivit väsentligt förändrad. Av dess ursprungliga murar fanns det sålunda så gott som ingenting kvar, då den nedrevs 1876. Såväl södra som norra murarna hade nämligen blivit ombyggda, och det av den kända kyrkomålaren Christian von Schönfeldt år 1725 målade tunnvälvda trätaket hade ersatts med ett platt, vitmålat tak. Tornet hade nybyggts år 1801. Det fanns sålunda inte mycket kvar av den gamla kyrkans kulturhistoriska värden. Kyrkans synnerligen olämpliga läge på lergrund helt nära en bäck gjorde också, att murarna icke höll samman utan hotade att rasa. Såväl tornet som de övriga murarna företedde snart efter ombyggnaden stora sprickor, och redan på 1830-talet ansågs kyrkan som fallfärdig.
Hur såg den gamla kyrkan ut? Ja, beträffande dess yttre utseende finns en teckning, (se boken Stångenäs sid. 67). Den är utförd år 1875 av konstnären L. Baltzer, densamme som avritade de bohuslänska hällristningarna. I en beskrivning från 1822 av prosten O. A. Kamp i Bro, meddelarar denne, att kyrkan invändigt var 37 alnar lång och 13 alnar bred. Höjden var 14 alnar. Han meddelar också, att koret hade mindre bredd och höjd än själva "församlingens kyrka". Korets mått omtalas dock inte. Beträffande det borttagna "Schönfeldts-taket" skriver prosten Kamp följande: "Det dubbla Takhwalfvet, som var förfallet, borttogs, och gjordes ett enkelt i stället, som är hwitmåhladt, hwarigenom Kyrkan blifvit ljusare och behagligare". Uttalandet och åtgärden är typiska för den tidens bristande sinne för kulturhistoriska värden.
Det torn, som var färdigt år 1801, hade påbörjats redan år 1795, då det omtalas i ett sockenstämmoprotokoll, att riksdagsmannen Jacob Olsson i Brastad utsetts till syssloman vid bygget, varvid det uppdrogs åt honom att "hafwa inseende, at the ärforderlige Materialier framskaffas, och at alt går i sin ordning wid påstående Tornbyggnad, hwarför han i Arfwode undfår 20 öre om dagen". Jacob Olsson hade även varit syssloman vid den reparation av kyrkan, som företogs år 1773.
Den här omnämnde Jacob Olsson var född år 1733 på Brastads Rusthållsgård. Redan i unga år blev han utsedd till kyrkovärd och nämndeman, och han förekommer i snart sagt alla sammanhang i sockenstämmoprotokollen och kyrkoräkenskaperna i Brastad. Han representerade bondeståndet vid riksdagarna 1771-1772, 1778-1779, 1789 och 1800. Han dog i Brastad år 1826 i en ålder av 92 år.
Den bohuslänske hävdatecknaren och prästen Axel Emanuel Holmberg, som några månader år 1841 var pastorsadjunkt i Bro och då många gånger predikade i den lilla kyrkan i Brastad, beskriver kyrkan på följande sätt i sin bohuslänska historia:
"Brastads grundmurade kyrka anses ännu såsom moderkyrka för pastoratet och var enligt de gamles berättelser i forna dagar en ansedd offerkyrka, uti vilken kringliggande härade läto hålla offerböner för sina sjuka. Även om hon icke, såsom allmogen påstår, förskriver sig från den antideluvianska perioden, (tiden före syndafloden), äger hon dock en ansenlig ålder. Hon består av ett skepp och ett mindre fyrkantigt kor samt ett stentorn av 23 alnars höjd. - Den lilla rakbetäckta dörröppningen, som inleder till koret, är prydd med tvenne infattningar av huggen granit...Den ena av dessa föreställer två underdjur och den andra ett männsikorhuvud, omgivet av tvenne drakslingor, samt däromkring denna runskrift: MARIA MER HIALBI THEM THINA STAIN GERTHE. (=må Jungfru Maria hjälpa den, som gjorde denna sten). Helt säkert har stenen ursprungligen suttit till vänster om dörren men vid någon reparation blivit flyttad till höger sida samt upp- och nervänd, vilket synes såväl därav, att människohuvudet fått denna ställning, som av att runskriften begynner till höger på stenens nedre ände och slutar i vänster sidas över kant.
En inskrift på altartavlan upplyser, att hon hitskänkts av Rutger von Ascheberg. Omkring den överst på tavlan stådende medaljen, som i basrelief föreställer Kristi uppståndelse, står Aschebergska och Baggeska sköldemärkena. På den simpla predikstolen synas årtalen 1608 och 1609, under tvenne adliga vapen och dessutom inte mindre än sex dygder i kjortlar och av ett tämligen misstänkt utseende. Från äldre tider förvaras här en täljstensfunt med slät rund skål på en fyrkantig fot, vars hörn äro utsirade med lövpryda oxhuvuden. Baggeättens murade grav under koret är nu igenfylld, men på norra väggen i kyrkan hänger ett epitafium i oljefärg, föreställande två riddare i full rustning, tre gossar och en äldre samt två yngre kvinnor i sextonde seklets dräkt med långa kåpor och sorgdok, alla knäböjande. Framför männen ligger tre öppna hjälmar, och ovan synes två vapen. Minnestavlan är uppsatt efer "ERLIG OC WELBYRDIG MAND PEDER BAGGE TIL HOLME GAARD, SOM DÖDDE DEN 8 FEBRUARI 1608. SAMMALEDIS HANS KJERE HUSTRUE FRUE KARINNA PEDERSDATTER, SOM DÖDDE DEN 14 MAARTI ANNO 1578 MED BÄGGIS DER BÖÖRN". - Detta par har förärat kyrkan en kommunionkalk, som förer intitialerna till deras namn och årtalet 1571. Två ringklockor hänga i tornet, den ena ny, den andra gjuten 1772 och med den besynnerliga påskriften DIE JUNFFER CHARLOTTA".
Så långt A. E. Holmberg. Därtill kan upplysas, att den av fältmarskalken Rutger von Ascheberg skänkta altartavlan, som nu pryder den nya kyrkan, även har årtalet 1669. Utöver den kalk, som Bagge skänkte, fanns i den gamla kyrkan en ännu bevarad patén av silver från 1500-talet. I botten på den finns en gravyr, föreställande Kristus på korset. Dessutom finns bevarad från den gamla kyrkan en dopskål med handtag av silver. Den är tillverkad i Uddevalla år 1773. En av de omnämnda klockorna blev 1844 försåld till Holma gård som vällingklocka.
Någon gång under sommaren år 1876 spreds som en löpeld på Stångenäs ett rykte om, att Brastads gamla kyrka skulle sprängas bort med dynamit. Redan tidigare hade en del av kyrkans murar raserats, och en mängd sten hade förts därifrån till den nya kyrkan, som nu började resa sig på de s.k. "Braste hogar". Men att få bort resten av den gamla kyrkan, däri beräknat det nästan massiva stentornet, visade sig vara nästan omöjligt. Arbetarna gav upp försöken att få sönder murverket, som trotsade alla verktygs kraft.
Men de ledande i kyrkobyggnadskommittén gav inte heller med sig. De ville till varje pris ha röjt bort den gamla kyrkan. Nu hade de genom prosten Thudén i Bro fått kontakt med en stensprängare, som hette Petter Långa och bodde i Ferlev i Bro socken. Han var känd för att kunna bygga broar, lägga murar och hantera krut och dynamit. Sådant kunde inte arbetarna eljest vid denna tid i Brastad. Petter Långa hade kommit från Blekinge eller Småland, och han lärde ut stensprängarkonsten i bygden, där stenhuggeriet inom blott få år skulle blomstra upp.
Petter Långa utsatte sålunda en viss dag, då kyrkan skulle sprängas, och folk uppmanades att hålla sig på avstånd. En sådan händelse ansågs på den tiden som något fruktansvärt. Man var nog minst lika rädd för dynamitsprängningar då som man är för atombomber nu. Man ville dock vara med och se på skådespelet på avstånd, och därför församlades mycket folk till Brastad den dagen. Det kom tusentals personer från hela Stångenäset och även från andra håll. Ett ögonvittne, författarens farmor, som då var 48 år gammal, har berättat, att allt folk stod uppe i de höga bergen runtom i bygden, och de var redo att springande ge sig av därifrån, ty de trodde, att stenskärvorna skulle nå dem.
Men skådespelet blev inte så farligt som man trott. Och inte så ståtligt heller. Sprängaren hade borrat en mängd hål här och där i murverket och fyllt dem med dynamit. Men han använde sig av olika långa stubintrådar för tändningen. Därför föll murarna så sakta, alltefter som skotten brann av. Någon hårdare knall blev det sålunda inte, som man tydligen hade väntat. Om en liten stund låg dock allt som en enda stor ruinhög och däröver lägrade sig länge en vit rök, som var så tät, att ingen kunde se något av vad som försiggick på kyrkogården, berättade den nämnda ögonvittnet. En del av stenen kördes sedan bort till den nya kyrkan, där det dels blev använt till tornbygge, dels till murarna runt om kyrkogården. Även vid den gamla kyrkogården ligger en del stgen kvar från kyrkomurarna, därav några är huggna och ornerade.
Det fanns dock länge många i Brastad, som sörjde sitt gamla tempel, som de icke hade velat se i ruiner. De hade älskat det alltsedan de var barn, de hade blivit både döpta och konfirmerade där, och många av dem också vigda där. För dem var templet kärt. Och det lär ha varit de allra flesta församlingsborna, som velat ha den gamla kyrkan kvar. Men några få av socknens ledande män jämte prosten Thudén i Bro drev igenom sin vilja att ett nytt tempel skulle byggas. Det blev då på grund av socknens fattigdom beslutat, att en del material från den gamla kyrkan skulle användas till den nya.
Men vid raserandet av den gamla kyrkan gick man dock ganska pietetslöst tillväga med en del av kyrkans inventarier. Dessa försåldes nämligen på auktion. Bland dessa inventarier fanns också en gammal kassakista, järnbeslagen och försedd med sju lås. Var den blev av, vet ingen. Den har icke kunnat återfinnas. Predikstolen med sina figurer kom ned till Holma trädgård, där den uppställdes i parken som lekstuga. Där ruttnade den snart ned. Epitafiet över Peder Bagge såldes till Uddevalla museum, varifrån det dock av församlingen återköptes år 1928.
År 1954 återfanns på gården Halls ett litet fragment av Christian von Schönfeldts takmålning, en liten medaljong, som Schönfeldt målat år 1725. Den har hängt i den gamla kyrkan före år 1813. Nu är den upphängd i den nya kyrkans kor. Medaljongen, som är vackert utskuren i furu, har måtten 62x34 cm., och på densamma finns följande skrift, målad i vit oljefärg:
ANNO 1725 DÅ ANDREAS BORNANDER VAR PROBST OCH KYRKIOHERDE PEDER I HALLS OCH ANDERS I HEDE KYRKIOVÄRDAR ÄR DENNE KYRKIA MÅLAT AF CHRISTIAN SCHÖNFELDT.
Då den gamla kyrkan revs, förstördes även de gamla gravstenarna på kyrkogården. Två av dessa har dock sedan återfunnits i kyrkogårdsmuren och blivit lagda i gräsmattan på kyrkogården.
Den ene av dessa har blott två inhuggna bokstäver, den andre har följande inskription:
D : SALIG : MAN : I : ESF : IMESTAD : 1741.
Detta kan möjligen vara en gravsten över nämndemannen Jaen Eriksson från Immestad, som enl. Brastads död- och begravningsbok "dödde af hufwudvärck 54 åhr gammal" år 1739. Det finns eljest ingen i dödboken, som passar in på ovanstående initialer. "I : ESF" betyder i så fall "Jaen Eriksson från". Med årtalet 1741 åsyftas sannolikt det år, då stenen lades över graven. Jaen Eriksson begravdes den 16 dec. 1739. Den kan nog vara förklarligt, att hans anhöriga inte förrän år 1741 blev färdiga med den uthuggna gravstenen.
På den gamla kyrkogården ligger även gravstenar över medlemmar av släkten Bundsen, som innehade Holma säteri under 1700- och 1800-talen.
En tredje bildsten sitter inmurad på tornets insida uppe vid luckorna, där den upptäcktes så sent som innevarande år. Den är utsirad med bl.a. ett människohuvud i relief. Att den kommit från den gamla kyrkan i Brastad, torde vara säkert. Men då den inte är omnämnd vare sig av Oedman eller Holmberg, har den troligen vid någon reparation under gångna tider blivit flyttad till någon undanskymd plats eller överklenad med murbruk. Eljest är det troligt, att den ursprungligen varit placerad över någon ingång till kyrkan. Källa: "Stångenäs sid. 66" av Sven Rydstrand.