Artikel i BOHUSLÄN årsbok 1995, "Falkdrama med tragisk utgång" av Rune Hixén, Bohusläns hembygdsförbund och Bohusläns museum.
Falkdrama med tragisk utgång
Text: Rune Hixén
Det är på eftermiddagen den 14 mars 1995. Temperaturen ligger kring 0° och det blåser en kall, nordlig vind. Jag har under de senaste sex, sju timmarna vandrat runt i de bohuslänska bergen på jakt efter nya häckningslokaler för korp. Bohusläns museum håller sedan några år tillbaka på med en kartläggning av korpens utbredning i landskapet och det är detta som är orsaken till min långa vistelse i skog och mark denna något kylslagna dag.
Ensam, trött, frusen och irriterad över de senaste timmarnas dåliga resultat (endast en konstaterad häckning) bestämmer jag mig för att avsluta dagen med några lätta lokaler, där man med tuben enkelt kan avspana branterna. Av den anledningen befinner jag mig nu på en höjd ca 50 m över vattnet. Tubkikaren är riktad mot en magnifik sydbrant 500-600 m bort, en sedan många år tillbaka känd boplats för korp. Vad som gör platsen än mer intressant är att även pilgrimsfalken häckar här. Lokalen går i falkkretsar under benämningen OH.
Jag spanar av hela berget, men lyckas inte upptäcka något korpbo. Märkligt! Jag försöker igen med samma negativa resultat. Inget bo någonstans. Efter en halvtimme börjar jag tröttna och gör mig redo att fara vidare. Då hörs i samma ögonblick korpens karakteristiska stämma och ett korpar uppenbarar sig i söder med flygriktning mot branten. Härligt! Då markerar säkert paret boets läge i branten. Då korparna är 50 m från berget, hörs inifrån branten en tredje korp varna och några sekunder senare lösgör sig en svart skugga från östra delen av stupet och flyger paret tillmötes. Alla tre går till Väders över berget, där en fjärde korp dyker upp. De båda paren tumlar under någon minut runt bergets topp för att sedan tillsammans försvinna norrut.
Jag genomsöker nu med tuben den del av berget där korpen lättade och lyckas efter en stund upptäcka boet vid roten av en liten rönn. Då så! Jag noterar händelsen i anteckningsboken, markerar boets läge på kartan och gör mig klar att lämna platsen. I samma ögonblick uppfattar mitt öga en hastig rörelse och jag upptäcker en falk, som störtdyker vid branten. Härligt! Pilgrimsfalken är tillbaka från vinterkvarteren. Det blir till att ringa herrar Lindberg och Järås för att lämna rapport. Jag följer med blicken falken, en hane, där han med hisnande störtdykningar markerar reviret och i den ena flyguppvisningen efter den andra vårystert visar att berget tillhör honom. Han väntar säkert på att makan skall återvända till detta fantastiska berg. I det samma får jag syn på henne. Även hon är redan kommen! På långsamma vingar seglar hon över bergets krön och hanen går henne till mötes. De flyger runt varandra och möts vid ett tillfälle klo mot klo, som för att överlämna byte, vilket dock inte är fallet. Honan flyger sedan med tunga vingslag en bit ut över vattnet, medan hanen fortsätter att med blixtens hastighet fara upp och ned längs bergväggen. Ett fantastiskt skådespel!
Under de följande minuterna flyger paret in och ut i berget. Vid ett tillfälle landar hanen på klippavsatsen där korpboet är beläget. Han visar intresse för detsamma, hoppar upp på bokanten och undersöker det för en stund. Under tiden har honan försvunnit någonstans i massivet. Jag tappar strax därefter kontakten med båda falkarna. Nåja! Jag har ju haft en fin upplevelse och måste fara vidare på min jakt efter nya korplokaler.
Då hörs inifrån berget skrän och jag upptäcker falkparet på den gamla bohyllan, en 10-1 2 m lång och 1,5 m bred klipphylla 30-40 m över vattnet. De sitter i var sin ända av hyllan och verkar reserverade, j a närmast blyga för varandra. Är de inte bekanta eller är detta början till parning? Jag bestämmer mig för att stanna kvar och följa utvecklingen.
Både hanen och honan gläfser och gnäller och krummar sina ryggar i bugande rörelser, men framför allt den förstnämnda verkar vara irriterad. Till slut får honan nog, lättar från hyllan och flyger upp för att sedan landa på en avsats 30 m över bohyllan. Då inträffar något märkligt. Även hanen lämnar hyllan, men nu börjar han med störtdykningar attackera honan där hon sitter på en utskjutande klippavsats. Med våldsam fart dyker han gång på gång mot henne och vid varje tillfälle är hon tvungen att ducka. Märkligt? Hanen upprepar sina anfall, men efter 6-7 gånger anser honan att det får räcka. Hon kastar sig ut från berget, gör en lov ut över vattnet och landar någonstans i stupet, dolt för mina ögon. Under tiden har även hanen försvunnit och ett lugn lägrar sig över nejden.
Vad är nu detta som jag nyss upplevt? Att hanen är bekant med berget och hävdar sitt revir är tydligt, men vem är honan? Är det någon ny dam, som han inte känner igen och som han vill jaga bort från reviret i väntan på frun?
Strax därefter hörs från bohyllan kraftiga skrik och skrän. Jag vänder blicken ditåt och vad får jag se. Parning! Precis där den gamla bogropen är belägen är falkarna intima. Eller kanske inte ändå. De ligger med vingarna utbredda mot varandra bröst mot bröst. Visst förekommer inom djurvärlden missionärsställningen, bl a hos havsuttrar och schimpanser, men det här är något helt annat. Falkarna har med klorna kopplat grepp om varandra och är nu inbegripna i något som jag inte vet är lek eller allvar. De skränar och ibland hörs det kraftiga skrik. Plötsligt tumlar de båda runt ett varv på hyllan och en av falkarna, hanen, faller utför klippan ned mot vattnet, långt därnere. Den fäller väl snart ut vingarna, tänker jag, men falken faller som en sten handlöst rakt ned i det iskalla vattnet. Otroligt! Den måste vara svårt skadad, kanske rentav död. Jag får in den i tuben där den ligger 5-10 m utanför branten. Plötsligt börjar den likt en fjärilssimmare med vingarna utbredda flaxa in mot ett par stenar i vattnet, alldeles under klippväggen. Den lyckas ta sig upp på den ena av dessa och sitter sedan där och kurar.
En mängd tankar virvlar genom mitt huvud. Är detta en revirstrid eller ett äktenskapsgräl? Hur svårt skadad är falken? Hur har den klarat fallet och den kraftiga nedkylning som den ofrivilliga simturen inneburit? Många frågor som just då saknar svar.
Efter fem-sex minuter har falken tydligen piggnat till. Den lättar från stenen och med förhållandevis lätta vingslag flyger den ut över vattnet någon meter över vattenytan och i riktning mot mig. Den kommer emellertid inte längre ut än 10-15 m från stupet, då honan gör en störtdykning och slår honom i luften, precis som ett byte. Falken faller åter i vattnet och som förra gången, ömsom flaxande ömsom simmande tar den sig in till land och kommer sig upp på en liten klipphylla, just där stupet möter stranden. Där söker den skydd under ett större stenblock.
Fem minuter senare kommer honan flygande och landar i ett lågt träd alldeles intill stenblocket där hanen sitter. Efter en stund hoppar hon ned på stranden och vaggar bort till honom. Hon breder hotfullt ut vingarna som för att hindra hanen från att lämna platsen.
Under tiden har ett äldre par, som har sommarstuga på andra sidan berget, kommit gående längs stigen och stannat till vid utsiksplatsen där jag står. De har bott vid berget i över 30 år och är väl förtrogna med falkarna. De undrar om fåglarna ännu återkommit från vinterkvarteren och jag berättar kortfattat om händelsen jag nyss bevittnat. I samma ögonblick hörs från stranden kraftiga skrik och då jag tar en titt i tuben upptäcker jag att tragedin är nära att fullbordas. Honan har med sin ena klo kopplat ett grepp om hanens bröst och håller på att dränka honom.
Jag förstår nu att det gäller liv och död. Jag slänger av mig ytterkläderna och kastar mig därefter ned för berget. Jag springer som en galning över stock och sten, men terrängen är snårig och avståndet betydligt längre än vad jag trott. Det tar minst 10-12 minuter innan jag kommer fram och då jag klättrar över den sista klippan lyfter honan från strandkanten och flyger bort runt berget. Kvar på en liten klippavsats alldeles intill vattnet ligger en död pilgrimsfalk.
Jag klättrar ned och tar upp falken i min hand. Det är en utfärgad hane och den är ringmärkt. Där står jag nu på stranden under denna fantastiska klippvägg. Pulsen är efter språngmarschen säkert uppe i 160 slag och jag känner ett stort vemod. Men mitt i tragedin upplever jag ändå för några sekunder en slags lycka eller glädje. Under den knappa timme jag varit här, har jag haft förmånen att få uppleva något som få, om ens någon människa tidigare bevittnat. Att jag dessutom lyckades "bärga" falken gör inte saken sämre.
Händelsen har gjort mig omtumlad och stressad, varför jag avbryter korpinventeringen för dagen. Väl hemkommen kontaktar jag polisen, då falken räknas till kronans vilt och därför skall tillfalla staten. Jag har emellertid gett mig den på att fågeln skall hamna på Bohusläns museum och inte i någon låda på Naturhistoriska Riksmuseet. Jag får polisens muntliga tillstånd att tills vidare förvara den i museets frysbox. Dagen efter ansöker jag hos Naturvårdsverket om tillstånd att få behålla falken, vilket senare beviljas.
Via Peter Lindberg får jag reda på att den döda falken 1994 häckade på lokal OH. Den hade alltså försvarat sitt revir. Men vem var då honan? Några dagar senare lyckas Tommy Järås läsa av hennes ringar och det visar sig vara den hona som hanen häckade med året innan. Alltså var det ett äktenskapsgräl. Eller kanske en genetisk defekt? Falkarna var nämligen halvsyskon. Båda härstammar från samma lokal, OG, där honan föddes 1988 och hanen 1991. De hade samma mamma, men olika pappor.
En dryg vecka efter tragedin har en ny kavaljer uppvaktat den ensamma falkhonan. Paret skrider till häckning och lyckas så småningom få två, tre ungar på vingarna. Så slutar trots allt häckningssäsongen vid lokal OH lyckligt.
Rune Hixén är museitjänsteman vid Bohusläns museum och ansvarig för projekt Korp.
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
