Denna typ av krans började användas vid 1800-talets slut och förekom under några decennier in på 1900-talet. Kransen medfördes på begravningen och fick sedan ligga kvar på graven tills den rostade sönder. Kransen kunde även läggas i en trälåda med glaslock och blev sålunda bättre skyddad. De flesta torde ej haft ha haft någon låda. Runt sekelskiftet började dessa kransar ersättas av kransar och buketter gjorda av levande blommor.
I samband med fråga från studerande i maj 2003 inhämtades följande uppgifter:
Förutom de fyra pärlkransar som finns i Strömstads hembygds- och museiförening så äger Tjörns hembygdsförening en pärlkrans. Sistnämnda förenings ordförande, Solveig Persson, berättade att hennes faster sagt att sjömännen hade kransar med sig hem efter resor till England. Prydnaderna endast låg på gravarna sommartid.
Bertha Johansson, född 1917, uppväxt i Väne Åsakas församling en mil öster om Trollhättan, Västergötland, berättar:
Hon kommer mycket väl ihåg att det på Väne Åsakas kyrkogård, sommar som vinter, låg ett flertal pärlkransar/-prydnader på gravarna. Storlekarna varierade från en knytnäves storlek upp till en halvmeter, oftast ovala former. Ibland i bukettform. Kors, blommor och Kristusbilder av annat material hade en central placering i kransarna.
År 1923 dog en 2 år gammal flicka i bygden. Hennes grav var smyckad med en mindre pärlprydnad.
Informanten berättade också att någon gång under hennes skolgång (efter 1925) hade skolbarn som tog genväg över kyrkogården på hemväg från skolan förbjudits att fortsätta med det. De vuxna hade nämligen upptäckt att ett antal flickor samlat lösa glaspärlor till halsband.