Text på kortet: "St. Anne Ängs kvarn aug 1931".

Originalet finns i närarkivet.

Se art i "Bohusläningen" lördagen 11 jan 1936 sid. 6.

Kvarnen vid S:ta Anna har en gammal historia - omnämnd redan på 1600-talet.
Den nuvarande kvarnen drevs med vattenhjul ända till för 40 år sedan.

Kvarnen vid S:ta Anna skall ju, om ett förslag av ing. K. G. Holmén till elverkets styrelse går igenom, rivas och kraften i vattenfallet för framtiden förvandlas till elektrisk energi. Kvarnfastigheten, som med utmål genom urminnes hävd tillhört Uddevalla kyrka förvärvades häromåret av staden som då också övertog kvarnrörelsen. Denna har tidigare under det kvarnen varit i kyrkans ägo varit utarrenderad till privatpersoner och drivits sen många, många år tillbaka. Kvarnen har nämligen en historia av högst aktningsvärd ålder.

Första gången man träffar på S:ta Annas kvarn i offentliga handlingar är i ett gammalt fastighetsregister som finns förvarat på rådhuset. Det heter där om kvarnen bl.a.
"En Ström bättre upp i Elfven wid S:ta Anne Ängd, bestående af en Såg och Qwarn och Stamp, hwilken arrenderas af Jon Bengts för 18 Dr Smt åhrl. D:o en Såg arrenderas af vice Borgmester Börge Nilsson för 18 Dr Smt åhr att uthgifwa.
Desse tvenne Strömmar med Sågar och Qwarnar hör Kiörkan till och äro taxerade efter Hans Exc, Generalleuitnant och Gouver:s Högvälb. Hr Baron Johan Bendlet von Siönlebens Feldne och gjordne Commission A:o 1695. Då och så wid bemelte Commission alle Kiörkans Jorder beståendes af Åkrar eller Äng etc., wordo som de äro i denna Expications Beskrifning, uppförde och taxerade till deras vissa åhrl. afgift".
Kvarnen vid S:ta Anna har alltså sin historia. Den är till större deln visserligen höljd i dunkel men att kvarnen är gammal och har ganska förnämliga anor är ett som är säkert. Den kvarnbyggnad som nu finnes på platsen är givetvis inte så uråldrig som från 1600-talet!
Det har hänt den gamla kvarnen mycket under de gångna seklerna. Den nuvarande kvarnen uppfördes någon gång under 1800-talet, och har sedan dess genomgått förändringar av olika slag. Den var till att börja med läktarbyggd men detta har senare ändrats. Till för 40 år sen drevs den av vattenhjul - ett på vardera sidan av byggnaden - men även det har modärniserats. Vattenhjulen ersattes med turbiner.
- Den gamla kvarnen har uträttat ett gott arbete under alla de år den varit med i valsen, berättar dess mjölnare hr J. A. Niklason då vi ta en titt in i kvarnen en eftermiddag. Malningen pågår för fullt och hr Niklasson hinner svara blott på ett par frågor i sänder medan han dansar omkring i våningarna med havre- och vetesäckar. Tre kvarnar av de fem äro i gång - två mala tydligen havre och en vete.
- Jag har varit här i 29 år och under den tiden ha vi hunnit förmala en hel del säd här, fortsätter hr Niklasson. Hur mycket är ju omöjligt att säga. Det var mer förr än nu sen det vuxit upp kvarnar runt om i bygderna. Förr fingo vi t. o. m. ta emot sjömäld - jakter kommo in med hela laster - men sådant förekommer inte numera. De flesta kunderna äro nu från Bäve och Lane Ryr. Förr brukade de komma ända från Skredsvik för att få malet här.
- Under kristiden gjordes de bästa förtjänsterna på kvarnen. Då kunde vi tjäna in ända upp till 1.400 kr på en månad. Nu torde kvarnen väl inte ge mer än 3 à 4.000 per år. "Julmånaden" är den bästa. Man torde kunna räkna med att vi förmala c:a 10.000 kg havre här om året och 3.000 kg vete pr månad under den tid av året då säden males.
Råg har ju blivit mindre vanligt med åren och förmales inte häller i så stora kvantiteter numera.
Vi göra en rundvandring genom kvarnen och kunna konstatera att det är en kvarn av hederlig gammaldags modell med en och annan modärnisering vidtagen i den maskinella utrustningen.
Bland de gamla som finns kvar från fornstora dar märkes en tullkista. Än i dag få ju de kvarnbesökare som så önska erlägga förmalningsavgiften in natura, d.v.s. "ge tull". Den kista som står i kvarnen användes förr i världen och är nog närmare de 100 åren gammal. Den innehåller fyra fack och är försedd med ett galler av träribbor genom vilket säden som erlades i tull östes ned i kistan. Denna var låst med ett bastant hänglås - som också finns kvar - så att ingen skulle kunna "tulla" tullkistan på dess innehåll! Nyckeln förvarades hos kvarnens innehavare och ingen annan än han ägde vittja kistan. (I händelse kvarnen nu kommer att nedläggas och rivas bör Uddevalla museum söka få denna tullkista till sina samlingar. Den är visserligen något naggad av tidens tand, men ändå...)
En kvarnkammare finns också kvar, fast den nu användes till annat ändamål. Förr i världen - när kommunikationerna voro annorlunda och milen längre än nu - stannade långväga kvarnbesökare kvar tills de fingo mjölet med sig hem igen, vilket ju kunde bringa dem något dygns väntetid. De fingo då logera i kvarnkamrarna över natten - det fanns två sådana kamrar - och det liv som då utvecklades här var ofta minst sagt ganska livligt. Det var en händelse i dåtida allmogeliv att fara till kvarns och det var inte utan att man ibland manifesterade den rätt kraftig. Sådan var den tidens sed. Nu kanske man skulle kallat den för osed. Tempora mutantur...
Kvarnen har arbetat år ut och år in utan uppehåll. Det var visst bara 14 dar sommaren 1911 man inte kunde hålla den igång, därför att vattnet tröt i ån, under den svåra torkan det året. (Som kuriosum kan nämnas att året därpå - alltså 1912 - bjöd på det våldsammaste vattenflödet man varit med om vid kvarnen under de senaste 30 åren).
Men som sagt, den har annars aldrig stått stilla, även om tillförseln av säd under sommarmånaderna varit rätt knapp de senare åren. Tydligen har den utfört ett gott dagsverke. Och när den försvinner en gång blir det vackra S:ta Anna och Ådalen en idyll fattigare. Den får som så mycket annat vika för nyttighetskravet.
Källa: "Bohusläningen den 11 jan. 1936" av Pebe.