Munkpanna

Blomformad panna täljd ur ett stycke med sju halvklotformiga fördjupningar att grädda munkar i.
Ett grovt skaft utgår från en av fördjupningarna. Dessa är repiga inuti. Utsidan är nedsotad.
Pappersetikett från 1900-talets början klistrad på ovansidan med anteckning: 139.

Se UM000163 för vidare information om täljsten.

Ur handskrivna katalogen 1957-1958:
Munkgräddpanna Svarteborg
L. (med handtag:) 36,5. Diam: 19,5. Av täljsten. Föremålet obetydligt skadat. Svarteborg, Bohusl.

Munkpannor användes för att grädda små jästa bullar av vetedeg
Ordet munkpanna känt i skrift sedan 1670-talet.
Ur Svenska Akademiens ordbok:
Munk; liten uppöst bulle av vetedeg, kokad i flottyr l. bakad i munkpanna; äv. om visst slags potatisplättar, i ssgn RAGG-MUNK. . jfr BERLINER-, BOVETE-, DRÖM-, FINGERBORGS-, GRÄDD-, KRIKONS-, MANDEL-, POTATIS-, PÖS-, RAGG-, ÄGG-, ÄPPEL-MUNK.

Täljsten är ett material som använts i årtusenden. Täljsten är bra på flera sätt; den är lätt att forma, den tar snabbt åt sig värme och behåller värmen länge.
För att forma stenen kan man tälja med ett redskap med vass egg, precis som namnet säger.
Man kan också hugga med yxa, såga och hacka, slipa och borra. Så blir stenen till kyrkliga skulpturer, dopfuntar, byggnadsdelar eller sländtrissor och knappar.
Bergarten är inte bara mjuk utan också seg och sammanhängande. Den innehåller klorit och minst 50 % talk.
Ju mer talk, desto mjukare sten. När man tar på den känns den litet oljig.
Egenskaperna i förhållande till värme gör att täljsten använts för gjutformar, strykjärn, bakplåtar och grytor.
Fortfarande är den vanlig i braskaminer.
Täljstenen är så gott som osmältbar, den är eldfast, och kan flyttas direkt mellan stark värme och kyla.
Man kan steka på den utan fett. Den tål olika ämnen och kemikalier.
Pulvriserad täljsten har använts som magringsmedel i keramikdeglar vid smältning av metall i höga temperaturer.
I Bohusläns berggrund börjar ett stråk av täljsten som löper från Ytterby och Jörlanda, upp genom Dalsland och vidare till Östfold i Norge. Flera gamla täljstensbrott har hittats.
Täljsten heter fedtsten (på danska), kleberstein (på norska), soapstone (på engelska) och speckstein (på tyska).

Litteratur: Aarsrud, Christian: Föremål av täljsten. Att upptäcka ett landskap, Dalsland genom kulturhistorien. Vänersborgs museums skriftserie nr 2, Uddevalla 2004, s. 205-214.
Alin, Johan: Ett täljstensbrott vid Lunnevik i Skaftö socken. Vikarvets årsbok 1931.
Hallbäck, Sven-Axel: Medeltida dopfuntar i Bohuslän, Vänersborg 1961.
Pehr Kalms Västgöta och Bohuslänska resa förrättad år 1742, redigerad av Krantz, Claes, Wahlström & Widstrands förlag, Stockholm 1960, s. 142 och 153.
Wahlö, Claes: Om grytor. Kulturen årsbok 1985, s. 103 - 104.