"Lysekil. Invigningen av Hotell Lysekil. 1952.05.28"

Arkitekter för Hotell Lysekil var Nils Sterner (1904-1990) och Sture Frölén (1907-1999), båda främst verksamma i Stockholmsområdet.
Festsalen med takmålningen "Maskerad på Gullmarens botten" skapad av konstnären Endre Nemes (1909-1985) och utförd av honom med hjälp av stuckatören Domenico Inganni i tekniken stucco lustro.
Gästerna sitter under invigningen vid uppdukade bord i långa rader under festvåningens pyramidformade tak.

Litteratur:
Nemes, Endre. "Att lyfta upp tiden och vika den åt sidan", Carlssons Bokförlag 2002. Memoar som utkom nästan 20 år efter skribentens bortgång. Hans hustru Britt-Louise Sundell Nemes och dottern Lena Nemes såg till att en utgivning kom till stånd. Sidorna 271 - 277 handlar om hur takmålningen i Hotell Lysekils festsal kom till under några intensiva månader vintern 1951 och våren 1952.
Utdrag ur texten:
1951 fick jag ett oväntat uppdrag av Vara-bolaget att göra en takmålning i Hotell Lysekil. Jag fick ett brev från arkitekt Nils Sterner, som då var chefsarkitekt på Stockholms Fastighetsbyrå och han tyckte att taket i festvåningen skulle utsmyckas med en stor målning. Det var ett kvadratiskt rum på 10 x 10 meter, med högsta höjd 11 meter. Taket var pyramidformat. Jag hade aldrig gjort en stucco lustro, men tyckte att det skulle passa här. Jag gjorde skisser och såg för mig att det skulle vara en enfärgad bottenfärg, en ren, ljus koboltblå och på de ljusa koboltfälten skulle dekorativa figurationer dansa. Kanske påminde en och annan detalj om Mirós arbeten, men med helt annan målsättning. Jag tänkte mera på tidiga svenska och danska kyrkmålningar med groteska inslag och på havet med sitt vimlande liv utanför. Uppdraget var enormt stort. Skisserna föredrogs för arkitekterna Nils Sterner och Sture Frölén i skala 1:20 och mitt förslag accepterades av dem bägge och Vara-bolaget. Jag skulle genast mitt i vintern sätta igång och på våren, någon gång i april skulle arbetet vara färdigt. Det var ett fruktansvärt svårt och stort jobb. Jag gjorde kartongerna i mindre bitar i min ateljé i skolan och måste sedan klistra och lappa ihop bitarna för att komma upp i naturlig skala. Så en dag åkte jag upp till Lysekil, med flera av mina elever till hjälp, för att försöka prova kartongerna i själva rummet, att se avståndet och så vidare, men det var svårt att adaptera kartongerna på det sluttande taket.
Jag vidtalade vår stuckatör Domenico Inngani att hjälpa mig med stuckarbetet, men det visade sig, att det inte skulle räcka med honom ensam, utan också en vän till honom, Nino Defendi, vidtalades. En överenskommelse gjordes med Vara-bolaget om honoraret, jag vill minnas att det var .
Endre Nemes fortsätter i boken att berätta om invigningen: Invigningsfesten var pampig med ett hundratal personer och hela pressen från Göteborg med omnejd hade kommit med en särskild båt. Nästan alla journalister var fulla redan innan festen började, somliga kunde knappt stå på benen och så satte vi oss till bords, till en utomordentligt fin middag med räkor som förrätt, sedan morkulla med själva fågeln belyst underifrån. Det var som man föreställer sig renässans- och barockbjudningar. Till desserten kom tretton servitörer in med var sin glassanrättning med en underifrån belyst karamellbokstav på toppen. De ställde sig runt omkring i salen och väntade. När man kunde läsa Hotell Lysekil började de servera. ....

Millroth, Thomas. Endre Nemes. Liber Förlag Stockholm 1985.
Utdrag ur boken om festvåningen på Hotell Lysekil:
På Valand ville Endre Nemes att eleverna skulle lära sig eller åtminstone bekanta sig med så många material som möjligt, inte minst med dem som kunde användas i offentliga arbeten. Själv var han öppen för att använda alla sorters material.
Mellan 1951 och 1952 arbetade han med 170 kvadratmeter stor stucco lustro i ett tak i festvåningen i Hotell Lysekil. Han hade hand om färgsättningen av hela rummet. Stucco lustron har en blå botten. Taket välver sig i fyra fält. Över det ljust blå svävar ett myller av fantasifigurer, som kan föra tankarna både till havets rikedomar, till stjärnbilder, till händelser och människor. På golvet planerades stora ryamattor in, komponerade i rött, rosa och grått. Som en fyllig, jordnära kontrapunkt till det svävande taket.
I takmålningen pågår en pantomim eller bizarr dans. Figurationerna som tråder dansen är hållna i mättade kraftiga färger som orange, djuprött, ockra och brunt.
Arbetet blev uppmärksammat i pressen. Gunnar Hellman skrev i Afton Tidningen, att hotellets största sevärdhet är dock Endre Nemes´ takmålning i festvåningen, som är belägen i andra etaget med vid utsikt över havet. Man får en omedelbar känsla av luft och hav här liksom ingått en intim förening med det grandiosa rummet. Taket har en pyramidform och på de fyra trekantiga fälten har Nemes skapat ett av sina intressantaste och bästa verk. (AT 16.9.1952)
Det ser vackert ut. På fotografi. För stucco lustron gick ett olustigt öde till mötes.
1961 beslöt ledningen för Hotell Lysekil att göra om rummet. Inte nog med att armatur och möbler som gick stick i stäv med de ursprungliga intentionerna sattes dit. Själva målningen täcktes över med säckväv och med bortförklaringens hela genomskinlighet påstod man av akustiska skäl. Grunden ligger förstår i den bristande respekt för bildkonst, som ofta råder. Ett öde som alltför många av vårt lands offentliga konstverk mött. [Under 1900-talets sista årtionden var takmålningen åter synlig. /Bohusläns museums kommentar.]
Bilagepärm: Artikel i Bohusläningen troligen 28 maj 2003 "Takmålningen gjorde gästerna yra", Terje W Fredh; sorterat under UMFA54484:2651