Fönsterglas

'3 småbitar funna utanför söderväggen, i dess västra del.

Bohusläns museum grävningar av resandeboplatsen Snarsmon:

Undersökningen 2004:
UM29073:1 - UM29073:81 i BM rapport 2005:7

Undersökningen 2005:
UM29182:1 - UM29182:91 i BM rapport 2006:47

Undersökningen 2006:
UM29217:1 - UM29217:130 i BM rapport 2007:74

Litt: Andersson, Bodil (red.), Hammar, L-E, Hazell, B., Lindholm, K.: Snarsmon - resandebyn där vägar möts. Bohusläns museusm förlag. Uddevalla 2008.

Text från Utgångpunkten, Bohusläns museums hemsida 2009:
SNARSMON - En fast boplats för resande romer

"Högt uppe på Ejgdefjäll i Bullareskogarna, efter lång färd på vindlande grusväg, kommer man fram till Snarsmon. Här, strax intill norska gränsen, låg den mytomspunna bosättningen för resandefolket.

Innan vi riktigt visste om det, voro vi redan mitt inne i byn. Ett obestämt antal hyddor reste sig runt omkring. Men inte gjorde husen i denna stad mycket väsen av sig. Man såg dem knappast, förr än man höll på att ramla över dem. De voro nämligen nedsänkta i sandmon ända till takåsen, och blott en lutande dörr med en fönsterruta eller ett större hål på mitten var det egentliga kännetecknet på en familjebostad. Men sandmon var torr och hård, så nog var det praktiskt på mer än ett sätt att bo där nere i lugnet. Det var varmt om vintern och svalt på sommaren.

Så beskriver folkskollärare Sjöblom sitt besök på boplatsen Snarsmon runt 1890. I trakten kallades byn för Tattarstan. Resandefolket har alltid värjt sig mot den nedsättande benämningen och vi väljer vi att använda namnet på platsen, Snarsmon.

Byn var bebodd mellan ungefär 1850 och 1910 och enligt uppgift har den som mest hyst omkring 30 familjer i ett flertal enkla hus eller hyddor. Husen låg spridda utmed myrens norra kant utefter en sträcka på omkring 500 meter. Idag kan vi se grunderna efter tio av dessa hus. Tre av dem är arkeologiskt undersökta de senaste åren. Flera resandefamiljer var med i utgrävningsarbetet av sina förfäders boplats och i sökandet efter sin egen historia.

I husen påträffades personliga föremål, knappar, tygbitar, skodelar, pärla, glasöga, kam, redskap, verktyg, byggnadsdetaljer samt hushållsföremål; främst porslin och järngrytor. Saker som hade kasserats, tappats eller glömts kvar när de sista lämnade byn. Marken mellan husgrunderna bär spår av odling och flera låga stensträngar kan vara rester av stengärdesgårdar. Runda eller ovala gropar kan vara spår efter stukor, enkla skafferier där rotfrukter kunde ligga hela vintern utan att skadas av frost.

Det är bara 400 meter till norska gränsen och bosättarna idkade handel med lokalbefolkningen i båda länderna. Resande tog sällan de etablerade gränsövergångarna. Där kunde det bli problem med kontroll av både folk och packning. Om man nu fick tillstånd att resa över gränsen över huvud taget. Istället sökte de sig in i de skyddande skogarna där man kunde finna mer okända stigar över gränsen. Dessa vägar och gränsövergångar blev sedan kända av alla resande. Deras huvudsakliga inkomst skall ha kommit från förtenning av kopparkärl, olika hantverk som borstbinderi och trådarbeten samt handel med mer långväga varor. Handel med hästar förekom också. Hästen var en viktig dragare men också en statussymbol. Ofta deltog hela familjerna i försäljningsresorna, men på Snarsmon stannade ibland kvinnor och barn kvar och skötte boplatsen och odlade nödvändiga grödor.