Känsesten

Roterande tyngd till känselag, som användes när man tillverkade lina till backor (långrev). Stenen är en del till redskapet känselag som användes vid tillverkning av lina till backor, känsor. Enligt Haneson och Rencke (1923) är känselagsstenar av sten äldst. "Numera äro sådana av järn eller bly vanligare."
Känselaget sattes i ett hål i väggen och en känsesten hängdes längst ner i materialet för att tynga det som skulle tvinnas. Känsorna slogs lodrätt.
En känsa är det snöre som förbinder kroken vid backelina. En backelina är en del av ett fiskeredskap kallat backa.

Täljsten är ett material som använts i årtusenden. Täljsten är bra på flera sätt; den är lätt att forma, den tar snabbt åt sig värme och behåller värmen länge.
För att forma stenen kan man tälja med ett redskap med vass egg, precis som namnet säger.
Man kan också hugga med yxa, såga och hacka, slipa och borra. Så blir stenen till kyrkliga skulpturer, dopfuntar, byggnadsdelar eller sländtrissor och knappar.
Bergarten är inte bara mjuk utan också seg och sammanhängande. Den innehåller klorit och minst 50 % talk.
Ju mer talk, desto mjukare sten. När man tar på den känns den litet oljig.
Egenskaperna i förhållande till värme gör att täljsten använts för gjutformar, strykjärn, bakplåtar och grytor.
Fortfarande är den vanlig i braskaminer.
Täljstenen är så gott som osmältbar, den är eldfast, och kan flyttas direkt mellan stark värme och kyla.
Man kan steka på den utan fett. Den tål olika ämnen och kemikalier.
Pulvriserad täljsten har använts som magringsmedel i keramikdeglar vid smältning av metall i höga temperaturer.
I Bohusläns berggrund börjar ett stråk av täljsten som löper från Ytterby och Jörlanda, upp genom Dalsland och vidare till Östfold i Norge. Flera gamla täljstensbrott har hittats.
Täljsten heter fedtsten (på danska), kleberstein (på norska), soapstone (på engelska) och speckstein (på tyska).

Litteratur: Aarsrud, Christian: Föremål av täljsten. Att upptäcka ett landskap, Dalsland genom kulturhistorien. Vänersborgs museums skriftserie nr 2, Uddevalla 2004, s. 205-214.
Hallbäck, Sven-Axel: Medeltida dopfuntar i Bohuslän, Vänersborg 1961.
Haneson och Rencke: Bohusfisket, Göteborg 1923, s. 253 ff.
Pehr Kalms Västgöta och Bohuslänska resa förrättad år 1742, redigerad av Krantz, Claes, Wahlström & Widstrands förlag, Stockholm 1960, s. 142 och 153.